Underdånighet under överordnade myndigheter

”Må var själ vara underdånig de överordnade myndigheterna:” — Rom. 13:1, NW.

 1. Vilka är de två överordnade, som de kristna i våra dagar står inför? Är detta någonting nytt?

DE KRISTNA i våra dagar finner sig ställda inför två överordnade. Denna situation är inte ny.a De kristna under det första århundradet var i liknande belägenhet, och detsamma var israeliterna efter år 607 f. Kr., när de hade förlorat sin nationella suveränitet till de icke-judiska nationerna. I alla tre fallen utövar den ena av dessa överordnade eller högre makter en självtillvällad, tillfällig, tolererad överhöghet, nämligen den begränsade överhöghet som tillhör denna gamla världs av människor danade ”kejsare”-regeringar. Den andra överordnade makten är den äkta, absoluta, eviga överhögheten, den obegränsade överhöghet som tillhör Jehova Gud. I denna period före Harmageddon, då tiden för den gamla och tiden för den nya världen griper in i varandra, är Jehovas vittnen tydligt i stånd till att avgöra sitt lagliga förhållande och sina lagliga plikter gentemot de båda slagen av styrande överordnade, vilka båda lägger förpliktelser på kristna underordnade. Deras lagliga ställning är oantastlig. Den är så på grund av att de är arvingar till de många sunda lärosatser och principer i fråga om lag och rätt, som är upptecknade i bibeln, och till de många bibliska precedensfall på det legala området, som är allmänt tillämpliga. — Tit. 3:1 (där det enligt NW heter: ”Fortsätt att påminna dem om att vara underdåniga och att vara lydiga mot regeringar och myndigheter såsom härskare.”).

 2. Hurudant var läget i fråga om överordnade makter under Jesu förkunnareverksamhet, och vad intygade han beträffande kejsarens överhöghet?

2. Jesus Kristus, som är större än Mose, är utan tvivel den störste domare och lagkloke som någonsin vandrat här på jorden. Fördenskull är hans uttalanden i lagfrågor inte endast av övertygande värde, utan av direkt bindande kraft för kristna. Jesus utförde sitt stora förkunnareverk i en tid då de romerska kejsarna bokstavligen härskade över det utlovade landet Palestina och i en tid då Jehova Guds lagförbund fortfarande var bindande för judarna. Alltså fanns det två överordnade makter som lade förpliktelser på Jesus och alla judarna. Vid slutet av Jesu tjänst, när han själv förde sin talan inför Roms ståthållare, Pilatus, då han falskeligen hade blivit anklagad för upproriskhet, sökte Pilatus påminna Jesus om Roms överhöghet och sade: ”’Vet du icke, att jag har myndighet att giva dig fri och att jag har myndighet att fastnagla dig vid en påle?’ Jesus svarade honom: ’Du skulle icke alls hava någon myndighet över mig, om den icke blivit dig beviljad från ovan.’” (Joh. 19:10, 11, NW) Således har vi ett klart bevis för att ”kejsarens” överhöghet över Guds tjänare var av ett slag som endast tolererades av den verklige suveräne Överordnade, Jehova Gud.

 3. Hur sökte fiender till Jesus snärja honom?

3. Religiösa fiender till Jesus försökte snärja honom angående den frågan, om judar, som stod i förbundsförhållande till Gud, enligt lagen hade rätt att betala skatt till kejsaren. På det sättet tänkte de få honom till att försvara handlingar av öppen olydnad mot Roms myndighet och därigenom draga över sig en anklagelse för upproriskhet. ”Då gingo fariséerna bort och slogo råd med varandra för att kunna snärja honom i hans tal. Därför sände de till honom sina lärjungar tillsammans med några av Herodes’ partianhängare, vilka sade: ’Lärare, vi veta att du är sannfärdig och lär Guds väg i sanning, och du har icke anseende till någon, ty du ser icke på människors yttre utseende. Säg oss därför: Vad anser du? Är det lovligt att betala skatt till kejsaren eller ej?’ Men Jesus, som kände deras ondska, sade: ’Varför sätta ni mig på prov, ni skrymtare? Visa mig skattemyntet.’ De räckte honom en denar. Och han sade till dem: ’Vems bild och inskrift är detta?’ De sade: ’Kejsarens.’ Då sade han till dem: ’Betala då tillbaka till kejsaren det som är kejsarens, men det som är Guds till Gud.’ ” — Matt. 22:15—21, NW.

 4. Vad innebär den sunda och välgrundade legala lärosats, som Jesus uttalade, för de kristna i våra dagar?

4. Vid det här nämnda tillfället uttalade Jesus en sund och välgrundad lärosats i en lagfråga. Denna lärosats lyder, enkelt, framställd, så: ”Betala tillbaka till kejsaren det som är kejsarens, men det som är Guds till Gud.” Alltså medger Jesus, att ”kejsare”-regeringarna får ålägga sina kristna underordnade eller undersåtar vissa plikter att betala skatt, vilken det är tillbörligt att betala tillbaka till dem för tjänster som de har utfört. Men kom ihåg, att i den tillfälliga tingens ordning, vari ”kejsaren” är verksam, får ”kejsaren” utkräva endast en återbetalning eller en vedergällning för dessa begränsade tjänster, i fråga om vilka de kristna är beroende av staten. Jesus underströk detta, när han hänvisade till kejsarens mynt, som kallades ”skattemynt”. I denna bindande legala lärosats drog Jesus alltså upp en klar linje, där någons plikter mot staten upphör. På andra sidan denna linje börjar den kristnes plikter mot sin Gud. Lägg märke till att Jesus inte lämnade ur räkningen dessa större plikter, som Jehovas vittnen måste fullgöra eller betala till sin suveräne Gud, ty han avslutade sitt juridiska utlåtande genom att säga: ”Betala då tillbaka ... det som är Guds till Gud.”

 5. Vilken kurs väljer de kristna, när det råder konflikt mellan ”kejsarens” fordringar och Guds? Vilket prejudikat följer de?

5. Kristna människor, som har överlämnat sig åt Jehova, är absolut beroende av Gud för sitt liv och de förnämsta behoven i samband därmed. Följaktligen är det rätt och nödvändigt att de på alla olika punkter av beroende fullgör sina ojämförligt större förpliktelser gentemot Gud. När de lagliga förpliktelser som ”kejsaren” ålägger de kristna och de som Gud ålägger dem synes komma i konflikt med varandra, då följer dessa kristna det lagliga prejudikat som Petrus och apostlarna skapade i sitt försvar inför Sanhedrins domstol i Jerusalem. Den som fungerade som domare i Sanhedrin sade: ” ’Vi ålade eder bestämt att icke fortsätta att undervisa på grundval av detta namn, och se, ändå hava ni uppfyllt Jerusalem med eder undervisning, och ni äro beslutna att bringa denne mans blod över oss.’ Till svar sade Petrus och de andra apostlarna: ’Vi måste lyda Gud som härskare mer än människor.’ ” (Apg. 5:27—29, NW) Om ”kejsaren” därpå använder straffsanktioner mot kristna för att dessa följer detta tillbörliga prejudikat genom att vägra att rätta sig efter ”kejsarens” mot Guds bud stridande fordringar, då får de kristna lida de följder som ”kejsaren” tillfogar dem. De gör detta hellre än att befinnas bryta mot Guds lag eller befinnas försumliga i att betala tillbaka till Gud det som är Guds. Om ”kejsarens” lag befaller en kristen att göra något som Guds lag klart förbjuder, då tvekar inte Guds tjänare mellan två olika meningar, utan håller sig strikt till prejudikatet: ”Vi måste lyda Gud som härskare mer än människor.”

Underdånighet under de överordnade myndigheterna

 6, 7. Vilka är de ”överordnade myndigheter” som Paulus talar om i Romarna 13:1, och varför är det så?

6. Aposteln Paulus, som till sitt yrke var lagklok eller rättslärd, innan han blev en nitisk kristen tjänare, framhåller med stor kraft den överlägsna ställning som sanna överordnade myndigheter intar i Guds regering över sina tjänare. Paulus skriver: ”Må var själ vara underdånig de överordnade myndigheterna, ty det finnes ingen myndighet annat än av Gud.” (Rom. 13:1, NW) Dessa sista ord, ”ty det finnes ingen myndighet annat än av Gud”, utgör avgörande bevis för att de ”överordnade myndigheter” som Paulus talar om inte kan vara de politiska makterna i ”kejsare”-regeringarna. I Uppenbarelseboken 13:2 ger bibeln särskilt till känna att Satan är den som har givit den gamla världens ”kejsare” deras makt och myndighet. De ”överordnade myndigheterna” i Romarbrevets trettonde kapitel, vilka Gud förordnar, omfattar endast de teokratiska styrande myndigheterna och utesluter ”kejsarens” myndigheter.

7. Bibeln identifierar tydligt och klart dessa i sann mening överordnade myndigheter. Först och främst är Jehova Gud, som återtar sitt suveräna herravälde med avseende på jordens angelägenheter, själv den förnämsta teokratiska myndigheten. Om det konungavälde han utövar är det skrivet: ”Prisa Jah, ni människor, ty Jehova, vår Gud, den Allsmäktige, har börjat härska som konung.” (Upp. 19: 6, NW; Dan. 7:13) Vidare säger Skriften också: ”Skola vi då icke så mycket mera underkasta oss vårt andliga livs Fader och leva?” (Hebr. 12:9, NW) Den därnäst befälhavande och den återstående ”överordnade myndigheten” är den medregerande Konungen, Kristus Jesus, om vilken Petrus skriver: ”Giv ära åt konungen.” Paulus bestyrker denna sak genom att tala om det stora namn eller det upphöjda ämbete som Gud gav Jesus, när han uppreste honom till den överordnade ställningen som medmyndighet. ”Bevara denna sinnesinställning i eder, som också fanns hos Kristus Jesus. Just av denna orsak upphöjde också Gud honom till en överordnad ställning och gav honom i sin godhet det namn, som är över varje annat namn, så att i Jesu namn varje knä skulle böjas, deras som äro i himmelen och på jorden och under marken, och varje tunga öppet skulle bekänna, att Jesus Kristus är Herre, till Guds, Faderns, ära.” — 1 Petr. 2:17; Fil. 2:5, 9—11; Upp. 11:15; NW.

 8, 9, a) Vem insätter de ”existerandemyndigheterna”, och i vilket förhållande står den kristne till dem? b) Varför är det en allvarlig sak att vara en underordnad under Guds teokratiska organisation, och vilken varnande underrättelse gav Paulus med avseende på detta?

8. De kristna nu på 1900-talet böjer beredvilligt knä och erkänner såsom lägre och underordnade, att Jehova och Kristus Jesus är de, för vilka man i första hand bör visa underdånighet, och att dessa gudomliga myndigheter har rätt att pålägga dem förpliktelser och skyldigheter. Paulus säger i fortsättningen: ”De existerande myndigheterna äro av Gud insatta i sina ställningar i förhållande till varandra.” (Rom. 13:1, NW) Här har vi återigen bevis för att dessa är de ”teokratiska överordnade myndigheterna”, ty det är skrivet att ”Gud [har] satt lemmarna i kroppen, var och en av dem, alldeles såsom han behagade”. För en kristen, som har överlämnat sig åt Gud, är det därför en lust att vara lydig i alla stycken i lojal, kärleksfull underdånighet, och detta är av vikt för varje Guds tjänare. — 1 Kor. 12:18, NW.

9. Åt dessa teokrafiska överordnade myndigheter har anförtrotts stor makt att tillämpa straffsanktioner. De har makt att verkställa dom på alla motståndare. Paulus underrättar oss om detta förhållande, när han därnäst skriver: ”Den som sätter sig upp mot myndigheten har därför tagit ståndpunkt emot Guds anordning; de som hava tagit ståndpunkt emot den skola få dom över sig. Ty de som härska äro föremål för fruktan, icke för den goda gärningen, utan för den onda. Vill du då slippa att hysa fruktan för myndigheten? Håll i med att göra vad gott är, och du skall bliva prisad av den; ty den [myndigheten] är för dig Guds tjänare till ditt bästa. Men om du gör vad ont är, hys då fruktan, ty det är icke utan ändamål som den bär svärdet; ty den [myndigheten] är Guds tjänare, en hämnare, till att giva uttryck åt vrede [straffsanktioner] gentemot den som utövar det onda.” (Rom. 13:2—4, NW) Det är i sanning ett ytterst allvarligt förhållande att bli försatt i såsom en underordnad under Guds teokratiska organisation. Det är en sak som aldrig får glömmas, att onda gärningar, grov otrohet och opposition mot Guds teokratiska regeringsmyndigheter medför fruktansvärda följder.

10. Vilka ytterligare förhållanden ådagalägger, att de ”överordnade myndigheter” som omtalas i Romarna 13:1 inte kunde vara ”kejsarens” regeringar, såsom prästerna påstår?

10. De här anförda citaten från Paulus’ brev till romarna kan aldrig ha haft avseende på de politiska makterna i ”kejsarens” värld, såsom kristenhetens präster och predikanter med orätt påstår. Denna världens ”kejsare” har aldrig genom sina gärningar ådagalagt att de är ”Guds tjänare till ditt bästa”. I stället har ”kejsarna”, i rak motsats till detta, gjort det onda genom att förfölja Guds trogna tjänare. Man behöver bara i korthet påminna om hur i Västerlandet mellan 1933 och 1946 tusentals samvetstrogna kristna blev förföljda, utsatta för pöbelvåld och orättvist inspärrade i fängelse för att de lydde Gud mer än människor. Så till exempel blev under dessa år män och kvinnor, Jehovas vittnen, till ett antal av 1.600 satta i fängelse i Storbritannien, 10.000 fraktades till koncentrationsläger av Hitler i Tyskland, och i Förenta staterna företogs 20.000 arresteringar och inspärrningar i fängelse förutom att minst 1.500 fall av pöbelvåld förekom. Sedan 1946 har Ryssland blivit ökänt genom att fängsla och förvisa tusental av Jehovas kristna vittnen. Det har blivit precis så som Jesus förutsade. Alldeles såsom den romerska kejsarmakten och dess religiösa bundsförvanter förföljde Jesus, så har den nutida ”kejsaren” och hans religiösa anhängare ett stort syndaregister när det gäller förföljelser mot nutida kristna. — Joh. 15:20.

11, 12. a) Vad säger Paulus om det rätta motivet till att vara i underdånighet under Guds teokratiska myndigheter? b) Hur illustrerar Paulus detta rätta motiv, och vilka ytterligare förpliktelser talar han om?

11. Paulus går vidare och ger ökad styrka åt sina råd i lagfrågor genom att påvisa vad som är det främsta motivet till att en kristen är de teokratiska överordnade myndigheterna underdånig. Han visar att det tvingande motivet inte endast är önskan att undvika den vrede, som består i straff från Guds regerings sida, utan den mycket starkare kraften i oss, den som består i vår samvetsgranna kärlek till rättfärdighet, vår djupa kärlek till Jehova, vår store Välgörare. Paulus säger: ”Det finnes därför tvingande skäl för eder att vara underdåniga, icke endast på grund av denna vrede [straffsanktioner], utan också på grund av edert samvete.” (Rom. 13:5, NW) Samvetet är den förmåga hos sinnet, genom vilken den mänskliga skapelsen inser och tydligt förnimmer och uppfattar att det handlingssätt han eller hon har valt är rätt eller orätt. Då den kristnes samvete länge har blivit övat med hjälp av Guds ord, vet han till fullo vad Guds vilja är och vad han bör göra för att behaga sin himmelske Herre. Av varm kärlek till Gud, varmed våra samveten ständigt blir tvagna, håller sig den kristne utan tvekan i total underdånighet under Jehova och hans teokratiska styrande myndigheter.

12. För att ge eftertryck åt denna framställning om samvetet ger Paulus därefter en illustration för att belysa det rätta motivet. ”Ty det är därför ni också betala skatt.” Den ”skatt” som här nämnes är den som betalas till ”kejsaren”. Åratal före Paulus’ tid hade Jesus avgjort denna fråga om skattebetalning till ”kejsaren” (se paragraferna 3 och 4), och därför anförde Paulus utan tvekan detta exempel på ett rätt motiv, som får ett rent samvetes godkännande, såsom det absolut efterföljansvärda. Därpå återvänder Paulus till sitt egentliga ämne och för resonemanget vidare: ”Ty de [de teokratiska myndigheterna] äro Guds tjänare i offentligt värv och tjäna beständigt just detta ändamål. Giv åt alla vad dem tillkommer: åt den som kräver skatt [de personliga skatter och fastighetsskatter som kejsaren utkrävde], skatten, åt den som kräver avgift [kejsarens skatter på handelsvaror och personliga ägodelar eller förmåner], avgiften, åt den som kräver fruktan [respekt för framträdande personer både i Guds och i ”kejsarens” organisation], denna fruktan, åt den som kräver ära [Petrus säger: ’Ära människor av alla slag.’], denna ära.” — Rom. 13:6, 7; 1 Petr. 2:17; NW.

Böner för dem som intaga en hög post

13. Vilka frågor framkallas av 1 Timoteus 2:1—4?

13. Ett annat skriftställe som har vållat förvirring i somliga människors sinnen är 1 Timoteus 2:1—4. Det förbindes ofta med Romarna 13:1—7, och det är därför lämpligt att nu undersöka det. Det lyder enligt Nya Världens översättning: ”Därför uppmanar jag först av allt till att åkallan, böner, förböner, tacksägelser må frambäras beträffande människor av alla slag, beträffande konungar och alla dem som intaga en hög post, för att vi må kunna fortsätta att föra ett lugnt och stilla liv med full gudaktig hängivenhet och med fullt allvar. Detta är rätt och välbehagligt i vår Frälsares, Guds, ögon, vilkens vilja är att människor av alla slag skola bliva frälsta och komma till exakt kunskap om sanningen.” Vilka är konungarna och de som intar en hög post? Vad för slags böner skulle månne frambäras för dem?

14. Vilka är Konungarna och de som bekläder höga poster, och hur är de anvisningar som gavs av Jeremia i överensstämmelse med Paulus’ föreskrifter?

14. Det framgår av sammanhanget, att med konungarna och andra personer på höga poster åsyftas de styrande inom de världsliga nationerna och andra högt uppsatta som har med det allmännas angelägenheter att göra. Det finns fall omtalade i bibeln, där Jehovas folk har uppsänt böner som gällde de styrande, och dessa böner var ibland till förmån för dessa styrande. På Jeremias tid och sedan konungarna i Juda land hade gjorts skattskyldiga under Nebukadnessar, konungen i Babylon, rådde politisk oro i Juda, och många förväntade hjälp från Egypten i sina upprorsplaner mot Babylon. Till och med sedan många judar hade blivit bortförda till Babylon som fångar, år 618 f. Kr., brann upprorsandan med full låga, och man hyste stora förhoppningar på att Egypten skulle bryta det babyloniska oket. Jeremia profeterade i annan riktning, och i stället för att hos de fångna judarna i Babylon stärka förhoppningarna om en snar befrielse uppmanade han dem att bereda sig på en lång vistelse där och tillade, såsom en del av Guds budskap till dem: ”Söken den stads bästa, dit jag har fört eder bort i fångenskap, och bedjen för den till HERREN; ty då det går den väl, så går det ock eder väl.” (Jer. 29:1—7) Syftet med bönerna till Gud för erövrarstaden var att de fångna judarna måtte kunna föra ”ett lugnt och stilla liv”.

15. Hur är Esra 6:10 i harmoni med 1 Timoteus 2:1, 2?

15. Sedan Babylon hade fallit för medern Darius’ och persern Cyrus’ våldsamma angrepp, påbjöd den senare, att judarna skulle få återvända till Juda och bygga upp templet i Jerusalem igen. Detta var år 537 f. Kr., men det var först efter åtskilliga år av avbrott och motstånd som templet blev färdigt, år 516 f. Kr. Vägen till företagets fullbordan öppnades för den judiske ståthållaren, Serubbabel, genom förmedling av det medo-persiska väldets härskare, Darius [Darejaves] II; och sedan den medo-persiske konungen hade beordrat motståndarna att hjälpa i stället för att hindra och till och med befallt att konungen tillhöriga förråd skulle göras tillgängliga för judarna för att av dem användas till offer i templet, tillade han som en förklaring: ”För att de må kunna frambära offer till en välbehaglig lukt åt himmelens Gud och för att de må bedja för konungens och hans söners liv.” (Esr. 6:1—10) Tydligtvis blev alla Darius II:s önskningar verkställda, inbegripet den, att judarna skulle frambära böner för honom och hans söner. Det finns ingenting som pekar i annan riktning.

16. Vilken likhet råder mellan bakgrunden till dessa händelser i Jeremias och Serubbabels dagar och förhållandena på Paulus’ tid?

16. Dessa båda fall, det ena i Jeremias dagar och det andra i Serubbabels tid, stämmer fullständigt överens med det råd som Paulus gav Timoteus. Båda dessa exempel stammar från tider då upprorsrörelser var vanliga och beskyllningar för upproriskhet hotade, och böner för de angripna härskarna skulle visa, att de som bad inte var inställda på att störta regeringen, utan att de önskade att den existerande regeringen skulle finnas kvar hellre än att någon ny upprorisk regim, ledd av människor, skulle få makten. De önskade frid, inte revolution. Dessutom brukades Nebukadnessar av Gud till att straffa det avfälliga Israel, och Darius II var ett medel till att återupprätta den sanna tillbedjan i Jerusalem. Läget var ungefär detsamma, när Paulus, någon gång under åren 61—64 e. Kr., skrev till Timoteus om att bedja med avseende på högt uppsatta styresmän. Vid den tiden var upprorsförsök i görningen i Jerusalem och hela Palestina och blev snart därefter orsak till att det krig med romarna utbröt som ledde till Jerusalems förskräckliga förstöring år 70 e. Kr. De kristna tog inte del i de judiska upprorshandlingarna, hade inga politiska fördomar och strävanden, utan var intresserade endast av frid och lugn, vari de kunde predika evangelium. De hade inte för avsikt att störta någon regering, utan överlät åt Kristus Jesus att göra detta, när den rätta tiden därför vore inne. Till dess kunde de bedja för en fredlig förvaltning av de allmänna angelägenheterna, vilken skulle befrämja ”ett lugnt och stilla liv med full gudaktig hängivenhet”. Dessutom var de romerska legionerna redskap som brukades till att verkställa Guds dom över judarna, alldeles som Nebukadnessar hade blivit brukad så hundratals år dessförinnan, år 607 f. Kr. — Matt. 22:7.

17. Hur kan man bedja vid sådana tillfällen som Matteus 10:18 beskriver?

17. Det var inte nog med att de första kristna kunde peka på dessa böner för att bevisa, att de var oskyldiga till de många anklagelser för upproriskhet som framfördes mot dem, utan bönerna kunde också brukas till att möjligen påverka de beslut, som styresmännen kunde komma att fatta beträffande predikandet av evangelium. (Luk. 23:2; Apg. 17:7; 24:5) Jesus gav på förhand till känna för sina efterföljare: ”Ni skola bliva dragna inför styresmän och konungar för min skull till ett vittnesbörd för dem och nationerna.” (Matt. 10:18, NW) Den kristne bad säkert till Gud före dessa framträdanden, och bönen gällde den ämbetsman, inför vilken han skulle träda fram, i det att denne också blev omnämnd i bönen. Den kristne kan till exempel bedja, att budskapet må bli framburet klart och frimodigt och i en form som är förståelig för ämbetsmannen eller domaren och att Gud, om det behagar honom, må göra denne högt uppsatte man mottaglig för budskapet, fördomsfri, resonlig, så att han kommer att inse det rättvisa i den kristnes sak och fälla domen till hans förmån, i det han medger honom handlingsfrihet, så att han kan predika, och inte lägger hinder i vägen för denna verksamhet genom att sätta förkunnaren i fängelse.

18. Vilket exempel på böner av detta slag finner vi på Esters tid?

18. Det finns också exempel i bibeln på böner, som i denna bemärkelse eller med detta syfte uppsänts med avseende på statsämbetsmän. När drottning Ester, utan att vara kallad, trädde fram inför perserkonungen Xerxes, satte hon sitt liv i fara, och därför sände hon, innan hon gjorde detta, bud till Mordokai: ”Gå åstad och församla alla judar, som finnas i Susan, och hållen fasta för mig; I skolen icke äta eller dricka något under tre dygn, vare sig dag eller natt. Jag med mina tärnor vill ock sammalunda fasta; därefter vill jag gå in till konungen, fastän det är emot lagen. Och skall jag gå förlorad, så må det då ske.” Sådan fasta inför Gud åtföljdes helt visst av åkallan och böner för Esters säkerhet, vilket innebär att de måste ha bedit Gud komma konungen att se med ynnest på Ester, ty det var på den saken hennes välfärd berodde. Förbönerna rönte framgång, ty Ester fann ynnest hos konungen. — Est. 4:16; 5:2.

19. Hur skedde sådan bön med framgång i Nehemjas fall?

19. Återigen läser vi om Nehemja, när han måste framlägga en sak, som rörde Jehovas tillbedjan, för den persiske konungen, att han fastade och bad och slutade sin bön med dessa ord: ”Ack Herre, låt ditt öra akta på din tjänares bön, ja, på vad dina tjänare bedja, de som vilja frukta ditt namn; låt nu din tjänare vara lyckosam och låt honom finna barmhärtighet [ynnest, Mo] inför denne man.” Den omtalade mannen var konungen, hos vilken Nehemja var munskänk. När Nehemja trädde fram inför konungen, blev han tillfrågad: ”Vad är det då du begär?” Innan Nehemja alls svarade, företog han sig något, och han talar om för oss vad det var: ”Då bad jag en bön till himmelens Gud och sade så till konungen.” Den hastiga bönen kom först och gav resultat, ty hans begäran blev beviljad. ”Detta beviljade konungen mig, tack vare min Guds goda ynnest.” (Neh. 1:4, 11; 2:4, 5, 8; vers 8 enl. Mo) Det är alldeles tydligt att Nehemja bad om att Gud skulle utforma konungens beslut, och Gud hörde denna bön, och Nehemja gav Gud äran för det gynnsamma svaret från konungen.

20. Vari visade Paulus villighet att frambära böner för styresmän?

20. Och lägg märke till följande ord som växlades mellan konung Agrippa och Paulus, när en viktig fråga, som gällde Paulus’ predikoarbete, skulle avgöras: ”Agrippa sade till Paulus: ’På kort tid skulle du kunna övertala mig att bliva en kristen.’ Till detta sade Paulus: ’Jag kunde önska inför Gud, att vare sig inom kort tid eller inom lång tid icke endast du, utan också alla de som höra mig i dag, skulle bliva sådana män som jag också är, med undantag av dessa bojor.’ ” I konungens sällskap befann sig landshövdingen och andra personer i hög ställning. Om dessa Paulus’ ord med avseende på de nämnda styresmännen än inte var någon regelrätt bön, så hade de likväl karaktären av en begäran till deras förmån, ty de utgjorde en ”önskan till Gud”. De höga ämbetsmännen blev inte omvända, men det utslag de fällde var gynnsamt för Paulus: ”Denne man utövar ingenting som förtjänar död eller bojor”; ”Denne man kunde hava blivit frigiven, om han icke hade vädjat till kejsaren.” (Apg. 26:28—32, NW) I detta särskilda fall blev Paulus senare frigiven av kejsaren.

21. Hur kan sådana böner komma att bli till gagn för människor av alla slag?

21. Vid andra tillfällen bad de första kristna med avseende på vissa styresmän, om också inte till förmån för dem. (Apg. 4:23—31) De gjorde detta för att predikoarbetet måtte få framgång. Därtill kan sägas, att böner som gällde de styrande också kunde betraktas som uttalade till förmån för dem, i den meningen nämligen att om de handlade i enlighet med innehållet i dessa böner, skulle de komma att stå i en bättre ställning gentemot Gud. Om bönerna om att ämbetsmännen måtte på ett rättrådigt sätt handha allmänhetens angelägenheter blir hörda och leder till en lugn tillvaro utan våldsamma förföljelser och pöbelvåld, utan förbud och inspärrning i fängelse, då verkar de till det bästa för människor av alla slag och inte endast för Jehovas vittnen och de styrande själva. Det är alltså i alla slags människors intresse, med tanke på att kunna frälsa dem och skänka dem kunskap om sanningen, som vi beder med avseende på styresmän och andra som innehar höga poster. En vitt utbredd predikoverksamhet hjälper människor av alla slag.

22. Om vad kommer vi alltså, när vi bevarar vår jämvikt i denna sak, att bedja, och vad kommer vi inte att bedja om?

22. Några statsämbetsmän har kommit in i sanningen, men vi beder inte om detta. Vi beder om tillfälle att predika för alla dem av Herrens ”andra får” som ännu är förskingrade, och om några av de styrande är bland dem, så gläder det oss. Inte heller beder vi för de styrandes politiska projekt eller för den värld som de är en del av. (Joh. 17:9; Jak. 4:3, 4) Våra böner får inte antaga någon politisk ton eller färg, ty vi är neutrala i fråga om denna världens angelägenheter. Judarna på Jesu tid, och före och efter hans tid, gick långt i sin hänsyn till kejsaren, så att de kunde säga till bevis för sin patriotism: ”Vi frambär offer två gånger om dagen för kejsaren och för det romerska folket.” (Josefus, Judarnas krig, Andra boken, kapitel X, avdelning 4) De gick till och med till den för dem själva ödesdigra ytterligheten att förkasta Messias med det högljudda ropet: ”Vi hava ingen konung utom kejsaren.” (Joh. 19:15, NW) Andra må bli så obalanserade i sitt omdöme i denna sak och falla i tillintetgörelse, om de håller fast vid sin inställning, men må vi rätta oss efter Paulus’ råd: ”Men du, bevara din jämvikt i allting.” (2 Tim. 4:5, NW) Vi vill alltså inte bedja för världens omvändelse eller för en ateistisk nations omvändelse eller för en statlig ämbetsmannakårs eller enskilda ämbetsinnehavares omvändelse. I stället vill vi bedja till Gud, att han, om det behagar honom, må leda styresmän och domare till att klart se vad saken gäller, när det är fråga om hans folk, och att han må göra detta för verkets skull. Vi kan bedja med avseende på rättegångar, förbud, förföljelser bakom ”järnridåer” och andra fall där det rör sig om vårt arbete, och denna bön kommer då också att gälla de ämbetsmän som är inblandade i saken, och om de reagerar på rätt sätt, kommer det att bli till deras fördel. Gud kommer förvisso att fullborda sitt verk och välsigna sitt folk, och ibland manövrerar han världsliga styresmän till att göra hans vilja. (Upp. 17:17) I varje fall kommer aldrig våra böner beträffande dem som sitter på höga poster att upphöja dem över de överordnade myndigheterna, Jehova Gud och Kristus Jesus

23. Vad innebär det för en kristen att ”vara underdånig”?

23. Själva kärnpunkten i denna fråga om att vara underdånig de ”överordnade myndigheterna” är ödmjukhet, Vi erkänner vår synnerligen underordnade ställning inför den levande Guden. Vi inser att vi är totalt beroende av honom för att få äga livet med alla dess nuvarande och framtida gränslösa välsignelser. Med den växande kunskapen om hans ord fördjupas också vår tillbörliga uppfattning om denna underdånighet och vår uppskattning av den. Den återspeglas inte bara i vår predikoverksamhet, utan också i vår inbördes gemenskap som klarvakna medlemmar av den nya världens samhälle och i vårt hemliv. Genom att vi underordnar oss de sanna överordnade myndigheterna, kommer vi i ett kärleksfullt förhållande till dem, vilket innebär gudomlig ynnest. — Jak. 4:6, 7.

24. Hur bör vi ställa oss 1) till vårt gamla handlingssätt och 2) till vårt nya?

24. Vårt forna handlingssätt i den gamla världens samhälle har satt sina spår under den tid då vi ännu inte hade blivit de sanna överordnade myndigheterna underdåniga. Men denna förra tid av uppstudsighet ligger nu bakom oss. Nu när vi har inriktat oss på den nya kursen, må vi då hålla oss till den med full insikt. Vi måste lägga ner stor omsorg på att verkligen följa de sunda principer och de talrika exempel eller precedensfall som finns framställda i bibeln till att vägleda oss. Riskera inte att misshaga de teokratiska överordnade myndigheterna genom någon handling av otrohet. Det skulle kunna betyda, att du ginge miste om att få evigt liv i den nya världen.

Gamla betänkligheter och sedvänjor gör vi väl i att lägga bort. Nya plikter, som vi kan få klarhet i genom Skriften, gör vi alla väl i att påtaga oss och fullgöra. Må vi drivas till att överlämna alla våra krafter och våra ägodelar i total underdånighet under den nya världens regering. Låt oss sätta in allt på att göra denna nya levnadskurs framgångsrik. Forma dagligen ert liv och ställ in ert sinne så som om ni vore i den nya världen. I själva verket är livet i den nya världens samhälle redan ett faktum. Njut nu till fullo av de frukter som underdånighet under den nya världen frambringar och den frid som den skänker.

[Fotnot]

(The Watchtowcr, 15 juni 1952)