Andens frukt

”Andens frukt [är] kärlek, glädje, frid, långmodighet, vänlighet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning.” — Gal. 5:22, 23, NW.

 1. Varför råkar människornas strävanden att utveckla sig själva ofta på avvägar, och vilket skriftställe kastar ljus över detta?

SEDAN urminnes tider har människan haft ett levande intresse för att utveckla sitt jag i varje hänseende, fysiskt, mentalt och moraliskt. På grund av ofullkomlighet har hennes bemödanden i denna riktning ofta saknat balans och därtill visat benägenhet att gå till ytterligheter. Det finns t. ex. män, som är mycket stolta över sina kraftigt utvecklade muskler eller sätter en ära i att utföra fysiska bedrifter som vinner beundran och bifall. Vad folk emellertid inte inser är att detta ofta sker på bekostnad av deras goda hälsa längre fram i livet, och många gånger betyder det en försummelse av de finare, om också inte påtagliga, ting som hör sinnet och hjärtat till. Som aposteln säger: ”Ty kroppslig träning är gagnelig för något litet, men gudaktighet är gagnelig för allt, eftersom den har med sig löfte om livet nu och det som skall komma.” — 1 Tim. 4:8, NW.

 2. a) Hur har religionen i allmänhet uppammat tanken på att man bör utveckla sig själv? b) Vad sade Paulus om detta i förhållande till judendomen?

² Denna brist på balans och benägenhet att gå till ytterligheter har också kommit till synes när människor har sökt utveckla och förbättra sig mentalt och moraliskt, varvid de ofta har känt sig mycket stolta över vad de har åstadkommit, vare sig detta har varit verkligt eller inbillat. Allt som oftast har dessa strävanden varit påverkade och ledda av någon av de många religioner som utgör en del av den nuvarande tingens ordning, och vederbörande religionssamfund har påstått, att den som strängt håller sig till den föreskrivna kursen kommer att förvärva sig vissa meriter och fördelar, som berör både hans nuvarande och hans framtida liv. Inte ens de religioner som har förklarat sig erkänna den ende sanne Guden har undgått denna snara. Hur kom Paulus att skriva om ”andens frukt” i motsats till ”köttets gärningar” i sitt brev till galaterna? Var det inte just det här omnämnda problemet som gav anledning till det, ett problem som förts fram till diskussion av några som ännu höll fast vid judendomens system och påstod att rättfärdighet kunde vinnas i köttet genom ”laggärningar” och detta ”enligt judisk sedvänja”? Paulus visste endast alltför väl vad för svårigheter han stod inför, ty, som han sade om sitt tidigare uppförande: ”Jag gjorde större framsteg i judendomen än många av min egen ålder i mitt släkte.” I förbittring skriver han därför: ”Äro ni så oförnuftiga? Sedan ni hava begynt i ande, hålla ni nu på att bliva fullständigade i köttet?” — Gal. 5:9, 22; 2:4, 16; 1:14; 3:3; NW.

 3. I vilka avseenden råder det likhet mellan kristenheten och judendomen beträffande denna fråga?

³ Tankar och påståenden som mycket liknar dem som judendomens förfäktare förde till torgs är också att finna inom kristenhetens många sekter och samfund. En grundläggande trossats som allmänt omfattas är den, att de kristna står under de tio budordens lag, vartill också lagen om sabbaten hör, och att en standard av rättfärdighet kan uppnås genom ett noggrant yttre fullgörande av de krav som finns framställda däri. Återigen har man, liksom i det judiska systemet, tillagt en mängd människogjorda traditioner, såsom självpålagda botövningar, fastor, självförsakelse, ett klosterliknande och spartanskt levnadssätt, allt saker som man menar bidrar till ens personliga helighet och således skänker den nödvändiga fostran och skolning som ger förutsättningen för framtida liv med Kristus i himmelsk härlighet. Ja, några har rentav gått till den ytterligheten, att de påstår sig ha kunnat uppnå absolut helighet, syndfrihet, medan de ännu är i köttet. Hur dåraktigt!

I all synnerhet i betraktande av apostelns varning just angående denna sak, när han säger: ”Just dessa ting äga i sanning ett utseende av vishet i en självpåtagen form av tillbedjan och låtsad ödmjukhet, en sträng behandling av kroppen; men de äro icke av något värde då det gäller att bekämpa tillfredsställandet av köttet.” — Kol. 2:23, NW.

 4. Vad kan kristenhetens lärare inte förstå och inse?

⁴ Kristenhetens religiösa lärare i allmänhet kan inte förstå Skriftens lära att de kristna ”icke äro under lag utan under oförtjänt godhet” och att de förklaras rättfärdiga eller blir rättfärdiggjorda i förbindelse med det nya förbundet genom dess medlare, Kristus Jesus. Därför kan dessa lärare inte heller inse att kraften till rättfärdighet under det nya förbundet inte är de avskaffade tio budorden, utan är Guds ande, vilken förvandlar de kristna till likhet med Gud, och som Paulus säger: ”Om ni ledas av ande, äro ni icke under lagen.” — Rom. 6:15; Gal. 5:18; NW. Se också Efesierna 2:15; 2 Korintierna 3:5—18.

 5. a) Varför har uppenbarandet av sanningen och avlägsnandet av villfarelsen varit ett gradvis skeende verk? b) Hur ser vi detta med avseende på andens frukt?

⁵ Det är då inte att undra på, att de som under vår nuvarande rörelses tidigare år, före 1914 och någon liten tid därefter, tog emot sanningsbudskapet och övergav det nutida Babylons falska religion, såsom det blivit befallt i Uppenbarelseboken 18:4, alltjämt i viss utsträckning var påverkade av den förkunnelse som de förut hade godtagit såsom sann. Vi måste alltid komma ihåg, att uppenbarandet av sanningen och det därmed följande avlägsnandet av all babylonisk besudling, både i lära och liv, har varit ett gradvis skeende verk. (Ords. 4:18; Jes. 52:11) I dessa flydda år ägnade man mycken uppmärksamhet åt frågan om att utveckla ”andens frukter”, som man kallade det. Med Galaterna 5:22, 23 som grund valde man med förkärlek detta ämne som tema för många tal, ofta i form av ett symposium. Framställningarna gick emellertid undantagslöst ut på att visa, hur varje individ enligt ”karaktärsutvecklingens” linjer måste inom sig odla de olika egenskaper som aposteln räknar upp. Ja, några som då var i sanningen lade så mycken vikt vid den allt övervägande betydelsen av att utveckla dessa egenskaper och gick till sådana ytterligheter i fråga om detta, att det kom dem att ägna alltför mycken uppmärksamhet åt sig själva. Man ansåg att varje liten erfarenhet eller omständighet hade en uppgift att fylla, när det gällde karaktärens prövning och utveckling. I många fall ledde det till att dessa karaktärsutvecklare blev självupptagna och egocentriska, på ett blygsamt sätt naturligtvis. Med andra ord kan vi säga att de blev övermogna och föll av trädet.

 6. Vad är viktigt för oss att inse, och vilken särskild fara måste vi akta oss för?

⁶ Betyder detta att vi gör narr av ämnet i fråga? Det skulle vara alldeles olämpligt, ty det intar en klart fastställd plats i Guds ord. Nej, om vi också kan påvisa den löjliga sidan hos dem som tar sig själva alltför högtidligt, så är det viktiga som vi önskar framhäva inte den saken, utan i stället behovet av att få den rätta synpunkten på oss själva i förhållande till denna fråga om att bära frukt. Vad faran att bli självupptagen beträffar, så visar det omedelbara sammanhanget i Galaterna 5 att just den är vår störste inre fiende. Paulus säger: ”Om vi leva genom ande, så låt oss också fortsätta att vandra ordningsfullt genom ande. Låt oss icke bliva självupptagna, så att vi uppegga varandra till tävlan inbördes och avundas varandra.” — Gal. 5:25, 26, NW.

 7. a) Hur bör vi betrakta oss själva? b) Hur beskriver Jesaja vårt nuvarande tillstånd av välgång?

⁷ Hur skall vi då få hjälp med att se oss själva från den rätta synpunkten för att kunna akta oss för denna fara? Vi behöver betrakta oss själva på det sätt som Jehova betraktar oss. Och hur ser han oss? I denna tid ser han oss och behandlar oss i första hand som ett samlat folk, ett folk som har församlats till hans teokratiska organisation, Sion. Många profetior talar om detta församlade folk, och på ett ställe förbinder Jesaja det med Guds ande och den frukt som den åvägabringar. Sedan Jesaja talat om en tid av karghet och ofruktbara förhållanden, säger han därpå, att dessa förhållanden skulle råda till dess den teokratiska organisationen bleve återupprättad. Så här säger han: ”Intill dess att ande från höjden bliver utgjuten över oss. Då skall öknen bliva ett bördigt fält och det bördiga fältet räknas såsom vildmark; då skall rätten taga sin boning i öknen och rättfärdigheten bo på det bördiga fältet. Och rättfärdighetens frukt [verk, AS] skall vara frid och rättfärdighetens vinning [verkan, AS] vara ro med trygghet [tillförsikt, AS] till evig tid. Och mitt folk skall bo i fridshyddor, i trygga boningar och på säkra viloplatser.” (Jes. 32:15—18) Vilken tilltalande bild av välsignelser och tillväxt! Vilken ljuvlig frukt!

Olika slag av frukt

 8. Är all frukt densamma, bokstavligt och bildligt sett? Vilken tanke stämmer emellertid överens med alla de skriftställen där frukt omnämns?

⁸ Men här kommer kanske någon att fråga, om den frukt som omnämns i den nyss citerade profetian är densamma som den Paulus beskriver i Galaterna 5:22, 23. Och hur förhåller det sig med vinträdets frukt i den välkända illustrationen i Johannes 15, där Jesus säger:”Min Fader blir förhärligad därigenom att ni fortsätta med att bära mycken frukt”? (Joh. 15:8, NW) Menade Jesus att vi skulle fortsätta med att bära mycken kärlek, mycken glädje osv.? Är all frukt samma frukt? Svaret är naturligtvis nej. Ordet frukt förekommer många gånger i Skriften och har avseende på en hel mängd olika saker, både goda och onda. Men alla de olika ställena har det gemensamt, att ordet frukt alltid förmedlar tanken på någonting frambragt, den naturliga och logiska följden eller verkan eller produkten, som kommer av vissa orsaker eller ett visst handlingssätt.

 9, 10. Hur kan Rikets frukt betraktas från olika synvinklar, och hur bekräftas detta av Skriften?

⁹ I betraktande av att vi lever på den dag, då Guds rike har blivit upprättat i himlarna och en rikesorganisation har blivit uppbyggd på jorden och Guds folk har blivit församlat in i den, kan all frukt som vi frambringar, såsom Guds tjänare och med hjälp av hans ande, med rätta kallas Rikets frukt. Men även denna goda frukt kan betraktas från olika synvinklar. Som Jesus visade i en av sina liknelser, är säden, som den store såningsmannen strör ut, sanningsordet, budskapet om Riket. Jesus sade: ”Vad beträffar det i den rätta jordmånen, är detta de som, sedan de hava hört ordet med ett rätt och gott hjärta, behålla det och bära frukt med uthärdande.” (Luk. 8:15, NW) Då varje slag av säd frambringar sin egen art och då vi själva har kommit till kunskap om sanningen genom att någon annan har predikat budskapet om Riket, så följer därav att den frukt som vi måste frambringa är den som består i att bära vittnesbörd för ytterligare andra, låta dem höra samma budskap och så hjälpa till att föröka Rikets intressen. Detta är en synvinkel, och det är därtill den viktigaste när vi använder den bild med fruktbärande, som vi finner i de från Jesaja 32 och Johannes 15 citerade ställena.

¹⁰ Men detta är inte den enda synvinkeln. Aposteln skriver till dem som har blivit upplysta av sanningens ord och säger: ”Fortfar att vandra såsom ljusets barn, ty ljusets frukt består av varje slag av godhet och rättfärdighet och sanning.” (Ef. 5:8, 9, NW) Ett slag är det som bör komma till synes i vårt dagliga liv, i ”varje slag av godhet”. Det andra slaget är det som bör komma till synes i förbindelse med kungörandet av sanningen, i ”varje slag” av tjänst på fältet. Båda slagen går faktiskt hand i hand och är oskiljaktiga, som vi skall se. Men i detta nuvarande studium ägnar vi särskild uppmärksamhet åt det slag som har att göra med vårt dagliga liv och vår personlighet, vår sinnesinställning. Och låt oss inte glömma att tillägna oss dessa saker på ett praktiskt sätt, så att vi är ”ordets görare och icke endast hörare”. — Jak. 1:22, NW.

Kärlek — andens förnämsta frukt

11. Vad är andens förnämsta frukt, och vilken fråga uppstår beträffande den?

¹¹ I den uppräkning av nio saker, vilka utgör andens frukt, som vi finner i Galaterna 5:22, 23, står kärleken som det första och förnämsta, och detta också med all rätt. Må nu var och en av oss på ett personligt och praktiskt sätt göra sig en fråga. Vad betyder det för min del, när det sägs att ”andens frukt är kärlek”? Betyder det att jag måste underkasta mig något slags sinnets övning och varje morgon först av allt säga till mig själv: ”Jag måste försöka att vara kärleksfullare. Jag bestämmer mig för att vara kärleksfullare”? Nåväl, om vi grep oss an med det på det sättet och ägnade oss åt att utveckla oss själva, så skulle ju det som vi möjligen kunde komma att utveckla i den riktningen i själva verket vara vår egen andes frukt, eller hur? Men det är Guds ande som aposteln syftar på, inte vår egen. Hur går då det hela till?

12. På vilket sätt berör oss Guds kärlek och verkar inom oss, såsom Skriften visar?

¹² När vi först börjar få vetskap om sanningen, är det Guds stora kärlek som tilltalar oss, hans välvilja och godhet. När vi lär känna mer av sanningen, lär vi oss bättre inse Guds osjälviska kärlek, tills vi kommer därhän, att vi hörsammar hans uppmaning: ”Giv mig, min son, ditt hjärta.” (Ords. 23:26) Detta betyder att vi i en ande av hängivenhet överlämnar oss åt Jehova för att göra hans vilja, och således blir vi sanna kristna. Detta sker tydligtvis inte på grund av en kärlek som vi av vårt eget initiativ har utvecklat. Tvärtom sker det, som Paulus säger, därför att ”Guds kärlek har blivit utgjuten i våra hjärtan genom den heliga anden”. — Rom. 5:5, NW.

13. Hur berör denna kärlek vårt förhållande till våra bröder?

¹³ Samtidigt inser vi att vi har bragts i förbindelse med andra, som har följt exakt samma kurs och tagit samma steg. Dessa är därför våra medkristna, och nu i denna tid är alla tillsammans medlemmar av den nya världens samhälle. Vår gemenskap med dessa våra bröder och systrar följer helt naturligt och logiskt, alldeles som frukt är en naturlig produkt och inte är framtvingad eller tillverkad. Johannes ger stöd åt detta, när han skriver: ”Kärleken är härvidlag, icke att vi hava [först] älskat Gud, utan att han älskade oss och sände ut sin Son såsom ett försoningsoffer för våra synder. [Och] om det var så Gud älskade oss, då äro vi själva förpliktade att älska varandra” på samma varma, välvilliga, osjälviska vis. (1 Joh. 4:10, 11, NW) Naturligtvis bör vi älska varandra. När vi blir verkliga kristna och Guds kärlek fyller våra hjärtan och kunskapen om sanningen och hoppet om Riket fyller våra sinnen, då må väl detta inte kunna undgå att förändra och förvandla hela vårt liv och hela vår inställning.

14. Betonar Skriften den personliga förpliktelsen i fråga om andens frukt?

¹⁴ Får någon som läser detta det intrycket, att det är en mycket enkel och lätt sak att bära andens frukt? O nej, det är det inte. Även om detta fruktbärande inte betyder att man odlar eller utvecklar sig själv, så innebär det inte ett ögonblick att allt vi har att göra är att slå oss ner och överlämna oss i Guds händer, overksamma och eftergivna. Som vi sade tidigare: Må vi få den rätta uppfattningen av oss själva och det som är vår uppgift. I illustrationen med vinträdet sade Jesus: ”Min Fader är vingårdsmannen.” (Joh. 15:1, NW) Ja, Jehova är den store fruktodlaren, som bringar all Rikets frukt att växa, och all ära tillhör honom. Under hans ledning utför vi emellertid en del odlingsarbete, som Paulus visar, och det består i att plantera och vattna och rensa, men glöm aldrig att det är ”Gud, som kommer det att växa”. Men som aposteln i fortsättningen framhåller, må var och en av oss, fastän vi som individer ingenting är i oss själva, ”alltfort giva akt på” hur han fullgör sina förpliktelser, ty ”vars och ens verk [skall] bliva uppenbart, ty dagen [denna domsdag] skall avslöja det”. — 1 Kor. 3:6, 7, 10, 13, NW.

15. Vad är vår förpliktelse som individer, och hur fullgör vi den bäst?

¹⁵ Vari består då egentligen vår uppgift i fråga om att odla andens frukt, vad kärleken angår? Denna fråga är inte svår att svara på. När vi kommer att inse mer och mer vad sann kärlek är, sådan som vi ser den hos Jehova, själva källan till kärlek, och när vi blir allt närmare förenade med honom, då har vi en djup och brinnande önskan att ge uttryck åt samma egenskap. Kärleken är sådan. Den önskar uttrycka sig, den önskar vara verksam. Den är osjälvisk, så att vi önskar se andra njuta av och ha del i samma saker som betyder så mycket för oss. Och nu frågar vi: Hur skall kärleken bättre kunna uppnå full frukt än genom att vi så helt och fullt och i så nära gemenskap som möjligt har del med den skara av hängivna människor som Jehova har församlat in i ett den nya världens samhälle? Och hur kan vi bättre lyda föreskriften att bli ”Guds efterliknare, såsom älskade barn”, och att fortsätta att ”vandra i kärlek” än genom att vara med vid och aktivt ta del i alla möten som församlingen i vår hemort anordnar och ta del i de olika grenarna av den direkta tjänsten på fältet? Om vi följer denna kurs, vilka oändliga och utomordentliga tillfällen får vi inte då till att utöva osjälvisk och gudaktig kärlek och vänlighet och godhet! Ja, det finns faktiskt ingen gräns, ty som Paulus sade: ”Mot sådant finnes ingen lag”, inget bud som säger: Du får inte gå längre i den riktningen. — Ef. 5:1, 2; Gal. 5:23; NW.

16. Vilka förpliktelser har vi som medlemmar av den nya världens samhälle?

¹⁶ Lägg märke till att detta är något helt annat än att bara gå till möten för att få en välsignelse genom att sitta där tyst vecka efter vecka och endast ta till sig allt det goda eller att ta del i tjänsten som en rutinsak, av pliktkänsla. Visserligen tar fruktträden till sig allt det goda de kan från solen och luften och jorden. Men varför? För att de skall kunna bära frukt till gagn och vederkvickelse för andra. Och detta gäller den frukt som visar sig i vårt dagliga liv och vårt sinnelag såväl som frukten av predikandet om Riket. Våra medkristna och även hyggligt folk ute i världen bör kunna finna behag i och uppskatta vår personlighet för dessa goda egenskapers skull. Finner folk behag i din personlighet på sådana grunder?

17. Vad menas med att ”leva genom ande” och ”också ... vandra ordningsfullt genom ande”?

¹⁷ Den uppfattningen, att det bästa sättet att frambringa andens frukt är att så helt och fullt som möjligt ta del med Guds församlade folk, finner vi stöd för, när vi återigen betraktar det här redan citerade uttrycket: ”Om vi leva genom ande, så låt oss också fortsätta att vandra ordningsfullt genom ande.” (Gal. 5:25, NW) Där har vi hemligheten med vår andel i odlandet och frambringandet av denna önskvärda frukt. Aposteln säger ingenting om att vi skall utveckla oss själva genom att föreha något slags andliga övningar. Nej. Det är en fråga om att ”leva genom ande” och ”också ... vandra ordningsfullt genom ande”. Detta betyder att vi ser oss såsom ett församlat folk, församlat till Sion, där Jehova har utgjutit sin ande över sin tjänareklass och där han har lagt sitt ord i vår mun och är vår lärare, i det han undervisar oss, inte individuellt, utan som ett folk, om hur vi skall leva genom ande, dvs. genom hans ande. När vi så har börjat vandra på den rätta vägen, gäller det att göra stadiga, ordningsfulla framsteg under teokratisk ledning, och då kan vi vara lugna för att andens frukt kommer att frambringas till Jehovas pris och till välsignelse för andra och till vår egen frälsning till liv i den nya världen. — Jes. 54:13; 59:21.

18. På vilka praktiska sätt hjälper organisationen oss i denna sak?

¹⁸ I praktiskt avseende tillhandahåller Jehovas organisation många hjälpmedel, som gör det möjligt för oss att vandra ordningsfullt och göra goda framsteg. Genom Vakttornet och Informationer — och även mötena där de sanningar och råd som dessa publikationer innehåller dryftas — blir vi beständigt hjälpta, både genom uppmuntran och tillrättavisning, till att se klart och bibehålla rätt kurs i uppförande och tjänst. I dessa onda och kritiska tider möter vi ofta problem som kommer oss att undra, vilken hållning vi bör inta och hur vi bör handla. Också i detta hänseende får vi verkligt gagn av att hålla oss tätt intill organisationen, ty den sörjer i denna tid liksom i apostlarnas dagar för att det finns mogna och pålitliga tjänare, vilkas uppförande och inställning utgör ett gott föredöme och vilka finns där just för att hjälpa oss, även om de råd de ger oss kanske inte alltid är vad vi har väntat oss eller hoppats på. Som Paulus skrev till filipperna: ”Må vi ..., i den utsträckning vari vi hava gjort framsteg, fortsätta att vandra ordningsfullt enligt denna rutin. Bliv samfällt mina efterliknare, bröder, och håll blicken fäst vid dem som vandra på ett sätt som överensstämmer med det föredöme ni hava i oss.” — Fil. 3:16, 17, NW.

19. Är en förändring i personlighet möjlig och nödvändig, när man blir en kristen?

¹⁹ När vi nu slutar denna del av vår undersökning, önskar vi säga ännu ett ord om den förändring av sinnesinställning och personlighet som vi redan har nämnt. Var och en av oss bör ha följande klart för sig. Ingen av oss kan ta risken att säga: ”Nå ja, inte tror jag att det var någonting särskilt galet eller orätt i mitt uppförande eller min personlighet, innan jag kom in i sanningen. Jag kan inte finna det så värst nödvändigt att åstadkomma någon speciell förändring. När allt kommer omkring måste vi ju vara naturliga, eller hur?” All right, låt oss medge att ditt dagliga liv var precis lika rättskaffens och din personlighet lika tilltalande som fallet var med den väluppfostraae rike unge överhetspersonen, som Jesus fick kärlek till och som uppriktigt hade hållit alla buden alltifrån sin ungdom och nu ville veta vad som fattades. Kommer du ihåg vad som fattades? Jo, han saknade det allra väsentligaste av andens frukt, osjälvisk kärlek. (Mark. 10:17—22) Tänk nu efter! Låt oss vara ärliga mot oss själva och ödmjuka inför Jehova. Var och en av oss bör ställa sig vid sidan av sina bröder i Efesus, till vilka Paulus skrev: ”Ni skulle lägga av den gamla personligheten [det gamla självupptagna jaget], som rättar sig efter edert forna handlingssätt och som fördärvas enligt sina bedrägliga begärelser, men ... ni skulle förnyas i den kraft som påverkar edert sinne och skulle ikläda eder den nya personligheten, som skapades [inte utvecklades av dig själv] enligt Guds vilja i sann rättfärdighet och kärleksfull godhet.” — Ef. 4:22—24, NW.