Predestination eller individuellt val — vilketdera?

”Gud är icke partisk, utan i varje nation är den man som fruktar honom och övar rättfärdighet välbehaglig för honom.”—Apg. 10:34, 35, NW.

 1. Hur samverkar rättvisa och kärlek, och hur gör de det inte?

JEHOVA är en rättvisans och kärlekens Gud. När han utövar sin egenskap kärlek, åsidosätter han aldrig rättvisans krav. Båda dessa egenskaper verkar tillsammans i fullkomlig jämvikt, så att ingen av dem blir undertryckt av den andra. På grund av den syndfullhet, som är ett arv från Adam, är alla människor med rätta dömda till att dö, men i kraft av Kristi offer får alla människor ett kärleksfullt erbjudande om möjlighet att leva. ”Den lön synden betalar är död, men den gåva Gud giver är evigt liv genom Kristus Jesus, vår Herre.” (Rom. 6:23, NW) Tillfället att erhålla livets av kärlek erbjudna gåva är inte begränsat till ett utvalt fåtal, så att den berättigade domen till död skulle oeftergivligen påtvingas de många återstående. Gud väljer inte ut några till liv utan hänsyn till deras personliga uppförande bara för att ådagalägga sin kärlek, och inte heller dömer han godtyckligt andra till förintelse endast för att upphöja sin rättvisa. Om han gjorde det, skulle han därmed visa partiskhet. Och Jehova ”är aldrig partisk”, har aldrig ”anseende till personer”. (5 Mos. 10:17; 2 Krön. 19:7; AT) Hans kärlek och rättvisa dirigeras på ett vist sätt, och ”visheten från ovan” är ”icke sådan att den gör partisk åtskillnad”. Med största eftertryck måste det framhållas, att ”det finnes ingen partiskhet hos Gud”. — Rom. 2:11; Jak. 3:17; NW.

 2. Hur är astrologien besläktad med predestinationsläran?

2. Men många religionsutövare säger att Gud är partisk, då de predikar predestination eller förutbestämmelse, då de förklarar att individens öde redan före hans födelse är fastställt av Gud. I stället för att vara grundad på bibeln blev denna lära framalstrad av hedendomen och närdes och omhuldades av traditionen. I viss mening kan det sägas att predestination omtalas i 5 Moseboken 4: 19, när Jehova varnade sitt förbundsfolk: ”Och när du lyfter dina ögon upp till himmelen och ser solen, månen och stjärnorna, himmelens hela härskara, då må du icke heller låta förföra dig att tillbedja dem och tjäna dem.” Det var inom de forntida hedniska religionerna ett allmänt bruk att göra himlakropparna till gudar och dyrka dem och att påstå att människomas öden styrdes av dessa gudar eller himlakroppar. Detta visas på ett slående sätt genom Jehovas ord till de stjärnkikande och stjärntydande babylonierna: ”Du har arbetat dig trött med dina många rådslag [rådgivare, AT], Må de nu träda fram, må de frälsa dig, dessa som avmäta himmelen och spana i stjärnorna och var nymånad kungöra, varifrån ditt öde skall komma över dig.” (Jes. 47: 13) De avmätte himmelen eller delade upp den i tolv sektioner, en för var månad, och enligt månaden eller den ställning som stjärnorna intog vid tiden för en människas födelse avgjordes människans levnadslopp. Babylonierna trodde att deras stjärngudar mer eller mindre förutbestämde deras liv. Både grekernas och romarnas hedniska religioner gjorde också gudar av himlakropparna, och de nuvarande namnen på planeterna stammar från den romerska mytologien.

 3. Vad trodde fariséerna, och vilket kvistigt problem blev de därför ställda inför?

3. Före sin fångenskap i Babylon hemföll judarna gång på gång åt sådant avguderi. (2 Kon. 17:16; Jer. 44:17; Hes. 8:16) Efter sin återkomst till Jerusalem undvek de de mera påfallande slagen av avgudadyrkan, men föll i stället i mera försåtliga snaror. De började bygga upp en stor mängd traditioner, och religiösa sekter uppstod bland dem. En av dessa var fariséerna. De trodde inte på någon predestination från de hedniska stjärngudarnas sida, men däremot trodde de att Jehova på liknande sätt förutbestämde människornas livsöden. Genom sin tradition överflyttade de en hednisk lära på Jehova och gjorde om intet hans ord, som säger att ”tiden och tillfället spela in för dem alla” i stället för att händelser och skeenden skulle vara förutbestämda. (Pred. 9:11, AT) Den framträdande judiske historieskrivaren Josefos omtalar för oss, att ”fariséerna ... göra allt beroende av Gud och ödet [försynen] och lära, att det beror till större delen på människan själv, om hon handlar rätt eller orätt, men att även en medverkan av ödet härvidlag äger rum”. ”När de göra gällande, att allt sker enligt ödets beslut, taga de likväl icke ifrån människorna friheten att handla så som de anse lämpligt, eftersom deras uppfattning är att det har behagat Gud att skapa ett temperament, varav det som han vill blir utfört, dock så att människans vilja kan handla dygdigt eller lastbart.” (Om judarnas krig, Bok II, kap. VIII, stycket 12; Judarnas gamla historia, Bok XVIII, kap. I, § 3; det senare avsnittet återgivet från en engelsk översättning) Att tro på predestination och samtidigt behålla den uppfattningen, att människan har moralisk handlingsfrihet, har alltid varit ett kvistigt problem, för predestinationslärans anhängare, både i forna tider och i nutiden. Ingen lyckas på ett logiskt sätt bringa de båda faktorerna till överensstämmelse. Många antar i våra dagar fariséernas förmenta lösning, av brist på någonting förnuftigt. Att säga att en skapelse äger en sann fri vilja, om han med avsikt blivit skapad med ett temperament som kommer att följa den väg som Gud har förutbestämt, det är detsamma som att säga att en maskin har fri vilja, men likväl rör sig endast på det sätt som dess tillverkare gjort den att röra sig på.

 4. Vilken katolsk uppfattning utvecklade sig beträffande predestinationen?

4. Den framträdande kyrkofadern Augustinus, som är ett romerskt-katolskt helgon, följde i fariséernas fotspår och ”vidhöll, att nåden är en inre verkan av Gud på dem som han avser att frälsa, i det han förlänar icke endast kraften, utan också viljan, att göra gott. Det förhållandet, att några blir frälsta och andra går förlorade, bör tillskrivas Guds vilja. Därav Augustinus’ läror om obetingad predestination, om särskild återlösning och om speciell och oemotståndlig nåd. Förtappelsen, förutsatte han, var grundad på förutsedd skuld, men synbarligen omedveten om inkonsekvensen förnekade han samma princips tillämplighet på utkorelsen. År 529 fastslogs Augustinus’ system som kyrkans lära av kyrkomötet i Arausio (Orange), men reaktionen mot den strängt logiska men likväl i väsentlig grad omoraliska karaktären hos hans dogm har oupphörligen givit sig till känna.” ”Ytterligare fyra hundra år förgick, innan en man påträffades som var djärv nog att fullständiga Augustinus’ teori genom att förklara, att eftersom Gud har suveränt och oåterkalleligt utvalt vemhelst han har behagat till liv, utan något förutseende av tro och lydnad, så har han av sitt eget goda behag oförbehållsamt och oföränderligt predestinerat vemhelst det har behagat honom till evigt elände, utan något avseende på i förväg känd synd och skuld å deras sida. Denne Calvins föregångare var en saxisk munk vid namn Gottschalk (Godeschalcus). Hans nya uppfattning ådrog honom inte endast kyrkans ogillande, utan till och med förföljelse.” Kyrkomöten år 848 och 849 dömde honom, och han blev pryglad och satt i fängelse i ett kloster, där han fick stanna till sin död omkring tjugo år senare. — M’Clintock and Strong’s Cyclopaedia, Band VIII, sid. 499.

 5. a) Från vilket annat håll fick läran stöd? b) Hur är astrologien ytterligare förbunden med den?

5. Under samma epok var det en annan religion som lärde fatalism och predestination och hade skriftställen att ange som stöd för sina lärosatser: ”Ingen kan dö annat än genom Guds tillåtelse, enligt den Bok som fastställer livstiden.” ”Det fanns några av dem som Gud vägledde, och det fanns andra som voro bestämda till att fara vilse. ... Gud kommer icke att vägleda den som Han vill föra vilse.” ”Intet missöde inträffar händelsevis, vare sig på jorden eller i edra personer, utan innan ’vi’ skapade dem, fanns det i Boken; — ty lätt är detta för Gud.” ”Detta är i sanning en varning: Och vemhelst som vill tager vägen till sin Herre; men vilja det skola ni icke, om icke Gud vill det, ty Gud är vetande, vis. Han förmår vem han vill att inträda i hans barmhärtighet.” (Sura 3:139; 16:38, 39; 57:22; 76:29—31; återgivna från Rodwells engelska översättning) Naturligtvis är detta inga inspirerade skriftställen från Guds ord, bibeln, utan de är hämtade från muhammedanernas heliga bok, Koranen. M’Clintock and Strong’s Cyclopaedia, Band 1, sid. 499, förbinder predestinationsläran och astrologien med varandra och visar muhammedanismens intresse för bådadera, i det den säger: ”Av den senare [dvs. astrologien], påstods det, kunde händelser och förhållanden förutsägas, som var beroende av den mänskliga viljan, såsom vissa särskilda handlingar, fred, krig m. m. Astrologien stämmer väl överens med muhammedanismens predestinationsläror och utövades därför med stor iver av araberna från 600- till och med 1200-talet. Några av de första kristna fäderna talade emot astrologiens läror; andra tog upp dem i modifierad form. Officiellt fördömde den romerska kyrkan detta system flera gånger, men många nitiska kyrkomän ägnade sig åt det. Kardinal d’Ailly, ’örnen bland Frankrikes lärda’ (död 1420), säges ha räknat ut Jesu Kristi horoskop och vidhöll att syndafloden kunde ha förutsagts med astrologiens hjälp.”

 6. I vilken utsträckning gjorde sig Calvins inflytande märkbart, och hur spreds läran?

6. Mitt i reformationens jäsningstid återupptogs predestinationsfrågan, och under 1530- talet och de två därpå följande årtiondena var Johan Calvin den dominerande förkämpen för läran om obetingad predestination, inte endast av dem som skall bli frälsta, utan också av dem som skall gå förlorade. Återigen fördömde den romerska kyrkan dessa åsikter, alldeles som den hade gjort sju århundraden tidigare, då den saxiske munken Gottschalk hade förfäktat dem. Hundra år senare utarbetades emellertid av den s. k. Westminstersynoden den till stor del kalvinistiska trosbekännelse som antogs av det engelska parlamentet 1646 för att bli den engelska kyrkans trosbekännelse och den grundval på vilken nästan alla de nuvarande presbyterianska samfunden bygger sin lära. Genom puritanerna spreds predestinationsläran över hela Nya England, och av det reformerta holländska och andra presbyterianska samfund fördes den till de flesta av Amerikas mellersta och västra stater. Lärans främsta förespråkare i våra dagar är presbyterianerna, fastän många av de nutida kyrkosamfund som omfattar denna särskilda lära har modifierat sin uppfattning och mjukat upp den stränga lärofram ställningen.

 7. Vad tillkännager hur katolikerna nu ser på predestinationen?

7. Vad vi här sagt visar i hur stor utsträckning läran har blivit och alltjämt blir trodd, att vi bland dem som — i växlande grad — förr var eller alltjämt är dess anhängare finner forntida astrologer, hedniska religionsutövare, fariséer, muhammedaner, presbyterianer och romerska katoliker. Att den sistnämnda kategorien också hör dit kan komma som en överraskning för många, och somliga kanske förnekar det. Därför citerar vi följande ur den i juli 1951 utkomna broschyren Why (Varför), utgiven av ”Fader” Richard Felix, O.S.B., med prästerligt godkännande av benediktinerfäderna i Benet Lake, Wisconsin: ”Gud predestinerar vissa själar till himmelen. Han predestinerar inte någon själ till helvetet. Det tridentinska mötet fördömde officiellt det kätteri som framfördes av Calvin, vilken gjorde gällande att en del av mänskligheten genom ett absolut påbud av Gud var predestinerad till helvetet. De utvaldas predestination till himmelen är en positiv handling av Gud; de ondas förtappelse är det inte.” Detta utgör en ny bekräftelse av Augustinus’ predestinationsläror om dem som skall bli frälsta och lämnar automatiskt alla andra hopplöst förlorade, vare sig de är särskilt predestinerade till tillintetgörelse eller inte. För inte länge sedan dök katolicismens predestinationsuppfattning upp i tidningarna, när dessa innehöll ett meddelande om begravningen av en tioårig flicka, som hade fallit ner från en brandstege. En katolsk präst i en kyrka i Brooklyn sade, efter vad som meddelas, vid detta tillfälle: ”Gud ville ha en ängel till, och han hämtade hem Dorothy. Dorothy hade utsetts av Gud till att få bli kvar hos sin far och mor just så länge. Sedan kallade han henne till sig, för att tjäna Honom, nu i juletid.” — New York Daily News, 19 december 1952.

Predestinerade såsom klass

 8. Vad är det presbyterianerna lär?

8. Emellertid är de presbyterianska samfunden de främsta förkämparna för predestinationsläran, och vi skall därför koncentrera vår uppmärksamhet på den ställning de intar. Enligt sina egna ord lär de följande: ”De medlemmar av människosläktet, som är predestinerade till liv, har Gud, innan världens grund blev lagd, enligt sitt eviga och oföränderliga uppsåt och sin viljas hemliga rådslut och goda behag, utvalt i Kristus till evig härlighet, av sin blotta fria nåd och kärlek, utan något förutseende av tro eller goda gärningar eller framhärdande i vare sig det ena eller det andra eller något annat hos den skapade varelsen själv såsom villkor eller orsaker som driver honom därtill, och allt detta till sin härliga nåds lov och pris. De övriga av människosläktet har Gud, enligt sin egen viljas outrannsakliga rådslut, varigenom han utsträcker eller tillbakahåller barmhärtigheten såsom det behagar honom, till ära för sin suveräna makt över sina skapelser, behagat att gå förbi och att bestämma till vanära och vrede för deras synds skull, till sin härliga rättvisas lov och pris.”a

 9. Kan de leda läran tillbaka till Paulus, och hur försöker de göra det?

9. Presbyterianerna påstår att de kan leda denna lära tillbaka till Paulus. De kanske kan leda den tillbaka till fariséen Paulus, men inte till aposteln Paulus. När Paulus var farisé och känd som Saulus från Tarsus och en våldsam förföljare av kristna, trodde han kanske på predestination. Men när han övergav fariséernas sekt, sökte han inte att rädda undan några av dess traditionella läror, om vilka Jesus hade påpekat för dessa religionsutövare: ”Ni hava gjort Guds ord ogiltigt på grund av eder tradition.” (Matt. 15:6, NW) Paulus besmittade inte den kristna förkunnelsen med den fariseiska läran av individers predestination. Trots detta försöker predestinationslärans anhängare i våra dagar stödja sitt påstående, att Paulus verkligen förkunnade predestination, genom att citera hans ord i Romarna 8:29, 30: ”Dem som förut hava blivit kända av honom, dem har han ock förut bestämt [predestinerat, AV] till att bliva hans Sons avbilder, honom lika, så att denne skulle bliva den förstfödde bland många bröder. Och dem som han har förut bestämt [predestinerat], dem kallar han ock, och dem som han har kallat, dem rättfärdiggör han ock, och dem som han har rättfärdiggjort, dem förhärligar han ock.”

10. Varför är det en klass och inte individer som har förutbestämts enligt Romarna 8:29, 30?

10. Kan man, med detta som utgångspunkt, med rätta göra gällande, att vissa individer blivit predestinerade till att bli kallade och rättfärdiggjorda och förhärligade såsom andliga skapelser till att regera med Kristus i himmelen i tusen år? Lägg i denna text märke till, att de som blir kallade och rättfärdiggjorda först blir predestinerade eller förut bestämda. Då den gudomliga predestinationen inte skulle kunna slå fel, skulle alltså inga individer, som en gång blivit kallade och rättfärdiggjorda, kunna misslyckas i att slutligen bli förhärligade med Kristus. Detta är den syn man måste anlägga på saken, om detta skriftställe skall tillämpas på individer. Men andra skriftställen, som vi senare skall undersöka, visar att personer som en gång har blivit kallade och rättfärdiggjorda eller förklarade rättfärdiga kan avfalla och bli tillintetgjorda. Det som i Romarna 8:29, 30 omtalas såsom ofelbart predestinerat eller förut bestämt måste alltså vara en klass och inte de individer som utgör denna klass. Jehova har predestinerat eller i förväg fastställt de fordringar som denna klass måste uppfylla, dess normer i fråga om uppförande, dess verk medan den är på jorden, dess tjänst med Kristus i himmelen, dess plats i den gudomliga tingens ordning, ja, till och med antalet av de individer som skall utgöra denna klass. — Upp. 14:1—4.

11. Innebär bruket av ett visst personligt pronomen att skriftstället syftar på en individ i stället för på en klass?

11. Några kanske säger, att om en klass åsyftades, så skulle det mera opersonliga pronomenet ”den” användas i skriftstället och inte pronomenet ”dem”. Men detta är inte nödvändigt. Vi använder ofta pronomen på ett sådant mera personligt sätt, även om det är en klass eller en helhet som åsyftas och inte de enskilda personer eller individer som tillsammans utgör gruppen eller kategorien i fråga. Vi kan ta ett exempel. Två skolor möts i en idrottstävling, och en flicka från den vinnande skolan säger: ”Vi slog dem.” Detta ”vi” syftar på den vinnande skolan som helhet och inte på alla eleverna individuellt, ty som individer har de inte besegrat den andra skolan. Alldeles säkert har inte den flicka som yttrade sig gjort det. Hon var inte ens med i tävlingen. Bara de som var med i det tävlande laget gjorde det. Och ordet ”dem” syftar inte heller på alla eleverna i den förlorande skolan, ty de var inte alla individuellt med och tävlade och led nederlag på idrottsplanen. ”Dem” syftar på den förlorande skolan som grupp, inte som individer. På liknande sätt syftar ”dem” i Romarna 8:30 på en klass, inte på individer. Endast på det sättet kan texten bringas att överensstämma med andra skriftställen.

12. Hur visar Matteus 22:14, att predestination är utesluten?

12. Om Jehova Gud i förväg bestämde individer till frälsning, skulle han då kalla eller inbjuda till att få del i denna frälsning sådana som inte var predestinerade till den, sådana som inte på något sätt kunde vinna den? Skulle inte en sådan inbjudan vara den yttersta grad av hyckleri, ett hjärtlöst gyckel och grymt hån gentemot dem som han har förutbestämt till att misslyckas? Det skulle vara sadistisk tortyr mot svaga och hjälplösa skapelser från en allsmäktig Skapares sida. Det skulle vara ett förnekande av både rättvisans och kärlekens gudomliga egenskaper. Jehova Gud gör sig inte skyldig till ett sådant orätt handlingssätt, vittnande om brist på kärlek, om orättvisa och hyckleri. Genom att utgjuta sin heliga ande eller verksamma kraft över människor kallar eller inbjuder han dem till medlemskap i den himmelska klassen, och detta utan att i förväg bestämma deras framgång eller misslyckande i att uppnå det. Några av de kallade blir otrogna och faller bort. Fler kallas till att inta deras plats. Tillräckligt många kallas, så att till sist det förutbestämda antalet är slutgiltigt utvalt, oavsett de många som avfallit sedan de blivit kallade. Det var på grund av denna omständighet som Jesus sade: ”Många äro kallade, men få utvalda.” Om predestinationen vore sann, skulle antalet kallade vara detsamma som de slutgiltigt utvaldas antal. — Matt. 22:14.

13. Vilka frågor väckes till liv av Efesierna 1:4, 5, och hur besvarar presbyterianerna dem, på ett mycket förvirrande sätt?

13. De som tror på denna lära pekar på Efesierna 1:4, 5: ”Såsom han ju, förrän världens grund var lagd, har utvalt oss i honom till att vara heliga och ostraffliga inför sig. Ty i sin kärlek förutbestämde [predestinerade, AV] han oss till barnaskap hos sig, genom Jesus Kristus.” Men återigen är det en klass som åsyftas, och att det personliga pronomenet ”oss” brukas påverkar inte detta förhållande, såsom vi förut har påpekat. Detta skriftställe säger emellertid verkligen, att denna klass var predestinerad eller förutbestämd ”förrän världens grund var lagd”. Är detta då inte en antydan om att Jehova visste, innan han skapade Adam och Eva, att dessa skulle falla i synd och frambringa ofullkomliga, syndiga ättlingar, vilket skulle göra Kristus, Återlösaren, nödvändig och likaså den förutbestämda rikesklassen, som skall regera tillsammans med honom i tusen år för att återställa det fallna människosläktet till fullkomlighet? Presbyterianerna svara jo, i det de säger: ”Guds allsvåldiga makt, outrannsakliga vishet och oändliga godhet ådagalägges såtillvida i hans försyn, att den utsträcker sig ända till det första fallet och alla andra av änglar och människor begångna synder, och detta inte genom en blott och bar tillåtelse, utan en tillåtelse som har en i högsta grad vis och kraftfull begränsning förenad med sig, varjämte de även på annat sätt styres och regleras, i en mångfaldig ordning, för hans egna heliga syften.”b Och vidare: ”Från all evighet har Gud genom sin egen viljas i högsta grad visa och heliga rådslut fritt och oföränderligt bestämt vadhelst som sker.”c Likväl påstår de, att fastän Gud oföränderligen bestämmer, styr och reglerar allt som sker, har dock människan fullständig frihet och fri vilja, och Gud kan inte få skulden för det som han bestämmer och som ingen kan motstå. Mycket förvirrande.

14. Hur identifieras på ett skriftenligt sätt den ”värld” som omtalas i Efesierna 1:4, 5?

14. I själva verket finns det inte det ringaste som tyder på att Jehova skulle ha förutbestämt Adams och Evas fall. Varför skulle han då, ”förrän världens grund var lagd”, förutbestämma den anordningen, att Kristus och rikesklassen skulle uppresa människosläktet från verkningarna av Adams fall? Därför att den värld som började med Adams och Evas skapelse inte är densamma som den, före vilkens grundläggning denna klass blev förutbestämd. Petrus talar om tre världar: den ”värld, som, då fanns”, vilken uppkom när Adam syndade och senare blev tillintetgjord genom floden på Noas tid, den nuvarande onda världen, som började efter floden och kommer att sluta i den förstöring genom eld som sker i striden vid Harmageddon, och slutligen den utlovade nya värld, där rättfärdighet skall bo. Den nya världens grund lades vid tiden för Jesu död, ty hans offerdöd är den grundval, på vilken människor kan bli räddade från synd och död, varvid några sättes i stånd till att regera med honom såsom en del av de nya himlarna och andra att leva för evigt på den här planeten såsom en lydig ny jord. Därför omtalas Jesus såsom ”det från världens grundläggning slaktade Lammet”. — Hebr. 9:25, 26; 2 Petr. 3:5—7, 13; Upp. 13:8, NW.

15. Varför kan det förhållandet, att klassen blev förutbestämd före världens grundläggning, inte innebära att Gud i förväg visste om Adams fall?

15. Blev Jesus dödad, fastnaglad vid tortyrpålen, före Adams skapelse? Absolut inte, utan mer än fyra tusen år senare, år 33 e. Kr.! Men innan denna rättfärdiga nya världs grund blev lagd genom att Kristus dog, uppstod och for upp till himmelen med förtjänsten av sitt utgjutna blod för att frambära den inför Jehova, hade Kristus och rikesklassen blivit predestinerade. Men denna förutbestämmelse skedde efter det att Adam och Eva hade syndat. Det var efter deras fall som Kristus blev utlovad såsom den säd, som skulle åvägabringa befrielse och med vilken trogna människor skulle förenas för att bli den nya världens nya himlar. (1 Mos. 3:15; 22:17, 18; Jes. 65:17; Gal. 3:16, 29) När det alltså blir klart, att det var före den nya världens grundläggning (år 33 e. Kr.) som rikesklassen blev förutbestämd, bortfaller grunden för påståendet att Gud predestinerade Adams fall och hans efterkommandes nödläge. Om Jehova i förväg hade bestämt att Adam skulle falla, så hade lydnadsprovet i Eden inte alls varit något opartiskt och rättvist prov, utan ett spegelfäkteri, ett narrspel, en fars! Jehova skulle inte sätta i scen ett sådant fiasko, med människans eviga liv i vågskålen på denna falska och oriktiga våg! — 3 Mos. 19:36; 5 Mos. 25:13—16; Ords. 20:10.

Namn i livets bok

16. Hur resonerar predestinationslärans anhängare i fråga om livets bok, och hur verkar detta som en bumerang?

16. Ännu en bevisföringslinje följes av anhängare till predestinationsläran. Vissa skriftställen talar om namn i en livets bok, och det påstås, att namnen på dessa individer blev på detta sätt upptecknade, innan världen började, och detta anger, att de blev predestinerade till frälsning. Men såsom det har ådagalagts, kan denna läras förkämpar inte på korrekt sätt bruka Uppenbarelseboken 13:8 eller 17:8 för att bevisa, att innan den ursprungliga världen började i och med Adams skapelse hade några namn blivit skrivna i livets bok och andra blivit utelämnade ur den. Också andra skriftställen brukas, såsom t. ex. Lukas 10:20, Filipperna 4:3 och Uppenbarelseboken 21:27, men hur skickligt man än vrider och vränger på saker och ting, kan dessa utsagor dock aldrig fås till att betyda att namnen blev upptecknade före individernas födelse. Ja, om predestinationslärans anhängare slungar i väg argumentet om livets bok som ett kastvapen i striden, är det i själva verket en bumerang de kastar. Hur så? Därför att om detta, att någon finns i livets bok, innebär att han är predestinerad till frälsning, så kan det visas att denna predestination slår fel, och om den slår fel, då faller lärosatsens själva grund sönder. Åt dem som bevisar sig trogna ger Jesus detta löfte: ”Jag skall ingalunda stryka ut hans namn ur livets bok.” (Upp. 3:5, NW) Detta anger att namn kunde bli utstrukna. Om ett sådant utstrykande vore omöjligt, så skulle Jesu löfte vara meningslöst. Att det är möjligt, det visar Psalm 69:29 (AT): ”Må de strykas ut ur livets bok.” Att det är Jehovas uppsåt att stryka ut dem som blir otrogna, det framgick när Israel tillbad guldkalven vid Sinai. Sedan Mose hade bett Gud förlåta Israel, sade han: ”Varom icke, så beder jag dig: Stryk ut mig ur din bok.” Jehovas svar lydde: ”Vemhelst som syndar mot mig, honom allena stryker jag ut ur min bok.” — 2 Mos. 32:32, 33, AT.

17. Vilka påpekanden i fråga om namn är det här på sin plats att göra?

17. Att säga att dessa namn är bokstavliga namn, som upptecknats innan individerna föddes, det är att säga att Jehova och inte föräldrarna gav alla dessa spädbarn namn. Somliga barn har fått namn efter demongudar. Har Jehova givit dessa hatade namn åt sina predestinerade tjänare? Vi måste överge denna trånga syn på saken och göra klart för oss, att ordet ”namn” har avseende på långt mera än endast bokstavliga benämningar på personer. I bibeln har namnen en djup innebörd, i det att de anger en persons förhållanden, verksamhet eller egenskaper, och ofta förändras de under vederbörandes livstid för att få ytterligare någon innebörd och bli mera kännetecknande för honom, allteftersom han själv eller hans förhållanden förändrats. I denna vidsträckta bemärkelse representerar namnen vissa egenskaper, principer eller handlingar, och sedda mot denna bakgrund kan namnen vara goda eller dåliga, fruktade eller vördade, berömda eller illa beryktade. Det är de namn, som människor under sitt liv förvärvar eller gör åt sig, som avgör om de skall befinnas inskrivna i Guds livsbok eller ej, och inte de bokstavliga benämningar, som till följd av ett mera trångsynt betraktelsesätt ges dem vid födelsen.

18. Vad för slags namn finns i livets bok?

18. De rättfärdiga krav som uppställes för att man skall vinna liv är upptecknade i livets bok. Däri beskrives de godkända egenskaper som heter saktmod och ödmjukhet, rättvisa och oförvitlighet, kärlek och barmhärtighet, nitälskan och trohet, tåligt uthärdande och lydig tjänst. Om vi förvärvar oss namn såsom moraliska personligheter, sådana som bevarar sin ostrafflighet, som är nitiska predikare och älskar sin nästa, då kommer vi att finnas skrivna i Guds livsbok, ty i den är det som sådant nämnes med godkännande. Livets bok innehåller det namn och anseende som vi måste leva i överensstämmelse med, om vi skall bli upptagna i den, om vi finner oss beskrivna i den. Om vi genom vårt uppförande har förskaffat oss namn som representerar och svarar mot de gudomliga fordringar som den oföränderlige Jehova har uppställt från begynnelsen och som det i hans ord gång på gång visas att han alltfort godkänner och håller fast vid, då är dessa våra namn överensstämmande med den livets bok, som Gud för, och återspeglas i den. Om våra namn representerar samma ting som Guds ”livets bok” representerar, då finns våra namn i den. Livets bok är inte en bokstavlig bok, en sådan som människor förfärdigar och skriver i, liksom inte heller namnen i den är människors bokstavliga namn, som ges dem vid deras födelse. Livets bok är Jehovas rättfärdiga fordringar, som skapelser måste uppfylla för att få leva, och namnen i den är de namn som representerar och passar ihop med dessa fordringar.

19. Hur kan vi få våra namn skrivna i denna bok eller få dem utstrukna?

19. Vi kan få våra namn skrivna i den boken eller få dem utstrukna. Alla är födda under vrede, inte i boken. (Joh. 3:36) Vi kan fortsätta på denna syndiga väg i åratal och sedan övergå till att göra det som är gott, sådana ting som har blivit godkända såsom värda liv, ting som är beskrivna i livets bok, och genom att bli förbundna med dessa ting kommer vi in i livets bok. Den talar om oss, i det att den med godkännande omnämner de goda gärningar som vi nu utför. Detta handlingssätt har alltid funnits fastställt där, från begynnelsen, men vi har inte förut rättat oss efter det. Våra namn, vårt anseende, passade inte ihop med det, men när vi ändrar oss och gör oss ett namn som är ett uttryck för just dessa goda handlingar, då kommer vi in i de kategorier eller klasser, som redan med godkännande har blivit omnämnda i livets bok. Och hur blir det, om vi därefter blir otrogna, slutar upp med att leva i överensstämmelse med det goda namnet, förlorar vårt goda namn och gör oss ett dåligt namn, ett namn för omoraliskhet eller tröghet och lättja eller skvaller eller knot och klagan eller förtal eller högmod? Om vi får namn om oss för något dylikt, då kommer vi inte längre att finnas nämnda i livets bok, ty dylika ting är inte nämnda där, inte beskrivna där som fordringar eller villkor, och följaktligen ger våra gärningar inte längre till känna att vi finns i denna bok. Det goda namn vi en gång hade är försvunnet, och det dåliga namn vi kanske därefter förskaffar oss finns inte i livets bok. Sådana onda namn blir utstrukna ur Guds minne, vad någon uppståndelse eller frälsning till liv beträffar, och det förra namnet för rättfärdighet blir förgätet, när ondska ersätter det med ett dåligt namn. — Ords. 10:7; Hes. 33:12—16.

20. Vad inbegripes i att bekänna någons namn, och hur lever man i överensstämmelse med ett namn?

20. Att bekänna Jesu namn inför människor innebär, såsom han själv sade, mycket mera än att bara upprepa hans bokstavliga namn. (Matt. 7:21) För att på rätt sätt bekänna det eller visa tro på det måste vi kungöra dess betydelse, dess innebörd, dess rykte, vad det representerar och i vårt liv rätta oss efter det som vårt mönster. (Matt. 10: 32; Mark. 8:38; Luk. 12:8) Likaså är det, när Kristus ”bekänner” sina efterföljares namn inför Gud i himmelen, inte bara ett omnämnande av deras bokstavliga namn, utan ett vittnesbörd om de ostrafflighetsnamn, som byggts upp genom deras trogna tjänst. (Upp. 3:5; 14:13) Varken Jehova eller Kristus ger oss våra personliga namn vid vår födelse, men däremot ger de namn åt vissa trogna tjänareklasser. Med dessa namn måste vårt liv stämma överens. (Jes. 43:10—12; 62:2—4; Upp. 2:17; 3:12) Det är alltså inte bara fråga om att bokstavliga namn skall skrivas in i en bokstavlig bok i himmelen, utan det gäller att bygga upp ett livsmönster som stämmer med Jehovas fordringar. Genom vår frukt blir vi identifierade. (Matt. 7:20) Om den frukt vi bär är densamma som den som identifieras i livets bok, då identifierar livets bok oss, erkänner oss, innesluter oss i det som den innehåller. Må vårt uppförande, som gör oss ett namn, svara mot det uppförande som är beskrivet i livets bok. I så fall kommer vi att finnas där.

21. Hur nämnes Jesus vid namn i de hebreiska skrifterna, fastän detta hans personliga namn inte återfinnes där?

21. Detta är inte någon godtycklig uppfattning beträffande namnen i livets bok, utan den finner en bestyrkande motsvarighet i bibeln själv. Identifierar de hebreiska skrifterna Messias? Ja visst. Genom hans personliga namn? Nej, namnet Jesus är inte i dem förbundet med Messias. Men att det personliga namnet inte finns omtalat i de hebreiska skrifterna innebär inte, att dessa inte nämner eller betecknar Jesus som Messias. Många beskrivande namn på Messias ges, namn som beskriver hans egenskaper, hans uppförande, hans tjänst, hans ställning. Han benämnes Immanuel, och det var Jesus som levde i överensstämmelse med detta namn. (Jes. 7:14; Matt. 1:22, 23) Han kallas Underbar, Rådgivare, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste, och på Jesus passar alla dessa namn in. (Jes. 9:6, delv. enl. AV) Messias kallades vid många andra namn, vilkas innebörd Jesus uppfyllde, såsom t. ex. Kvinnans säd och Abrahams säd (1 Mos. 3:15; 22:17, 18; Gal. 3:16; Hebr. 2:14), Tjänare och Ljus för folkslagen (Jes. 42:1, 6; Matt. 12:18; Luk. 2:32; Apg. 26:23), Ledare och Vittne (Jes. 55:4, AV; Matt. 23:10, Åkeson; Upp. 3:14), Förlossare (Jes. 59:20; Rom. 11:26), Beprövad sten, Hörnsten och Fast grundval (Ps. 118:22; Jes. 28:16, delv. enl. Åkeson; Matt. 21:42; Ef. 2:20; 1 Petr. 2:4, 6—8). Hundratals andra beskrivande detaljer angående Messias finns i de hebreiska skrifterna, och allesammans fick sin uppfyllelse i Jesus och identifierade honom såsom den utlovade Messias. Jesus framhöll och bevisade detta för sina lärjungar. (Luk. 24:27, 44, 45) Jesus svarade mot de beskrivande namn som de hebreiska skrifterna gav åt Messias. Om alla dessa beskrivande namn passar in på Jesus, hur kan vi då med någon rimlighet påstå, att han inte är nämnd vid namn i de hebreiska skrifterna, endast därför att det personliga namnet Jesus inte angives i samband med Messias? Det kan vi inte!

22. Hur nämnes på liknande sätt trogna människor vid namn i livets bok?

22. Så är det också med dem som är identifierade i en annan bok, livets bok. På dess blad, symboliskt talat, finns det beskrivningar på dem som förskaffar sig namn för nitälskan, trohet, kyskhet, ostrafflighet och så vidare. Om vi motsvarar dessa beskrivande namn, då är vi i livets bok. Alldeles såsom Jesus finns i de hebreiska skrifterna som Messias, fastän hans personliga namn inte nämnes där, så kan vi finnas i livets bok såsom sådana som kvalificerar sig, trots det att våra personliga, jordiska namn inte finns inskrivna i någon bokstavlig bok i himmelen. Och alldeles som Jesus skulle ha förlorat sin identitet som Messias, om han hade underlåtit att leva i överensstämmelse med de beskrivande messianska namn som finns upptecknade i de hebreiska skrifterna, så kommer också vi att förlora våra goda namn som kristna och bli strukna ur livets bok, om vi underlåter att bevara de namn som stämmer överens med de gudomliga fordringarna. Vi är på ett beskrivande sätt namngivna i livets bok endast så länge vi med uthållighet rättar vårt liv efter de beskrivande namn som finns nämnda däri med avseende på sådana som blir frälsta och så gör dessa namn till våra egna.

Återlösta, rättfärdiggjorda, helgade, utvalda kan svika och misslyckas

23. Vilket ord inför presbyterianerna som inskränkande bestämning för att klara sig undan det starka motbeviset i Matteus 22:14, och vad säger de om sådana som blivit återlösta?

23. Vi går så vidare till ytterligare argument, som framföres av predestinationslärans anhängare, och tar itu med deras påstående, att de som en gång har blivit frigjorda eller återlösta av Kristus inte därefter kan avfalla. Det har förut visats att de som är kallade kan falla, och vi citerade i samband därmed Jesu ord i Matteus 22:14 om att många är kallade men få slutligt utvalda. Detta skriftställe är ett förintande slag mot deras lära, och de försöker undvika det genom att säga, att de kallade som faller inte har varit kallade på något verksamt sätt. Det finns ingenting i Skriften som berättigar dem att tillägga denna inskränkande förklaring, men för att rädda sin lära måste de göra det. Vi nämner detta här för att visa vilken vikt de lägger vid ordet ”verksamt”. När de brukar det, utesluter de varje möjlighet till misslyckande. De använder det i förbindelse med dem som har blivit återlösta av Kristus: ”Till gagn för alla dem, för vilka Kristus har förvärvat återlösning, gör han förvisso och på ett verksamt sätt bruk av densamma och förmedlar den till dem, i det han lägger sig ut för dem och uppenbarar, i och genom ordet, frälsningens hemligheter för dem; vidare övertalar han dem genom sin Ande att tro och lyda och leder deras hjärtan förmedelst sitt ord och sin Ande, samt övervinner alla deras fiender genom sin allsmäktiga kraft och vishet, på ett sådant sätt och med sådana medel som är i högsta grad överensstämmande med hans underbara och outrannsakliga föranstaltning.”d

24. Hur utgör 2 Petrus 2:1—3 ett slag mot predestinationsläran?

24. Det föregående visar, att presbyterianerna lär att de, för vilka återlösning har blivit förvärvad, inte kan misslyckas, att återlösningen på ett verksamt sätt tillämpas på dem, att de på ett verksamt sätt övertalas och att alla fiender övervinnes. Genom vilket medel blir de återlösta eller frigjorda? Petrus svarar: ”Ni veta, att det icke var med förgängliga ting, med silver eller guld, såsom lösen som ni blevo frigjorda från eder fruktlösa form av uppförande, vilken ni genom tradition erhållit från edra förfäder, utan det var med dyrbart blod, likt det av ett obesudlat och fläckfritt lamm, nämligen Kristi blod.” (1 Petr. 1:18, 19, NW; Ef. 1:7; Kol. 1:14; Hebr. 9:12; Upp. 5:9) Med sitt blod köper Jesus dem, och de blir hans. Han är deras ägare. Till dem är det skrivet: ”Ni tillhöra icke eder själva, ty ni blevo köpta med ett pris.” (1 Kor. 6:19, 20; 7:23; NW) Enligt predestinationsläran skulle de, om Kristus har återlöst dem, frigjort dem, köpt eller förvärvat dem, blivit deras ägare, aldrig kunna avfalla. Bibeln säger emellertid att de kan göra det, och några gör det: ”Just dessa skola i all tysthet införa fördärvliga sekter och skola förneka till och med den ägare som köpte dem och därigenom bringa snabb tillintetgörelse över sig själva. Vidare skola många vika av från vägen och följa deras handlingar av lösaktigt uppförande.” ”Men vad dem angår, rör sig domen från forna tider icke långsamt, och deras tillintetgörelse slumrar icke.” — 2 Petr. 2:1—3, NW.

25. Vad är det mer som visar att återlösta kan avfalla?

25. Aposteln Petrus fortsätter att tala om dessa köpta eller förvärvade, som senare förnekar sin ägare, Kristus Jesus, och säger om dem: ”Om de, sedan de hava flytt undan från världens befläckelser genom en exakt kunskap om Herren och Frälsaren, Jesus Kristus, åter bliva inblandade i just dessa ting och bliva övervunna, hava de slutliga förhållandena förvisso blivit värre för dem än de första. Ty det skulle hava varit bättre för dem att icke exakt hava känt rättfärdighetens väg än att, sedan de exakt lärt känna den, vända sig bort från det heliga bud som har blivit överlämnat åt dem. Det som säges i det sanna ordspråket har hänt dem: ’Hunden har vänt tillbaka till sina egna spyor, och svinet, som blivit badat, till att vältra sig i smutsen.’” (2 Petr. 2:20—22, NW) Sedan de blivit renade genom sanningens vatten och Jesu blod, återvänder de till de synder som tillhör deras forna smuts och orenhet. Dessas tillintetgörelse slumrar inte, utan kommer på den av Gud utsatta tiden.

26. Hur visar Paulus att sådana som är återlösta kan falla, och vad utesluter varje möjlighet till räddning för dem?

26. Aposteln Paulus ger uttryck åt en liknande tankegång: ”Det är omöjligt med avseende på dem som en gång för alla hava blivit upplysta och som hava smakat den himmelska fria gåvan och som hava blivit delaktiga av helig ande och som hava smakat Guds rätta ord och krafter som höra den kommande tingens ordning till, men som hava avfallit, att återuppliva dem till bättring, ty på nytt fastnagla de för sig Guds Son vid pålen och utsätta honom för offentlig skam.” (Hebr. 6:4—6, NW) Dessa som omnämnes här och som verkligen avföll utan någon möjlighet till räddning, de hade fått gagnet av lösen använt för sin räkning, hade blivit köpta med Jesu blod. Om det inte hade varit så, kunde de ha begagnat sig av denna lösen för att bli frälsta. Emellertid hade de redan gjort bruk av lösenoffrets gagneliga verkningar och därefter avfallit. Med berått mod fastnagla de nu själva på nytt Kristus vid pålen, i det att de personligen förkastar honom och inte förbinder mera värde med hans offer än med en förbrytares död. Kristus har en gång dött för dem; han kommer aldrig till jorden igen för att dö för dem på nytt. ”Detta gjorde han en gång för alla.” ”Icke heller är det i sin ordning, att han ofta skulle offra sig själv, såsom översteprästen ju går in i det heliga rummet år från år med blod som icke är hans eget. I annat fall skulle han få lov att lida ofta sedan världens grundläggning. Men nu har han manifesterat sig själv en gång för alla vid fullständigandet av tingens ordningar för att avlägsna synden genom offret av sig själv.” — Hebr. 7:27; 9:25, 26; NW.

27. Vad säger presbyterianerna om dem som är rättfärdiggjorda, men vad säger bibeln?

27. Beträffande dem som har blivit rättfärdiggjorda eller förklarade rättfärdiga lär presbyterianerna följande: ”De kan aldrig falla från det rättfärdiggjorda tillståndet.”e Genom vilket medel blir människor rättfärdiggjorda? De blir ”rättfärdiggjorda utan förskyllan, av hans nåd, genom förlossningen [återlösningen, AV] i Kristus Jesus”. Eller ”rättfärdiggjorda i och genom hans blod”. (Rom. 3:24; 5:9) Men vi har i tidigare paragrafer citerat skriftställen som på ett avgörande sätt visar, att individer kan avfalla och också verkligen avfaller, sedan de har blivit återlösta och köpta med Kristi blod, och att det inte är möjligt att återuppliva dem. Och eftersom det är denna återlösning eller frigörelse som medför rättfärdiggörelse, så följer därav, att när denna frigörelse försvinner, så försvinner också rättfärdiggörelsen med den. Presbyterianerna erkänner, att sådana som har blivit rättfärdiggjorda kan synda och råka ut för Guds misshag, men de tillägger att dessa genom ödmjuk bekännelse och bön om förlåtelse kan ”förnya sin tro och bättring”.f Likväl sade ett skriftställe som vi förut citerat, att det är omöjligt, ”om de komma att avfalla, att åter förnya dem till bättring”. — Hebr. 6:4—6, AV.

28. Hur kommer presbyterianerna i kollision med bibeln beträffande de helgade?

28. De som är helgade är i säkerhet, säger presbyterianerna: ”De som Gud har tagit emot i sin Älskade, på ett verksamt sätt kallat och helgat genom sin Ande, kan varken totalt eller slutgiltigt avfalla från nådatillståndet, utan kommer förvisso att framhärda däri intill änden och bli frälsta för evigt.g Samma klass som framställningen i Hebréerna 6:4—6 och 2 Petrus 2:20—22 gäller omtalas åter i Hebréerna 10:26—29 (NW): ”Om vi uppsåtligt utöva synd, sedan vi erhållit den exakta kunskapen om sanningen, finnes det ej längre kvar något offer för synder, utan det finnes en viss förskräcklig förväntan om dom; och det finnes en glödande nitälskan, som kommer att förtära dem som stå emot. Var man som har ringaktat Mose lag dör utan att röna medlidande, efter vittnesmål av två eller tre. Hur mycket strängare straff tro ni icke då, att den man kommer att räknas värd, som har trampat på Guds Son och som har aktat förbundets blod, varigenom han blivit helgad, såsom av alldagligt värde och som med förakt har kränkt den oförtjänta godhetens ande?” Sådana människor föraktar Jesu blod, vilket gav gällande kraft åt det nya förbundet, som de hade blivit förda in i. Därför blir de förtärda, men med en evig tillintetgörelse, som för med sig långt svårare vanära och förakt än vad de fick lida, som bragtes om livet under Mose lagförbund. Men den betydelsefulla punkt, som vi måste lägga märke till här, är den att dessa motståndare en gång hade blivit helgade. Trots detta avföll de.

29. Vad visar att sådana som är utvalda kan falla, tvärtemot vad predestinationsläran säger?

29. De som står på prov för att få regera med Kristus kallas de ”utvalda”, de ”utkorade” eller ”utkorelsen” (i vissa äldre bibelöversättningar). De som tror på predestinationen säger att dessa inte kan avfalla. Markus 13:22 säger enligt den vanliga engelska bibelöversättningen, konung Jakobs bibel: ”Falska Krister och falska profeter skola uppstå och skola visa tecken och under för att förleda, om det vore möjligt, till och med de utvalda.” De kursiverade orden finns inte i den grekiska grundtexten, och att de blivit tillagda kommer det att låta som om det vore omöjligt att förleda de utvalda. Nyare översättningar (bland dem 1917 års sv. övers.) är mera exakta: ”För att om möjligt leda de utvalda på avvägar.” (NW) ”För att vilseleda Guds utvalda, om de kunna.” (AT) Några kan de vilseleda, några inte. Paulus uthärdade vissa saker för de utvaldas skull, för att hjälpa dem att vinna frälsning. (2 Tim. 2:10) Detta skulle ha varit onödigt, om de utvalda inte kunde falla. Om Gud hade förordnat att utkorelsen skulle vara säker och fast, så skulle det inte vara behövligt för de utvalda att få förmaning om att göra den sådan. Likväl sade Petrus: ”Vinnläggen eder därför, mina bröder, så mycket mer om att göra eder kallelse och utkorelse fast. Ty om I det gören, skolen I aldrig någonsin komma på fall.” (2 Petr. 1:10) Vad Petrus säger till dem är tydligtvis detta, att de kommer att falla, om de inte gör sin utkorelse fast genom sina egna flitiga bemödanden. Och om de inte kan gå förlorade, varför behövde då vedermödans dagar förkortas, för att de skulle bli frälsta? — Matt. 24:22.

30. Vad bevisar ytterligare, att det är möjligt att falla bort ur den trogna förutbestämda klassen?

30. Predestinationsläran förkunnar, att de som har blivit återlösta, rättfärdiggjorda, helgade och utvalda aldrig kan avfalla, och likväl bevisas motsatsen av de skriftställen vi undersöker. En gång frälst är inte detsamma som alltid frälst. De som skall segra med Kristus måste vara inte endast kallade och utvalda, utan ”kallade och utvalda och trogna”. Trogna hur länge? ”Bevisa dig trogen, även om det är förbundet med dödsfara, så skall jag giva dig livets krona.” Den måste de inte endast ha, utan också hålla fast: ”Fortsätt med att hålla fast vad du har, för att ingen må taga din krona.” Om de smorda skall kunna förbli i förening med Kristus, får de inte bli ljumma, ty till dessa som har svalnat säger han : ”Jag skall utspy dig ur min mun.” (Upp. 2:10; 3:11, 16; 17:14; NW) För att de skall få del i det himmelska riket med Kristus, måste de uthärda intill slutet: ”Vi bliva verkligen delaktiga i Kristus, endast om vi göra vårt grepp fast om den tillförsikt vi hade i början, stadigt intill slutet.” (Hebr. 3:14, NW) Om vi skall vinna, måste vi löpa loppet fram till målet, kämpa kampen till slut. (Matt. 10:22; 24:13; 2 Tim. 4:7, 8) Förvisso hörde aposteln Paulus till den predestinerade eller förutbestämda klassen, utvald, kallad, återlöst, rättfärdigad och helgad, när han skrev sitt första inspirerade brev till korintierna, och ändå var det möjligt för honom att bli underkänd och förkastad: ”Jag kuvar min kropp och leder den som en slav, för att jag icke, sedan jag har predikat för andra, själv skulle på något sätt bliva underkänd.” (1 Kor. 9:27, NW) Han kände sig förvisso inte individuellt predestinerad, så att ingen möjlighet fanns för honom att avfalla. Det var först när döden var nära och kampen avslutad som han med tillförsikt talade om kronan. — 2 Tim. 4:6—8, 1878.

Individerna väljer själva sitt öde

31. Vilka skriftställen förnekar predestinationen och visar ett individuellt val?

31. Den ståndpunkt, som predestinationslärans anhängare intar, är den, att Gud har fastställt alla människors öde före deras födelse, några är predestinerade till frälsning och några är bestämda till föremål för Guds vrede, och detta utan något förutvetande om hur individerna skulle komma att handla. (§ 8) Om Jehova på detta sätt har bestämt människans öde före hennes födelse och gjort allt framtida val från människans sida till ett tomt gäckeri, så skulle Mose aldrig ha blivit inspirerad till att säga till Israel: ”Jag tager i dag himmel och jord till vittnen mot eder, att jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse. Så må du då välja livet, för att du och dina efterkommande mån leva, i det att du älskar HERREN, din Gud, och hör hans röst och håller dig till honom; ty detta betyder för dig liv.” (5 Mos. 30:19, 20) Inte heller skulle Josua ha sagt: ”Om det misshagar eder att tjäna HERREN, så utväljen åt eder i dag, vem I viljen tjäna, antingen de gudar, som edra fäder tjänade, när de bodde på andra sidan floden, eller de gudar, som dyrkas av amoréerna, i vilkas land I själva bon. Men jag och mitt hus, vi vilja tjäna HERREN.” (Jos. 24:15) Återigen: ”Vemhelst som åkallar Jehovas namn skall bliva frälst.” (Joel 2:32; Rom. 10:13, NW) Utan hinder av någon predestination kan vilka som helst som önskar vinna liv också göra det: ”Anden och bruden säga beständigt: ’Kom!’ Och må var och en som hör det säga: ’Kom!’ Och må var och en som törstar komma; må var och en som så önskar taga livets vatten för intet.” (Jes. 55:1; Upp. 22:17, NW) Jehova säger i huvudsak så här: ”Varna dem från mig. Må den höra, som vill det, och må den avböja att höra, som vill det. Finner jag alls något behag i den ogudaktiges död och icke fastmer däri att han vänder sig bort från sin väg och får leva? Varför skulle ni dö? Jag finner icke behag i någons död som dör. Vänd därför om och lev!” — Hes. 3:27; 18:23, 31, 32; 33:7, 11—15; AT.

32. Vad avslöjar det dåraktiga i predestinationsläran?

32. Vilket hyckleri skulle inte denna vädjan vara, om de som den riktas till inte hade någon möjlighet att välja. Skulle Jehova predestinera några till döden och sedan säga, att det skulle behaga honom, om de vände sig bort från denna gudomliga predestination och fick leva? Vilken dårskap att tänka så! Och skulle Kristus ha sagt, att det var hans ivriga önskan att församla Jerusalems barn, om de hade varit predestinerade av Gud till att bli övergivna? Naturligtvis inte, och bibelns framställning visar, att det var dessa människors egen vilja som försatte dem i en övergiven belägenhet, i strid med Jesu önskan: ”Jerusalem, Jerusalem, som dödar profeterna och stenar dem som blivit ut sända till henne, — hur ofta ville jag icke samla dina barn tillhopa, så som en höna samlar sina kycklingar tillhopa under sina vingar! Men ni människor ville det icke. Se, edert hus lämnas övergivet åt eder!” — Matt. 23:37, 38, NW.

33. Vilka kan vinna frälsning, och hur?

33. Det är inte genom någon av människor opåverkbar predestination som evigt liv kommer oss till del, utan genom att vi tillägnar oss kunskap om Jehova och Kristus, genom att vi var och en strävar efter att vara en godkänd arbetare, som på rätt sätt handskas med sanningen, genom att vi arbetar på vår egen frälsning med fruktan och bävan, genom att vi predikar för att frälsa andra såväl som oss själva, genom att vi är ordets görare och inte endast hörare, genom att vi gör Guds vilja och inte bara tjänar honom med våra läppar. (Matt. 7:21; Joh. 17:3; Fil. 2:12; 1 Tim. 4:16; 2 Tim. 2:15; Jak. 1:22, NW) Det var inte för ett begränsat fåtal, predestinerat till frälsning som Jesus åvägabragte lösen, utan ”han blev ansvarig för evig frälsning åt alla dem som lyda honom”. (Hebr. 5:9, NW) Människorna är fria att välja att tjäna vem dé vill och att handla som de önskar, och därigenom avgör de själva, om deras öde skall bli liv eller död. — Rom. 6:16.

34. I vilka avseenden strider predestinationsläran mot Jehovas tillvägagångssätt, och på grundval av vad får människan skörda?

34. Om predestinationen vore en verklighet, varför skulle då Jehova ge sin lag åt Israel eller låta de goda nyheterna om Riket predikas för nationerna? Varför skulle han ha domsperioder för att avgöra människornas öde på grundval av deras uppförande, i det han dömer dem ”individuellt i enlighet med [deras] gärningar”, ger ”åt var och en i enlighet med hans gärningar” och säger: ”I enlighet med deras vägar skall jag behandla dem, och i enlighet med deras förehavanden skall jag döma dem”? (Hes. 7:27, AT; Rom. 2:6; Upp. 20:13; NW) Varför skulle får och getter bli åtskilda på grundval av deras sätt att reagera för Kristi budskap och budbärare? (Matt. 25:40, 45) Varför allt detta, om människors öde är fastställt före deras födelse? Det är inte Gud, utan människan själv, som är ansvarig för människans öde. Det är inte så som Gud predestinerar, utan så som människan sår, som hon får skörda. För att få skörda liv får människan aldrig lov att ge tappt när det gäller att så ut det goda: ”Var och en skall bära sin egen börda av ansvar. Låt icke vilseleda eder. Gud kan man icke gäckas med. Ty vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda; ty den som sår med tanke på sitt kött skall av sitt kött skörda förgängelse, men den som sår med tanke på anden skall av anden skörda evigt liv. Så låt oss icke upphöra med att göra vad som är rätt, ty i sinom tid skola vi skörda genom att icke giva tappt.” (Gal. 6:5, 7—9, NW) Gud visar inte partiskhet för några, i det han predestinerar dem till liv, och en ogynnsam inställning till andra, i det han predestinerar dem till död eller pina. Det bevismaterial som föreligger måste leda till denna slutsats: ”Gud är icke partisk, utan i varje nation är den man som fruktar honom och övar rättfärdighet välbehaglig för honom.” — Apg. 10:34, 35, NW.

35. Vad måste vi likväl komma ihåg beträffande gärningar?

35. Av det som här sagts bör dock ingen dra den slutsatsen, att vi själva kan frälsa oss genom våra gärningar. Om vi kunde det, skulle vi göra oss förtjänta av frälsning såsom vår rätt, men det kan vi inte. Den kommer genom Guds oförtjänta godhet. (Rom. 11:6; Ef. 2:8, 9; 2 Tim. 1:9) Genom studium vinner vi emellertid tro, och genom gärningar i överensstämmelse med vår kunskap bevisar vi vår tro och lydnad. (Rom. 10:14, 17; Jak. 2:18—26) Vi måste göra dessa gärningar för att visa lydnad, ty det är till gagn för dem som är lydiga som lösen kommer eller skall komma till användning. Utan dessa gärningar är frälsning omöjlig.

36. Hur har presbyterianerna försökt hjälpa sig ut ur svårigheter, och med vilka följder?

36. Vi bör också lägga märke till, att 1902—1903 fogade den presbyterianska kyrkan i Amerikas Förenta stater två kapitel till trosbekännelsen, tillika med ett förklarande uttalande. Dessa tillägg gjordes uppenbarligen för att mildra strängheten i predestinationsläran och bringa den i överensstämmelse med skriftställen som visar ett individuellt val och nödvändigheten av goda gärningar. Men när man försökte göra detta, blev tilläggen sådana, att de i verkligheten motsäger det föregående innehållet. Om presbyterianerna lägger till dessa kapitel, borde de stryka en hel del i det föregående för att undvika sammanstötningar mellan oförenliga motsatser. Men om de gjorde de nödvändiga strykningarna, finge de lov att helt och hållet utesluta alla av predestinationsuppfattningen betingade regler och påståenden. I sitt bryderi behåller de alltsammans och motsäger både sig själva och bibeln. De befinner sig i ett självförvållat dilemma. De tillagda framställningarna lyckas inte bringa predestinationsläran i överensstämmelse med Skriften, men i sitt försök att vara skriftenliga motsäger de också predestinationen. De späder ut läran, tills det inte finns någonting kvar av den. Dessutom ger författarna sig in på kompromisser, som fullständigt tar död på deras lära. Så säges det t. ex. i kap. X, avd. 3, sid. 45: ”Utvalda barn, som dör vid späd ålder, blir pånyttfödda och frälsta av Kristus genom Anden.” Men i det förklarande uttalandet heter det, på sid. 125, att detta ”icke bör betraktas som ett påstående om att några som dör vid späd ålder går förlorade. Vi tror att alla som dör vid späd ålder är inbegripna i utkorelsen.” Bibeln stöder dem inte i detta. — Hes. 9:6.

37. Vilka uppfordrande frågor återstår, men vad kan vi emotse?

37. Ämnet kan inte anses slutbehandlat på denna punkt, ty viktiga frågor är ännu obesvarade. Bringar inte de som tror på predestinationen sin lära i överensstämmelse med människans fria vilja? Och hur förhåller det sig med Esau och Jakob, med Farao, Simson, Jeremia, Judas och med Jesus själv? Visar inte bibeln, att de och ytterligare andra var predestinerade? Det är uppfordrande frågor detta, men utrymmet tillåter oss inte här att göra mer än framställa dem. Vi måste uppskjuta deras besvarande till vårt nästa nummer.

[Fotnot]

(The Watchtower, 15 maj 1953)

[Bild på sidan 422]

Immanuel

Underbar

Rådgivare

Väldig Gud

Evig fader

Fridsfurste

Kvinnans säd

Abrahams säd

Ledare

Vittne

Förlossare

Hörnsten

Fast grundval