i sitt hjärta är ärlig mot andra och mot sig själv. Om han talar sanningen i sitt hjärta, kommer han också att tala sanningen med sin mun. Han kommer inte att nöja sig med att avhålla sig från falskhet, utan han kommer också att vara en predikare av sanningen, Guds sanning. De sanningar, som Gud fordrar att de kristna skall tala om, finns i hans ord, och de inbegriper Jesu Kristi, Guds Sons, befallningar, särskilt dem som gäller predikandet av Guds rike. Så här sade Herren Jesus, då han var på jorden: ”Ni äro mina vänner” — på vilket villkor? ”Om ni göra det som jag befaller eder.” (Joh. 15:14, NW) Och vad är det som Herren Jesus har befallt sina efterföljare att göra under denna ”ändens tid”? Jo, att de skall tala sanningen om Guds rike och dess upprättande! ”Dessa goda nyheter om riket”, löd Jesu förutsägelse, ”skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer.” — Matt. 24:14, NW.

20. Vilket resultat kommer av att man predikar sanningarna om Riket, och vilken förpliktelse vilar alltså på varje kristen?

²⁰ Detta stora verk att tala om Rikets sanningar är alltså något som var och en som vill vara Guds och hans Sons vän önskar ha del i. Genom sanningarna om Guds rike blir nu tusentals människor, som en gång var fiender till Gud, hans vänner. Ja, att omvända många, som är Guds fiender, så att de blir hans vänner — detta är varje sann kristens storslagna privilegium och glädjefyllda förpliktelse. Om den kristne skall kunna göra detta, måste han predika sanningen. Envar som ”talar sanningen i sitt hjärta” kommer att tala sanningen med sin tunga och undervisa andra om Guds rike. Beträffande den kristna förpliktelsen att göra Guds fiender till hans vänner genom sanningen sade aposteln: ”Vi äro därför sändebud i Kristi ställe, liksom om Gud enträget manade genom oss. I Kristi ställe vädja vi: ’Bliv försonade med Gud.’” — 2 Kor. 5:20, NW.

21. Eftersom den nya världen är nära, hur bör vi då handla, och vilka välsignelser får vi i så fall röna?

²¹ Den nya rättfärdiga världen är nära, den värld, i vilken ”Guds tält” skall vara hos människosläktet. ”O Jehova, vem skall vara gäst i ditt tält?” Låt oss då vara flitiga i att underrätta andra om Guds rikes sanningar, genom vilka de kan bli försonade med Gud. Låt oss tala ur hjärtan som är fyllda med sanningen, under det att vi ständigt utövar rättfärdighet i vår handel och vandel med alla människor. Och må vi beständigt vandra klanderfritt med vår Gud, såsom Enok, Noa, Abraham och Daniel gjorde, i det att vi alltid söker Guds vägledning i det vi gör. Må vi så bevisa oss vara Guds lojala vänner, ända fram till denna världens slut och in i den härliga, nya världen! Då kan vi jubla med psalmisten: ”Jag skall vara gäst i ditt tält för obestämd tid”, ty vi skall vara Guds gäster, som får privilegiet att förbli i Jehovas tält för evigt. — Ps. 61:5, NW.

Missuppfattning beträffande lekmännen

I ett föredrag i danska radion yttrade teologen professor K. E. Skydsgaard följande om lekmännen i kyrkan: ”Det är enligt min mening en felaktig och ödesdiger uppfattning vi vanligtvis har av dessa ord [lekmän och präst], en missuppfattning som stammar från en oriktig syn på vad kyrkan är. Om vi inte kommer fram till en helt annan uppfattning om vad dessa ord betyder ... kommer vi inte ut ur det dödvatten, som vi på många sätt befinner oss i. ... Det är hela församlingen som håller gudstjänst, inte bara prästen. Detta är folkets samling på söndagen. Men härifrån sänds det ut ... och här möter vi folkets enastående apostlaskap.” — Menighedsrådenes blad, december 1960.