Frambringandet av den gudomliga styrelsens främste förmedlare

”Gud upphöjde denne såsom främste förmedlare och frälsare till sin högra sida till att ge sinnesändring åt Israel och förlåtelse för synder.” — Apg. 5:31, NW.

1. Varför kommer det inte att verka till frälsning för oss, om vi ignorerar den gudomliga styrelsens främste förmedlare?

DEN som universums gudomlige härskare upphöjer till att vara hans främste förmedlare och en frälsare har vi inte råd att ignorera. Om vi ignorerade denne främste förmedlare och försökte komma till den gudomlige härskaren i tillbedjan, skulle det inte verka till frälsning för oss. Det är bara förmedelst sin främste förmedlare som den gudomlige härskaren ger oss medlet till att vinna frälsning till fullkomligt liv och fullkomlig lycka i den välsignade nya ordning som han utlovat. Människor överallt behöver få kunskap om detta livsviktiga faktum.

2. Med tanke på vilken åtgärd som Sanhedrin i Jerusalem kort dessförinnan vidtagit behövde den domstolen få kunskap om detta faktum?

² För nitton hundra år sedan behövde de högsta religiösa dignitärerna i Jerusalem få kunskap om detta faktum. Dessa män utgjorde den högsta domstolen i landet: Sanhedrin. I ett utslag som avkunnats några veckor tidigare hade de dömt denne mycket omstridde person, Jesus Kristus, till döden. Framför sig hade de nu de tolv ledande efterföljarna till denne kontroversielle person. Från de anklagades plats gav Simon Petrus och dessa övriga elva efterföljare domstolen besked om att den man som domstolen hade dömt till döden hade blivit gjord till Guds ”främste förmedlare och frälsare”. Till svar på en befallning från domstolen sade de:

3. Vad sade, till svar på befallningen från Sanhedrin, dessa tolv efterföljare till den domfällde mannen om lydnad och om den främste förmedlaren?

³ ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor. Våra förfäders Gud uppväckte Jesus, som ni dräpte, i det att ni hängde honom på en påle. Gud upphöjde denne såsom främste förmedlare och frälsare till sin högra sida till att ge sinnesändring åt Israel och förlåtelse för synder. Och vi är vittnen om dessa ting, och det är också den heliga anden, som Gud har gett åt dem som lyder honom såsom härskare.” — Apg. 5:29—32, NW.

4. Vad skulle den som blivit upphöjd till främste förmedlare och frälsare ge åt Israel? Enligt vilket förbund från Gud skulle detta ske?

⁴ Den högsta domstolen i Jerusalem fick tycka om det eller inte, men denne på pålen hängde Jesus hade blivit väckt till liv från de döda, ja, han befann sig på Guds högra sida och kunde därför fungera som främste förmedlare och frälsare åt den gudomlige härskaren, göra det för Israels nations skull. En ”främste förmedlare och frälsare”, men till att göra vad? ”Till att ge sinnesändring åt Israel och förlåtelse för synder.” Denna ”förlåtelse för synder” skulle vara enligt ett ”nytt förbund”, som den gudomlige härskaren hade lovat upprätta med sitt utvalda folk. — Jer. 31:31—34; Luk. 22:20.

5. a) Av vem hade sinnesändring predikats för Israel före Jesu död? b) Vilka frågor var passande med avseende på sinnesändring och förlåtelse för synder och Sanhedrins medlemmars förhållande till Gud?

⁵ Medlemmarna av denna domstol i Jerusalem visste att innan Jesus Kristus uppträdde på den jordiska skådeplatsen hade Johannes döparen predikat: ”Ändra ert sinne, ty himmelriket har kommit nära.” Därefter, sedan Johannes döparen hade blivit satt i fängelse, tog denne Jesus Kristus, som Johannes hade döpt, upp samma budskap, i det han sade: ”Ändra ert sinne, ty himmelriket har kommit nära.” (Matt. 3:1, 2, 13—17; 4:12—17; NW) Detta fortsatte fram till dess Jesus blev dödad på anstiftan av denna domstol i Jerusalem, Sanhedrin. Var det nu någon skillnad i det som gällde ånger eller sinnesändring för Israels del? Vilka synder var det som skulle bli förlåtna? Fick inte domstolens medlemmar orsak till eftertanke genom det Simon Petrus sade inför dem? Hur påverkades nu deras förhållande till Gud? Vilade detta förhållande på samma grundval som tidigare? Låt oss se.

6. Hur blev Jehova förpliktad att lösköpa sitt folk Israel ur Egypten, och hur gjorde han det?

⁶ Israels nation blev till nere i Egyptens land under de 215 år som Jakob (Israel) och hans avkomlingar uppehöll sig där nere. (1 Mos. 49:28—33) Någon tid efter det att Egyptens statsminister, Josef, son till Jakob, hade dött försattes israeliterna i slaveri, och det gjordes ett försök att utplåna nationen. Därpå förde Gud, vid den av honom själv förutsagda tiden, ut dessa avkomlingar till Jakob (Israel) ”ur Egyptens land, ur träldomshuset”. Detta var efter det att Gud hade befallt dem att hålla en ny måltid, påskmåltiden, där i Egypten, den 14 Nisan år 1513 f.v.t. På kvällen denna dag slaktades påskalammet, och dess blod stänktes på dörrposterna och överstyckena till dörrarna i de israelitiska husen, och därpå rostades det helt och åts bakom tillslutna dörrar, som var märkta med blod. Gud godtog offret av detta påskalamm och befriade dem ur Egypten efter deras offermåltid. Han hade köpt eller förvärvat dem genom detta offrade påskalamm. (2 Mos. 12:1—13:18) På så sätt blev Israels nation ett folk som Gud ”har gått åstad att förlossa åt sig till ett folk”. — 2 Sam. 7:23.

7, 8. a) Hur fastställde Gud ytterligare, vid Röda havet, sin äganderätt till Israels folk? b) Vad beslöt Jehova att träda in i med Israel vid Sinai berg, och vad uppmanade han Mose att säga som ett förslag?

⁷ Med profeten Mose som anförare ledde Gud de förlossade eller lösköpta israeliterna i säkerhet genom Röda havets vatten, men han dränkte bakom dem den egyptiska hären, som förföljde dem. (2 Mos. 14:1—15:21) Denna mirakulösa befrielse av Israels nation fastställde i ännu högre grad Guds äganderätt till dem; de tillhörde verkligen honom. I den tredje månmånaden (Sivan) efter det att de kommit ut ur Egyptens land förde Gud dem till foten av Sinai berg på Arabiska halvön. Profeten Mose, som var medlare mellan Gud och Israels nation, gick upp på Sinai berg (Horeb) för att tala med Gud för detta lösköpta folks skull. Nu vidtogs åtgärder för att upprätta ett förbund, ett högtidligt, bekräftat kontrakt, mellan Gud och detta lösköpta Israels folk. Lägg märke till vad Gud uppmanade Mose att säga till folket:

8 ”I haven själva sett, vad jag har gjort med egyptierna och huru jag har burit eder på örnvingar och fört eder till mig. Om I nu hören min röst och hållen mitt förbund, så skolen I vara min egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min; och I skolen vara mig ett rike av präster och ett heligt folk.” — 2 Mos. 19:3—6.

9. Handlade Gud på grundval av det som var hans rätt för att föra Israel in i ett heligt förbund med honom, eller hur behandlade han saken?

⁹ På detta sätt blev förpliktelserna enligt förbundet tydligt förklarade, och förbundet gavs ett bestämt syfte: att frambringa ett ”rike av präster”, ett ”heligt folk”, som tillhörde Gud. Här bör man inte förbise att Gud inte påtvingade Israels folk eller nation detta förbund. Han sade inte: ”Jag har lösköpt er från slaveri i Egypten, och jag har också befriat er från Röda havets vatten, och därför tillhör ni mig genom rätt och köp. Jag kan göra med er vad jag vill, och det jag säger gäller som lag, och ni måste lyda det.” I stället tyder det som Gud instruerade Mose att säga till folket på att Gud ville veta om hans lösköpta folk önskade och var villigt att träda in i ett heligt förbund med honom. I stället för att diktatoriskt och tyranniskt påtvinga dem ett förbund väntade Gud på att de skulle ge uttryck åt sin vilja i denna angelägenhet. Om de inte var villiga, blev det inget förbund!

Det lösköpta folkets uttryckta vilja inväntades

10. Varför krävde detta förbund en medlare och vilken mänsklig faktor erkände Gud i denna angelägenhet?

¹⁰ Detta skulle vara ett tvåsidigt förbund, dvs. ett högtidligt kontrakt eller avtal mellan två parter. Eftersom det skulle vara ett förbund mellan Gud, som är den heligaste, och ofullkomliga, syndiga människovarelser, som har ärvt fördömelse och död från Adam och Eva, krävde detta förbund en medlare, som Gud erkände såsom rättfärdig på grund av tro, nämligen Mose, leviten Amrams son. (Gal. 3:19, 20) Gud, den ena parten, visade sin önskan att träda in i förbundet, men vad ville nu den andra parten, den som inbjöds att träda in i förbundet? Det formella instiftandet av förbundet mellan Gud och Israel väntade på att den inbjudna ringare parten skulle ge uttryck åt sin vilja. I så hög grad erkände Gud människors vilja.

11. Vilken inställning gav Israel uttryck åt gentemot det föreslagna förbundet? Vad framlade Jehova inte för dem, innan de avgav detta uttryck inför honom?

¹¹ Vilken ståndpunkt till det erbjudna förbundet intog då detta folk, som här representerades av nationens äldre män? Bibelns skildring lyder: ”Så kom då Mose och kallade till sig de äldre männen bland folket och förelade dem alla dessa ord, som Jehova hade befallt honom. Därefter svarade allt folket enhälligt och sade: ’Allt det som Jehova har talat är vi villiga att göra.’ Genast gick Mose tillbaka till Jehova med folkets ord.” (2 Mos. 19:7, 8, NW) Innan Jehova Gud mottog detta uttryck för villighet från folkets sida, framlade han inte för dem från toppen av Sinai berg de tio budorden, de grundläggande lagarna i det föreslagna lagförbundet. — 2 Mos. 19:9—20:22.

12. a) Vad överläts det alltså åt folket att göra i fråga om förbundet? b) Vad skall vi kalla denna handling som israeliterna utförde i förhållande till förbundet, och vilket beskrivande uttryck används i Romarna 6:13?

¹² Det överläts åt folket att ge uttryck åt sitt fria val: antingen godta eller förkasta förslaget från Gud. Det överläts åt dem att med moralisk handlingsfrihet bestämma att antingen bli Jehovas ”egendom framför alla andra folk” eller att vägra att bli det på grund av de uppställda villkoren. Vad gjorde alltså detta lösköpta folk, då det som en man gav följande svar på förslaget från Gud: ”Allt det som Jehova har talat är vi villiga att göra”, eller ordagrant: ”Skall vi hålla på att göra”? Hur skall vi med andra ord beskriva deras handling? Går man för långt, om man säger att det var fråga om att de anförtrodde sig åt Jehova Gud för att göra hans vilja, så som han hade uttalat den? Svarar det mot det som den kristne aposteln Paulus sade till den kristna församlingen i Rom: ”Ställen eder själva i Guds tjänst, såsom de där från döden hava kommit till livet, och edra lemmar i Guds tjänst, att vara rättfärdighetsvapen”? (Rom. 6:13) I Nya Världens översättning är det uttryckt: ”Frambär er själva åt Gud.” I An American Translation (AT) uttrycks det starkare, då det heter: ”Erbjud er åt Gud.” I David Hedegårds översättning till svenska heter det: ”Ställ er själva till Guds förfogande.” I den svenska översättningen av år 1883 är lydelsen: ”Överlämnen eder själva åt Gud.”

13, 14. a) Varför erbjöd Jehova detta förbund åt dem i stället för att tvinga det på dem, och vad gjorde de i själva verket genom sitt gensvar? b) När bekräftade de på nytt sin vilja, och vad blev de därigenom för Jehova?

¹³ Jehova utsatte inte israeliterna för kraftig övertalning. Han sade inte: ”Jag har lösköpt er från Egypten, och jag har befriat er från Röda havet. Dessutom är ni min vän Abrahams säd efter köttet. Därför måste ni träda in i detta förbund med mig.” Det är sant att det var av dessa skäl som Gud erbjöd dem att komma in i ett förbundsförhållande till honom, och han förelade dem verkligen en inbjudande framtidsutsikt om de trädde in i förbundet. Men det berodde på israeliterna om de skulle välja att bli Jehovas folk genom att låta honom vara deras Gud. När de sade: ”Allt det som Jehova har talat är vi villiga att göra”, överlämnade de sig följaktligen åt Jehova för att vara hans folk och göra hans vilja, som skulle uttryckas i förbundet. Senare, efter det att de tio budorden getts och därpå en lagsamling överlämnats åt Mose, blev förbundet bekräftat över blodet av djuroffer. Därigenom blev israeliterna Guds överlämnade folk i ett bindande förbund med Jehova Gud. Vid detta tillfälle, och dessutom med bättre kunskap, bekräftade folket på nytt sitt beslut att göra Jehovas vilja, ty skildringen i 2 Moseboken 24:7, 8 (NW) säger oss:

¹⁴ ”Slutligen tog han [Mose] förbundets bok och läste den för folkets öron. Då sade de: ’Allt vad Jehova har talat är vi villiga att göra och vara lydiga.’ Så tog Mose blodet och stänkte det på folket och sade: ’Här är förbundets blod, det förbunds som Jehova har slutit med er, vad alla dessa ord angår.’” — Se också Hebréerna 9:18—20.

15. Hur varaktigt var detta förbund, och för vilka var det bindande?

¹⁵ Detta förbund, som instiftats med de medlemmar av detta lösköpta folk som befann sig där vid Sinai berg, var inte bindande bara för dem som var närvarande, utan det var bindande också för deras köttsliga, naturliga avkomlingar. Det var ett ”förbund till obestämd tid”. (3 Mos. 24:8, NW) Detta förde in alla deras avkomlingar i ett förbundsförhållande till Gud under så lång tid som förbundet varade. En följd av detta var att de israeliter som föddes i öknen efter det att detta förbund instiftats vid Sinai berg befann sig i detta förbund med Gud under det fyrtionde och sista året av deras påtvingade vandring i öknen. Därför fortsatte de att vara ett överlämnat folk, en överlämnad nation.

16. Hur skedde det, när de befann sig på Moabs hedar, att många valde att inte förbli i förbundsförhållande till Jehova?

¹⁶ Men detta sista år (1473 f.v.t.) var det tusentals medlemmar av denna överlämnade nation som inte valde att förbli i förbundsförhållande till Jehova. De bevisade detta på Moabs hedar. I Mose skildring av detta läser vi, i 4 Moseboken 25:1—5:

”Och medan Israel uppehöll sig i Sittim, begynte folket bedriva otukt med Moabs döttrar. Dessa inbjödo folket till sina gudars offermåltider, och folket åt och tillbad deras gudar. Och Israel slöt sig till [eller: Israel gick i par med, AT; eller: Israel sammanokade sig med, RSa] Baal-Peor. Då upptändes HERRENS [Jehovas] vrede mot Israel.

Och HERREN sade till Mose: ’Hämta folkets alla huvudmän och låt upphänga sådana i solen för HERREN, på det att HERRENS vredes glöd må vändas ifrån Israel.’ Då sade Mose till Israels domare: ’Var och en av eder dräpe bland sina män dem som hava slutit sig till [gått i par med, AT; sammanokat sig med, RS] Baal-Peor.’”

17. a) Hur många dog där på grund av att de bröt sitt förbund med Jehova? b) Hur beskriver Jehova i Hosea 9:10 situationen då de slöt sig till Baal-Peor?

¹⁷ Det var tjugofyra tusen som dog som ett resultat av detta brott mot deras avtal att göra ”allt det som Jehova har talat”. (4 Mos. 25:9; 1 Kor. 10:8) Mer än sju hundra år senare syftade Jehova genom sin profet Hosea på denna chockerande händelse. Han omtalar först hur tilltalande Israels nation var för honom och beskriver sedan hur det kom sig att många israeliter gjorde sig avskyvärda för honom. Jehova säger: ”Såsom druvor i öknen fann jag Israel; jag såg edra fäder såsom förstlingsfrukter på ett fikonträd, då det begynner bära frukt. Men när de kommo till Baal-Peor, invigde de sig åt skändlighetsguden och blevo en styggelse, lika honom som de älskade.” (Hos. 9:10) Moffatts bibelöversättning (till engelska) uttrycker det: ”De hängav sig åt den illa beryktade Baal.” Genom att dessa israeliter avskilde sig från Jehova Gud och övergick till att dyrka en annan gudom ”invigde de sig” eller ”hängav [de] sig” åt den.

18. a) Hur framhävs det illojala i deras handling gentemot Jehova av formuleringen av Hosea 9:10 i den översättning som gjorts av Jewish Publication Society? b) Hur framhävs illojaliteten i förbindelse med samma hebreiska ord i Hesekiel 14:7, 8?

¹⁸ Dessa trolösa israeliter hade varit överlämnade åt den ende levande och sanne Guden, men nu avskilde de sig från honom för att hänge sig åt eller överlämna sig åt Baal. För att denna illojala handling skall bli framhävd är den uttryckt på följande sätt i den bibel som utgetts av Jewish Publication Society (på engelska): ”De avskilde sig åt vad skamligt var.” Det hebreiska verbet i detta skriftställe är nazarʹ, och det används i förbindelse med vad en judisk nasir gjorde, då han särskilt avskilde sig åt Gud. (4 Mos. 6:1—8) På profeten Hesekiels tid, kort före Jerusalems första förstöring år 607 f.v.t., var det många israeliter som handlade på liknande sätt som de trolösa israeliterna på Mose tid, då de befann sig på Moabs hedar. Med avseende på sådana illojala människor sade Jehova till profeten Hesekiel:

”Var och en av Israels hus och av de främlingar, som bo i Israel, vilken avsöndrar sig från mig [nazarʹ] och låter sina avgudar få insteg i sitt hjärta och ställer den stötesten, som kommit honom att synda, inför sitt anlete ... honom skall jag ... utrota ... ur mitt folk, och I skolen förnimma, att jag är Jehovah.” — Hes. 14:7, 8, Myrberg.

19. a) Påverkade dessa illojala israeliters överlämnande åt Baal-Peor något annat överlämnande? b) Vilket tydligt uttryck används i 4 Moseboken 25:3 i stället för avskiljande åt Baal-Peor?

¹⁹ Således tyder själva språket på att dessa separatistiska israeliter först var i ett förbundsförhållande till Jehova Gud, ett förhållande som deras förfäder hade fört dem in i genom att säga till medlaren Mose: ”Allt vad Jehova har talat är vi villiga att göra och vara lydiga.” (2 Mos. 24:7; 19:8; NW) Men genom att överge förbundet och övergå till avgudadyrkan bröt de nu sitt överlämnande åt Jehova och överlämnade sig åt det som de avgudade. I 4 Moseboken 25:3 talas det inte bara om att Israel avskilde sig åt Baal, utan det sägs tydligt: ”Och Israel slöt sig till [sammanokade sig med, RS; lät sig bindas vid, Rob; slog följe med, Ygc; se även vers 5] Baal-Peor.” Detta bör vara en varning till oss i denna tid, om vi har någon samhörighet med Jehova Gud. (1 Kor. 10:6, 11) Vi önskar inte begå samma ödesdigra misstag. Det skulle betyda illojalitet eller uppror mot gudomlig styrelse.

Vägen till ett nytt förbund utpekas

20. a) Varför var inte detta första förbund felfritt? Vad gav det därför rum för? b) Genom vilken profet var det nya förbundet förutsagt, och vad sade Mose om den bättre medlaren?

²⁰ Det förbund som Jehova genom Mose ingick med Israels överlämnade folk var ett ”förbund till obestämd tid”. Det förbund som man inträdde i vid Sinai berg var inte felfritt, och det berodde på att israeliterna och deras medlare, Mose, var ofullkomliga. Det gav därför rum för ett bättre förbund, ett nytt förbund. Jehova Gud hade följaktligen ett nytt förbund i tankarna, och privilegiet att träda in i detta andra förbund skulle erbjudas åt Israels nation efter köttet. Mer än sex hundra år innan detta nya förbund instiftades genom en ny medlare förutsade Jehova det genom profeten Jeremia, som levde under det sjunde århundradet innan denne bättre medlare kom. (Jer. 31:31—34; Hebr. 8:6—13) Att denne bättre och större medlare skulle komma var förutsagt av profeten Mose, och han sade att denne kommande medlare skulle uppresas ur israeliternas krets; han skulle vara israelit efter köttet. — 5 Mos. 18:15—19; Apg. 3:22, 23; 7:37, 38.

21. a) När och var föddes denne bättre medlare, och vilket tillkännagivande gjordes? b) Varför firade Jesus den judiska påsken? Vad visade han att han var sista gången han firade påsken, och hur gjorde han det?

²¹ Det var år 2 f.v.t. som denne bättre medlare föddes. Han var avkomling till kung David och föddes i Davids stad, Betlehem. Samtidigt var han Guds Son, och vid hans födelse tillkännagav Guds ängel för herdarna på fälten nära Betlehem: ”Jag kungör för er goda nyheter om en stor glädje, som skall komma allt folket till del; ty i dag har en Frälsare blivit född åt er, vilken är Kristus, Herren.” (Luk. 2:10, 11, NW) Eftersom denne som skulle vara ”Kristus, Herren” var född av en judisk mor, var han jude efter köttet och stod under det lagförbund som Mose hade fungerat som medlare för mellan Gud och Israel. Till bekräftelse av detta läser vi i Galaterna 4:4: ”Men när den fastställda tidsgränsen var uppnådd, sände Gud ut sin Son, som kom att födas av en kvinna och som kom att stå under lagen.” (NW) Eftersom Jesus Kristus stod under lagförbundet med Israel, tog han del i påskmåltiden. När han sista gången firade påsken, år 33 v.t., pekade han på sig själv såsom medlaren för det utlovade nya förbundet. Hur då? Han instiftade det som kallas Herrens aftonmåltid, och när han räckte kalken med vin till sina trogna apostlar, sade han: ”Denna kalk betyder det nya förbundet i kraft av mitt blod, som skall utgjutas för er skull.” (Luk. 22:20, NW) Jesus utgöt sitt eget blod för att ge detta förbund laga kraft.

22. a) När åtog sig Jesus att bli medlare för det nya förbundet? b) Varför gjorde Johannes först invändningar mot att döpa Jesus?

²² Men i likhet med profeten Mose måste Herren Jesus åta sig att bli denne medlare för det nya förbundet. När gjorde han detta? Vid sitt dop i floden Jordan. Vid trettio års ålder lämnade han sin timmermansverkstad i Nasaret och begav sig till Johannes döparen för att bli nedsänkt i vatten. Detta var ett nytt slag av dop som Johannes skulle förrätta. Fram till dess var det som vi läser i Markus 1:4 (NW): ”Johannes, han som döpte, [framträdde] i öknen och predikade dop som symbol av sinnesändring till förlåtelse för synder.” (Luk. 3:3) Men Jesus, Guds Son, kom inte till Johannes döparen för att bli döpt som symbol av sinnesändring till förlåtelse för synder. Jesus var fullkomlig och syndfri. (Hebr. 7:26) Han kom inte till Johannes med ett dåligt samvete och försökte inte få en ”begäran” framställd till Gud ”om ett gott samvete”. (1 Petr. 3:21, NW) Johannes visste detta, och det är därför som vi läser att Johannes ”ville hindra honom och sade: ’Jag behövde döpas av dig, och du kommer till mig!’” Men vad svarade Jesus?

23. Vilket svar gav Jesus åt Johannes? Varför sade han att det var lämpligt för dem att ”fullgöra allt som är rättfärdigt”, även om han hade hållit lagen?

²³ ”Då svarade Jesus och sade till honom: ’Låt det nu så ske; ty det höves oss att så uppfylla all rättfärdighet [fullgöra allt som är rättfärdigt, NW].’” (Matt. 3:13—15) Vad menade Jesus med detta? Som jude efter köttet hade han oklanderligt hållit det mosaiska förbundets lag. Beträffande detta sade han senare i sin bergspredikan: ”I skolen icke mena, att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har icke kommit för att upphäva, utan för att fullborda.” (Matt. 5:17) Lagförbundet med Israel var naturligtvis Guds vilja, men Jesus hade fullgjort Guds vilja i detta avseende under hela sitt jordiska liv fram till sitt dop. Jesu ord: ”allt som är rättfärdigt”, betydde alltså någonting som gick längre än lagförbundet men som skulle fullborda eller uppfylla de symboliska dragen i lagförbundet. Detta var ”allt som är rättfärdigt”, ty det var Guds vilja att han skulle fullgöra detta. Detta är alltså vad han vid sitt dop åtog sig att göra.

24. Vilken särskild profetia uppfyllde Jesus, enligt Hebréerna 10:5—10, genom att framställa sig för dop?

²⁴ Genom att framställa sig för dop uppfyllde Jesus verkligen ”profeternas” ord, alldeles som han sade. Aposteln Paulus visar i Hebréerna 10:5—10 vilka av profetiorna som Jesus uppfyllde. Där läser vi om Jesus vid den tid då han kom för att bli döpt: ”Därför säger han vid sitt inträde i världen: ’Slaktoffer och spisoffer begärde du icke, men en kropp beredde du åt mig; i brännoffer och syndoffer fann du icke behag. Då sade jag: ”Se, jag kommer — i bokrullen är skrivet om mig — för att göra din vilja o Gud.”’ ... I kraft av denna ’vilja’ hava vi blivit helgade, därigenom att Jesu Kristi ’kropp’ en gång för alla har blivit offrad.” Jesus uppfyllde således Psalm 40:7—9. Guds ”vilja” krävde att Jesus skulle offra sig själv, sin ”kropp”.

25. a) Av vad var då Jesu dop i vatten en symbol? b) Hur var Jesus redan överlämnad och lösköpt?

²⁵ Eftersom profetian krävde detta, ja, då skulle Jesus ha haft dåligt samvete, om han inte hade kommit för att göra Guds särskilda vilja och på grund därav framställt sig för Johannes för att bli döpt. Det är uppenbart att det låg symbolisk betydelse i att Jesus blev döpt. Hans dop utfördes inte ”som symbol av sinnesändring till förlåtelse för synder”. Det utfördes som symbol av att Jesus kom eller framställde sig för att göra Guds vilja, och denna gudomliga ”vilja” inbegrep att Jesu kropp skulle frambäras som offer en gång för alla. Som jude efter köttet stod han redan under den mosaiska lagen och var medlem av den enda nation på jorden som då var överlämnad åt Gud för att göra ”allt det som Jehova har talat”. Som Marias förstfödde son, den som hennes man, Josef, adopterade som sin egen förstfödde son, var Jesus också helgad åt Gud och tillhörde honom. (2 Mos. 13:1, 2) Av detta skäl måste Jesus ”lösas” av Josef och Maria för att han skulle kunna ägna sig åt förvärvsarbete. (4 Mos. 3:13—51; 18:14—16) Jesu dop var alltså inte en bild av att han överlämnade sig åt Gud, utan av att han framställde sig för att göra Guds vilja, också om det betydde att han skulle offras.

26. a) Hur gjorde Gud det uppenbart att han godtog att Jesus framställde sig? b) I vilken utsträckning verkställde Jesus denna gudomliga ”vilja” medan han var i köttet?

²⁶ Jehova Gud godtog att hans Son, Jesus, framställde sig på detta sätt, och han gjorde detta uppenbart genom att utgjuta sin heliga ande över den döpte Jesus och låta sin röst höras från himmelen: ”Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt.” (Matt. 3:16, 17, NW) Därefter förkunnade Johannes döparen att den smorde Jesus var ”Guds lamm, som borttager världens synd”. (Joh. 1:28—36; Apg. 10:37, 38) Jesus fullgjorde Guds vilja ända fram till slutet av sin tid i köttet på jorden. Under sin sista natt på jorden i sin naturliga, mänskliga kropp bad han till Gud och sade: ”Min Fader, om detta icke kan gå ifrån mig, utan jag måste dricka denna kalk, så ske din vilja.” (Matt. 26:39—44) Följande eftermiddag, omkring klockan tre, medan Jesus hängde på tortyrpålen, hände det som beskrivs för oss i Johannes 19:30. Jesus sade: ”’Det är fullbordat.’ Sedan böjde han ned huvudet och gav upp andan.” Enligt Guds vilja blev således Jesu kropp offrad en gång för alla.

27. a) Vad slags uppståndelse fick Jesus Kristus? Varför det? b) Hur kom han sedan att äga hela människosläktet, och vad har han i beredskap för de döda?

²⁷ I överensstämmelse med att Jesu Kristi fullkomliga mänskliga kropp frambars som ett offer blev han själv uppväckt från de döda på tredje dagen, men inte i en kropp av blod och kött, utan i en andekropp. (1 Petr. 3:18; 1 Kor. 15:42—45) På den fyrtionde dagen efter sin uppståndelse for Jesus upp till himmelen och frambar där inför Gud värdet eller förtjänsten av sitt mänskliga offer till förmån för hela mänskligheten. Han hade sagt här på jorden att han hade kommit ”för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många”. (Matt. 20:28) Aposteln Paulus säger att Jesus har ”lidit döden, på det att han genom Guds oförtjänta godhet skulle smaka döden för varje människa”. Paulus talar också om ”en människa, Kristus Jesus, han som gav sig själv till lösen för alla”. (Hebr. 2:9, NW; 1 Tim. 2:5, 6) Genom att inför Gud frambära livsvärdet av sitt mänskliga offer har således Jesus Kristus återlöst hela människosläktet, köpt det, utan att människorna ens begärt att han skulle göra det. Av detta skäl kommer det under hans himmelska rike att bli ”en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga”. (Apg. 24:15, NW) Jesus Kristus äger dem alla.

28. a) Vad blev alltså den uppståndne Jesus Kristus med avseende på mänsklighetens frälsning? b) För vilket större ting tjänar han också som främste förmedlare?

²⁸ På detta sätt var det i enlighet med Guds ”vilja” som Jesus Kristus, Guds Son, blev den främste förmedlaren av frälsning till hela människosläktet. Detta är vad vi måste förstå av Hebréerna 2:9, 10, (NW), som lyder: ”Vi ser Jesus, som har gjorts litet lägre än änglar, krönt med härlighet och ära därför att han lidit döden, på det att han genom Guds oförtjänta godhet skulle smaka döden för varje människa. Ty det var passande för den, för vilkens skull allting är och genom vilken allting är, att — när han skulle föra många söner till härlighet — göra den främste förmedlaren av deras frälsning fullkomlig genom lidanden.” Och i Hebréerna 5:9, 10 (NW) läser vi: ”Och sedan han hade blivit fullkomnad, blev han ansvarig för evig frälsning åt alla dem som lyder honom, eftersom han av Gud har blivit särskilt kallad en överstepräst efter Melkisedeks sätt.” Denne visade sig värdig att tjäna såsom den gudomliga styrelsens främste förmedlare.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 197]

Israels folk tillhörde i verkligheten Jehova, men han tvingade ändå inte på dem sitt förbund, utan väntade på att de skulle visa sin egen önskan i denna angelägenhet