Bergspredikan — ”Stå inte emot den som är ond”
SEDAN Jesus hade dryftat svurna eder och löften i sin bergspredikan, talade han om hur man bör handla mot människor som kan vålla andra skada och väcka förargelse. Han började med att framhålla något som hans åhörare hade lärt av Mose lag: ”Ni har hört att det sades: ’Öga för öga och tand för tand.’” — Matt. 5:38; jämför 2 Moseboken 21:23—25; 3 Moseboken 24:19—21.
Några har kritiserat denna lag och menat att den var hård. Den godkände emellertid inte personliga hämndeaktioner, t. ex. den mera sentida, illa beryktade blodshämnd som kallas ”vendetta”. Det heter nämligen också just i dessa hebreiska skrifter: ”Säg icke: ’Såsom han gjorde mot mig, vill jag göra mot honom, jag vill vedergälla mannen efter hans gärningar.’” (Ords. 24:29) Lagens straff, ”öga för öga och tand för tand”, skulle utdömas sedan parterna hade stått ”inför HERRENS [Jehovas] ansikte, inför de män som på den tiden äro präster och domare”. — 5 Mos. 19:15—21.
”Men jag säger er”, sade Jesus och fortsatte: ”Stå inte emot den som är ond.” (Matt. 5:39a) Hur skall vi förstå detta? Jesus underlättade för sina åhörare att förstå hans ord genom att framställa fyra liknelser eller illustrationer, som kunde hjälpa dem att handla på rätt sätt mot ”den som är ond”, dvs. en person som kunde göra dem illa på ett eller annat sätt.
1 — PERSONLIG SKYMF ELLER SKADA
Först förklarade Jesus vad de som lyssnade till honom borde göra när de utsattes för skymf eller skada: ”Vem som än slår dig med flata handen på din högra kind, vänd också den andra mot honom.” — Matt. 5:39b.
Detta innebär inte att en människa som får ett slag med flata handen eller med knytnäven bör ”tigga om mer” genom att vägra att försvara sig. När Jesus med orätt stod till svars inför översteprästen och man då slog honom i ansiktet med flata handen, protesterade han mot sådana handgripligheter och sade: ”Om jag har talat orätt, vittna då om det orätta; men om jag har talat rätt, varför slår du mig?” — Joh. 18:22, 23; jämför Apostlagärningarna 23:3.
Jesu ord om ett slag ”på din högra kind” fick inte hans åhörare att tänka så mycket på ett bokstavligt, smärtande slag, som på ett slag som förde med sig skymf och skam. I W. F. Albrights och C. S. Manns kommentarer till Matteus heter det: ”Jesus talar här om något som ännu gäller i Främre Orienten — det mest förolämpande av alla fysiska slag består nämligen i ett slag på höger kind med baksidan av handen.” Enligt judisk tradition utgjorde böterna för ett sådant skymfligt slag med baksidan av handen 400 zuz (lika med 400 denarer), en summa motsvarande mer än en årslön för en lantarbetare.
I Lukas’ evangelium, som huvudsakligen skrevs för icke-judar, är Jesu ord mera allmänt formulerade: ”Åt den som slår dig på den ena kinden skall du hålla fram den andra också.” (Luk. 6:29a) Detta gäller inte endast förolämpande slag, utan särskilt slag som utdelats med våld. I båda fallen löd Jesu råd: vänd den andra kinden till. Han önskade att hans efterföljare gärna skulle fördra skymf och skada, utan att ge sig till att vedergälla. På det sättet kunde de efterlikna Jesus själv, som aposteln Petrus skrev följande om: ”När han blev förolämpad, började han inte förolämpa tillbaka. När han led, började han inte hota, utan fortsatte att anförtro sig åt den som dömer rättvist.” — 1 Petr. 2:23; jämför Jesaja 50:6.
2 — NÄR NÅGON ”VILL DRA DIG INFÖR RÄTTA”
Därpå dryftade Jesus hur man bör uppträda när en annan försöker beröva en något på laglig väg: ”Och om någon vill dra dig inför rätta och komma i besittning av din innerklädnad, överlåt då också ytterklädnaden åt honom.” — Matt. 5:40.
I forna tider var det vanligt att man lämnade ett klädesplagg i pant såsom säkerhet för en obetald skuld. (Job 22:6) Om en skuldsatt person inte kunde betala, hade domstolen möjlighet att tilldöma fordringsägaren plagget i fråga. (Ords. 13:13, NW; 27:13) Guds lag stadgade emellertid att en ”mantel” (en ytterklädnad), som blivit given i pant, inte fick behållas över natten, eftersom den skuldsatte kunde behöva den som täcke då han lade sig att sova. — 2 Mos. 22:26, 27; 5 Mos. 24:12, 13.
Jesus gav sina efterföljare rådet att gärna avstå från ”innerklädnaden”, som en motpart inför rätta kunde stå efter; och detta skulle en Jesu efterföljare göra på ett tidigt stadium, sade Jesus, redan ”om någon vill dra dig inför rätta”, innan domstolsförhandlingar faktiskt kom i gång. Ja, de kunde gå dubbelt så långt genom att överlåta ”också ytterklädnaden åt honom”, även om Guds lag inte krävde något sådant.
I överensstämmelse med detta råd skrev aposteln Paulus till de kristna i Korint: ”Egentligen är det då på det hela taget ett nederlag för er att ni har rättssaker med varandra. Varför lider ni inte hellre orätt? Varför låter ni er inte hellre bedragas?” (1 Kor. 6:7) Ja, de borde ha varit villiga att lida personliga förluster hellre än att se församlingens rykte lida offentlig skada till följd av en eller annan tvist vid domstol.
Lukas’ skildring medger att Jesu ord tillämpas också i andra sammanhang än vid domstolsförhandlingar: ”Den som tar ifrån dig ytterklädnaden skall du inte heller vägra underklädnaden.” (Luk. 6:29b) Lukas kan ha tänkt på människor som under en färd hejdas av stråtrövare, som plundrar dem på deras ytterklädnader. I stället för att sätta sig till motvärn och försöka hindra sådant rofferi av eventuellt dyrbara kläder skulle det vara bättre för Jesu lärjungar att göra mer än motparten krävde och lämna ifrån sig också ”underklädnaden”. Detta handlingssätt kunde rädda livet på dem, när de mötte farliga brottslingar, eller kunde få andra nyttiga verkningar. — Ords. 15:1; Matt. 5:16.
Guds Son menade likväl inte att man alltid skall vägra att inlåta sig på en rättstvist eller att man skall låta onda människor begagna andra medel för att sätta en på bar backe. Vi finner att aposteln Paulus inte uppfattade att Jesu ord innebar detta. Paulus inställde sig ju inför romerska myndigheter i sina bemödanden att ”försvara och lagligt stadfästa de goda nyheterna”. (Fil. 1:7; jämför Apostlagärningarna 25:8—12.) Kristna människor kan vidta rättsliga åtgärder mot världsmänniskor eller myndigheter för att kräva vad som med rätta tillkommer dem. Men när de handlar så, uppträder de inte stridslystet utan snarare fridsamt. I det dagliga livet måste likväl de kristna visa sig villiga till eftergifter. — Rom. 12:17—19.
3 — OBLIGATORISK TJÄNST ÅT REPRESENTANT FÖR VÄRLDSLIG REGERINGSMAKT
Därpå sade Jesus: ”Och om en myndighetsperson tvingar dig till tjänst en mil, så gå med honom två mil.” — Matt. 5:41.
Uttrycket ”tvingar dig till tjänst” återger det grekiska ordet angareuo, som är ett lånord från persiskan. Ursprungligen användes denna term om den verksamhet som bedrevs av kurirer i statlig tjänst och som dessa hade den persiske kungens bemyndigande att utföra. Kurirerna, ”ilbuden”, var bemyndigade att tvinga folk att ställa sig själva eller att ställa hästar, båtar och vad som helst annat, som de kunde behöva, till deras förfogande för att deras tjänsteuppdrag skulle kunna uträttas snabbt. (Jämför Ester 3:13, 15; 8:10, 14.) Denna metod införde man också i romarriket. Under Jesu jordiska tjänst kunde statstjänstemän tvinga judar att bära bördor eller att utföra tungt arbete av annat slag. (Matt. 27:32; Mark. 15:21) Judarna betraktade sådan obligatorisk tjänst åt hedningar som ytterst motbjudande. Och ändå förmanade Jesus sina åhörare att utföra den glatt och villigt. Ja, om de tvingades att gå en romersk mil (omkring 1,5 kilometer), borde de erbjuda sig att gå dubbelt så långt.
4 — BEGÄRAN OM MATERIELLT BISTÅND
Därpå gav Jesus råd om frikostighet då man ger materiellt bistånd: ”Ge åt den som ber dig, och vänd dig inte bort från den som vill låna av dig utan ränta.” — Matt. 5:42.
De som lyssnade till Jesus blev helt visst påminda om att Guds lag förbjöd israeliterna att ta ränta, då de lånade ut pengar åt andra judar, sina bröder. (2 Mos. 22:25; 3 Mos. 25:37; 5 Mos. 23:20) I denna lag hette det vidare: ”Om någon fattig finnes ... skall du icke förstocka ditt hjärta och tillsluta din hand för denne din fattige broder, utan du skall gärna öppna din hand för honom och gärna låna honom, vad han behöver i sin brist.” (5 Mos. 15:7, 8) Såsom Messias och den som skulle ”uppfylla” Guds lag gick Jesus rentav längre, då han anbefallde en ytterst givmild ande. — Matt. 5:17; Apg. 20:35.
De råd Jesus gav här är sannerligen av stort värde. Människor som föredrar att göra sig av med personlig stolthet och till och med värdesaker framför att strida för att få behålla dem, som fullgör mindre behagliga uppdrag utan att knota och som glatt och villigt delar med sig av sina tillhörigheter för att hjälpa andra som är i omedelbart behov, sådana människor behagar sina medmänniskor väl och blir därtill älskade av Gud. — 2 Kor. 9:7.