”Ditt ord är sanning”

”Detta är” eller ”detta betyder min kropp ... mitt blod” — vilketdera?

”MEN ni har ändrat på Guds ord. Enligt min bibel sade Jesus om brödet och vinet: ’Detta är min kropp’ och ’detta är mitt blod’. Han sade inte: ’Detta betyder min kropp’ och ’detta betyder mitt blod’, som er bibel gör.” Detta yttrande kan komma från en uppriktig romersk katolik vid samtal med ett av Jehovas kristna vittnen om ämnet nattvarden. — Matt. 26:26, 28, NW.

Många översättningar använder verkligen ordet ”är” när de återger Jesu ord. Men det finns också andra som översätter dem på liknande sätt som de återges i Nya Världens översättning. Moffatts översättning använder till exempel ordet ”betyder” i stället för ”är” och C. B. Williams’ översättning använder ordet ”representerar” i stället för ”är”.

Men vad är orsaken till olikheterna i lydelsen hos olika översättningar? Översättaren Richard Weymouth säger i en fotnot till sin tredje upplaga följande om verbet ”är” i denna text: ”Eller ’betecknar’, ’representerar’, ’symboliserar min kropp’. På många ställen både i G[amla] T[estamentet] och i N[ya] T[estamentet] kan verbet ’är’, uttalat eller (som här) underförstått, återges på detta sätt.”

Bland de exempel Weymouth nämner är Jesu liknelse om en såningsman och fyra olika slag av jord. I denna liknelse förklarar Jesus upprepade gånger (enligt Åkesons svenska översättning) att en sak ”är” en annan: ”Den, som såddes på klippig mark, är den som hör ordet och strax mottager det med glädje.” ”Den som såddes bland törnena, det är den som hör ordet, och tidsålderns bekymmer och rikedomens svek förkväva ordet.” ”Den, som såddes i den goda jorden, är den som hör ordet och förstår det.” (Matt. 13:20, 22, 23) ”Är” betyder i dessa verser ”representerar” och återges så i Reginaöversättningen, en katolsk översättning till spanska. Den katolska översättningen av monsignore Knox använder i ett parallellställe ordet ”betecknar” i stället för ”är”. (Luk. 8:15) Medan somliga översättare väljer att återge verbet ordagrant med ”är”, använder alltså andra översättare ord som förmedlar den speciella innebörden i verbet.

Låt oss också komma ihåg att Jesus ofta använde bilder och liknelser. Han sade till exempel: ”Jag är dörren in till fåren.” ”Jag är vinträdet, I ären grenarna.” (Joh. 10:7; 15:5) Om sådana uttalanden uppfattas ordagrant, blir de orimliga. De måste förstås i enlighet med det intryck de gjorde på åhörarna.

För att vi skall förstå innebörden i Jesu ord om brödet och vinet måste således också vi betrakta förhållandena från deras synpunkt som var närvarande vid instiftandet av Herrens aftonmåltid. Skulle de ha dragit slutsatsen att brödet mirakulöst hade förvandlats till Jesu döda kropp? Fick Jesu ord dem att tro att vinet verkligen hade förvandlats till hans blod? Kunde de föreställa sig att de bokstavligen tuggade och svalde ner Jesu kropp medan han var där tillsammans med dem? Kunde de komma till den slutsatsen att de verkligen drack Jesu blod, trots att Jesus fortfarande hade kvar allt sitt blod i ådrorna? Hur kunde de över huvud taget ha trott något sådant, eftersom det var ett brott mot Guds lag att dricka människoblod? (1 Mos. 9:4; 3 Mos. 17:10) Om Jesu lärjungar hade trott att de verkligen åt hans kropp och drack hans blod, skulle detta innebära att de medvetet gjorde sig till kannibaler.

Det är alltså tydligt att Jesu ord innebar att brödet representerade hans kropp och vinet betecknade hans blod. Detta bekräftas av vad Jesus sade om bägaren: ”Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod som skall utgjutas för er.” (Luk. 22:20, The Jerusalem Bible) Det är uppenbart att bägaren med vin, som användes vid detta tillfälle, inte var det nya förbundet. Bägaren hade bara ett symboliskt samband med det nya förbundet. Vad var detta symboliska samband? Svaret på den frågan framgår av blodets förhållande till det nya förbundet.

När Jehova Gud genom sin profet Jeremia förutsade instiftandet av ett nytt förbund, förklarade han: ”Jag skall förlåta deras missgärning, och deras synd skall jag icke mer komma ihåg.” (Jer. 31:31—34) Grundvalen för denna förlåtelse uppenbaras av den princip som framhålls i Hebréerna 9:22: ”Utan att blod utgjutes gives ingen förlåtelse.”

Om det gamla förbundet säger Hebréerna 9:18—20: ”Därför har icke heller det förra förbundet blivit invigt utan blod. Ty sedan alla buden, såom de lyda i lagen, hade blivit av Moses kungjorda för allt folket, tog han blod av kalvar och bockar tillika med vatten och röd ull och isop och bestänkte såväl själva boken som allt folket och sade: ’Detta är förbundets blod, det förbunds, som Gud har stadgat för eder.’” Det krävdes också blod för att det nya förbundet skulle träda i kraft.

Följaktligen representerade vinet i bägaren Jesu utgjutna blod, som satte det nya förbundet i kraft och utgjorde den verkliga grundvalen för Guds syndaförlåtelse. Hebréerna 9:11, 12 säger: ”Men Kristus kom såsom överstepräst för det tillkommande goda; och genom det större och fullkomligare tabernakel, som icke är gjort med händer, det är, som icke tillhör den skapelse, som nu är, gick han, icke med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, en gång för alla in i det allraheligaste och vann en evig förlossning.”

Vid den tidpunkt då Jesus Kristus instiftade Herrens aftonmåltid hörde ännu utgjutandet av hans blod framtiden till. Han sade inte ”mitt blod som håller på att utgjutas” utan ”mitt blod som skall utgjutas”. Om Jesus mirakulöst hade förvandlat vinet till sitt blod, skulle han ha utgjutit åtminstone något av sitt blod för sina lärjungar redan då.

Man bör inte förbise att i olikhet med djuroffren under den mosaiska lagen behöver inte Jesu offer upprepas. Hebréerna 9:27, 28 lyder enligt en katolsk översättning: ”Alldeles såsom det är bestämt för människor att dö en gång, men efter detta kommer domen, så blev också Kristus offrad en gång för att taga bort mångas synder.” — Katolska brödraskapets översättning.

Att brödet och vinet förvandlas till Jesu bokstavliga kropp och blod skulle betyda att Jesus blir offrad om och om igen. Detta strider helt och hållet mot Skriften. Jesus själv uppmanade sina lärjungar: ”Gören detta till hågkomst [inte till offer] av mig.” (Luk. 22:19, Douay) Det är tydligt att Jesus menade att detta firande skulle ske till åminnelse av hans offer men inte som en upprepning av det.

Det är alltså uppenbart att ordalydelsen ”detta betyder min kropp” och ”detta betyder mitt blod” är i full överensstämmelse med återstoden av bibeln. Denna lydelse förmedlar den verkliga innebörden i Jesu ord, som de måste ha uppfattats av hans lärjungar då Herrens aftonmåltid instiftades.