Gud är inte partisk
”JEHOVA, er Gud, är gudars Gud och herrars Herre, den store, mäktige Guden, som inger fruktan, som inte handlar partiskt mot någon.” (5 Mos. 10:17, NW) Dessa ord, som Mose uttalade och som var avsedda att ingjuta tillförsikt, har gång på gång bekräftats av redogörelsen för hur Gud har handlat med mänskligheten.
Tack vare att Gud är opartisk har möjligheten att bli hans godkända tjänare, med evigt liv i sikte, inte begränsats till ett fåtal. Det är Guds vilja ”att alla slags människor skall bli frälsta och komma till exakt kunskap om sanningen. Ty en enda är Gud, och en enda är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till en motsvarande lösen för alla.” (1 Tim. 2:4—6) Eftersom alla människor, på grund av lösenoffret, är Guds och Kristi egendom, är ingen enda utestängd från möjligheten att dra nytta av denna föranstaltning för att vinna frälsning. Ras, social ställning, förmågor, utseende och annat sådant har inte alls med den här saken att skaffa.
Tänk på hur det var med Israels nation. Det är sant att Jehova Gud uteslutande handlade med israeliterna såsom folket för hans namn under en viss tid. Men lägg märke till att det förhållandet att Gud utvalde dem som sitt erkända folk inte berodde på att de var många till antalet. Mose sade till dem: ”Jehová har icke fäst sig vid eder och utvalt eder, därför att I voren större än alla folk, ty I ären minst av alla folk.” (5 Mos. 7:7, Åkeson) ”Ändå lever du fortfarande, därför att han [Gud] älskade dina förfäder, så att han utvalde deras säd efter dem och förde dig ut ur Egypten.” — 5 Mos. 4:37, NW.
Varför kan vi påstå att detta utväljande av israeliterna inte fick någon partiskhet till följd? Därför att de, tvärtom, måste avlägga strängare räkenskap inför Jehova Gud än de folk som inte kände honom. Deras underlåtenhet att lyda hans lag ledde alltså till att de kom under en särskild förbannelse. Detta framgår av 5 Moseboken 27:26: ”Förbannad vare den som icke håller denna lags ord och icke gör efter dem.”
De andra nationerna tilläts vandra vidare på sina egna vägar, och trots detta fick de dra nytta av Guds frikostiga föranstaltningar. Fastän Jehova hade förmåga att hålla tillbaka solsken och regn, gjorde han ytterst sällan bruk av denna förmåga mot människorna, och i de fall det skedde var det för ett särskilt uppsåt. (2 Mos. 10:23; Am. 4:7) Nationernas erfarenheter i allmänhet har varit just sådana som aposteln Paulus beskrev för folket i Lystra: ”I de gångna generationerna har han [Gud] tillåtit alla nationerna att vandra vidare på sina egna vägar, fastän han sannerligen inte låtit sig vara utan vittnesbörd, i det att han har gjort gott och gett er regn från himlen och fruktbara tider och till brädden fyllt era hjärtan med mat och munterhet.” (Apg. 14:16, 17) Jämsides med detta har Jehova Gud låtit förhållandena utvecklas på ett sätt som skulle leda fram till att han välsignar hela mänskligheten genom Messias och dennes medförbundna, dvs. genom Abrahams säd. — 1 Mos. 22:18.
Under den tid då Jehova Gud handlade med israeliterna kunde likväl individer i andra nationer få röna gynnsam uppmärksamhet från honom. Det framgår av kung Salomos bön då templet på Moria berg överlämnades. Salomo bad till Jehova: ”Om en främling, en som icke är av ditt folk Israel, kommer ifrån fjärran land för ditt namns skull — ty man skall ock där höra talas om ditt stora namn och din starka hand och din uträckta arm — om någon sådan kommer och beder, vänd mot detta hus, må du då i himmelen, där du bor, höra det och göra allt, varom främlingen ropar till dig, på det att alla jordens folk må känna ditt namn och frukta dig, likasom ditt folk Israel gör.” — 1 Kon. 8:41—43.
Icke-israeliter välsignade
I bibeln berättas det om flera fall där icke-israeliter, som utövade tro, rentav fick särskilda välsignelser från Jehova Gud.
Bland dessa var en änka i Sarefat, som visade Jehovas profet Elia stor omtanke. Detta fick till följd att hennes ringa förråd av mjöl och olja genom ett underverk förhindrades att helt ta slut så länge hungersnöden varade. Att hennes ende son blev uppväckt från de döda var ett ännu större under. — 1 Kon. 17:8—24; Luk. 4:25, 26.
Rahab i Jeriko, en prostituerad kvinna, övergav sin förnedrande sysselsättning, utövade tro på Jehova och handlade i överensstämmelse med det sätt på vilket han använde Israel. Hon och hennes släktingar förgicks därför inte tillsammans med de andra invånarna i Jeriko. Dessutom fick hon, utan att veta om det, privilegiet att bli införd i den släktlinje som ledde fram till Messias, när hon ingick ett ärbart äktenskap med Salmon. — Rut 4:20—22; Matt. 1:5, 6; Hebr. 11:30, 31; Jak. 2:25.
Också moabitiskan Rut vann Guds godkännande. Hon valde Jehova som sin Gud och lämnade villigt sitt hemland för att leva sitt liv bland israeliterna, ett folk som erkände honom som den sanne Guden. Den Högste, i sin tur, lät henne bli ett led i den betydelsefullaste av alla släktlinjer, den som ledde fram till Messias. — Matt. 1:5.
När Messias, Jesus, kom till jorden, fick israeliterna, på grundval av Guds förbund med deras förfader Abraham, i första hand tillfälle att bli lojala lärjungar till Jesus. Sedan, år 36 v.t., fick den första gruppen oomskurna icke-judar samma privilegium utsträckt till sig. Då aposteln Petrus talade till denna grupp, sade han: ”Jag inser i sanning att Gud inte är partisk, utan i varje nation är den som fruktar honom och utför rättfärdighetsgärningar godtagbar för honom.” — Apg. 10:34, 35.
Efterlikna Guds opartiskhet
Eftersom Gud är opartisk, bör alla som önskar vinna hans godkännande vilja vara lika honom. Detta innebär att man undviker allt slags favoriserande på grund av någons överlägsna bildning, ekonomiska ställning, bemärkthet eller dylikt. Vi bedömer ingen människa efter någon köttslig eller ofullkomlig mänsklig måttstock. Det som verkligen betyder något är inte det yttre, utan vad en människa är i hjärtat.
Guds opartiskhet medför att hans tjänare måste axla ansvaret att hjälpa sina medmänniskor att komma till exakt kunskap om sanningen. Ingen enda bör betrakta någon annan såsom ovärdig att få hjälp på detta sätt. Människor kan bli hjälpta till att ändra sin livsföring eller sitt handlingssätt, om detta verkligen är vad de vill göra. Aposteln Paulus skrev till korintierna: ”Varken otuktsmän eller avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare, eller män som hålls för onaturliga syften eller män som ligger med män, eller tjuvar eller giriga eller drinkare eller smädare eller utpressare skall ärva Guds rike. Och likväl är detta vad några av er har varit. Men ni har tvättats rena.” (1 Kor. 6:9—11) Om alltså enskilda människor bringar sitt liv till överensstämmelse med Guds vilja, kan de bli hans rena, godkända tjänare.
Om vi sätter värde på Guds opartiskhet, hjälper detta oss också att ha en rätt syn på vad andra menar om oss. Vi kommer då inte först och främst att vara angelägna om att behaga människor, som kan bli imponerade av yttre åthävor, utan om att behaga Jehova Gud, som ser vad som finns i hjärtat. Vi kommer att följa Skriftens råd: ”Vad ni än gör, arbeta på det av hela er själ, såsom för Jehova och inte för människor, eftersom ni vet att det är från Jehova ni skall få arvets tillbörliga lön. Gör slavtjänst åt Herren, Kristus. Den som gör orätt skall sannerligen få igen vad orätt han har gjort, och det finns ingen partiskhet.” — Kol. 3:23—25.
Ja, Guds opartiskhet har verkligen medfört underbara förmåner för människosläktet. Det har lagts en grundval för alla, inte bara för ett fåtal, att välja att uppnå en gynnad ställning inför honom, med utsikt att få leva för evigt. Uppskattning av detta bör sporra oss att hjälpa så många som möjligt att vinna exakt kunskap om sanningen. Det bör driva oss till att sky allt slags favoriserande och att undvika otillbörlig oro för vad andra människor menar om oss. Genom att vi gör allt såsom för Jehova, under det vi söker efterlikna hans opartiskhet, kan vi vara säkra på att bli rikt belönade.