Förståelsen berikas ytterligare
1. Hur har den nya översättningen varit noggrann med avseende på det grekiska verbet?
En av de viktigaste ordklasserna i varje språk är verbet. Det är utan tvivel den ordklass som är svårast att behärska. För att kunna till fullo berika och utveckla vår förståelse av de kristna grekiska skrifterna måste översättaren förstå denna komplicerade ordklass i det grekiska språket, verbet. Det har en hel del olika former, verbgenus, tempus och modus. Ett antal nyanser mellan alla dessa dog ut i och med att den klassiska grekiskan försvann och den folkliga grekiskan, koine’, tog överhand på Jesu och hans apostlars tid. Likväl går det inte an för den nutida översättaren att vara vårdslös och vag i fråga om den exakta betydelseskiftningen hos ett verb. I grekiskan uttrycker verbets tempus inte endast tidsläget för en handling eller ett tillstånd, utan också handlingens art, om den börjar eller pågår eller upprepas eller är fullbordad vid en viss tidpunkt. Att ha uppmärksamheten fäst på de olika betydelser som på detta sätt kan anges genom verbformerna leder till en noggrann översättning och exakthet i uttrycken. För somliga läsare kan det te sig som en fri översättning snarare än en ordagrann, men i verkligheten är det inte så. En kort översikt av några fall, som visar den omsorg som Nya Världens översättning har ägnat åt verbens beskrivande innebörd, kommer att klargöra förhållandet.
2. Vad gör den med verbets historiska presens?
2. Det visar sig, att utom i Uppenbarelseboken har Nya Världens översättning undvikit historiskt presens och har i alla de fall där detta förekommit i tidigare översättningar i stället satt verbet i en tidsform som anger förfluten tid. Där alltså Konung Jakobs bibel har denna lydelse: ”Då lämnar [historiskt presens] djävulen honom, och se, änglar kommo och betjänade honom”, läser vi nu: ”Då lämnade djävulen honom, och se, änglar kommo och började betjäna honom.” (Matt. 4:11, NW) Lägg märke till detta uttryck ”började betjäna” i stället för ”betjänade”. Detta beror på att verbet ”betjäna” är satt i imperfektum, och här betecknar det början av en handling, som fortfar under en tid.
3. Hur återger den presenstempus för att visa fortsatt verksamhet och befallningen att inte längre göra något?
3. Ett fint återgivande av presenstempuset, där det betecknar handling eller verksamhet som alltjämt pågår sedan förfluten tid, finner vi i Johannes 5:17. I Konung Jakobs bibel har stället denna lydelse: ”Min Fader arbetar allt hitintills, och jag arbetar.” Men den nya översättningen lyder: ”Min Fader har arbetat oavlåtligt intill nu, och jag arbetar oavlåtligen.” (NW) Ett annat gott återgivande av tempus presens, som betecknar varaktighet eller fortsättning av ett handlande, har vi i Johannes 17:3, som lyder: ”Detta betyder evigt liv, att de tillägna sig kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” (NW) Att de inte bara kommer till kunskap eller kännedom, utan fortfar att ha kunskap, att känna, eller ännu bättre uttryckt, att de tillägnar sig, ständigt insuper, kunskap om Gud och Jesus Kristus resulterar i evigt liv. Ett fortgående presens finner vi i Matteus 16:4: ”Ett ont och äktenskapsbrytande släkte söker beständigt efter ett tecken.” (NW) Återgivandet av verbens presenstempus i form av en befallning eller uppmaning (vilket vi kallar imperativ) är intressant. Till exempel: ”Fortsätt att älska edra fiender och att bedja för dem som förfölja eder.” ”Fortsätt därför med att först söka riket.” (Matt. 5:44; 6:33; NW) ”Slutligen, bröder, fortfar att bedja för oss.” (2 Tess. 3:1, NW) När det gäller negativa befallningar: ”Sluta upp med att döma, för att ni icke må bliva dömda.” (Matt. 7:1, NW) Till Maria Magdalena säger Jesus: ”Sluta upp med att klänga dig fast vid mig. Ty jag har ännu icke farit upp till Fadern.” (Joh. 20:17, NW) Och mannen som ligger till sängs säger till vännen, som knackar på hans dörr vid midnatt: ”Hör upp med att besvära mig.” (Luk. 11:7, NW) I dessa fall har handlingen pågått, och nu gäller befallningen att man skall sluta upp eller upphöra med den.
4. Hur visar den att tempus imperfektum kan uttrycka ett försök till handling?
4. Låt oss nu undersöka tempus imperfektum. Det kan uttrycka inte endast början av en fortgående handling, utan också ett försök att göra något. I stället för att Johannes förbjöd en man att göra något läser vi därför: ”Johannes sade: ’Lärare, vi sågo en viss man driva ut demoner genom att bruka ditt namn, och vi försökte hindra honom, därför att han icke följer med oss.’ Men Jesus sade till honom: ’Försök icke ni att hindra honom.’” (Luk. 9:49, NW) Vidare offrade Abraham inte i verkligheten sin son Isak, utan vi läser: ”Genom tron offrade Abraham Isak, när han sattes på prov, och den man som med glädje hade mottagit löftena försökte offra sin enfödde son.” —Hebr. 11:17, NW.
5. Vad betyder ”aorist”? Hur återger den detta tempus?
5. Grekiskan har också ett speciellt tempus, som kallas ”aorist”, vilket betyder ”icke begränsad” till tiden. Verb som står i detta aorist-tempus kan återges på flera olika sätt, beroende på sammanhanget. Det är intressant att ibland göra skillnad på dessa och verb i presens eller i perfektum. Aoristen kan utmärka ett bestämt inträffande av något vid en icke tillkännagiven tidpunkt i det flydda. Det är därför vi läser i Matteus 3:17: ”Detta är min Son, den älskade, som jag har godkänt.” (NW) Återigen kan den beteckna en handling såsom något som vanligen förekommer eller har en ordspråksmässig allmängiltighet, såsom i Johannes 15:6 (NW) i fråga om vinträdet och grenarna: ”Om någon icke förbliver i förening med mig, kastas han ut såsom en gren och förtorkas.” (Också Matteus 11:19; Luk. 7:35; NW) Så har vi brevskrivarens aorist-tempus. Medan han håller på med det, beskriver han sitt skrivande såsom tillhörande det flydda, därför att det kommer att vara så, när hans läsare får hans brev; men i vår tid säger vi det i presens, såsom i 1 Johannes 2:13, 14, NW: ”Jag skriver till eder, ni unga, därför att ni hava lärt känna Fadern. Jag skriver till eder, fäder, därför att ni hava lärt känna honom”, osv. I befallningar utmärker aoristen, i olikhet med presens, att man befalles att göra något som man ännu inte har börjat eller gripit sig an med, en handling vid en viss tidpunkt. Till exempel: ”Säg till Sions dotter: ’Se, din Konung kommer till dig.’” (Matt. 21:5, NW) Vidare: ”Bliv icke rädda för dem som döda kroppen, men icke kunna döda själen.” (Matt. 10:28, NW) Vidare: ”Giv icke vad som är heligt åt hundar, och kasta icke heller edra pärlor för svin.” — Matt. 7:6, NW.
6. Hur visar den skillnaden mellan aoristen och presens, när det är fråga om att begå en handling och utöva något?
6. Snarare än att beteckna att någonting göres eller utövas regelbundet, kan aoristen beteckna att en enda handling av åsyftat slag utföres. Därför hör vi djävulen säga till Jesus på frestelsens, berg: ”Allt detta skall jag giva dig, om du faller ned och utför en handling av tillbedjan riktad mot mig.” (Matt. 4:9, NW) Och Johannes skriver till oss: ”Mina små barn, jag skriver detta till eder, för att ni icke må begå en synd. Och likväl, om någon verkligen begår en synd, hava vi en hjälpare hos Fadern, Jesus Kristus, en som är rättfärdig.” (1 Joh. 2:1, NW) Kontrastera denna isolerade handling av synd med Johannes’ bruk av presens, när han säger: ”Var och en som förbliver i förening med honom, han utövar icke synd; ingen som utövar synd har vare sig sett honom eller lärt känna honom. Små barn, låt ingen vilseleda eder; den som utövar rättfärdighet är rättfärdig, alldeles såsom denne är rättfärdig. Den som utövar synd har sitt ursprung hos djävulen, ty djävulen har hållit på med att synda, ända sedan han började.” ”Var och en som har blivit född av Gud, han utövar icke synd, utan Den av Gud födde vakar över honom, och den onde får intet grepp om honom.” — 1 Joh. 3:6—8; 5:18, NW.
Svårigheter i lärohänseende avlägsnade
7. Vad betyder ”perifrastisk”? Hur visar Lukas 21:17 detta?
7. En annan sak är att iakttaga beträffande verben, och den gäller det omskrivande eller perifrastiska sättet att säga saker och ting. Tillbörligt aktgivande på denna form leder oss ofta till att fatta den rätta tanken i grundtexten, och det skyddar oss mot misstag. I de likartade fallen av perifrastisk form finner vi denna återgiven på ett enkelt sätt, i Matteus 24:9 (NW): ”Ni skola bliva hatade av alla nationer på grund av mitt namn”; men i Lukas 21:17 (NW) kommer den perifrastiska meningen fram mera helt och fullt i dessa ord: ”Ni skola bliva föremål för hat från alla människor för mitt namns skull.”
8. Hur blir alltså en falsk lära kullkastad i Matteus 16:19; 18:18?
8. Fyra andra fall gör, när de översättes rätt, ände på en falsk lära, som har byggts på dem. I Matteus 16:19 (NW) säger Jesus till Petrus: ”Jag skall giva dig himmelrikets nycklar, och vadhelst du må binda på jorden skall hava blivit bundet i himlarna, och vadhelst du må lösa på jorden skall hava blivit löst i himlarna.” I Matteus 18:18 (NW) säger Jesus till alla sina apostlar: ”Jag säger eder i sanning, ni människor: Allting som ni komma att binda på jorden skall hava blivit bundet i himmelen, och allting som ni komma att lösa på jorden skall hava blivit löst i himmelen.” Alltså sade Jesus inte till Petrus och de andra apostlarna, att himmelen skulle vänta på deras beslut och efteråt bekräfta och hålla fast vid vad de hade beslutat på jorden. Nej, utan vadhelst Petrus och hans medapostlar månde besluta på jorden, det skulle vara just det som redan hade blivit bundet eller löst i himmelen; och Petrus och hans medb röder skulle endast ge uttryck åt det beslut som förut fattats i himmelen. Alltså skulle inte himmelen taga emot föreskrifter nerifrån jorden, utan apostlarna på jorden skulle på ett teokratiskt sätt få ledning uppifrån himmelen. Genom den enkla översättningen av verbets perifrastiska form, utan inskjutning av några tillagda ord, avlägsnar Nya Världens översättning en felaktig lärosats.
9. Hur hjälper den oss att övervinna en skenbar motsägelse mellan Apostlagärningarna 9:7 och 22:9?
9. Ett noggrant återgivande hjälper också till att klara upp en skenbar motsägelse mellan Apostlagärningarna 9:7 och 22:9 med avseende på om de män som var med Saulus från Tarsus hörde någonting övernaturligt, när den förhärligade Jesus visade sig för Saulus på vägen till Damaskus. Denna svårighet övervinnes genom att man ägnar uppmärksamhet åt det kasus vari ordet röst står, det ord som är objekt till verbet ”höra”. Detta ord, röst (phone’), kan betyda antingen ljud eller röst, och det översättes på båda sätten. I Apostlagärningarna 9:4 (NW) läser vi: ”Han föll till marken och hörde en röst säga till honom: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig?’” Där står ordet röst i kasus ackusativ, och Paulus hörde vad rösten sade. Men vers 7 låter röst förändras till kasus, genitiv, för att visa att hans följeslagare hörde någonting som tillhörde rösten, vilket förklarar genitiven av röstens eller av rösten. Därför läser vi nu: ”De män som färdades med honom stodo mållösa, då de visserligen hörde ljudet av en röst, men icke sågo någon människa.” (NW) Men hörde de med Paulus, vad rösten sade? Nej! Ty i Apostlagärningarna 22:9 säger Paulus: ”Nu sågo de män som voro med mig visserligen ljuset, men hörde icke rösten [kasus ackusativ] av den som talade till mig.” (NW) Han menar, att fastän männen hörde ljudet, hörde de inte vad rösten sade till Paulus. De fick inte del av dess budskap. Men i vers 7 säger Paulus oss, att han själv inte endast hörde ljudet av rösten, utan också förstod vad den sade: ”Jag föll till marken och hörde en röst [kasus genitiv] säga till mig: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig?’” (NW) I fotnoten ger översättningen därför en alternativ lydelse för att visa, att Paulus’ män inte hörde, så till vida som de inte ”hörde med förståelse”. — Jämför 1 Korintierna 14:11, NW.
Större klarhet vinnes
10. Vilka citat visar, hur den återger det grekiska verb som på engelska förut översatts med ”justify”?
10. Till att börja med kanske de som länge har varit förälskade i Konung Jakobs bibelöversättning sörjer över att välbekanta termer och fraser har försvunnit. Men med tiden kommer de att inse, att förändringen i fråga om namn, termer och uttryck medför större klarhet beträffande meningen eller innebörden. Tag till exempel ordet ”justified” (som till sin härstamning är detsamma som det i svenskan förekommande låneordet ”justifierad”). Mycket få människor känner dess bibliska innebörd. Nya Världens översättning återger det grekiska verbet för det med ”förklara (eller bevisa) rättfärdig; rättfärdiga; hävda; förklara utan skuld; fria”. Romarna 3:4 lyder nu: ”Låt Gud befinnas sannfärdig, om också var människa befinnes vara en lögnare, alldeles såsom det är skrivet: ’Att du måtte bliva rättfärdigad i dina ord och måtte vinna, när man dömer dig.’” (NW) Paulus förklarar: ”Jag är icke medveten om någonting emot mig. Genom detta står jag dock icke rättfärdigad, men den som rannsakar mig är Jehova.” (1 Kor. 4:4, NW) Jesus förklarar: ”Visheten blir hävdad genom sina gärningar.” Och: ”Genom dina ord skall du bliva rättfärdigad, och genom dina ord skall du bliva domfälld.” (Matt. 11:19; 12:37; Luk. 7:35; NW) För att visa vår rättfärdiggörelse (på engelska ”justification”; jämför den latinska teologiska termen ”justificatio”) genom tro på Jesu offer säger Paulus: ”Till allt det, vartill ni icke kunde förklaras utan skuld förmedelst Mose lag, blir var och en som tror förklarad utan skuld förmedelst Denne.” (Apg. 13:39, NW) Till de kristna som dör offerdöden med Jesus säger Paulus ytterligare: ”Den som har dött har blivit friad från sin synd. Vidare, om vi hava dött med Kristus, tro vi att vi också skola leva med honom.” — Rom. 6:7, 8, NW.
11. Hur visas släktskapen mellan rättfärdighet och tro på ett klarare sätt?
11. Hur vår rättfärdiggörelse vinnes genom tro på Kristi blod tillkännages i dessa ord: ”Låt oss därför, då vi nu hava blivit förklarade rättfärdiga såsom ett resultat av tro, åtnjuta frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Så mycket mer skola vi alltså, sedan vi nu hava blivit förklarade rättfärdiga genom hans blod, genom honom bliva frälsta från vreden.” (Rom. 5:1, 9, NW) Att Gud är den som rättfärdiggör läser vi i dessa ord: ”De som han kallade äro de som han också förklarade vara rättfärdiga. ... Vem vill framföra anklagelse mot Guds utvalda? Gud är den som förklarar dem rättfärdiga.” (Rom. 8:30, 33, NW) I engelskan är sambandet mellan det anglosaxiska ordet believing (troende) och det från latinet härstammande ordet faith (tro) inte så påtagligt, men i grekiskan framstår de ord som betyder ”tro” (faith) och ”att tro” (believe) tydligt som besläktade, då de härrör från samma rotord. Nya Världens översättning strävar efter att hålla denna släktskap klar genom att på lämpliga ställen återge verbet ”to believe” (att tro) med ”to exercise faith [att utöva tro]; to put faith [att sätta tro (till)]; to rest faith [med tro förtrösta eller förlita sig (på)]”. Lägg därför märke till hur klar rättfärdiggörelsen genom tro blir i denna formulering: ”Om, till exempel, Abraham blev förklarad rättfärdig såsom ett resultat av gärningar, skulle han hava skäl att skryta, men icke inför Gud. Ty vad säger skriften? ’Abraham utövade tro på Jehova, och det tillräknades honom såsom rättfärdighet.’ ... Den man, som icke gör gärningar, utan sätter tro till honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, får sin tro sig tillräknad som rättfärdighet.” (Rom. 4:2, 3, 5, NW) I stället för formuleringen i Konung Jakobs bibel, ”jag trodde [believed], och därför har jag talat”, lyder 2 Korintierna 4:13 nu så här: ”Då vi nu hava samma ande av tro som den varom det är skrivet: ’Jag utövade tro [faith], därför talade jag’, utöva vi också tro [faith], och därför tala vi.” — NW.
12. Hur hålles sambandet mellan tro och rättfärdighet tydligt i sikte i Romarna 10:4, 8—11?
12. Trons oupplösliga samband med rättfärdiggörelse och rättfärdighet hålles vidare tydligt i sikte genom detta sätt att återge Romarna 10:4, 8—11 (NW): ”Kristus är det fullständiga slutet på lagen, så att envar som utövar tro må få rättfärdighet. Men vad säger den? ’Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta’, det vill säga trons ’ord’ som vi predika. Ty om du offentligen förkunnar detta ’ord i din mun’, att Jesus är Herre, och i ditt hjärta utövar tro på att Gud uppreste honom från de döda, skall du bliva frälst. Ty med hjärtat utövar man tro till rättfärdighet, men med munnen förkunnar man offentligen till frälsning. Ty Skriften säger: ’Ingen som med tro förlitar sig på honom skall bliva missräknad.’”
Religion
13. Varför finner vi formuleringen ”det lagliga stadfästandet” i Filipperna 1:7? Vilken broschyr titel är grundad på detta skriftställe.
13. Vid Jehovas vittnens internationella sammankomst i Yankee Stadium i New York år 1950 överlämnades åt oss det ovärderliga legala dokument som den 96-sidiga broschyr utgör, vilken bär titeln ”Försvaret av de goda nyheterna och strävandena att lagligen stadfästa dem”. I förbigående sagt är denna titel grundad på Paulus’ ord i fängelset i Rom, som är upptecknade i Filipperna 1:7 (NW): ”Ni alla äro meddelaktiga med mig i den oförtjänta godheten både i min fångenskap och i försvaret och det lagliga stadfästandet av de goda nyheterna.” Läsaren kan undra, varför det grekiska ordet (bebai’osis) här har återgivits med ”det lagliga stadfästandet”. Vi lägger märke till att i Hebréerna 6:16 (NW) har ordet återigen den juridiska anstrykningen och har blivit översatt med ”laglig garanti”. Emellertid visar The Vocabulary of the Greek Testament ( = Det grekiska testamentets ordförråd) av Moulton och Milligan (1914), att det är ett tekniskt ord med doft av rättssalar, och har det också i Filipperna 1:7. Dr Adolf Deissmann, vars forskningar i forntida papyrushandskrifter varit banbrytande, ansåg att ”ordet alltid måste läsas med den tekniska innebörden i minne” (sid. 108). De papyrer som upptäckts sedan Deissmanns pionjärarbete blivit offentliggjort bestyrker hans påstående med många exempel. Alltså kan vi förstå av Paulus’ ord, att han befann sig i fängelse i Rom under sin kamp för att lagligen stadfästa rätten att predika de goda nyheterna om Guds rike och evangeliets rätt att utbredas med samma frihet som alla de hedniska religionerna i det romerska kejsarriket.
14. Vad säger broschyren på sidan 75 om Sällskapet och vittnena?
14. På sidan 75 i broschyren Försvaret av de goda nyheterna och strävandena att lagligen stadfästa dem (vilken endast finnes på engelska) läser vi en av de slutsatser man kommit till med avseende på Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap, sedan detta fört en mångårig kamp inför domstolarna: ”Vi förmenar, att Sällskapet Vakttornet och Jehovas vittnen är en laglig religiös organisation och att deras representanter, som är sysselsatta med att predika evangelium, lagligen erkännes såsom religionsförkunnare, vilket berättigar dem till alla de privilegier som medgives alla religiösa organisationer och förkunnare.”
15. Vad visar fotnoterna om Jakob 1:26, 27, Apostlagärningarna 26:5 och Kolosserna 2:18, och vad betecknar det grekiska ordet?
15. Denna intressanta slutledning kommer oss att vända oss till Nya Världens översättning för att få ljus över begreppet religion. Ordet förekommer ingenstans i själva texten, men förekommer däremot i förklarande syfte i fotnoterna. I motsats till Konung Jakobs bibelöversättning med dess termer ”religiös” och ”religion” finner vi nu ”formenlig tillbedjare” och ”form av tillbedjan” i Jakob 1:26, 27: ”Om någon tycker sig vara en formenlig tillbedjare och likväl icke tyglar sin tunga, utan fortfar att bedraga sitt eget hjärta, då är dennes form av tillbedjan fåfäng. Den form av tillbedjan som är ren och obesudlad från vår Guds och Faders ståndpunkt är denna: att vårda sig om fader- och moderlösa änkor i deras bedrövelse och att bevara sig utan fläck från världen.” (NW) Fotnoterna visar att de gamla latinska översättningarna här har religio- sum esse (att vara religiös) och religio (religion). Att det grekiska ordet här (threskei’a) betyder ”form av tillbedjan” visas, av Paulus i Apostlagärningarna 26:5: ”Enligt den strängaste sekten av vår form av tillbedjan levde jag såsom farisé.” (NW) Här visar fotnoten, att de gamla latinska texterna har lydelsen sectam- nostrae religionis (sekt av vår religion). I Kolosserna 2:18 skriver han också om en ”änglarnas form av tillbedjan”, och fotnoten visar att de gamla latinska översättningarna har lydelsen religione angeloruni (en änglarnas religion).
16. Hur använde de första latintalande kristna ordet religio? Använde Paulus det inför rätta?
16. Härav framgår tydligt, att de första latintalande kristna använde religio (religion) såsom en likvärdig motsvarighet till det grekiska ordet (threskei’a). Vid den romerska, domstol som Paulus framträdde inför användes utan tvivel den latinska termen religio om Paulus’ form av tillbedjan, kristendomen. Men Paulus gjorde inga invändningar däremot, ty han förstod den generella, allmänt vedertagna innebörden i ordet. Om han förde sin kamp inför den romerska domstolen på latin eller på grekiska och om han själv begagnade termen religio om sin form av tillbedjan av Jehova Gud, det vet vi inte. Han befann sig där för att strida för dess rätt att existera och utbreda sig likaväl som någon annan religio på den tiden.
17. Var Paulus ohövlig i sina inledande ord till atenarna på Areopagen? Under vilken juridisk latinsk term stred han för kristendomen?
17. Vi finner att den romerske landshövdingen Festus, inför vilken Paulus stod till rätta, talade om den judiska tillbedjan såsom ”tillbedjan av gudomen”, när han sade till konung Agrippa: ”De hade bara vissa meningsstrider med honom angående deras egen tillbedjan av gudomen och angående en viss Jesus, som var död, men om vilken Paulus vidhöll att han var vid liv.” (Apg. 25:19, NW) Fotnoten visar oss här att detta uttryck, ”tillbedjan av gudomen”, är så gott som samma uttryck som Paulus begagnade när han talade till atenarna på Areopagen och sade: ”Atenare, jag ser att ni i allt tyckas vara mera benägna för fruktan för gudomligheterna än andra äro.” (Apg. 17:22, NW) Och för att belysa detta förhållande nämnde Paulus det altare han hade funnit, varpå man hade gjort denna inskrift: ”Åt en okänd Gud”, och Paulus, visade dem att denna okända Gudom var hans egen Gud. Därför förnärmade inte den taktfulle Paulus dessa förfinade män, som var ledamöter av den höga domstolen, genom att säga att de hyste mera fruktan än andra för demoner, i det ordets nutida, avskyvärda bemärkelse. Fotnoten visar att ”demoner förmenades vara gudomligheter, varför ordets användning inte innebar någon ohövlighet”. Och därför använde Festus det grekiska uttrycket (deisidaimoni’a) om den judiska tron, men inte på något ohövligt sätt. Om nu Paulus på sin tid stred för kristendomen med den juridiska termen religio använd om den; så kan vi också nu i vår tid göra det utan invändningar. Därav följer att det påstående är korrekt, som framföres på sidan 75 i den omtalade broschyren angående vår ställning inför lagen.
De olika betydelserna av ordet ”alla”
18. Vilken betydelse av ordet ”alla” namnes törst, och var användes det i denna bemärkelse?
18. Ett av de ord som har vållat stor svårighet att förstå är det lilla ordet ”alla”. Hur många är ”alla”? Den grekiska texten begagnar det i tre bemärkelser, såsom det är framställt i Nya Världens översättning: 1) Såsom åsyftande ”alla”, en totalitet, som inbegriper allting och var och en; 2) såsom åsyftande alla slag eller sorter av personer eller ting; och 3) såsom åsyftande varje annan, eller alla andra personer eller ting. När Jesus sade att himmelriket var likt en köpman, som sedan han funnit en pärla av högt värde ”gick ... bort och genast sålde allt vad han hade och köpte den”, menade han allt minus ingenting. (Matt. 13:45, 46, NW) Där Paulus säger om Guds Son, Jesus Kristus: ”När allting skall hava blivit honom underlagt, då skall Sonen själv också giva sig under den som lade allting under honom, för att Gud må bliva allting för var och en”, menade Paulus, allting och alla personer, ingen utesluten. (1 Kor. 15:28, NW) Detta är den första innebörden i ordet.
19. Vad är den andra betydelsen av ”alla”, och var användes ”alla” på detta sätt?
19. De som tror på universell frälsning, dvs. att alla personer skall frälsas, djävulen själv inbegripen, kommer att göra invändningar mot den andra betydelsen. Men vi kan inte komma ifrån den, om vi går med på att Skriften är harmonisk, dvs. inte innehåller några motsägelser. Lägg märke till hur Nya Världens översättning framhåller harmonien i Skriftens uttalanden om att endast de som vinner kunskap och utövar tro intill slutet kommer att bli frälsta: ”Det sanna ljuset [Jesus], som ger ljus åt varje slags människa, stod i begrepp att komma i världen.” Vidare Jesu egna ord: ”Och likväl skall jag, om jag blir upplyft från jorden, draga människor av alla slag till mig.” (Joh. 1:9; 12:32; NW) Och vidare: ”Lyckliga äro ni, när människor smäda eder och förfölja eder och ljugande säga allt slags ont emot eder för min skull.” (Matt. 5:11, NW) Så har vi Joels profetia, som gick i uppfyllelse på pingstdagen: ” I de yttersta dagarna’, säger Gud, ’skall jag utgjuta något av min ande över varje slag av kött, och edra söner och edra döttrar skola profetera, och edra unga män skola se syner, och edra gamla män skola drömma drömmar; och även över mina slavar och över mina slavinnor skall jag utgjuta något av min ande i de dagarna, och de skola profetera.” (Apg. 2:16—18, NW) Paulus säger att de kristna bör bedja ”med avseende på alla slags människor” och tillägger därpå: ”Detta är rätt och välbehagligt i vår Frälsares, Guds, ögon, vilkens vilja är att människor av alla slag skola bliva frälsta och komma till exakt kunskap om sanningen.” — 1 Tim. 2:1—4, NW, även vers 6, fotnot e.
20. Hur återges därför Romarna 5:18, 19, och varför med rätta så?
20. Men hur förhåller det sig med Romarna 5:18, 19? säger ni. Jo, vi befrias från varje behov av en lång förklaring genom detta återgivande: ”Därför, såsom genom en enda överträdelse resultatet för människor av alla slag blev fördömelse, så blir likaså genom en enda handling av rättfärdiggörelse resultatet för människor av alla slag också detta, att de förklaras rättfärdiga för liv. Ty alldeles såsom genom den enda människans olydnad många gjordes till syndare, likaså skola också genom den enes lydnad många göras rättfärdiga.” (NW) Alltså överensstämmer det förhållandet, att många, men inte alla människor utan undantag, skola göras rättfärdiga, med det därmed besläktade förhållandet, att Kristi handling för människor av alla slag får till resultat, att de förklaras rättfärdiga för liv. Allt detta harmonierar med Paulus’ bevisföring fram till denna punkt, som går ut på att inte endast naturliga judar, utan människor av alla andra nationer, människor av alla slag, skall få möjlighet till frälsning. Men inte alla människor blir frälsta.
21. Vad är den tredje betydelsen av ”alla”, och var användes det på detta sätt?
21. Och nu kommer vi till den tredje betydelsen av ”alla”. Den går illa åt de argument som framföres av treenighetslärans förkämpar. Likväl är denna innebörd av ”alla andra” eller ”varje annan” fullständigt riktig både i grammatiskt avseende och enligt Skriften. Lägg märke till Jesu ord, som visar detta: ”Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet, så skola alla dessa andra ting även givas eder.” Och i hans profetia om världens ände läser vi: ”Lägg märke till fikonträdet och alla de andra träden.” (Matt. 6:33; Lukas 21:29; även 13:2, 4; NW) Så har vi Paulus’ illustration beträffande kroppen: ”Om en lem lider, lida alla de andra lemmarna med den, eller om en lem blir förhärligad, glädja sig alla de andra lemmarna med den.” (1 Kor. 12:26; också 6:18; NW) Med avseende på Kristi förhärligande säger Paulus: ”Gud upphöjde honom till en högre ställning och gav honom i sin godhet det namn som är över varje annat namn.” — Fil. 2:9, NW.
22, 23. Hur argumenterar treenighetslärans anhängare i fråga om Kolosserna 1:15—20, och hur kullkastar den nya översättningen deras argument?
22. Men nu ställer treenighetslärans anhängare er inför Paulus’ ord i Kolosserna 1:15—20, enligt Konung Jakobs bibelöversättning. De gör gällande, att om Jesus, Kristus fanns till före allting och allting består genom honom och har blivit skapat genom honom och för honom, då måste han vara alldeles densamme som den allsmäktige, högste Guden eller vara ett och samma väsen som Gud. Men vi måste harmoniera dessa verser med alla de andra skriftställen som säger att Jesus Kristus var Guds Son och ett Hans skapade verk. Det grekiska ordet måste därför här återges i bemärkelsen ”alla andra”. Lägg då märke till hur Nya Världens översättning slår sönder det trinitariska argumentet:
23. ”Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde av allt skapat, ty förmedelst honom blev allt annat skapat i himlarna och på jorden, de synliga tingen och de osynliga tingen ... Allt annat har blivit skapat genom honom och för honom. Också är han före allt annat, och medelst honom bragtes allt annat att existera, och han är huvudet för kroppen, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han skulle bliva den som är först i alla ting, emedan Gud fann för gott att låta all fullhet bo i honom och att genom honom åter försona med sig allt annat genom att stifta fred förmedelst det blod som han utgöt på tortyrpålen, sak samma om det är de ting som finnas på jorden eller de som finnas i himlarna.” (NW) I överensstämmelse med detta säger oss Uppenbarelseboken 4:11 (NW), att Jehova Gud ”har skapat allting”, hans enfödde Son, Jesus Kristus, inbegripen. — Se också Johannes 3:31, NW.
Den nya översättningen visar, att det finns
endast en Gud, som är den Högste och Allsmäktige
24. Har namnet Jehova avseende på Jesus? Var finner du stöd för ditt svar?
24. Redan genom denna undersökning framstår det klart och tydligt, att Nya Världens översättning på ett markerat sätt visar skillnaden mellan Jehova Gud och Jesus Kristus, därför att de är två självständiga och åtskilda personer, den ene är Skaparen och den andre en skapelse, danad till Guds avbild. Genom att återinsätta namnet Jehova på den rättmätiga plats det innehar i de grekiska skrifterna visar denna översättning, att namnet Jehova inte användes om Jesus. Treenighetslärans förespråkare är till exempel benägna för att förbinda Romarna 10:13, ett citat från Joel 2:32, med Jesus. Men om vi nu i Nya Världens översättning läser både vers 9 och vers 13 av Romarna 10, ser vi hur felaktigt det är att göra så. Vi läser verserna som följer: ”Ty om du offentligen förkunnar detta ’ord i din mun’, att Jesus är Herre, och i ditt hjärta utövar tro på att Gud uppreste honom från de döda, skall du bliva frälst. Ty ’var och en som åkallar Jehovas namn skall bliva frälst’.” (NW) Vi lägger märke till att vers 9 inte säger, att du för att bli frälst måste offentligen förkunna att Jesus är Jehova, utan att han är Herre eller Mästare. Fotnoten här visar att ”Herre” här inte betecknar eller åsyftar Jehova och att inte ens de hebreiska översättningarna återger det med Jehova. För att bli frälsta är det följaktligen Jehovas namn vi måste åkalla, ty han är den som har upprest Herren Jesus från de döda. Hela det sammanhang vari dessa skriftställen förekommer överensstämmer med detta. Vi kunde också åberopa Apostlagärningarna 2:21, 24—36 för att visa, att Jehova och Jesus är tydligt åtskilda och att det gudomliga namnet inte har avseende på Sonen, Jesus. Det finns endast den ende högste och allsmäktige Guden, och han är Jehova, vår Herre Jesu Fader.
25. Vilka andra drag hos översättningen har vi inte utrymme nog till att nu behandla? Åt vilka och till vilket bruk rekommenderar vi den?
25. Men utrymmet tillåter oss inte att tala om andra framträdande drag i denna Nya Världens översättning: hur den eliminerar oäkta ställen, som inte finns i de äldsta och mest autentiska grekiska handskrifterna; hur och varför den utesluter ordet ”kors” till förmån för ”tortyrpåle”; hur den ger den hebreiska bakgrunden till de kristna grekiska skrifterna; hur den framställer Kristi andra närvaro eller parusi’a med konungslig makt. Men för några ytterligare upplysningar angående dess utmärkande drag kan vi hänvisa våra läsare till vår artikel för den 15 februari om ”Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna”. Efter vår grundliga undersökning och noggranna granskning av denna märkliga översättning rekommenderar vi den till att brukas vid bibelstudium av alla som söker sanning och liv. Genom den kommer de med säkerhet att vinna den rikedom, som består i den fulla vissheten i fråga om deras förståelse.
(The Watchtower, 15 oktober 1950)
”Låten Kristi ord rikligen bo ibland eder; undervisen och förmanen varandra i all vishet, med psalmer och lovsånger och andliga visor, och sjungen med tacksägelse till Guds ära i edra hjärtan. Och allt, vad helst I företagen eder i ord eller gärning, gören det allt i Herren Jesu namn och tacken Gud, Fadern, genom honom.” — Kol. 3:16—17.