Frågor från läsekretsen
● Varför syndade konung David, då han företog en folkräkning, enligt vad vi läser i 2 Samuelsboken 24? — M. C., USA.
Vi måste öppet tillstå att vi inte säkert vet det, eftersom bibeln inte bestämt förklarar varför detta var en synd. Men när vi tänker över vad som hände, förstår vi att Jehova inte på något sätt var orättvis eller grym i det som han företog med avseende på detta.
I skildringen heter det: ”Jehovas förbittring kom åter att upptändas mot Israel, när någon uppeggade David mot dem och sade: ’Gå och företa en räkning av Israel och Juda.’ Alltså sade konungen till Joab, hövitsmannen över de truppstyrkor som var med honom: ’... inmönstra ni folket, så att jag i sanning skall känna folkets antal.’ Men Joab sade till konungen: ’Må Jehova, din Gud, rentav lägga till folket hundra gånger så många som de är, medan min herre konungens själva ögon ser det. Men vad min herre konungen beträffar, varför har han funnit behag i detta?’ Slutligen fick konungens ord överhand över Joab. ... Och Davids hjärta började slå honom, sedan han på detta sätt hade räknat folket. Följaktligen sade David till Jehova: ’Jag har syndat storligen i det som jag har gjort.’” — 2 Sam. 24:1—10, NW.
Det var inte förbjudet i Israel att företa en folkräkning. Någon liten tid efter uttåget ur Egypten talade Gud till Mose om att räkna ”antalet av Israels barn ... som inmönstras”. Den här inmönstringen gällde alla män, som var antagbara till militärtjänst, och huvudskatt avkrävdes för tjänsten vid tabernaklet. (2 Mos. 30:11—16; 4 Mos. 1:1—3) En annan folkräkning ägde rum kort innan Israel drog in i det utlovade landet. — 4 Mos. 26:1—4.
Med tanke på detta har bibelkommentatorer framlagt olika tänkbara förslag till vad som kunde vara anledningen till att Jehova betraktade Davids folkräkning såsom en synd. Några har menat att David gjorde sig skyldig till en förseelse genom att inte avkräva huvudskatt, vilket Gud hade sagt att man skulle göra vid sådana tillfällen. Andra har menat att konungen visade sig svag genom att försöka få veta hur stor hans truppstyrka var i stället för att förtrösta på att Gud skulle ge seger oberoende av dess storlek. Åter andra har sagt att David kan ha gett efter för mänsklig stolthet och önskat kunna skryta över Israels betydelse och härlighet.
Men såsom vi redan har sagt vet vi helt enkelt inte varför Davids folkräkning var en synd. Vad han gjorde var definitivt orätt, eftersom det var Satan som ”trädde upp mot Israel och uppeggade David till att räkna Israel”. (1 Krön. 21:1) Till och med Joab, som vid några tillfällen lät sina passioner och ambitioner få försteg framför det som var rätt, insåg att Davids folkräkning var en usel handling. Vi läser: ”Konungens befallning var en styggelse för Joab.” (1 Krön. 21:6) Vi lever ju nu så länge efter det att dessa händelser utspelades, men om Davids samtida förstod att denna handling var fullständigt orätt, måste det ha funnits någon anledning till deras slutsats. Tänk på att också David, sedan han hade företagit räkningen, själv bekände: ”Jag har syndat storligen i det som jag har gjort.” — 2 Sam. 24:10, NW.
Till straff för denna synd lät Jehova pesten härja i tre dagar, varvid 70.000 israeliter dödades. (2 Sam. 24:12—16) Var detta orättfärdigt? Skulle 70.000 oskyldiga människor dö för konungens förseelse? Bibeln visar klart och tydligt att vi alla är syndare och gör oss förtjänta av döden; det är bara tack vare Guds nåd eller oförtjänta godhet som vi är vid liv. (Rom. 3:23; 6:23; Klag. 3:22, 23) De som dog hade alltså ingen särskild ”rätt” till livet. Och en annan sak: vilken människa i vår tid kan med någon visshet säga att dessa 70.000 inte hade gjort sig skyldiga till någon allvarlig synd, som inte omnämns i den historiska skildringen?
Hejda dig och tänk på hur Jehova har handlat med människor i det flydda. Väntade han helt enkelt till dess att Kain mördade Abel för att sedan visa bort honom? Nej, Gud varnade Kain på förhand för den orätta inställning som han höll på att lägga sig till med. (1 Mos. 4:2—16) Jehova sörjde för att bereda en möjlighet för de oskyldiga att komma undan, innan han tillintetgjorde de onda i Sodom. (1 Mos. 19:12—25) Och när Gud handlade med Israel, sände han gång på gång sina tjänare, profeterna, till israeliterna för att varna dem för deras onda vägar, innan han lät straffet drabba dem. — Jer. 7:25, 26.
Dessa och många andra exempel, som kunde anföras, visar vilka förträffliga egenskaper Jehova har. Israeliterna hade goda skäl att kalla honom ”en förlåtande Gud, nådig och barmhärtig, långmodig och stor i mildhet”. (Neh. 9:17) I allt som Jehova företar sig handlar han såsom Mose och Elihu sade om honom: ”Alla hans vägar äro rätta. En trofast Gud och utan svek, rättfärdig och rättvis är han.” ”Gud gör i sanning intet som är orätt, den Allsmäktige kan icke kränka rätten.” — 5 Mos. 32:4; Job 34:12.
Fastän vi i denna sena tid inte känner till alla detaljer i samband med Davids synd, då han företog en folkräkning, eller i samband med den pest, som blev en följd härav, har vi goda skäl att erkänna att det handlingssätt som Gud följde måste ha varit alltigenom rätt och rättfärdigt, såsom allt annat som han har företagit sig i förbindelse med ofullkomliga människor.
● Var Jesus död, när den romerske soldaten stack upp Kristi sida med ett spjut? — W. H., Elfenbenskusten.
Ja, av skildringen i Johannes 19:31—37 framgår det klart och tydligt att Jesus hade dött, innan soldaten stack upp hans sida.
Enligt den mosaiska lagen fick en avrättad brottsling inte hänga kvar på avrättningspålen över natten utan skulle begravas samma dag, för att landet inte skulle bli orenat genom vanvördnad för Guds lag. (5 Mos. 21:22, 23) Om Jesus och ogärningsmännen, som hängde en på var sida om honom, fortfarande var vid liv, när det redan var långt lidet på eftermiddagen, skulle de ha blivit kvar på pålarna sedan sabbaten brutit in vid solnedgången. För att förhindra detta begärde judarna att man skulle låta sönderslå benen på alla tre.
En fransk forskare, dr Jacques Bréhant, har uttalat sig om anledningen till detta, enligt tidskriften Medical World News för 21 oktober 1966. Vi läser där: ”Genom att krossa den korsfästes ben, [en handling som benämndes] crurifragium, gjorde man det omöjligt för honom att resa sig och andas. ... Judarna begärde att benen skulle sönderslås på alla de tre dömda och att de skulle föras bort. Följaktligen slog soldaterna sönder tjuvarnas ben. Men när soldaterna kom till Jesus, kunde de se att han redan var död.” Bréhant framlade två möjliga skäl till att bara Jesus var död: 1) ”Tjuvarna kan ha varit bundna och inte fastspikade.” 2) ”Kristus hade blivit mycket försvagad av den behandling han fått före” fastnaglandet vid pålen.
Om Jesus hade varit vid liv, skulle soldaterna ha slagit sönder hans ben också. I stället läser vi: ”När de [krigsmännen] därefter kommo till Jesus och sågo honom redan vara död, slogo de icke sönder hans ben; men en av krigsmännen stack upp hans sida med ett spjut, och strax kom därifrån ut blod och vatten.” — Joh. 19:33, 34.
Johannes’ skildring är mycket klar och tydlig, men den här framställda frågan kanske grundar sig på lydelsen i Matteus 27:49, 50. Det heter där (enl. NW): ”Men de övriga av dem sade: ’Låt honom vara! Låt oss se, om Elia kommer för att frälsa honom.’ En annan man tog ett spjut och stack upp hans sida, och blod och vatten kom ut. Återigen ropade Jesus med hög röst och gav upp andan.” Det som vållar en del huvudbry är den mening, som vi här kursiverat; av innehållet i satsen skulle man kunna dra den slutsatsen att Jesus var vid liv, då hans sida stacks upp.
Många bibelöversättningar, däribland The Jerusalem Bible på engelska och franska, de tyska biblarna Elberfelder och Aschaffenburger, de spanska biblarna Moderna, Valera och Nácar-Colunga och alla svenska biblar som vi känner till, utelämnar den kursiverade meningen. I andra översättningar finns de här orden med, men de är satta inom klammer eller försedda med en förklarande fotnot. I den ursprungliga utgåvan av Nya Världens översättning (på engelska) förklaras det till exempel i en fotnot att den här meningen finns med i några viktiga handskrifter, t. ex. den sinaitiska handskriften och Vatikanhandskriften nr 1209, men inte i andra. Många forskare anser att en avskrivare av misstag lade till ord i Matteus 27:49 som hörde hemma i Johannes 19:34.
Den grekiska delen av Nya Världens översättning grundar sig i huvudsak på Westcott och Horts mönstertext. I denna högt aktade mönstertext finns den här meningen med i huvudtexten i Matteus 27:49, men den står inom dubbel klammer. Såsom en förklaring härtill sägs det att meningen ”med stor sannolikhet måste ha fogats till av avskrivare”. Framdeles kommer vi kanske att få ytterligare vittnesbörd från handskrifter beträffande Matteus 27:49.
Av den klara och tydliga redogörelsen i Johannes 19:31—37 framgår det likväl otvetydigt att Jesus redan var död, då soldaten stack upp hans sida. Det som sägs hos Matteus måste följaktligen förstås i det ljus som Johannes’ skildring kastar över ämnet. Matteus anger inte exakt när man stack upp Jesu sida; han nämner det bara såsom en av de händelser som inträffade i samband med att Jesus blev upphängd för att dö på pålen. Men i Johannes’ skildring ges det klara vittnesbörd om tiden. På grund av detta måste vi låta vår uppfattning av Matteus’ skildring påverkas av det som Johannes skrev. Om vi gör det, kvarstår faktiskt ingen motsägelse.
● Det står i bibeln att Simson dödade människor och djur. Hur kunde han röra vid döda kroppar när han var nasir? — M. G., Australien.
Enligt Mose lag kunde en israelit avge ett löfte om att leva som nasir under en viss tid. Under den tid detta löfte gällde fick han inte röra vid döda kroppar. Vi läser: ”Så länge han är HERRENS nasir, skall han icke nalkas någon död. Icke ens genom sin fader eller sin moder, sin broder eller sin syster får han ådraga sig orenhet, om de dö, ty han bär på sitt huvud tecknet till att han är sin Guds nasir.” (4 Mos. 6:6, 7) Om en nasir råkade komma vid en död kropp, måste han genomgå en reningsceremoni och frambära vissa offer. Den redan förflutna tid, under vilken han levt som nasir, skulle inte få räknas, han måste börja sin nasirtid på nytt. (4 Mos. 6:8—12) Den som på detta sätt tjänade under en viss, begränsad, tidsperiod var följaktligen noggrann med att inte orena sig genom att röra vid någon död kropp.
Före Simsons födelse sade Jehovas ängel till hans mor: ”Gossen skall vara en Guds nasir allt ifrån moderlivet.” (Dom. 13:5) Simson skulle vara nasir i hela sitt liv. Om han oavsiktligt skulle röra vid en död kropp, kunde han alltså inte börja på nytt med att räkna en fastställd nasirtid. Simson hade utan tvivel respekt för de krav som ställdes på en nasir, men hans situation var i viss mån annorlunda än den som de personer befann sig i som var nasirer endast en kort tid, eftersom han skulle vara nasir under hela sitt liv.
Fastän Simson var nasir, utvalde Gud honom till att vara domare och till att ”frälsa Israel ur filistéernas hand”. (Dom. 13:5) Det är begripligt att han som en följd av sitt uppdrag skulle komma i beröring med döda kroppar, och detta gjorde han. Han slog ihjäl trettio filistéer och tog deras kläder. Senare gick han åstad och slog fienden och ”hopade ben på lårben genom ett stort blodbad” (NW). Och med en frisk åsnekäke dödade han tusen filistéer. Visade Jehova sitt misshag med Simson, som var nasir, därför att han på detta sätt dödade Israels fiender? Nej, ty strax innan Simson för tredje gången slog ihjäl en hop filistéer, blev ”Jehovas ande ... verksam på honom” (NW) och gav honom övernaturlig styrka. Och när domaren Simson var utmattad efter slaget, ”lät Gud fördjupningen ... öppna sig” och lät honom således genom ett underverk få vatten som vederkvickte honom. — Dom. 14:19—15:19.
Vid ett annat tillfälle demonstrerade Simson sin gudagivna styrka genom att i självförsvar med bara händerna döda ett rytande ungt lejon. (Dom. 14:5—9) Vi kan inte med säkerhet säga om förbudet för en nasir att komma vid döda kroppar också gällde djurkadaver. För israeliterna i allmänhet och prästerna i synnerhet gällde redan vissa föreskrifter, som gjorde att de sökte undvika att röra vid döda orena djur och föremål, eftersom de genom sådan beröring tillfälligt blev orena. (3 Mos. 11:24, 25; 22:2—7) Det är möjligt att inte några ytterligare föreskrifter gällde för nasirerna med avseende på djur. Om det hade krävts av nasirerna att de skulle undvika att röra vid alla döda djur, skulle de ha behövt bli vegetarianer, och det finns ingen uppgift i bibeln om att de var det.
Simson var domare i Israel i tjugo år, och det är alltså uppenbart att Gud översåg med att han hade rört vid döda fiender, när det var nödvändigt. (Dom. 15:20) Jehova gjorde ett undantag i gibeoniternas fall, och han kunde göra ett undantag också i Simsons fall, så att Simson skulle kunna fullgöra sitt uppdrag som Israels domare och frälsare. (Josua, kap. 9) Att Simson lät sitt hår förbli långt visar att han respekterade de krav på en nasir som han kunde fullgöra och rättade sig efter dem. (Dom. 16:17) Han vann Guds ynnest och är omnämnd i bibeln såsom ett exempel på tro för de kristna. — Hebr. 11:32; 12:1.