Frågor från läsekretsen
● Hur kan man få Apostlagärningarna 7:16, där det sägs att Abraham köpte en gravplats i Sikem, att stämma överens med 1 Moseboken 23:15—19?
Det kan se ut som om det råder en motsättning här, eftersom det i Apostlagärningarna 7:16 heter att Abraham köpte en gravplats i Sikem, medan det i 1 Moseboken 23:15—19 omtalas att han köpte ett sådant jordstycke i Makpela nära Hebron. Det finns ett antal möjliga förklaringar. Låt oss lägga märke till en del av detaljerna.
Kort efter det att Abraham kommit till det utlovade landet (år 1943 f.v.t.) bodde han till en tid i Sikem, som låg i den norra delen av landet, där Samaria längre fram byggdes. (1 Mos. 12:6—8) När Abrahams hustru Sara längre fram dog (år 1881 f.v.t.), köpte han som gravplats åkern och grottan i Makpela, som låg nära Hebron, söder om Jerusalem. ”Abraham [begrov] sin hustru Sara i grottan på åkern i Makpela, gent emot Mamre, det är Hebron, i Kanaans land.” (1 Mos. 23:15—19) Längre fram begrovs också Abraham, Isak, Rebecka och Lea där. — 1 Mos. 25:9; 49:29—32.
Abrahams sonson Jakob bodde också till en tid nära Sikem, och där köpte han ett jordstycke och byggde ett altare. (1 Mos. 33:18—20) När Jakob låg nära döden i Egypten, gav han sina söner befallningen att inte begrava honom i Sikem, utan tillsammans med hans fäder på det jordstycke som Abraham hade köpt nära Hebron. (1 Mos. 49:29—32; 50:12, 13) Beträffande en begravning i Sikem heter det i Josua 24:32 att israeliterna, sedan de hade kommit in i det utlovade landet, begravde Josefs ben ”i Sikem, på det jordstycke som Jakob hade köpt”, vilket kom att ligga i det område som tillhörde Josefs son Manasse.
Med denna berättelse i minnet kan vi ta del av Apostlagärningarna 7:15, 16. I sitt mästerliga försvarstal sade lärjungen Stefanus: ”Jakob for ned till Egypten; och han dog där, han såväl som våra fäder. Och man förde dem [dessa ”fäder”] därifrån till Sikem och lade dem i den grav, som Abraham för en summa penningar hade köpt av Emmors barn i Sikem.” Det kan således förefalla som om Stefanus sade att Abraham, och inte Jakob, köpte ett jordstycke i Sikem. Likväl läser vi i 1 Moseboken 23:17, 18 att Abraham köpte en gravplats i Makpela nära Hebron.
Vissa bibelkännare menar att Abraham, förutom att han köpte jordstycket i Hebron, också kunde ha förvärvat det jordstycke i Sikem där Jehova uppenbarade sig för honom och där han sedan byggde ett altare. (1 Mos. 12:7) Om det förhöll sig så, då kan detta ha varit samma jordstycke som det i 1 Moseboken 33:18, 19 sägs att Jakob köpte av dem som vid den tiden rådde över det. Denna tanke skulle avlägsna varje skenbart problem som hör samman med Apostlagärningarna 7:16.
Någonting annat som man kan tänka sig är att Stefanus helt enkelt kan ha dragit ihop två skildringar — ställt samman Abrahams köp enligt 1 Moseboken 23:15—19 och det köp som Jakob gjorde och som omnämns i 1 Moseboken 33:18, 19. Någonting som ger en viss tyngd åt denna möjlighet är det förhållandet att Stefanus i Apostlagärningarna 7:7 uppenbarligen sammanställde till ett uttalande någonting som Gud sade till Abraham och någonting som Gud sade till Mose. (1 Mos. 15:14; 2 Mos. 3:12) Apostlagärningarna 7:16 kan således helt enkelt vara ett sammandraget uttalande, som var tillräckligt för Stefanus’ syfte, precis som Apostlagärningarna 7:7 var det.
En annan möjlig lösning kan också begrundas. Abraham var Jakobs farfar. Fastän 1 Moseboken 33:18, 19 säger att Jakob köpte jordstycket i Sikem kan därför Stefanus ha tillskrivit Abraham, det patriarkaliska överhuvudet, detta köp. Någonting som ger tilltro till detta är andra tillfällen i bibeln, där förfädernas namn tillämpades på och användes om avkomlingarna. — Hos. 11:1, 3, 12; Matt. 2:15—18.
Var och en av dessa möjligheter kan vara lösningen på den skenbara motsättningen mellan Apostlagärningarna 7:16 och 1 Moseboken 23:15—19. Det förhållandet att ett antal rimliga förklaringar finns till hands betonar hur oförståndigt det skulle vara av någon i vår tid, som inte känner alla fakta, att dra slutsatsen att Stefanus hade fel.
● Motsvarar det Jesus sade i Johannes 15:1—6 — att han var vinträdet och hans lärjungar var grenarna — olivträdet och dess grenar, som beskrivs i Romarna 11:17—24?
Tidigare har Johannes 15:1—6 använts som en illustration vid dryftandet av Romarna 11:17—24. Men en närmare undersökning visar att dessa två avsnitt syftar på olika ting. Det ena rör sig kring Kristus, och det andra kring Abraham. Låt oss begrunda de båda avsnitten.
Under sin sista natt tillsammans med apostlarna sade Jesus: ”Jag är det sanna vinträdet, och min Fader är vingårdsmannen. Var gren i mig, som icke bär frukt, den tager han bort; och var och en som bär frukt, den rensar han, för att den skall bära mer frukt. Jag är vinträdet, I ären grenarna. Om någon förbliver i mig och jag i honom, så bär han mycken frukt.” — Joh. 15:1, 2, 5.
Jesus liknade sig själv vid ett vinträd. Hans lärjungar, som på pingstdagen år 33 v.t. blev pånyttfödda av helig ande, blev grenar i vinträdet. Kristus uppmanade dem att sedan de blivit grenar stanna kvar i honom och bära frukt, så att de inte skulle kastas bort och förlora det eviga livet. (Joh. 15:6) Att bära frukt skulle inbegripa att de ådagalade de egenskaper som han, Jesus, hade visat. Genom att stanna kvar i förening med honom kunde de uppodla andens frukt. (Gal. 5:22, 23) De skulle också vara verksamma med att tala om Riket. — Luk. 8:8.
Orden i Johannes 15:1—6 rör sig kring Jesus, medan Paulus’ illustration om olivträdet i Romarna 11:17—24 riktar uppmärksamheten på Abraham. Den visar att man behöver ha tro lik Abrahams för att bli en del av hans utlovade säd. I illustrationen talas det om ett uppodlat, ädelt olivträd, från vilket somliga naturliga grenar bröts bort. Grenar från ett vilt olivträd inympades sedan i deras ställe. De naturliga grenarna representerar judar efter köttet. De vilda olivgrenarna betecknar hedniska troende, som på grund av sin tro har ersatt trolösa judar efter köttet som en del av den utlovade Abrahams säd. Detta kan man bäst inse genom att undersöka Guds handlingssätt med Abraham och judarnas inställning då Messias kom.
På grund av att Abraham hade utövat tro ingick Jehova Gud med honom ett förbund om en ”säd” genom vilken alla nationer skulle ”välsigna sig”. (1 Mos. 22:17, 18; Gal. 3:8) Detta påverkade Guds handlingssätt med Abrahams naturliga säd, hans avkomlingar, israeliterna. (5 Mos. 7:7, 8; 2 Kor. 11:22) Judarna under första århundradet kände stolthet över att kunna säga: ”Vår fader är ju Abraham.” (Joh. 8:39; Matt. 3:9) De tog för givet att de på grund av att de var Abrahams naturliga säd var förvissade om en plats i Jehovas ynnest och handlingssätt. I Romarbrevet visade emellertid Paulus att det helt visst var en fördel för dem att de var avkomlingar av Abraham, men att detta inte var tillräckligt i sig självt. Hur så?
Skälet till detta var att det var Jehova Guds uppsåt att genom det abrahamitiska förbundet frambringa en andlig säd. Messias, Jesus, var den främste i denna andliga Abrahams säd, enligt vad Paulus hade förklarat i sitt tidigare brev till galaterna. (Gal. 3:16) Men han visade också att den andliga säden var en sammansatt säd; den bestod av Kristus och medarvingar till honom. Längre fram uppenbarades deras antal — tillsammans 144.001. Paulus skrev: ”Om ni tillhör Kristus, är ni verkligen Abrahams säd, arvingar med avseende på ett löfte.” (Gal. 3:29, NW; Upp. 7:4—8; 14:1) Men skulle Abrahams andrahandssäd, de 144.000, helt och hållet bestå av judar, medlemmar av Abrahams naturliga säd?
Det kunde ha blivit så. Från år 29 v.t. till år 36 v.t. erbjöds möjligheten att utgöra denna andliga säd åt dem som genom naturlig härkomst var ”barn av Abrahams släkt”.a (Apg. 13:26; Matt. 15:24) I Romarbrevet tog Paulus gång på gång upp detta naturliga föreningsband. Han talade om den tro som visades av ”Abraham, vår stamfader efter köttet”. (Rom. 4:1) Därpå, i Romarna 11:1, sade han: ”Har då Gud förskjutit sitt folk? Bort det! Jag är ju själv en israelit, av Abrahams säd.” Och i den därpå följande illustrationen, som byggde på olivträdet, fortsatte han att rikta uppmärksamheten på Abraham.
Abrahams naturliga avkomlingar liknade grenarna i ett ädelt olivträd. Men det abrahamitiska förbundet skulle frambringa en andlig säd. För att bli en del av denna måste judarna alltså ta emot Messias, bli pånyttfödda genom helig ande och av den större Abraham, Jehova Gud, bli adopterade som andliga söner. (Rom. 4:16, 17) Bara en kvarleva av de köttsliga judarna gjorde detta, varigenom de blev förblivande grenar i olivträdet. Flertalet av Abrahams köttsliga säd utövade inte tro på Messias. Enligt illustrationen blev de därför bortbrutna ur olivträdet och blev inte en del av Abrahams andliga säd. — Matt. 21:43.
På grund av att förhållandena utvecklade sig på det här sättet vände Gud sin uppmärksamhet till hedningarna. Från och med år 36 v.t. kunde troende icke-judar utöva tro och bli smorda kristna, en del av Abrahams andliga säd. (Apg. 10:34—47; 15:14) Paulus jämförde dessa hedniska kristna med grenar från ett vilt olivträd som inympades i det ädla olivträdet. Fastän de inte hade något köttsligt föreningsband med Abraham, utövade de alltså tro som liknade Abrahams tro och blev en del av hans andliga säd. Men också längre fram, efter det att en period med unika möjligheter var förbi, var det så att om någon jude efter köttet utövade tro på Jesus, så kunde han bli inympad i trädet igen, bli en del av Abrahams andliga säd. (Ställ detta i kontrast till vad som blev resultatet för en gren som bröts bort ur det vinträd som Jesus talade om. [Joh. 15:6]) — Rom. 11:17—24.
Paulus’ illustration lägger alltså tonvikten på Abraham, den rättfärdiga ”rot” med vilken Jehova ingick förbundet och med vilken alla ”grenarna” behöver vara förbundna genom tro. — Rom. 4:9—16; 11:16.
Vi kan nu urskilja att det är någonting helt annat som framhålls genom Jesu ord i Johannes 15:1—6 än vad som framhålls genom Paulus’ ord i Romarna 11:17—24. Det ena avsnittet riktar uppmärksamheten på Jesus; det andra på Abraham. Men tillsammans bevisar de med kraft att kristendomen inte är någonting som kan tas för givet. Det behövs tro, tro som är lik ”Abrahams tro”. (Rom. 4:16) Det är också absolut nödvändigt att man förblir i förening med Jesus och bär god frukt, i det man följer Jesu föredöme.
[Fotnoter]