Frågor från läsekretsen

● Vad är det som i Johannes 3:16, 17 avses med ”världen” som Gud älskade så mycket och med ”världen” som Gud inte sände Jesus för att döma utan för att frälsa?

I Johannes’ skildring av Jesu liv har det svenska ordet ”värld” blivit översatt från det grekiska ordet kósmos, vilket förekommer åtminstone sjuttionio gånger i den ursprungliga texten i Johannes’ skildring. Grundbetydelsen av ordet kósmos är ”ordning”, dvs. en fastställd ordning, en anordning eller inrättning, en ordning, anordning eller inrättning av saker och ting enligt ett visst mönster.

När vi i Johannes’ skildring stöter på ordet kósmos, får vi emellertid inte i varje sådant fall genast tänka på en värld som omfattar himlar och en jord — himlar, som består av osynliga maktutövande andar, och en jord, som består av människor, vilka är underställda och underkastar sig dessa osynliga andars styrelse. Vi bör alltså inte genast tänka på sådana slags världar som har varit eller kommer att bli förbundna med vår jord — den värld Adam och Eva tillhörde i Eden, medan de var oskuldsfulla; världen utanför Edens lustgård eller de ogudaktigas värld före syndafloden; den nuvarande världen, som består av ”de himlar och den jord, som nu finnas”; och den tillkommande nya världen med ”nya himlar och en ny jord”. Om vi alltid tänker på sådana världar, kan vi bli förvirrade och undra över vilken av dessa olika världar som avses.

Låt oss till exempel ta i närmare skärskådande de fyra första ställena där Johannes använder ordet kósmos eller ”värld”. Vi läser: ”Det sanna ljuset, som ger ljus åt varje slags människa, stod i begrepp att komma i världen [1]. Han var i världen [2], och världen [3] blev till genom honom, men världen [4] tog ingen notis om honom. Han kom till sitt eget hem, men hans egna läto honom icke komma in.” (Joh. 1:9—11, NW) I vilken värld kom nu Jesus såsom det sanna ljuset? Det är sant att detta inträffade under tiden för den värld, som utgörs av ”de himlar och den jord, som nu finnas”. (2 Petr. 3:7) Men är det denna ”värld” som avses i Johannes 1:9—11? Kan man om den världen säga att den ”blev till genom honom”? Var den hans ”eget hem”, som han kom till, utan att någon där lät honom komma in?

Vi måste komma ihåg att Jesus kom från det osynliga, högre, andliga riket till det synliga, lägre, jordiska eller köttsliga riket. Fördenskull sade han till judarna: ”Ni äro från riket här nere; jag är från riket där ovan. Ni äro från denna världen; jag är icke från denna världen.” (Joh. 8:23, NW) Här identifierade Jesus en värld med uttrycket ”riket där ovan” och en annan värld genom orden ”riket här nere”. Han sade att folket som tillhörde riket här nere var ”från denna världen”. Han själv, som var från riket där ovan, var därför ”icke från denna världen”. Vad var då denna värld för något? Jo, det var en fastställd ordning eller en anordning; men för att det skall kunna vara en ordning eller anordning, måste det finnas ting eller människor att sätta i en viss ordning eller arrangera på ett särskilt sätt. Det står alltså klart att ordet ”värld”, såsom Johannes brukar det här, måste avse människor som befinner sig i en viss anordning eller är infogade i en viss ordning och är underställda en viss tingens ordning.

Låt oss nu återvända till Johannes 1:9—11. Jesus, det sanna ljuset, som ger ljus åt varje slags människa, stod en gång i begrepp att komma i världen, dvs. komma in ibland det ”ordnade” folket eller det folk, som var underställt en viss fastställd ordning. Jesus kom ovanifrån, från att ha varit bland änglarna, och han kom ned ibland människorna på jorden, ibland människor som levde enligt den tingens ordning som rådde ibland dem. Så länge han befann sig i köttet, och i synnerhet under sin offentliga förkunnartjänst, när han sökte få kontakt med allt folket, de förlorade fåren av Israels hus, var han i denna värld av människor. Han var Guds Ord, genom vilket allting blev till. Alltså var Jesus Kristus ansvarig för att denna värld av människor fanns till, även om han inte precis var ansvarig för den anordning eller fastställda ordning enligt vilken de levde och verkade.

Tog denna värld av människor ”notis om honom”? Johannes 1:10 säger att den inte gjorde det. Det vill säga: flertalet av människorna gjorde det inte. De höll fast vid den ordning, som de föredrog och rättade sig efter; de önskade ingen förändring. Hans egna, skapade varelser som hade hans ursprungliga gärning att tacka för att de fanns till, tog inte emot honom, nej, inte ens judarna. Men var det då ingen alls som tog emot ljuset eller tog notis om honom eller tog emot honom? Johannes 1:12 (NW) säger att några verkligen gjorde det. Det heter där: ”Men så många som verkligen togo emot honom, åt dem gav han myndighet att bliva Guds barn, därför att de utövade tro på hans namn.”

Eftersom den större delen av denna människovärld behandlade Jesus på det sättet, kunde det sägas att världen hatade Jesus. När Jesu egna halvbröder sade till honom: ”Uppenbara dig för världen”, sade Jesus till dem: ”Världen har ingen orsak att hata eder, men den hatar mig, ty jag bär vittnesbörd om den [världen], att dess gärningar äro onda.” (Joh. 7:4—7, NW) Av denna orsak uppenbarade Jesus sig inte för människovärlden, utan han drog i hemlighet upp till högtiden i Jerusalem för att avstyra världens försök att döda honom på grund av sitt hat. Till största delen älskade inte världen av människor honom, och de skulle inte komma att älska dem som kom ut ur denna värld av människor och blev Jesu efterföljare. Därför sade han till sina apostlar: ”Det bjuder jag eder, att I skolen älska varandra. Om världen hatar eder, så betänken, att hon har hatat mig förr än eder. Voren i av världen, så älskade ju världen, vad henne tillhörde; men eftersom I icke ären av världen, utan av mig haven blivit utvalda och tagna ut ur världen, därför hatar världen eder.” — Joh. 15:17—19.

För att kunna hata måste världen bestå av människor, skapade varelser som har förmåga att hata. Jesus bad inte för dessa hatfyllda människor, den förhatliga världen av människor. Till sin himmelske Fader bad han så: ”Jag beder för dem [de människor, som du har tagit ut ur världen och givit åt mig]; det är icke för världen jag beder, utan för dem som du har givit åt mig. ... Jag är nu icke längre kvar i världen, men de äro kvar i världen, när jag går till dig.” ”De äro icke av världen, likasom icke heller jag är av världen. Helga dem i sanningen; ditt ord är sanning. Såsom du har sänt mig i världen, så har ock jag sänt dem i världen.” ”Men icke för dessa allenast beder jag, utan ock för dem som genom deras [apostoliska] ord komma till tro på mig; jag beder, att de alla må vara ett.” ”Rättfärdige Fader, världen har icke lärt känna dig, men jag känner dig, och dessa hava förstått, att du har sänt mig.” — Joh. 17:9—11, 16—18, 20, 21, 25.

Vad var det nu, i förbindelse härmed, som den himmelske Fadern, Jehova Gud, älskade? Var det hela världen av människor, som Jesu apostlar och de som senare kom till tro på Jesus upphörde att vara en del av? Låt Jesus besvara dessa frågor genom sin egen bön: ”Jag i förening med dem [inte med världen] och du i förening med mig, på det att de må bliva fullkomnade till ett, för att världen må få kunskap om att du har sänt ut mig och att du har älskat dem, alldeles såsom du har älskat mig. ... Emedan du älskade mig före världens grundläggning.” (Joh. 17:23, 24, NW) Gud älskade dem som älskade den vilken han älskade, hans Son, Jesus Kristus. Världen av människor älskade inte Faderns käre Son. De som upphörde att vara ett med världen av människor och som blev ett med Jesus Kristus älskade honom. Det var de, vilka var i förening med Jesus Kristus, som den himmelske Fadern älskade. Detta utesluter världen av människor från Faderns kärlek. Envar i denna värld av människor som önskade bli föremål för Faderns kärlek måste upphöra att hata Jesus såsom världen gjorde. Han måste avskilja sig från denna kärlekslösa värld och måste älska Guds Son och komma i förening med Sonen. Dem som gör detta kommer Gud, Fadern, att älska alldeles såsom han älskar sin Son.

Sedan vi gjort klart för oss dessa grundläggande ting, så låt oss återgå till Johannes 3:16, 17, som föranledde den ursprungliga frågan. Dessa verser lyder sa: ”Ty Gud älskade världen så mycket, att han gav sin enfödde Son, på det att var och en som utövar tro på honom icke må bliva tillintetgjord, utan hava evigt liv. Ty Gud sände ut sin Son i världen, icke för att han skulle döma världen, utan för att världen skulle bliva frälst genom honom.” (NW) Jesu ord här hade inte avseende på den stora mångomfattande anordningen eller fastställda ordningen bestående av symboliska himlar och en symbolisk jord, ”de himlar och den jord, som nu finnas”. Jesus talar här om människor, om människor som bor på den bokstavliga jorden och lever enligt en viss ordning eller anordning, eftersom de lever under ”denna världens [osynlige] härskare”, Satan, djävulen. (2 Petr. 3:7; Joh. 12:31, NW) Helt visst älskade Gud inte de symboliska himlar som består av Satan, djävulen, och hans demoner. Den värld, som Jesus sade att Gud älskade, är alltså begränsad till sin omfattning och inbegriper inte de symboliska ”himlar ... som nu finnas”.

Genom att sända sin Son i denna värld av människor på jorden utförde Jehova Gud, Fadern, sannerligen en kärleksgärning gentemot denna världen. Att han vidtog mått och steg för att frälsa människor, som tillhör denna världen, i stället för att fullständigt tillintetgöra denna värld av människor med alla dess medlemmar var en kärlekshandling gentemot denna världen. Inga särskilda individer i denna värld av människor blev utvalda, fastän Jesus blev sänd direkt till de förlorade fåren av Israels hus. Härigenom kunde alla och envar i denna värld av människor dra nytta av det som Gud gjorde genom sin Son. Eftersom det var en kärlekshandling från Guds sida till gagn för alla och envar i denna värld av människor, var detta förhållande, att Gud gav sin Son, ett uttryck för kärlek till människovärlden, som levde under ”denna världens härskare”, Satan, djävulen.

Detta innebar emellertid inte att alla i denna värld av ”organiserade” eller ”ordnade” människor skulle besvara denna kärlek och skulle bli föremål för Guds kärlek och bevisa sig värdiga Guds kärlek. Detta var orsaken till att Jesus, utan att nämna namnen på några individer och utan att ange vissa personer, yttrade följande, som anger ett villkor: ”På det att var och en som utövar tro på honom icke må bliva tillintetgjord, utan hava evigt liv.” Det är bara ”var och en som utövar tro på honom” som skall ”hava evigt liv”. Envar som inte ”utövar tro på honom” kommer att ”bliva tillintetgjord”. Det visar sig att de som inte utövar den tro som fordras utgör flertalet, och därför kommer människovärlden i allmänhet — ingen särskilt namngiven — att tillintetgöras.

Jehovas kärlek, som varit en allmännelig kärlek till denna värld av människor, blir alltså en särskild, speciell, kärlek till dem som utövar tro på hans Son och som älskar hans Son och kommer i förening med honom. Det är dessa som skall ”hava evigt liv” i framtidens rättfärdiga, nya ordning och som skall utgöra en del av dess nya himlar och nya jord. De är i själva verket människor av den nya ordningen, ty därigenom att de kommer i kärleksfull förening och gemenskap med Guds Son, som han har givit, upphör de att vara en del av denna värld av människor.

Gud visste att det fanns människor som var värda att älska eller som kunde bli värda att älska i denna värld av människor. Med sina klart urskiljande ögon insåg han att det fanns människor som genom födelse var en del av denna värld av människor, men som i själva verket inte i sina hjärtan var i överensstämmelse med ”världens synd” och som önskade bli befriade från den fördömelse som var en följd av ”världens synd”. (Joh. 1:29) Gud sände alltså inte sin Son i denna värld av människor för att uttala en allmängiltig fördömelse av hela denna värld av människor, en fördömelse utan åtskillnad av varje medlem av denna värld av människor utan att först bereda tillfälle för de enskilda människorna att visa vilken inställning de hade till världens synd och syndfullhet, som var värda fördömelse. Gud sände alltså sin Son i människovärlden ”för att världen skulle bliva frälst genom honom”.

Härmed är inte sagt att hela människovärlden kommer att bli frälst genom Jesus Kristus, Guds Son. Vad som däremot verkligen sägs är att tillfället står öppet för alla och envar att vinna frälsning, utan partiskhet mot någon. Likväl blir människovärlden dömd. Detta är innebörden i Jesu ord, som han senare yttrade till en skara judar: ”Nu sker ett dömande av denna världen; nu skall denna världens härskare kastas ut. Och likväl skall jag, om jag blir upplyft från jorden, draga människor av alla slag till mig. Jag har kommit såsom ett ljus i världen, för att var och en, som sätter tro till mig, icke skall förbliva i mörkret. Men om någon hör mina utsagor och icke håller dem, så dömer icke jag honom, ty jag har kommit, icke för att döma världen, utan för att frälsa världen. Den som ringaktar mig och icke tager emot mina utsagor, han har en som dömer sig. Det ord, som jag har talat, är det som skall döma honom på den yttersta dagen.” — Joh. 12:31, 32, 46—48, NW.

Inte alla människor i denna världen blir frälsta; inte alla i denna värld av människor undgår att bli föremål för en dom, som resulterar i fördömelse till tillintetgörelse, även om Jesus vid sin första ankomst inte kom för att döma och fördöma människovärlden som ett helt. Varför blir då inte hela människovärlden frälst och undgår att dömas? Därför att, såsom Jesus tillade, ”den som utövar tro på honom skall icke bliva dömd. Den som icke utövar tro har redan blivit dömd, emedan han icke har utövat tro på Guds enfödde Sons namn. Nu är detta grundvalen för domen, att ljuset har kommit i världen men att människorna [inte änglarna] hava älskat mörkret mer än ljuset, ty deras gärningar voro onda.” (Joh. 3:18, 19, NW) De enda i denna världen, som inte får en fällande dom och som blir frälsta, är följaktligen de som utövar tro på Guds Son och kommer ut ur världens mörker till ljuset, för att det skall bli uppenbart att deras ”gärningar hava blivit gjorda i överensstämmelse med Gud”. (Joh. 3:21, NW) Med undantag av dessa blir människovärlden i allmänhet dömd ovärdig frälsning.

Till avslutning vill vi säga att ”världen” som Gud älskade så mycket och som han sände Jesus för att frälsa, och inte för att döma, är världen av människor på jorden representerade av de medlemmar som bryter sig lös från de världsliga ”organiserade” eller ”ordnade” människornas krets och som utövar tro på Guds gåva, hans enfödde Son, och så kommer i förening med honom, eller sluter sig till honom och bevisar sig värdiga Guds kärlek genom hans enfödde Son. Dessa trogna troende och efterföljare bevaras för evigt liv i Guds utlovade nya ordning, som består av ”nya himlar och en ny jord”. — 2 Petr. 3:13.