Gagnet av att underordna sig myndigheter

 1. Hur kan en människa ta ståndpunkt emot Guds anordning beträffande myndigheter, och vad hindrar Gud inte en människa som gör detta från att undergå?

VILKEN människa önskar medvetet ta ståndpunkt emot Guds anordning? Man kan göra detta genom att stå emot den myndighet som Gud tillåter människor på höga poster på jorden att utöva. Om en människa gör motstånd, blir detta inte till gagn för henne. Aposteln Paulus säger så i Romarna 13:2 (NW): ”Den som motstår myndigheten har därför [på grund av vad Paulus sagt i första versen, som vi tidigare har dryftat här] tagit ståndpunkt emot Guds anordning; de som hava tagit ståndpunkt emot den skola få dom över sig.” Eftersom sådant motstånd innebär att man tar ståndpunkt mot Guds egen anordning, hindrar Gud inte att motståndarna får undergå straff nu från myndighetens sida.

 2. Varför gjorde Jesus inte motstånd mot myndigheten på jorden, och hur blev han belönad för detta?

² Jesus kände väl till Guds anordning. Följaktligen gjorde Jesus inte motstånd mot myndigheten på jorden, fastän detta innebar hans död. Han gjorde inget motstånd mot att Gud medgav den romerske landshövdingen i Jerusalem myndighet att låta döda Jesus. Landshövdingens myndighet var endast begränsad, som Jesus själv sade till honom, emedan Guds myndighet är den högsta och är absolut. (Joh. 19:10, 11; Luk. 20:20) Fördenskull vädjade inte Jesus till kejsaren. Han underkastade sig Guds anordning, likt ett lamm, som inte gör något motstånd, för att profetian i Jesaja 53:6, 7 skulle uppfyllas. (Apg. 8:32, 33) Men dödsdomen över Jesus avkunnades inte därför att han gjort motstånd mot ”myndigheten”; det skedde därför att Jesu falska anklagare fick överhand över landshövdingen, som ville förebygga ett religiöst upplopp. Jesus blev belönad för att han inte tog ståndpunkt emot Guds anordning i fråga om de ”överordnade myndigheterna” på jorden. Han blev upprest ur döden till himmelskt liv och fick en kunglig plats på Guds egen högra sida i himmelen.

 3. a) Vad var det som Jesus gjorde och som ledde till att han blev dödad, och vad bjöd han likväl efteråt sina lärjungar att de skulle göra? b) Varför innebär det inte att man tar ståndpunkt emot Guds anordning, när man predikar från bibeln?

³ Jesus predikade de goda nyheterna om Guds rike, och han blev dödad för att han predikat dem. Jesus visste att detta var rätt, fastän den romerska ”myndigheten” lät honom dö för att han predikat Guds rike, och det var därför som han efter sin uppståndelse från de döda visade sig för sina lärjungar och bjöd dem att fortsätta att predika samma goda nyheter om Guds rike. Detta predikande, som kostade honom hans jordiska liv, innebar inte att han underlät att underordna sig de ”överordnade myndigheterna” i denna världen. Dessa ”överordnade myndigheter” kan inte utplåna Guds befallning genom Kristus att de goda nyheterna om frälsning skall predikas. Följaktligen betyder underdånighet under världsliga myndigheter inte att predikandet av Guds ord skall tystna. Att man predikar detta innebär inte att man tar ståndpunkt emot Guds anordning beträffande världsliga myndigheter. Predikandet innebär rätt lydnad för Gud, från vilken all myndighet utgår.

 4. Varför låter Gud oss bli ställda fram inför styresmän och konungar för att vi predikar Riket?

⁴ Om vi blir förföljda för att vi predikar Guds ord, så betyder inte detta att vi motstår den världsliga myndigheten. När vi, predikare, ställs fram inför konungar, styresmän och domare för att vi förkunnat de goda nyheterna, så låter Gud detta ske, på det att ett vittnesbörd må bli avgivet för dem och även för att vi må kunna begagna oss av dessa myndigheters hjälp, om så är möjligt. Jesus bjöd därför inte sina efterföljare att sluta upp, när de blev förföljda och förda fram inför styresmän. (Luk. 12:11, 12) Han bjöd oss att använda tillfället till att låta vittnesbördet om Riket nå också de ”överordnade myndigheterna” genom att avge vittnesbörd för dem och inte frukta för att vittna för dem. Vi bör utnyttja detta tillfälle att avge ett vittnesbörd för dem. Jesus sade: ”I skolen föras fram också inför landshövdingar och konungar för min skull, till ett vittnesbörd för dem och för hedningarna.” — Matt. 10:18.

 5. Vilken förklaring gav apostlarna till att de inte lydde den judiska domstolen, och med vem var de alltså i överensstämmelse?

⁵ Petrus och Kristi andra apostlar förklarade varför de inte hade åtlytt den befallning, som de hade fått av den judiska högsta domstolen i Jerusalem, när de sade: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” Detta var inte något orätt motstånd mot denna judiska domstol, som alltjämt fungerade och erkändes av den romerska styrelsen. (Apg. 5:29, NW) Apostlarna visste att Gud själv skulle förgöra denna domstol. Därför konspirerade de inte eller tillskyndade till något uppror emot den, inte ens inom den kristna församlingen. De uppviglade inte till någon politisk verksamhet emot domstolen ute bland folket heller. I två avseenden var de i överensstämmelse med Gud: 1) Genom att underordna sig den myndighet, som Gud lät existera, och 2) genom att åtlyda Guds befallning att predika.

6, 7. a) Hur har religiösa organisationer i kristenheten gjort sig skyldiga till motstånd mot Guds anordning? b) Hur har den romersk-katolska kyrkan gjort sig skyldig härtill, och detta trots vilket påstående från denna kyrkas sida?

⁶ Religiösa organisationer i kristenheten har gjort sig skyldiga till motstånd mot Guds anordning. På vilket sätt? Genom att de satt sig upp emot de tillåtna myndigheterna i stället för att underordna sig dem. Hur då? Genom att blanda sig i politiken och söka få överhand över staten och behärska den.

⁷ Var och en som har läst historia vet hur de romerska katolikerna från påven och nedåt har försökt vara högre här på jorden än de ”överordnade myndigheterna” (NW), ”överheten” eller de ”högre makterna” (Dy; AV). De har försökt spela husbönder över den politiska ”överheten” i stället för att vara underdåniga den likt sanna kristna. I hundratals år har kampen mellan den romersk-katolska kyrkan och kristenhetens stater rasat. De har påtvingat somliga stater sin kanoniska lag och har fått staten till att avrätta religiösa kättare åt dem. De har satt i gång upprorsrörelser mot icke katolska stater och har tagit ledningen i att störta regeringar som inte fått deras kyrkas godkännande. De har åstadkommit ett äktenskap eller en förening mellan kyrkan och staten. I denna förening har de kämpat för att få spela den äkta mannens roll och vara huvudet i stället för kvinnans roll, som ju är att vara underdånig mannen. Och ändå påstår den romersk-katolska kyrkan att den är Kristi brud och underdånig hans befallningar, sådana som de order Kristus givit genom Paulus i Romarna 13:1, 2 och genom Petrus i 1 Petrus 2:13—17, 21—24. Nu får den romersk-katolska kyrkan en rättvis dom.

 8. Vilket grekiskt ord använde Paulus här för ”dom”, och vad utvisar om ordet uteslutande har avseende på en framtida domens dag?

⁸ Den dom som den som står emot myndigheten blir föremål för är inte en framtida dom, den kommer inte under Kristi tusenårsregering. Det är en dom som verkställs nu av ”myndigheten” som har makten i världen. Det ord som Paulus använde för ”dom” var krima, vilket inte är det ord som genomgående används i uttrycket ”domens dag”, ty där används krisis för ”dom”. Ordet krima kan beteckna vilken som helst individuell dom som avkunnas, när som helst och av vilken domstol som helst, mänsklig eller gudomlig. Det kan inte med rätta sägas ha avseende uteslutande på en dom under en framtida domens dag efter Harmageddon. Så talar Lukas 24:20 om den krima eller ”dödsdom” (Åk), som den romerske landshövdingen lät verkställa på Jesus. Och 1 Korintierna 6:7 talar om krimata, det vill säga ”domar”, ”rättegångar” eller ”rättstvister” broder mot broder. — Yg; Åk; Ro; NW.

 9. Vilka människor avsäger världsliga myndigheter dom över, när de gjort sig skyldiga till förseelser av olika slag, och vad måste församlingen göra med vilken skyldig medlem det vara må?

⁹ Världsliga myndigheter avsäger en dom och straffar människor, om de överträder anständighetens och den goda ordningens lagar, vare sig dessa människor befinner sig inom församlingen eller utanför den. Överträdarna har ingen rätt att beklaga sig över sådan bestraffning, vilket Paulus gav till känna genom sina ord inför en kejserlig domstol. (Apg. 25:11) Den kristna församlingen kan alltså inte skydda sina medlemmar, om de stjäl, smugglar, gör sig skyldiga till tvegifte, mord, ärekränkning, bedrägeri osv. Församlingen måste låta sådana skyldiga medlemmar få lida det straff, som de världsliga myndigheterna ådömer. Eftersom de skyldiga bryter mot landets lagar och på så sätt motstår ”myndigheten”, sätter de sig upp emot Guds anordning.

10. Hur långt kan församlingen gå, om en medlem blivit lagbrytare, och varför?

¹⁰ Den kristna församlingen har ingen befallning från Gud och ingen rätt att skydda sådana motståndare och lagbrytare för tillbörligt straff från landets ”myndigheter”. Vi kan inte hindra, motsätta oss eller fördöma verkställandet av krima eller dom genom att hjälpa eller beskydda lagbrytare. Om man gjorde detta, skulle det försätta också den kristna församlingen i opposition mot Guds anordning. Förutom att låta krima eller ”domen” ha sin gång mot överträdande medlemmar, som bringar vanära över Guds folk, kan församlingen utesluta sådana lagbrytare. Församlingen önskar inte förtjäna krima eller ”dom” tillsammans med lagbrytarna genom att ta ställning på deras sida eller samverka med dem och motstå den världsliga ”myndigheten”. Den önskar inte heller ådra sig vanära.

Föremål för fruktan för onda gärningar

11. Vilka styresmän åsyftas i Romarna 13:3 och vad avses med den ”goda gärningen”, för vilken de inte är något föremål för fruktan?

¹¹ Romarna 13:3 (NW) fortsätter föregående tankegång och säger: ”Ty de som härska äro föremål för fruktan, icke för den goda gärningen, utan för den onda. Vill du då slippa att hysa fruktan för myndigheten? Håll i med att göra vad gott är, och du skall bliva prisad av den.” De styresmän som här åsyftas är inte denna världens osynliga härskare, som är Satan, djävulen, och hans demoner, enligt vad vi läser i Johannes 12:31; 14:30; Efesierna 2:2; 6:12. De som här åsyftas med uttrycket ”de som härska” är synliga, jordiska, mänskliga. Dessa styresmän är inte något föremål för fruktan för den ”goda gärningen”. Här menas inte predikandet av de goda nyheterna om Guds rike, fastän detta är den bästa gärning som vi kan utföra. Den ”goda gärningen” betyder här goda gärningar som de ”överordnade myndigheternas” lagar påbjuder för var och en och som folk i allmänhet utför.

12. Hur visar det förhållandet, att Paulus inför domstolen i Caesarea vädjade till kejsaren, om de romerska kejsarna fram till den tiden varit något ”föremål för fruktan” för verket att predika?

¹² Då Paulus skrev sitt brev till de kristna i Rom år 56, härskade alltjämt kejsar Nero. Det var alltså till denne romerske kejsare som Paulus vädjade. Varför vädjade Paulus till denne hedniske härskare som hade kejserlig myndighet? För att bevara sin frihet, också på judiskt område, att predika de goda nyheterna om Guds rike. (Apg. 25:8—12; 26:1—7) Den gången var alltså kejsar Nero inte något ”föremål för fruktan” för det utomordentliga verket att predika Guds rike. Hans företrädare som kejsare, Klaudius (år 51—54), hade bannlyst de naturliga judarna från Rom, bland dem Akvila och Priscilla. Men denna handling å kejsar Klaudius’ sida var inte riktad mot de kristna, även om de kristna kunde bli förväxlade med judarna på grund av deras religions ursprung. — Apg. 11:28; 18:2; Joh. 4:22.

13. Från vilka hade förföljelsen av de kristna dittills huvudsakligen kommit, och trots att Paulus var vad släpptes han ut ur fängelset i Filippi?

¹³ Roms brand hade ännu inte ägt rum, den eldsolycka som inträffade år 64 och som medförde att de kristna därefter blev förföljda av hedningarna på ett organiserat vis. Paulus var alltså i stånd att vädja till kejsar Nero till gagn för sin kristna ämbetsutövning, som judarna lade hinder i vägen för. Dittills hade förföljelsen av de kristna huvudsakligen kommit från judarna. Vad som hände Paulus och Silas i Filippi i Macedonien skedde huvudsakligen därför att dessa två missionärer av geschäftmakare blev förtalade inför de hedniska domarna i staden, och Paulus och Silas blev då också brännmärkta som judar. I det fallet hänvisade Paulus med god verkan till sitt romerska medborgarskap och släpptes ut ur fängelset, trots det att han var en verksam kristen. — Apg. 16:19—21, 37—39.

14. Varför var Paulus alltså inte rädd för att vädja till kejsaren, och hur bekräftade detta vad han sade i Romarna 13:3 om härskare eller styresmän?

¹⁴ När då Paulus trädde fram inför landshövdingen Festus, var han således inte rädd för att vädja till kejsaren, ty Paulus hade inte gjort något ont genom att predika Guds ord. Han vädjade till denna högsta romerska domstol för att försvara sin rätt att fortsätta med att predika. Paulus skrev sitt brev till romarna flera år innan han blev fängslad i Jerusalem och satt fången i Caesarea och innan han överfördes till Rom för att personligen vädja till kejsar Nero. Paulus kom till Rom först omkring år 59 eller fem år innan eldsolyckan drabbade Rom. Paulus kunde med rätta skriva i Romarna 13:3 att de som utövar väldet i höga världsliga ställningar inte är något föremål för fruktan ens för dem som predikar Riket.

15. Vad är det lagliga syftet med herradöme, och hur anger även Hammurabis lagsamling detta?

¹⁵ ”Ty de som härska äro föremål för fruktan ... för den onda [gärningen].” Det är så på grund av den ”myndighet” som dessa härskare utövar. Det lagliga syftet med herradöme är att avskräcka från och undertrycka onda gärningar. Härskaren måste inskrida mot det onda i överensstämmelse med landets lag. I den mån denna lag är rättfärdig visar den verkan av det samvete, som Gud begåvade den första människan med och av vilket det alltjämt finns lämningar hos de mänskliga lagstiftarna. Genom ett rättfärdigt handlingssätt måste härskaren ingjuta en återhållande fruktan hos dem som är böjda för att göra det onda. Till och med företalet till den lagsamling, som tillskrivs den hedniske konungen Hammurabi i det forntida Babylon, anger detta. I första spalten säger han: ”... vid den tiden kallade de mig, Hammurabi, den upphöjde fursten som vördade gudarna, att låta rättvisa ske i landet, att undertrycka ondska och onda gärningar, att befria de svaga från förtryck från de starka, ... att upplysa landet och befrämja människornas välfärd.”a

16. Vad förväntar folket av styresmännen, varför låter Gud dem utöva myndighet, och har Gud förordnat att myndigheten får missbrukas?

¹⁶ Att en härskare är föremål för fruktan för den som gör det onda är ett kännetecken, inte bara för människor som är beklädda med myndighet inom Jehovas organisation, utan också för de ”överordnade myndigheterna” i denna världen. Detta är alla mänskliga styresmäns uttryckligen angivna uppgift, och det är detta som folket, deras undersåtar, förväntar av styresmännen. De styrandes skräckinjagande myndighet i allmänhet tjänar till att hålla ogärningarna nere. Eftersom Gud tillåter världsliga styresmän på jorden att utöva myndighet, så är detta avsett att låta dem se hur mycket gott eller hur föga gott de kan uträtta med den i jämförelse med vad Guds utlovade rike skall göra. Att myndigheten på jorden missbrukas är inte något som Gud förordnat; det stammar från djävulen. Rättmätigt utövande av myndighet är föranstaltat, på det att välsignelse måtte bli följden genom att laglöshet och oordning förhindras.

17. a) Varför hyser de kristna inte någon ”fruktan för myndigheten”, när de predikar? b) Vad avses med ”vad gott är”, som Romarna 13:3 bjuder de kristna att de skall göra för att bli prisade av myndigheten?

¹⁷ Ogärningsmän har orsak att hysa ”fruktan för myndigheten”, eftersom lagarna och förordningarna från denna myndighet i allmänhet blir kungjorda och bekanta för folken. De som predikar och undervisar om de goda nyheterna om Guds rike hyser ingen fruktan, ty de gör inget orätt utan gör det största goda. Men när Romarna 13:3 (NW) säger: ”Håll i med att göra vad gott är, och du skall bliva prisad av den [myndigheten]”, så avses inte predikandet av Guds rike. Det som avses är att man lyder landets goda lagar, sådana lagar som också de människor lyder, som inte predikar Guds rike. Genom att myndigheten lovprisar människor som är laglydiga undersåtar eller medborgare främjar den god ordning, anständighet och allmän rättskaffenhet. När den romerske landshövdingen Festus talade med konung Herodes Agrippa II, uttalade han sig inte desto mindre gynnsamt om aposteln Paulus. — Apg. 25:24—27.

18. Är det då ovanligt att Jehovas vittnen får lovord av civila myndigheter?

¹⁸ Paulus hyste alltså ingen fruktan för myndigheten därför att han predikade Guds ord. Han var lycklig över att kunna framföra sitt försvar inför konung Agrippa likaväl som inför Festus, landshövdingen. (Apg. 26:1—3; 25:8—11) Det är inte ovanligt i våra dagar att Jehovas kristna vittnen får beröm av de civila myndigheterna. Under andra världskriget tog Förenta staternas justitiekansler, Francis Biddle, till orda till förmån för Jehovas vittnen för att dämpa de pöbelupplopp som förekom i fyrtiofyra amerikanska stater på grund av att folk var vilseledda, fanatiska och fulla av fördom.b Detta var gagneligt.

(I nästa nummer inflyter ytterligare två artiklar i detta ämne.)

[Fotnoter]