Frågor från läsekretsen
● Stack man spjutet i Jesu sida före eller efter hans död på tortyrpålen? Matteus’ och Johannes’ redogörelser tycks strida mot varandra på denna punkt. — D. L., Washington.
Det övervägande bevismaterialet talar för att det var efter Jesu död som man stack upp hans sida. Matteus 27:49, 50 (NW) säger: ”Men de övriga av dem sade: ’Låt honom vara! Låt oss se, om Elia kommer för . att frälsa honom.’ En annan man tog ett spjut och stack upp hans sida, och blod och vatten kom ut. Återigen ropade Jesus med hög röst och upphörde att andas.” Nya Världens översättning har en fotnot som ger till känna, att satsen om mannen som stack upp hans sida och om att blod och vatten kom ut finns i några viktiga handskrifter, men inte finns i andra. Många tror att detta meddelande senare lånades från Johannes’ evangelium, men placerades på fel ställe av textförfalskaren. Somliga översättningar utelämnar det helt och hållet, andra sätter det inom klammer eller parentes, och andra tar med det tillika med en förklarande fotnot, såsom Nya Världens översättning gör.
Men i Johannes’ skildring av förloppet finnes det ingenting problematiskt. Den lyder: ”Soldaterna kommo därför och slogo sönder den förste mannens ben och den andre mannens som hade blivit fastnaglad på en påle jämte honom. Men när de kommo till Jesus och sågo, att han redan var död, slogo de icke sönder hans ben. Likväl stötte en av soldaterna ett spjut i hans sida, och det kom omedelbart ut blod och vatten.” (Joh. 19:32—34, NW) De andra båda som blivit upphängda på pålar fick sina ben sönderslagna, för att de skulle dö fortare, och om Jesus inte redan hade dött, skulle man ha slagit sönder också hans ben. Att han dog så fort bidrog till uppfyllelsen av profetian om att intet av hans ben skulle sönderslås. (Ps. 34:21; Joh. 19:36) Att hans död verkligen kom snabbare än som var vanligt i sådana fall, det framgår av Pilatus’ överraskning, när han hörde att Jesus redan var död. (Mark. 15:44, 45) Kanhända stack soldaten spjutet i Jesu sida för att undanröja alla tvivel om hans död och göra det omöjligt att senare få honom att vakna till liv igen, vilket falskeligen skulle kunna utges för en uppståndelse, såsom det kunde ha skett, om Jesus endast hade förlorat medvetandet.
Men vad kom hans död att inträffa så snart? Många hyser den åsikten, att han dog av ett brustet hjärta, och förklarar på det sättet inte bara hans snabba död, utan också flödet av ”blod och vatten” från såret efter spjutsticket. Genom en bokstavlig bristning i hjärtat eller i ett av de stora blodkärlen, där detta är förbundet med hjärtat, skulle blod komma att uttömmas i hjärtsäcken, den hinna som löst omsluter hjärtat och som också innehåller den vattenliknande hjärtsäcksvätskan. En läkare, som skrev om den fysiska orsaken till Jesu död, sade att en sådan bristning verkligen ägde rum och att blod forsade ut i hjärtsäcken för att där dela upp sig i vattenlikt blodserum och röd, mjuk blodlever, s. k. blodkaka. Han påpekade att ett sådant åtskiljande av blodets beståndsdelar sällan förekommer i en död kropp utom vid sådana fall av blodutgjutning, dvs. då blodet pressas ut eller släppes ut ur de kärl där det rätteligen hör hemma. Om då en soldat, som stod nedanför Jesu på pålen hängande kropp, stötte ett spjut uppåt i kroppens sida, så kunde det alltså lätt tränga uppåt, under revbenen, sticka hål på hjärtsäcken, som svällde av serum och blodlever och vålla flödet av vad som måste te sig som ”blod och vatten”. Eller också är det möjligt för det brustna hjärtat eller den brustna aorta att pressa blod ut i brösthålan, och på denna onaturliga plats skulle blodet snart börja dela sig i serum och röd blodlever. Ur det stora gapande sår, som den uppträngande spjutspetsen åstadkommit, måste då det levrade blodet och detta vattenlika serum strömma ut.
Det finns skriftenliga orsaker till den tron, att Jesus dog av ett brustet hjärta. Den vånda hans sinne i det ögonblicket befann sig i var intensiv, såsom det antydes genom hans ord: ”Min Gud, min Gud, för vilket syfte har du övergivit mig?” (Matt. 27:46, NW) Detta uttryck för hans känsla av att vara övergiven hade blivit förutsagt i Psalm 22: 2, som innehåller flera andra verser, vilka var profetiska och gällde Kristus Jesus vid tiden för hans död. Ett brustet hjärta kommer förvisso till synes i orden i vers 15: ”Jag är lik vatten, som utgjutes, alla mina leder hava skilts åt; mitt hjärta är såsom vax, det smälter i mitt liv.” I vanliga fall skulle blod inte flyta ut från ett lik, men att sticka hål på hjärtsäcken i det ovan beskrivna tillståndet måste vara som att sticka hål på en säck med vatten. Och om Jesus hade blivit stungen med spjutet före döden, såsom Matteus’ skildring anger, så skulle blod ha forsat ut, men det skulle ha varit helt blod och inte sådant som var sönderdelat i sina beståndsdelar så att det såg ut som ”blod och vatten”.
Omständigheterna talar därför för att Johannes’ redogörelse är den korrekta, och han var sannerligen ett ögonvittne på mycket nära håll, så nära att den på pålen fastnaglade Jesus talade till honom. — Joh. 19:25—27.
● Jesaja 7:14 förutsäger att Messias skulle kallas ”Immanuel”, och ändå kallades inte Jesus så. Varför inte? — J. W., Kalifornien.
Att denna profetia fick sin tillbörliga uppfyllelse genom Kristus Jesus klargöres i Matteus’ evangelium. Om den inte hade fått sin rätta uppfyllelse då, skulle Matteus inte ha haft orsak till att särskilt rikta uppmärksamheten på den, såsom han gjorde i det första kapitlet, i verserna 22, 23 (NW): ”Allt detta inträffade nu verkligen, för att det skulle uppfyllas som var sagt av Jehova genom hans profet, som sade: ’Se, jungfrun skall bliva havande och skall föda en son, och de skola giva honom namnet ”Immanuel”’, vilket i översättning betyder ’Med oss är Gud’.” Det som är av vikt är att detta namn hade en innebörd, och Jesus uppfyllde denna innebörd. Han var Jehovas representant, Jehovas Smorde, Kristus eller Messias. Då Gud sände Messias till judarna, visade han därmed att han var med dem, inte emot dem. Han fortfor att vara med den trogna judiska kvarleva som tog emot Jesus, Messias, och han är med dem som tar emot Kristus, den på tronen insatte Konungen, i denna tid.
Andra namn var också förutsagda för Messias. Så till exempel säger Jesaja 9:6 om honom: ”Hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste.” Likväl brukades intet av dessa namn om Jesus som personnamn, som man borde kalla honom vid. Han levde i överensstämmelse med innebörden i dessa namn, och det var i den meningen som de blev givna profetiskt för att visa hans egenskaper och de tjänster som han skulle utföra till gagn för de lydiga. Så är det också med namnet Immanuel. Dess mening passade in på honom, och på det sättet uppfyllde han den profetia som tilldelade Messias detta namn, trots det att Jesus och inte Immanuel användes som hans personnamn, vilket också var fullt av innehåll. — Matt. 1:21.
● På flera ställen i de grekiska skrifterna kallas människor för ”goda”. Men ändå blev en ung man, som kallade Jesus ”god”, kraftigt tillrättavisad för detta och fick höra att ingen var god utom Gud. Varför? — T. C., Pennsylvania.
Jesus sade att Jehova ”ju låter sin sol gå upp över både onda människor och goda”. Om Barnabas heter det att ”han var en god man”. Unga kristna kvinnor förmanades att vara ”goda”. Tjänare i hemmen fick den föreskriften att de skulle vara undergivna sina ägare, ”icke endast de goda och resonliga, utan också dem som äro svåra att vara till lags”. (Matt. 5:45; Apg. 11:24; Tit. 2:5; 1 Petr. 2:18; NW) Andra fall där människor kallas ”goda” finner vi i Matteus 12:35; 20:15; 22:10; 25:21, 23; Lukas 6:45; 19:17; 23:50. I alla dessa fall är ”god” en översättning av ett och samma grekiska ord i grundtexten, nämligen agathós. Samma grekiska ord användes där det berättas om den rike unge överhetspersonen, som frågade Jesus: ”Gode Lärare, vad skall jag göra för att ärva evigt liv?” Jesus sade då till honom: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom en, Gud.” — Mark. 10:17, 18, NW; Luk. 18:18, 19.
Om ofullkomliga människor kunde kallas ”goda”, var Jesus naturligtvis ännu mera berättigad att kallas så. Inte heller gjorde han invändningar mot benämningen ”lärare”; han godtog denna beteckning. (Joh. 13:13, NW) Varför svarade han då denne unge man så som han gjorde? Det förefaller som om de judiska rabbinerna hade en viss förkärlek för att tilltalas på detta sätt, vilket torde förklara varför Jesus ogillade det. När denne överhetsperson tilltalade honom så, var det faktiskt detsamma som att ställa honom i samma klass som rabbinerna. Jesus ville inte ha några rabbinska titlar, och genom denna tillrättavisning visade Jesus det otillbörliga i att använda sådana titlar. (Job 32:21, 22, som enligt AV talar om ”smickrande titlar”; Matt. 23:7—10, NW) Kristus hade ingenting att invända mot att bli tillbörligt identifierad såsom läraren eller mästaren eller ledaren, ty han sade ju att det var lämpligt att de kallade honom så, men när de olika benämningarna sammanlänkades i ett uttryck, en titel, som vanligen användes för att tilltala rabbiner på ett smickrande sätt, då protesterade han. Han klargjorde saken med kraft genom att visa hur den måste betraktas från den allra yttersta och högsta synpunkten, i det han framhöll Jehova Gud såsom den som förtjänade denna titel. Inom parentes sagt visar detta, att Jehova inte är någon del av en treenighet med två andra som är jämlika honom, och de försök som treenighetslärans anhängare gör att motväga detta bevis genom att hänvisa till ordalydelsen i Matteus’ beskrivning av detta sammanträffande upphäver inte de båda skildringarna hos Markus och Lukas. — Matt. 19:16, 17.
Att den rike överhetspersonen använde orden ”gode Lärare” som en formalistisk titel snarare än som ett uttryck för hans ärliga övertygelse med avseende på Jesus, det framgår av att han förkastade Jesu råd. Uppenbarligen höll han inte i verkligheten Jesus för att vara en så god lärare, ty han gick bort utan att följa det råd Kristus gav. Han förtjänade sin tillrättavisning.
● På sidan 280 i boken ”This Means Everlasting Life” (”Detta betyder evigt liv”) står det: ”Guds förbannelse över jorden utanför Eden varade till tiden för syndafloden, men människans alla ansträngningar sedan dess i fråga om att bruka jorden har inte lyckats omvandla den nu vittbefolkade jorden till ett paradis.” Betyder det att jorden inte längre är under den förbannelse som uttalades över den vid den tid Adam drevs ut ur Eden? — U. L., Kanada.
Ja, det är just vad som åsyftas. När Gud drev ut Adam ur Eden sade han: ”Därför att du följde din hustrus förslag och åt av det träd av vilket jag befallt dig att icke äta, skall marken bliva förbannad genom dig, under lidande skall du vinna ditt bröd ur den så länge du lever; törnen och tistlar skall den frambringa åt dig, så att du skall nödgas äta vilda växter. I ditt anletes svett skall du vinna din bärgning.” (1 Mos. 3:17—19, AT) Hundratals år senare renade floden i Noas dagar jorden från ondska, och kvarlämnade endast människor som räknades rättfärdiga i Guds ögon och som var hängivna den sanna tillbedjan. Jehova gav dem en god start, utfärdade på nytt uppdraget att vara fruktsamma, föröka sig och uppfylla jorden och placerade djur- och växtvärlden under människans välde utan något handikapp i form av förbannelse över jorden: ”Jag skall aldrig mer förbanna marken för människans skull.” Lägg emellertid märke till att uppdraget till Adam om att lägga jorden under sig inte innefattades i det uppdrag som Gud gav Noa, vilket visar att det inte kunde bli uppfyllt uteslutande genom att förbannelsen avlyftes. — 1 Mos. 1:28; 6:17; 8:21; 9:1—17, AT.
Endast några få århundraden senare jämfördes en särskild del av jorden med Eden på grund av dess yppiga grönska och skönhet: ”Lot lyfte upp sina ögon och såg att hela Jordanslätten överallt var vattenrik (detta var innan HERREN förgjorde Sodom och Gomorra) såsom HERRENS egen lustgård.” (1 Mos. 13:10, AT) Den rapport som spejarna avgav om det utlovade landet låter ej heller som en beskrivning av en förbannad jord, som bara erbjöd vilda växter till föda. Vi läser: ”Då de komma till Eskolsdalen [Druvdalen, 1917], skuro de där ned en gren med en enda druvklase på, och två av dem måste bära den på en stång, tillsammans med några granatäpplen och några fikon.” Då spejarna senare uppvisade denna frukt för den israelitiska menigheten sade de om landet: ”Det flyter i sanning av mjölk och honung, och här är dess frukt.” (4 Mos. 13:24—28, AT) Och Mose beskrev helt visst inte en förbannad jord, när han talade om det utlovade landet, som Herren sörjde för, och brukade dessa färgstarka uttryck:
”Ty HERREN, din Gud, låter dig nu komma in i ett gott land, ett land, där vattenbäckar, källor och djupa vatten flöda fram i dalar och på berg, ett land med vete och korn, med vinträd, fikonträd och granatträd, ett land med ädla olivträd och med honung, ett land, där du icke skall äta ditt bröd i torftighet, där intet skall fattas dig, ett land, vars stenar innehålla järn och ur vars berg du skall bryta koppar. Ty det land, dit du nu kommer för att taga det i besittning, är icke såsom Egyptens land, varifrån I haven dragit ut, där du måste trampa upp vatten till den säd du sådde, såsom man gör i en köksträdgård; nej, det land, dit i nu dragen för att taga det i besittning, är ett land med berg och dalar, som får vatten att dricka genom himmelens regn, ett land, som HERREN, din Gud, låter sig vårda om och på vilket HERRENS, din Guds, ögon beständigt vila, från årets begynnelse till årets slut. Om I nu hören de bud, som jag i dag giver eder, så att I älsken HERREN, eder Gud, och tjänen honom av allt edert hjärta och av all eder själ, så skall jag giva åt edert land regn i rätt tid, höstregn och vårregn, och du skall få inbärga din säd och ditt vin och din olja. Och jag skall giva din boskap gräs på din mark; och du skall äta och bliva mätt. Men tagen eder till vara, låten icke edra hjärtan bliva förförda, så att I viken av och tjänen andra gudar och tillbedjen dem; ty då skall HERRENS vrede upptändas mot eder, och han skall tillsluta himmelen, så att regn icke faller och marken icke giver sin gröda; och I skolen med hast bliva utrotade ur det goda land som HERREN vill giva eder. Se, jag förelägger eder i dag välsignelse och förbannelse: välsignelse, om I hören HERRENS, eder Guds, bud, som jag i dag giver eder, och förbannelse, om I icke hören HERRENS, eder Guds, bud.” — 5 Mos. 8:7—9; 11:10—17, 26—28; se också Jes. 51:3; Hes. 20:6, 15; 36:35; Joel 2:3.
Lägg märke till att den edenlika skönhet som landet ägde skulle gå förlorad genom olydnad, och den upproriska otrohet som israeliterna senare gjorde sig skyldiga till fick verkligen till följd att det utlovade landet förlorade sitt paradisiska utseende. Jorden i våra dagar är inte bestämd att bära törnen och tistlar som en följd av förbannelsen i Eden. Den förbannelsen försvann i och med vattenfloden. I många delar av jorden finner man nu platser av så storslagen skönhet att man står andlös inför åsynen, och andra områden har människan omvandlat till underbart vackra parker och trädgårdar. Men i stort sett har människan fördärvat jorden och ödelagt djur- och växtvärlden för självisk vinnings skull eller blott och bart av förstörelselusta. Man har glömt eller ignorerat Guds uppsåt med människan på jorden, skytt Guds sanna tillbedjan, och dragit över sig själva Guds ogillande i stället för hans välsignelser, likasom israeliterna gjorde. Bibeln talar om förbannelser för olydnad, och dessa förbannelser kommer att nå sin höjdpunkt vid Harmageddon i förintelsen av jordens ondskefulla inbyggare, när Jehova Gud genom Kristus Jesus skall ”fördärva dem som fördärva jorden”. (3 Mos. 26:14—39; 5 Mos. 27:15—26; 28:15—68; Jes. 24:5, 6; Upp. 11:18) Det är den förbannelse som kommer av olydnad och falsk tillbedjan som Uppenbarelseboken 22:3 (NW) talar om: ”Och det skall icke mer finnas någon förbannelse”. Den smorda kvarlevan av det andliga Israel har blivit renad, återställd från sin förra försumlighet i fråga om tillbedjan, och dess gudstjänst har blivit ren och välsignad likt det ursprungliga Eden. I Guds välbehagliga tid och under Kristi rikes styrelse kommer de som överlever Harmageddon och de som uppstått att brukas till att fullborda uppdraget att lägga den bokstavliga jorden under sig och omvandla den till ett hela jorden omfattande paradis fyllt av lovsång till Jehova. — Ps. 150:1—6.