Hur man fastställer tiden för Jesu förkunnartjänst
BLAND religiösa auktoriteter råder inte någon enhetlig uppfattning om hur lång tid Jesu omfattande förkunnartjänst här på jorden varade. Somliga menar att hans verksamhet var bara ett år lång,1 andra säger två eller två och ett halvt år, och åter andra, däribland Jehovas vittnen, påstår att den var tre och ett halvt år lång.2 Följaktligen har man i kristenheten inget fastställt år, som allmänt godtas såsom det år då Jesus fastnaglades vid pålen, utan tidsangivelserna varierar mellan åren 28 och 33 e. Kr.3 Vilka skäl har Jehovas vittnen till att så bestämt påstå att Jesu förkunnartjänst var tre och ett halvt år lång och dessutom att den började på hösten år 29 och nådde sin kulmen i och med att Jesus fastnaglades vid pålen fredagen den 1 april (eller 3 april enligt julianska tideräkningen) år 33 e. Kr?
Från den allmänt godtagna nyckeltexten, Lukas 3:1, 2, har en del data, varierande mellan år 25 och år 29 e. Kr., fastställts för början av Johannes döparens förkunnartjänst på våren och Jesu förkunnartjänst sex månader senare på hösten. För att göra det hela mera åskådligt har vi här nedan med stora bokstäver återgivit namnen på de sju styresmän, som den noggranne historieskrivaren Lukas använder för att tidsbestämma sin skildring med största korrekthet. ”I femtonde året av kejsar TIBERIUS’ regering, när PONTIUS PILATUS var landshövding i Judeen och HERODES var landsfurste i Galileen och hans broder FILIPPUS landsfurste i Itureen och Trakonitislandet och LYSANIAS landsfurste i Abilene, på den tid, då HANNAS var överstepräst jämte KAIFAS — då kom Guds befallning till Johannes, Sakarias’ son, i öknen.”
Låt oss begrunda dessa namn i omvänd ordning. Historieskrivaren Josefos meddelar att KAIFAS tjänade såsom överstepräst i Jerusalem från omkring år 18 e. Kr. till år 36, sedan han blivit förordnad till denna ställning av Valerius Gratus, som var romersk ståthållare i Judeen.4 HANNAS, Kaifas’ svärfar, hade av Kvirinius, som var romersk överståthållare i Syrien, blivit upphöjd till överstepräst år 7 e. Kr. och tjänade såsom sådan till år 15, då han avsattes av Valerius Gratus.5 Fastän Hannas hade måst frånträda ämbetet såsom överstepräst, utövade han stor makt såsom den ledande medlemmen av den judiska hierarkien och var alltjämt verksam vid tiden för rättegången mot Jesus i Jerusalem och därefter, då Petrus och Johannes fördes inför Sanhedrim — Joh. 18:13; Apg. 4:6.
Man vet föga om LYSANIAS, landsfursten i Abilene. Men en inskription från kejsar Tiberius’ tid har påträffats i staden Abila nära Damaskus, och den ger en historisk bekräftelse på att Lysanias härskade där såsom tetrark.6 Den icke-bibliske historieskrivaren Josefos bekräftar vidare att både FILIPPUS och HERODES (Antipas) gjordes till romerska styresmän över de områden, som Lukas anger.7 Båda dessa män började härska kort efter Jesu födelse. Filippus härskade till år 34 och Herodes Antipas till år 40.8
Josefos är också den auktoritet som fastställer hur lång PONTIUS PILATUS’ styrelse var. Den samaritanska senaten ”sände en beskickning till Vitellius, en man som hade varit konsul och som nu var pretor i Syrien, och anklagade Pilatus för mordet på dem som hade blivit dödade. ... Därför sände Vitellius en av sina vänner, Marcellus, för att taga hand om förvaltningen av Judeen och beordrade Pilatus att bege sig till Rom för att stå till svars inför kejsaren för judarnas anklagelser. När Pilatus hade tillbragt tio år i Judeen, begav han sig alltså skyndsamt till Rom... . Men innan han nådde fram till Rom var Tiberius död.”9 Kejsar Tiberius dog den 16 mars år 37.10 Detta fastställer alltså definitivt Pilatus’ tioåriga styrelse till åren 27—37. Eftersom Johannes döparen och Jesus båda började sin förkunnargärning under Pilatus’ klart fastställda styrelse, är år 28 det tidigaste år som kan anses stämma med de uppgifter Lukas ger. Åren 25, 26 och 27 utgår alltså såsom eventuella begynnelseår för Jesu förkunnartjänst.
Den slutliga, bestämmande faktorn utgörs av den fastställda tidpunkten för början av kejsar TIBERIUS’ regering. Alla tillförlitliga historieskildringar ger vid handen att hans kejsartid började år 14 e. Kr. Tiberius var styvson till kejsar Augustus, som dog den 19 augusti år 14,11 och var utsedd att bli hans efterträdare. Alltså började Tiberius’ regering i augusti år 14. Trots dessa tydliga och klara historiska fakta litar de som förfäktar att Jesu förkunnartjänst bör förläggas till en tidigare tidpunkt till den förmodan, att Lukas avsåg att Tiberius’ regering började år 11 eller möjligen år 12, ty det påstås att han skall ha varit samregent med sin styvfar, Augustus, kort före dennes död. Också här understöder historikern Josefos uppfattningen att år 14 är det odisputabla år som Lukas åsyftar. ”Kejsaren [Augustus], romarnas andre kejsare, dog, han vars regering varade i femtiosju år, sex månader och två dagar (under vilken tid Antonius härskade tillsammans med honom i fjorton år; men hans [Augustus’] livstid varade i sjuttiosju år) och efter vilkens död Tiberius Nero, hans gemål Julias son, uppsteg på tronen. Denne blev nu den tredje kejsaren.”12 På Lukas’ tid ansåg man alltså att Tiberius hade börjat sin regering vid Augustus’ död år 14 och inte vid den tid då han möjligen blev dennes medregent. Lägg också märke till att Josefos omnämner en annan man, Antonius, och säger att denne bistod Augustus i utövandet av kejsarmakten.
Den 19 augusti år 14, den dag då Augustus dog, är alltså den tydligt fastställda dag då Tiberius’ regering började, och det är på denna händelse Lukas grundar sin framställning. Lukas säger att Johannes började predika under det femtonde året av kejsar Tiberius’ regering. Detta är ett ordningstal, vilket innebär att vi måste räkna fjorton hela år plus några månader av ett nytt år, vilket kan jämföras med att vi ju ibland säger att vi lever i det tjugonde århundradet och då menar att nitton hela sekler har förflutit och att vi nu befinner oss mer än femtionio år in på nästa sekel. Fjorton hela år från den 19 augusti år 14, för oss till sensommaren, 19 augusti, år 28. Eftersom Johannes döparen började predika på våren, då han nådde trettio års ålder, måste han ha börjat denna tjänst följande vår, dvs. i mars eller april år 29, alltjämt under Tiberius’ femtonde regeringsår. Jesus, som var sex månader yngre än Johannes, nådde trettio års ålder på hösten år 29. (Luk. 3:21—23) Hösten år 29 är alltså klart och tydligt bevisad vara den tidpunkt, då Jesus började sin sensationella förkunnartjänst.
Tre och ett halvt år
Hur förhåller det sig då med påståendet att Jesu förkunnartjänst var tre och ett halvt år lång? Det är sant att det från skildringarna av Jesu förkunnartjänst i Matteus’, Markus’ och Lukas’ skrifter inte så klart kan utläsas att hans tjänst varade hela tre och ett halvt år. Men Johannes, som skrev sin skildring omkring år 98, lång tid efter det att de tre andra skildringarna hade skrivits och kommit i omlopp, ger de bevis som saknas. Johannes vittnar om att Jesus var närvarande vid fyra påskhögtider i Jerusalem, sedan han börjat sin förkunnartjänst på hösten år 29. Johannes 2:13 hänsyftar på påsken år 30; Johannes 5:1 på påsken år 31; Johannes 6:4 på påsken år 32; och slutligen hänvisar Johannes 13:1 på påsken år 33, den sista, som inföll just före Jesu död. Med tillhjälp av Johannes’ skildring, som omnämner fyra påskhögtider under Jesu förkunnartjänst, kan det alltså bevisas att denna var tre och ett halvt år lång. Det är många förutom Jehovas vittnen som stöder denna rätta och sunda uppfattning.2
Ett andra bevis för att Jesu tjänst varade i tre och ett halvt år hämtar vi från bibelns profetiska skildring. Daniel 9:27 talar om att Jesus såsom Messias, fursten, skulle göra det abrahamitiska förbundet fast med många av den judiska kvarlevan under en tid av en ”vecka” omfattande sju år. Detta anger att vid början av Jesu förkunnartjänst på hösten år 29 var det endast judarna som fick den enastående möjligheten att bli en del av Abrahams säd enligt det löfte som Jehova hade givit Abraham. Denna enastående möjlighet nådde sitt slut sju år senare, år 36, då kallelsen utgick till hedningarna, varigenom de också blev inbjudna att utgöra en del av Rikets säd, som uppgår till 144.001. (Gal. 3:28, 29) Därpå framhåller Daniel, betydelsefullt nog, att ”i mitten av veckan” (AV) eller mitt under dessa sju år, alltså efter tre och ett halvt år, skulle Jesus vålla att lagoffren officiellt upphörde. I Kolosserna 2:14 (NW) visar aposteln Paulus att Gud begagnade Jesu död för att undanskaffa eller lagligen upphäva lagförbundet med dess offer ”genom att fastnagla det vid tortyrpålen”. Det råder ingen tvekan om att detta inträffade på våren år 33. Här har vi alltså ännu ett fullständigt bevis.
Jesus dog år 33
Alla hithörande fakta fastslår slutligen att den 14 Nisan år 33 är det enda datum som kan komma i fråga för Jesu fastnaglande vid pålen. Intet av de årtal, som förfäktas av andra, såsom åren 28, 29, 30, 31, 32 och 34, stämmer med fakta.
Så gott som alla religiösa auktoriteter, liksom Jehovas vittnen, är överens om att Skriften anger att det var en fredagseftermiddag som Jesus utandades sin sista suck. Av detta skäl kallar katoliker och protestanter denna dag för ”långfredagen”. Johannes 19:31 bevisar att Jesus måste ha dött på en fredag. Hur så? Därför att det i denna vers sägs att den sabbat, som började tre timmar efter Jesu död (han dog omkring klockan 15), inte var bara en vanlig veckosabbat, som börjar på fredagen klockan 18 och räcker till lördagen klockan 18. Kom också ihåg att de bibliska dagarna börjar klockan 18, inte vid midnatt såsom vi nu betraktar dagarna. Johannes säger: ”Det var . .. en stor sabbatsdag.” Två av lagen fastställda sabbatsdagar kom att infalla under samma tjugofyratimmarsperiod, vilket innebar en dubbelsabbat. Enligt Mose lag skulle den 15 Nisan varje år vara en sabbatsdag oberoende av vilken dag i veckan den inföll. (3 Mos. 23:6, 7) Ett liknande förhållande finner vi ibland i samband med juldagen. Om juldagen infaller på en söndag, så infaller två helgdagar samtidigt under en och samma tjugofyratimmarsdag, och detta händer endast med vissa års mellanrum. År 33 var det så att den 15 Nisan sammanföll med veckosabbaten. Detta bevisar att den 14 Nisan måste ha börjat på torsdagskvällen klockan 18 och räckt till fredagen klockan 18, och därför kunde Jesu död inträffa på fredagseftermiddagen. Det händer sällan att den 14 Nisan två år i rad infaller på en fredag; detta sker endast med flera års mellanrum. Låt oss nu se hur alla nödvändiga fakta, som stämmer med Skriftens skildring beträffande den dag då Kristus dog, förelåg under år 33.
Såsom Guds lamm dog Jesus på den judiska påskdagen, som, enligt Mose lag, infaller den 14 Nisan. Det är alltid fullmåne den 14 Nisan, eftersom det är den fjortonde dagen efter det att nymånen först har visat sig i Egypten och Palestina. (2 Mos. 12:2, 6) Astronomien bistår oss med de uppgifter som ingår i nedanstående tabell13
År Påskens fullmåne Dag i julianska Dag i
perioden veckan
e.Kr Julianska Gregorianska
kalendern kalendern
28 29 mars 27 mars 1.731.373 Måndag
29 18 april 16 april 1.731.758 Måndag
30 7 april 15 april 1.732.112 Fredag
31 27 mars 25 mars 1.732.466 Tisdag
32 14 april 12 april 1.732.850 Måndag
33 3 april 1 april 1.733.204 Fredag
34 24 mars 22 mars 1.733.559 Onsdag
Frånsett år 30 och år 33 måste alla de tänkbara år som anges här ovan utgå, ty under dem föll inte den 14 Nisan på en fredag. Även om den 14 Nisan inföll på en fredag år 30, måste också detta år förkastas, ty om man antoge det, skulle det innebära att Jesu förkunnartjänst endast var sex månader lång, vilket är en alltför kort tid för att kunna stämma med bibelns skildring. Som vi redan har framhållit, har början av Jesu förkunnartjänst klart och tydligt fastställts till tiden av Lukas: Jesus började denna tjänst under det som för oss är hösten 29. Härigenom kvarstår endast år 33, med den 14 Nisan på en fredag, såsom det år som fyller alla krav i förbindelse med Jesu offerdöd på träet. Såsom en bekräftelse av det som här sagts kan vi hänvisa till Whistons bok The Works of Flavius Josephus, som i en fotnot till Antiquities of the Jews, bok 18, kapitel 3, paragraf 3, anger 3 april år 33 (julianska kalendern) såsom datum för Jesu fastnaglande vid pålen och likaså nämner den 5 april samma år såsom datum för hans uppståndelse. År 33 segrar alltså såsom det enda sannolika året.
Till avslutning vill vi framhålla att Jehovas vittnens ståndpunkt är klart och tydligt bekräftad, dels i fråga om att Jesu förkunnartjänst varade i tre och ett halvt år och dels i fråga om att den började på hösten år 29 och slutade på våren år 33.
HÄNVISNINGAR
1 The Catholic Encyclopedia, 1908, band III, sid. 736.
2 The International Standard Bible Encyclopsedia, 1957, band III, sid. 1628, 1629.
3 M’Clintock och Strong: Biblical Cyclopaedia, 1894, band IV, sid. 874, 875, 877.
4 The International Standard Bible Encyclopaedia, 1957, band I, sid. 538.
5 Samma verk, band I, sid. 137.
6 Finegan: Light from the Ancient Past, 1946, sid. 219.
7 Josefos: Antiquities of the Jews, XVII, viii, 1.
8 Webster’s Biographical Dictionary, 1943, sid. 701, 1178.
9 Josefos: Antiquities of the Jews, XVIII, i v, 2.
10 The International Standard Bible Encyclopaedia, 1957, band IV, sid. 2396.
11 Samma verk, band V, sid. 2979.
12 Josefos: Antiquities of the Jews, XVIII, ii, 2.
13 Parker och Dubberstein: Babylonian Chronology 626 B.C. — A.D. 45, 1942, sid. 46, även Oppolzer: Canon der Mondfinsternisse, 1887, band II, sid. 344.
[Diagram på sidan 497]
Jesu dop 31/2 år Jesu död
Hösten år 29 14 Nisan år 33