Vem skall bli uppväckt från de döda?
”Att de döda uppväckas gav till och med Mose till känna.” — Luk. 20:37, NW.
1. a) Vem visade sig vara den utlovade profet, som var större än Mose? b) Vilken jämförelse kan man göra mellan Mose och denne större profet vad ämnet uppståndelsen beträffar?
PROFETEN Mose, som levde för 3.500 år sedan, var en förebild till en ännu större profet, som skulle uppstå bland Mose eget folk. Så sade Gud, den Högste, till Mose. (5 Mos. 18:17—19) För nitton hundra år sedan, dvs. under första århundradet av vår tideräkning, visade sig denne utlovade profet, som skulle bli större än Mose, vara en man som utförde större underverk än Mose hade gjort, en man som kom i samme Guds namn som Mose hade gjort, en man som var av Mose eget folk och som kallades Jesus Kristus. En massa folk som hörde honom tala sade: ”Denne är förvisso Profeten.” (Joh. 7:40) I Jerusalems tempel såväl som inför den religiösa högsta domstolen i Jerusalem tillkännagavs det att han var denne profet. (Apg. 3:22—26; 7:37, 38, 52) Om Mose gav till känna något så underbart som att de döda skulle bli uppväckta, vore det väl helt naturligt att finna att Jesus Kristus såsom den profet, som skulle vara lik Mose men som skulle vara större än Mose, hade mycket att säga om de dödas uppståndelse. Han hade verkligen mycket att säga om den. Ja, han fick själv en uppståndelse från de döda.
2, 3. Varför talade Jesus bestraffande ord till Korasin, Betsaida och Kapernaum, enligt Matteus 11:20—24?
2 Vid ett tillfälle år 31 e. Kr. talade denne profet, som var större än Mose, om forntida folk och invånare i forntida städer och antydde något beträffande deras framtid. Han talade om städerna Tyrus, Sidon och Sodom. Om detta läser vi:
3 ”Därefter begynte han tala bestraffande ord till de städer, i vilka han hade utfört så många av sina kraftgärningar, och förehålla dem, att de icke hade gjort bättring: ’Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de kraftgärningar, som äro gjorda i eder, hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, så skulle de för länge sedan hava gjort bättring i säck och aska. Men jag säger eder [Följaktligen säger jag eder, NW]: För Tyrus och Sidon skall det på domens dag bliva drägligare än för eder. Och du, Kapernaum, skall väl du bliva upphöjt till himmelen? Nej, ned till dödsriket [hades] måste du fara. Ty om de kraftgärningar, som äro gjorda i dig, hade blivit gjorda i Sodom, så skulle det hava stått ännu i dag. Men jag säger eder [Följaktligen säger jag eder, NW], att det för Sodoms land skall på domens dag bliva drägligare än för dig.’” — Matt. 11:20—24; Luk. 10:11—15.
4, 5. a) Menade Jesus med dessa sina ord att de hedniska städerna Tyrus och Sidon inte skall få någon uppståndelse från de döda? b) Vad anger Hesekiel 32:21—30 beträffande folket i Tyrus och Sidon?
4 Nu inställer sig frågan: Kommer folket i dessa forntida städer att få en uppståndelse från de döda? Menade Jesus att det inte alls skall bli drägligt för folket i de hedniska städerna Tyrus och Sidon på domens dag bara därför att de var hedningar och att de följaktligen inte skall få någon uppståndelse alls? Låt oss i stället förmoda att folket i Tyrus och Sidon skall få uppstå och att det blir drägligare för dem på domens dag än för de judiska städerna Korasin och Betsaida. Att judarna i Korasin och Betsaida har mindre gynnsamma utsikter beträffande domens dag, innebär det att de inte kommer att få något tillfälle alls och att de följaktligen inte skall få någon uppståndelse?
5 Bör vi med andra ord förmoda att Jesus menade att judarna i Korasin och Betsaida inte har större utsikter till en uppståndelse från de döda än hedningarna i Tyrus och Sidon har? Nej, det bör vi inte. Hesekiel 32:21—30 säger tvärtom tydligt och klart att hedningarna i Sidon befinner sig i dödsriket, scheol eller hades, och inte i Gehenna. De skall alltså få en uppståndelse, när döden och hades på domens dag ger igen de döda, som är i dem. (Upp. 20:11—15) Staden Tyrus var Sidons koloni. Dess döda invånare är också i hades.
6. Varför är det förnuftigt att förmoda att folket i Tyrus och Sidon skall komma tillbaka till livet genom en uppståndelse?
6 Det är bara förnuftigt att förmoda att folket i Tyrus och Sidon befinner sig i scheol eller hades och att de skall komma tillbaka till livet genom en uppståndelse. Hur så? Därför att Jesus klart och tydligt påvisar att de inte hade nått ett sådant tillstånd i religiöst avseende att det var uteslutet att de skulle göra bättring och vända sig till Guds rättfärdighet. De har ännu inte fått det mest omfattande vittnesbördet om Jehova Gud och hans rike, som skall bereda frälsning. Om de hade ägt de möjligheter, som städerna Korasin och Betsaida fick, ”skulle de för länge sedan hava gjort bättring i säck och aska”. De har inte nått ett sådant religiöst tillstånd som beskrivs i Hebréerna 6:4—6, ty om människor som råkat i det heter det: ”Dem är det omöjligt att återföra till ny bättring.”
7. Vilken möjlighet skall uppståndelsen ge dessa människor från de forntida städerna Tyrus och Sidon?
7 Sidoniernas och tyriernas uppståndelse på domens dag skall ge dem möjlighet att få ett grundligt vittnesbörd om Guds rike, i vilket Jesus Kristus är konung. Därpå blir de i stånd att göra bättring i all uppriktighet, ”i säck och aska”, så att säga, inte med den förhoppningen att vinna liv i Guds himmelska rike, men med en förhoppning om evigt liv här på jorden, som till alla delar omvandlats till ett paradis.
8. Hur länge existerade Sodom, och varför bör vi inte förmoda att det lika litet blir någon uppståndelse för Kapernaum som det blir det för Sodom?
8 Vad är då att säga om folket i det forntida Sodom, som jämte sin grannstad Gomorra endast existerade fram till den tid, då Gud lät eld och svavel regna ned från himmelen och tillintetgjorde Sodom och dess grannstäder? Skall vi förmoda att det på domens dag inte alls skall bli drägligt för Sodom och att det fördenskull inte blir drägligt för den i ännu högre grad ansvariga staden Kapernaum på domens dag och att det följaktligen inte blir någon uppståndelse för Kapernaum, lika litet som det blir det för Sodom? Nej! Hur så? Därför att Jesus ställde Sodom på samma plan som Tyrus och Sidon; han jämställde dessa städer.
9. a) Hur vet vi om folket i Sodom hade nått ett sådant andligt tillstånd att de inte kunde göra bättring? b) Vad säger Hesekiel 16:46—61 om Sodom?
9 Såsom det var i fallet med Tyrus och Sidon, framhöll Jesus att Sodom, även om det var en ond stad, inte hade kommit därhän att det inte kunde göra bättring. För den skull sade Jesus att om de kraftgärningar, som han hade gjort i Kapernaum, hade blivit gjorda i Sodom, ”så skulle det hava stått” fram till hans tid. Och i detta sammanhang sade Jesus att Kapernaum, som hade blivit upphöjt till himmelen i andlig bemärkelse, skulle förödmjukas, få fara ned till hades, inte till Gehenna. Himmelen symboliserar det som är högt och hades, scheol, det som är lågt; och genom denna kontrast ville Jesus säga att Kapernaum skulle utsättas för den djupaste förnedring. Fastän denna stad blev så högt gynnad av Jesus, existerar den inte i vår tid, lika litet som Sodom gör det. Men om Sodom hade haft de möjligheter, som Kapernaum fick, skulle det ha kunnat uppvisa minst tio rättfärdiga människor, och det skulle ha ägt bestånd i ytterligare nitton hundra år, fram till Jesu tid, och ännu längre. Det är därför inte uteslutet att de döda människorna i Sodom skall bli andligen återställda. (1 Mos. 18:22—32) Hesekiel 16:46—61 talar hoppingivande om sådana människor som kan jämställas med de forntida sodomiterna.
10. Vad sade Jesus om Sodom och Gomorra, när han sände ut sina lärjungar att predika, och varför sade han detta?
10 När Jesus sände ut sina lärjungar att predika Guds rike för ”de förlorade fåren av Israels hus”, sade han till dem: ”Om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på edra ord, så gån ut ur det huset eller den staden och skudden stoftet av edra fötter. Sannerligen säger jag eder: För Söderns och Gomorras land skall det på domens dag bliva drägligare än för den staden.” (Matt. 10:14, 15; Luk. 10:10—12) Varför skulle det bli det? Därför att Sodom och Gomorra inte hade fått ett sådant vittnesbörd avgivet för sig om Guds rike.
11. Hur omfattande var det vittnesbörd som avgavs för Sodom i jämförelse med det som avgavs för Kapernaum?
11 Det är sant att Abrahams brorson Lot slog sig ned i Sodom, men Lot hade inte budskapet om Guds rike och kunde inte delge folket det, Han gjorde till och med föranstaltningar för att hans båda döttrar skulle gifta sig med två av Sodoms män. Det är också sant att två av Jehova Guds änglar kom på besök till staden Sodom, men det var endast för att de skulle få nattkvarter och för att de skulle kunna göra en förstahandsinspektion av staden och inte för att de skulle predika för Sodom. Det som hände änglarna under kvällen visar sannerligen hur djupt förnedrade männen i Sodom var. Men inget budskap om bättring och omvändelse och evig frälsning blev predikat för Sodom. Endast de män, som var utsedda att bli Lots mågar, blev varskodda om den annalkande olyckan. Det är uppenbart att Sodom inte fick ett sådant vittnesbörd om Guds rike som staden Kapernaum fick på Jesu och hans apostlars tid. — 1 Mos. 13:12, 13; 19:1—29.
En profetisk förebild
12, 13. a) I vilket ogynnsamt allmänt tillstånd befann sig dessa sodomiter, men vilken stads invånare visade sig ha det sämre ställt i andligt avseende än de? b) Vilka frågor uppstår beträffande Sodoms tillintetgörelse med anledning av orden i 2 Petrus 2:6—10?
12 Jehova Guds änglar fann inte så många som tio rättfärdiga män, för att nu inte tala om rättfärdiga kvinnor, i Sodom. Folket i Sodom var kananéer och befann sig alltså under den förbannelse, som patriarken Noa hade uttalat över deras förfader Kanaan. (1 Mos. 9:20—25; 10:19) Staden Kapernaum på Jesu tid hade det emellertid sämre ställt i andligt avseende, jämförelsevis talat, och var mera förtjänt av att fördömas än Sodom. Men var då den tillintetgörelse, som drabbade Sodoms invånare genom eld och svavel från himmelen, en evig tillintetgörelse? Eller var den en bild av de människors eviga tillintetgörelse, vilka kränker principer av samma slag men gör det i en mera klandervärd utsträckning? Vad säger 2 Petrus 2:6—10 om detta? Vi läser där:
13 ”Och städerna Sodom och Gomorra lade han i aska och dömde dem till att omstörtas; han gjorde dem så till ett varnande exempel för kommande tiders ogudaktiga människor. Men han frälste den rättfärdige Lot, som svårt pinades av de gudlösa människornas lösaktiga vandel. Ty genom de ogärningar, som han, den rättfärdige mannen, måste se och höra, där han bodde ibland dem, plågades han dag efter dag i sin rättfärdiga själ.” ”Så vet Jehova att befria människor med gudaktig hängivenhet ur prövningen, men spara orättfärdiga människor till domens dag till att bliva avskurna [eller: bliva hållna tillbaka], dock i synnerhet dem som löpa efter kött i begärelse efter att besudla det och som se ned på herravälde.” — V. 9, 10 enl. NW; även fotnot i 1950 års upplaga.
14. Hur omfattande var den räddning, som Lot fick, och hur skulle Sodoms förstöring tjäna såsom ett exempel?
14 Lot blev räddad undan Sodoms förintelse, men han är inte ännu helt frälst till evigt liv under Guds rikes styrelse. Han behöver få en uppståndelse för att vinna detta. Lägg nu märke till att 2 Petrus 2:6 säger att Sodoms och Gomorras förstöring endast var ett ”exempel”, ett exempel med rikliga underrättelser till gudaktiga kristna om vad som kan komma att hända dem, om de förblir trogna mot Jehova Gud, och vad som med all säkerhet skall hända dem, om de följer en sådan kurs som folket i Sodom och Gomorra följde.
15. a) Säger Petrus att invånarna i Sodom och Gomorra blev tillintetgjorda för evigt? b) Vilka skall, enligt Petrus’ ord i 2 Petrus 2:12, 13, tillintetgöras för evigt, och varför?
15 Var dessa sodomiter värre än de övriga kananéerna? Nej, inte enligt 3 Moseboken 18:21—28. Och Petrus säger inte att invånarna i Sodom och Gomorra blev tillintetgjorda för evigt. Men åt Gud överlämnade kristna människor, som intar en ställning förbunden med större ansvar än den ställning som Sodom och Gomorra intog, ja, som har en ställning förbunden med större ansvar än det icke troende Kapernaum hade, skall bli tillintetgjorda för evigt. Därför heter det i 2 Petrus 2:12, 13 om åt Gud överlämnade, döpta kristna, som blir moraliskt fördärvade: ”Dessa människor skola — likt oförnuftiga djur, som av naturen äro födda till att fångas och förgås, — i de ting, om vilka de äro okunniga och tala skymfligt, till och med lida tillintetgörelse på sin egen fördärvbringande väg, i det att de göra sig själva skada såsom lön för orätta gärningar.” (NW) De lider en sådan tillintetgörelse som den djuren lider.
16, 17. Hur bör man sammanställa orden i Judas, vers 7, med det som i 2 Petrus 2:6 sägs om Sodom och Gomorra?
16 Sodom och Gomorra blev för alltid utplånade såsom städer; de fanns inte kvar såsom städer fram till Jesu egen tid. Men hur förhåller det sig med de tillintetgjorda invånarna i dessa städer? Vi måste tänka på de nyss citerade orden av den kristne aposteln Petrus, då vi nu läser följande: ”Så ställas också Sodom och Gomorra och städerna omkring dem, sedan de på samma sätt som de förutnämnda hade i ytterlig grad begått otukt och löpt efter kött för onaturligt bruk, fram för oss såsom ett varnande exempel genom att undergå det rättsliga straffet evig eld.” — Jud. v. 7, NW.
17 Sodoms och Gomorras invånare gjordes alltså till ett ”varnande exempel”, ty de fick inte fortsätta sin tillvaro fram till Jesu Kristi, Petrus’ och Judas’ och dessas medlärjungars dagar. Folket i Sodom och Gomorra dömdes visserligen inte till Gehenna och blev inte kastade i den ”sjö, som brinner med eld och svavel”; men de har blivit till ett varnande exempel för otrogna kristna (”ogudaktiga människor”), som rättsligen skall straffas med ”evig eld”, dvs. evig tillintetgörelse. — Upp. 20:14, 15; 21:8; 2 Petr. 2:6.
18. Hur skall de kristna, som blir ”ogudaktiga människor”, få lida ett mycket strängare straff än det som drabbade folket i Sodom och Gomorra?
18 Folket i Sodom och Gomorra dödades direkt av Guds ängel förmedelst eld, tillsatt med svavel, och verkan härav hade fortvarit över människorna i dessa städer under omkring 2.000 år, fram till Jesu, Petrus’ och Judas’ dagar. De fick alltså inte de möjligheter, som Kapernaums judiska invånare fick på Jesu tid. Men de åt Gud överlämnade kristna, som blir otrogna och efterliknar dessa forntida människor, skall lida ett ”mycket strängare straff”, nämligen evig tillintetgörelse, som symboliskt kallas ”evig eld”. — Hebr. 10:29, NW.
19. a) Vad varnade fördenskull Petrus och Judas de kristna för? b) Vilka är de ”första grunderna av läran om Kristus” som de otrogna kristna förlorar greppet om, enligt vad vi läser i Hebréerna 6:1—8?
19 Genom sina skrifter varnade såväl Petrus som Judas de kristna för att utsätta sig för att ”dömas till Gehenna” och därmed bli dömda till evig tillintetgörelse. Detta skulle innebära att de, sedan de dött, inte skulle få någon uppståndelse. Den bibelskribent, som skrev till de kristnade hebréerna, ger oss ytterligare upplysningar om skälet till att en otrogen kristen döms till tillintetgörelse utan hopp om en uppståndelse. Hebréerna 6:1—8 (NW) förklarar att de kristna, som vägrar att ”sträva framåt mot mogenhet”, förlorar greppet till och med om de grundläggande lärorna, de ”första grunderna av läran om Kristus”, till exempel ”bättring från döda gärningar och tro gentemot Gud, undervisning om döpelser och handpåläggning, de dödas uppståndelse och evig dom”. Detta är ett viktigt skäl till att vi bör ”sträva framåt mot mogenhet”. Hur så?
20. Varför bör de kristna, enligt uppmaningen i Hebréerna 6:4—8, ”sträva framåt mot mogenhet”?
20 ”Ty det är omöjligt vad dem beträffar, som en gång för alla hava blivit upplysta och som hava smakat den himmelska fria gåvan och som hava blivit delaktiga av helig ande och som hava smakat Guds goda ord och de krafter som höra den kommande tingens ordning till, men som hava avfallit, att återuppliva dem till bättring, då de ju på nytt fastnagla för sig Guds Son vid pålen och utsätta honom för offentlig skam. Till exempel, den jord som dricker in regnet, vilket ofta kommer därpå, och som därefter frambringar växtlighet, passande åt dem för vilka den också brukas, mottager till gengäld en välsignelse från Gud. Men om den frambringar törnen och tistlar, blir den förkastad och är nära att bliva förbannad; och dess slut blir att den brännes.” — Hebr. 6:4—8, NW.
21. Vilken synd begår slutligen dessa kristna uppsåtligen, och varför skulle en uppståndelse inte vara till någon nytta för dem?
21 Sådana kristna, ”som hava blivit delaktiga av helig ande” men som avfaller, syndar slutligen uppsåtligt mot den heliga anden, i det att de gör detta med full vetskap, och härigenom förhärdar de sig, så att de aldrig kan göra bättring. Jesus Kristus nämnde sådan synd mot den heliga anden, när han talade till de judar, som illvilligt misstolkade Guds heliga andes yttringar genom honom. Jesus sade: ”Fördenskull säger jag till eder: Allt slags synd och hädelse skall bliva människor förlåten, men hädelse mot anden skall icke bliva förlåten. Till exempel: Vemhelst som yttrar ett ord mot Människosonen, det skall bliva honom förlåtet; men vemhelst som talar mot den heliga anden, det skall icke bliva honom förlåtet, nej, icke i den närvarande tingens ordning, ej heller i den som skall komma.” (Matt. 12:31, 32, NW) Ingenting skulle alltså kunna vinnas med att uppväcka sådana människor till liv i den tingens ordning, som skall råda under Guds rikes styrelse; de skulle inte utnyttja de möjligheter detta skulle erbjuda.
22. Varför måste de kristna, enligt Hebréerna 10:26—31, regelbundet komma tillsammans för att uppbygga varandra?
22 Sanna kristna söker undgå att ”dömas till Gehenna”. Fördenskull måste de komma tillsammans regelbundet och uppmuntra varandra och uppbygga varandra andligen. Varför det? Hebréerna 10:26—31 svarar: ”Ty om vi uppsåtligt bedriva synd, sedan vi erhållit den exakta kunskapen om sanningen, finnes det ej längre kvar något offer för synder, utan det finnes en viss förskräcklig förväntan på dom; och det finnes en glödande nitälskan [å Guds sida], som kommer att förtära dem som stå emot. Var man som har ringaktat Mose lag dör utan att röna medlidande, efter vittnesmål av två eller tre. Hur mycket strängare straff tro ni icke då att den man kommer att räknas värd, som har trampat på Guds Son och som har aktat förbundets blod, varigenom han blivit helgad, såsom av alldagligt värde och som med förakt har kränkt den oförtjänta godhetens ande! Ty vi känna honom som sade: ’Hämnden är min; jag skall vedergälla’; och återigen: ’Jehova skall döma sitt folk.’ Det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer.” — NW.
”Hur mycket strängare”?
23. Hur mycket strängare är det straff, som drabbar otrogna kristna, än det som drabbade de judar, som ringaktade Mose lag?
23 Jesus Kristus skall inte dö på nytt för de människor, vilka såsom kristna har blivit upplysta med exakt kunskap om sanningen men vilka efteråt syndar uppsåtligt. Dessa förnekar Guds Son, Jesus Kristus, och de anser att Jesu blod inte har något större värde, när det gäller att återlösa och helga människor och stadfästa förbund, än någon annan människas blod. När de då förkastar Jesu fullkomliga människooffer, vilket offer återstår väl då för dem, som skulle kunna frambäras till Gud för att deras uppsåtliga synder skulle kunna bli utplånade? Det finns inte något sådant! Vid sin död blir de fördenskull dömda till Gehenna, till den ”brinnande sjön”, dvs. den ”andra döden”. De går inte till hades eller scheol, varifrån en uppståndelse är möjlig. Deras straff är fördenskull ”strängare” än det som drabbade de israeliter, som dödades ”utan att röna medlidande”, därför att de hade ringaktat Mose lag, hans som endast var en profetisk förebild till Jesus Kristus.
24. Vilken uppståndelse såg dessa kristna till en början fram emot, men vad drabbas de av vid döden?
24 Den kristne som syndar uppsåtligt skall fördenskull inte få någon uppståndelse. Den uppståndelse, som han till en början såg fram emot såsom en av anden pånyttfödd son till Gud, var den ”första uppståndelsen”, den som de 144.000 lärjungarna är delaktiga i, dessa som vinner liv i de osynliga himlarna såsom medarvingar med Jesus Kristus, konungen och prästen. Men den uppsåtliga, oförlåtliga synden utplånar alla möjligheter till en sådan uppståndelse till ett härligt himmelskt liv. Vid sin död i köttet drabbas en sådan trolös människa av evig tillintetgörelse, i det att hon faller i den ”levande Gudens händer”.
25, 26. a) Varför fick Judas Iskariot ett sådant ”mycket strängare” straff, fastän han inte blev född på nytt till ett himmelskt hopp vid pingsten år 33 e. Kr.? b) Vart gick Judas Iskariot vid döden? Ge skäl för svaret.
25 Judas Iskariot var en kristen som föll i den levande Gudens händer, och den vedergällning han fick var det ”mycket strängare” straffet, evig tillintetgörelse. Judas levde visserligen inte fram till pingstdagen år 33 e. Kr., så att han kunde bli döpt med helig ande och bli pånyttfödd av Gud, Fadern, till ett himmelskt hopp. Han hade emellertid blivit utvald till att vara en Jesu Kristi apostel och hade fått särskilda förmågor förmedelst den heliga anden, när han blev utsänd tillsammans med de elva andra apostlarna för att predika. (Matt. 10:1—8) Men Judas förrådde sin Frälsare, Jesus Kristus, inte för att vinna evig frälsning, utan för att få trettio silverpenningar av sin Herres mordiska fiender.
26 Judas Iskariot köpslog med dem som enligt vad Jesus sade gjorde proselyter, som var Gehennas barn, dubbelt värre än de själva, och som för egen del riskerade att ”dömas till Gehenna”. (Matt. 23:15, 33) Judas förkastade ”Guds lamm”, Guds offerlamm. Fördenskull finns det inte något offer som kan frambäras för hans uppsåtliga synd. Därför blev han en ”fördärvets man”, ”tillintetgörelsens son” (NW). När han begick självmord, gick han till Gehenna. Han skall inte få någon uppståndelse, inte ens i köttet här på jorden. — Joh. 6:70, 71; 17:12.
27—29. a) Vem är den andre som kallas ”tillintetgörelsens son” och som Paulus talar om? b) Vad säger Paulus om denne i 2 Tessalonikerna 2:3—12?
27 Förutom Judas finns det en annan ”tillintetgörelsens son”, som aposteln Paulus talar om. Denne är inte en enskild individ, sådan som Judas Iskariot; det är en klass av till bekännelsen kristna människor, som har framträtt på skådeplatsen sedan pingsten år 33 e. Kr. och särskilt sedan Jesu Kristi tolv trogna apostlars död. Denna klass, som kallas ”tillintetgörelsens son”, består av till bekännelsen kristna ledare, vilka har avfallit från de sanna kristna lärorna i bibeln och har kränkt Guds lag, fastän de alltjämt ger sig ut för att vara Guds Sons, Jesu Kristi, efterföljare. De har organiserat sig som ett religiöst prästerskap i kristenheten, som nu i vår tid är den inflytelserikaste delen av det stora Babylon (den falska religionens världsvälde). I 2 Tessalonikerna 2:3—12 (NW) varnar Paulus oss för denne ”tillintetgörelsens son” med orden:
28 ”Låt ingen förleda eder på något sätt, ty den kommer icke med mindre avfallet kommer först och laglöshetens människa blir uppenbarad, tillintetgörelsens son. Han är avgjord motståndare och upphäver sig över var och en som kallas gud eller ett föremål for vördnad, så att han sätter sig ned i Gudens tempel, i det han offentligen visar sig vara en gud. Komma ni icke ihåg att medan jag ännu var hos eder brukade jag tala om detta för eder? Och så veta ni nu vad det är som verkar såsom en återhållande kraft, i syfte att han skall bliva uppenbarad när den rätta tiden är inne.
29 Det är sant att denna laglöshets hemlighet redan är i verksamhet, men endast till dess den som just nu verkar såsom en återhållande kraft kommer att vara ur vägen. Då kommer i sanning den laglöse att bliva uppenbarad, vilken Herren Jesus kommer att undanskaffa med sin muns anda och bringa till intet genom manifesterandet av sin närvaro. Men den laglöses närvaro är i enlighet med Satans verksamhet, med alla kraftgärningar och lögnaktiga tecken och förebud och med varje orättfärdigt bedrägeri för dem som förgås, såsom en vedergällning för att de icke togo emot kärleken till sanningen, så att de kunde bliva frälsta. Det är därför som Gud låter en villfarelsens verksamhet gå till dem, för att de skola komma att tro lögnen, på det att de alla må bliva dömda, emedan de icke trodde sanningen, utan funno behag i orättfärdighet.”
30. Varav framgår det mot vem den ”laglöshet” är riktad, som denne ”tillintetgörelsens son” gör sig skyldig till, och fram till vilken tid var ”laglöshetens människa” föremål för en återhållande kraft?
30 Den laglöshet, som kännetecknar denna av många individer bestående ”laglöshetens människa” (NW) eller ”syndens människa” (1878; AV; AS; Dy), riktar sig mot Gud, den Högste. Detta framgår av att denne laglöse söker upphäva sig över allting som vördas såsom en gud. Han söker till och med tillvälla sig den sanne Gudens plats i hans andliga tempel. Denne laglöse önskar få tillbedjan och vördnad för egen del, och han skjuter Guds heliga ord, bibeln, åt sidan till förmån för religiösa traditioner och hedniska läror. Han är full av religiöst bedrägeri och svek och är ett villigt redskap åt Satan, djävulen, den förste, ursprunglige, lögnaren. ”Laglöshetens människa” var föremål för en återhållande kraft fram till de tolv trogna apostlarnas död. Därefter kunde den laglöse med större lätthet tränga sig fram och skaffa sig större makt över dem som bekände sig vara kristna.
31. a) Varför är benämningen ”tillintetgörelsens son” passande på denne? b) Varför är det inte underligt att kristenhetens prästerskap motstår budskapet om Guds rike?
31 Men vid tiden för sin närvaro i himmelriket skall Herren Jesus undanskaffa denne laglöse och bringa honom till intet. Han skall fullständigt tillintetgöra denne laglöse, och därför kallas han ”tillintetgörelsens son” (NW). De som under de närmast förflutna nitton hundra åren har utgjort denna ”laglöshetens människa” får en ogynnsam dom; de döms individuellt till Gehenna vid sin död. De skall inte få någon uppståndelse, lika litet som den andre ”tillintetgörelsens son” skall få detta, nämligen Judas Iskariot. De älskar helt enkelt inte sanningen som leder till frälsning. De tror alltså lögnen och framhärdar i att sprida villfarelse. Det är fördenskull inte underligt att kristenhetens prästerskap motstår budskapet om Guds messianska rike och förföljer budbärarna. När det stora Babylon tillintetgörs för alltid, skall också denna ”laglöshetens människa” drabbas av ”Gehennas dom” (NW).
”Den onde slaven”
32. Vilken annan till bekännelsen kristen skara skall dömas till tillintetgörelse, enligt Jesu liknelse om tjänarna i Matteus 24:45—51?
32 En annan skara människor, som ger sig ut för att vara kristna och som skall få samma dom som ”laglöshetens människa”, är den som Jesus profetiskt kallade ”den onde tjänaren” eller ”den onde slaven”. (Matt. 24:48—51, 1878; NW; Luk. 12:45, 46) Dessa är åt Gud överlämnade och döpta kristna, som har blivit pånyttfödda av Guds ande till ett himmelskt hopp och som har varit knutna till den trogna kristna församlingen, som Jesus kallade en ”trogen och förståndig tjänare” eller den ”trogne och omdömesgille slaven”. (Matt. 24:45—47, 1917; NW) Men den ”onde slavens” klass blir upprorisk och söker sköta Herrens angelägenheter så som det behagar den och tillgodoser sina egna köttsliga lustar och behandlar dem illa som hör till den ”trogne och omdömesgille slavens” klass.
33. a) Varför är den ”onde slavens” klass mer klandervärd än skrymtarna utanför kretsen av Herrens husfolk? b) Med vilka andra klasser eller grupper, som omnämns i Jesu liknelser, visar sig denne slav vara identisk?
33 Herren Jesus Kristus ertappar den ”onde slaven” med ett sådant dåligt uppförande. Han straffar honom ”med den största stränghet” och driver honom ur huset till att få sin del med de religiösa skrymtarna, till vilka den ”onde slavens” klass hör. Eftersom medlemmarna av den ”onde slavens” klass av kristna har tillhört Herrens sanna hushåll eller familj och haft hans värdefulla andliga ting anförtrodda åt sig, är de ännu mera klandervärda än de skrymtare, som inte befunnit sig i detta hus. De står också med skuld såsom förrädare mot sina trogna kristna bröder, alldeles som Judas Iskariot var Herren Jesu Kristi förrädare. De skall inte få någon uppståndelse, lika litet som Judas skall få detta. Till den ”onde slavens” klass hör också den ”onde och late tjänare [slav, NW]”, som hade fått ett pund av sin herre, enligt Jesu framställning i liknelsen i Matteus 25:15, 16, 22—30, ja, han kan rentav sägas vara identisk med den; och dit hör även den ”onde tjänare [slav, NW]”, som vägrade att handla med sin herres mina, enligt Jesu framställning i Lukas 19:13, 20—27. Bibeln inger oss inga förhoppningar om att dessa skall få en uppståndelse till himmelskt liv.