Vittnen till jordens mest avlägsna del

1. Vilket var ett av de mest dramatiska ögonblicken i mänsklighetens historia?

DET var utan tvivel ett av de mest dramatiska ögonblicken i mänsklighetens historia. Aldrig förr hade ett avsked varit så rörande. Guds Son skulle just ta farväl av sina efterföljare på jorden för att aldrig mer vara synligen närvarande hos dem i köttet. Det fanns inte tid för mer än ytterligare en enda fråga och ett enda svar. Vilket ämne gällde frågan? Detta sista samtal skulle komma att påverka Kristi efterföljare ända fram till slutet av den nuvarande tingens ordning!

2. Vilken fråga var den sista Jesus ställdes inför innan han för all framtid lämnade jorden, och varför är hans svar av största intresse för oss?

² Den sista fråga Jesu lärjungar ställde honom var: ”Herre, återställer du riket åt Israel i denna tid?” Exakt vilka motiv de hade, när de ställde denna fråga, kan vi bara gissa oss till. Oberoende av vilka förväntningar de hade är en sak klar: De ville veta när Guds uppsåt angående Riket skulle gå i fullbordan. Vem kan klandra dem för detta? De var varken de första eller de sista som otåligt väntat på den slutliga befrielsen. Därför är Jesu ord, ja, det sista uttalandet han gjorde innan han lämnade jorden för alltid, av allra största intresse för oss som lever nu.

DET SISTA UPPDRAGET KRISTUS GAV

3, 4. a) Vad svarade Jesus? b) Vilken tvåfaldig lärdom gav Jesus sina lärjungar?

³ Jesus svarade: ”Det tillkommer inte er att få kännedom om de tider eller tidsperioder som Fadern har lagt under sin egen domsrätt; men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vara vittnen om mig både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och till jordens mest avlägsna del.” I skildringen heter det vidare: ”Och när han hade sagt detta, lyftes han upp, medan de såg på, och en molnsky fångade upp honom ur deras synfält.” — Apg. 1:6—9.

⁴ Innebörden i Jesu sista ord var tvåfaldig. Han sade först taktfullt, men bestämt, till sina lärjungar att tidpunkten när Jehovas uppsåt skulle gå i fullbordan inte var något som de skulle bekymra sig överdrivet mycket om. Han stod sålunda fast vid vad han redan tidigare sagt i sin profetia om avslutningen på denna tingens ordning. (Matt. 24:36; Mark. 13:32—37) Därefter påvisade han för dem vad de från och med då skulle vara intresserade av. De skulle vara kristna vittnen först i Jerusalem, den stad, i vilken de blivit tillsagda att stanna kvar en tid (Apg. 1:4), sedan i hela Judeen och Samarien och till sist ”till jordens mest avlägsna del”. För att kunna utföra detta skulle de få ”kraft” genom den heliga anden.

5. När kom ”kraft” över Jesu lärjungar, och vad förmådde den dem att göra?

⁵ Denna ”kraft” kom över dem en och en halv vecka senare, vid pingsten. Apostlarna och de övriga lärjungarna hade lydigt stannat kvar i Jerusalem, och denna högtidsdag ”var de alla tillsammans på samma ställe”. Plötsligt ”blev [de] alla uppfyllda av helig ande och började tala olika tungomål, alldeles som anden förunnade dem att uttala sig”. Det var inte något obegripligt pladder de talade, utan det var ”om Guds storslagna gärningar” de uttalade sig. — Apg. 2:1, 4, 11.

”I JERUSALEM”

6. Hur började dessa smorda kristna fullgöra sitt uppdrag, men vilket motstånd rönte de?

⁶ Dessa nyligen smorda kristna satte omedelbart i gång med att fullgöra det uppdrag de hade fått av den uppståndne Kristus. De predikade först ”i Jerusalem”; men inte utan att röna motstånd. De religiösa ledarna och de världsliga styresmännen bland judarna sammansvor sig mot dem och sade:

”Vad skall vi göra med de här männen? Det är ju ett faktum att det har skett ett beaktansvärt tecken genom dem [en ofärdig man som blivit botad], ett som är uppenbart för alla Jerusalems invånare; och vi kan inte förneka det. Men för att det inte skall spridas ut ytterligare bland folket, så låt oss under hotelser säga till dem att inte mer tala på grundval av det namnet [Jesus] till någon människa alls.” — Apg. 4:16, 17.

7. a) Hur reagerade Kristi lärjungar inför detta? b) Hur åstadkom en religiös motståndare att det blev bevisat att de första kristna troget fullgjorde sitt uppdrag?

⁷ Kristus hade sagt: ”Ni skall vara vittnen om mig.” Den judiska Sanhedrin sade under hotelser till de första kristna ”att inte mer tala på grundval av det namnet”. Vem eller vilka lydde de? De sade respektfullt till sina förföljare: ”Vi för vår del kan inte sluta upp med att tala om de ting vi har sett och hört.” (Apg. 4:18—20) De fortsatte oförskräckt att vittna. Trots att apostlarna blev satta i fängelse, ”gick de i dagbräckningen in i templet och började undervisa”, sedan de mirakulöst blivit frisläppta under natten. (Apg. 5:17—21) Vilken nitälskan! Återigen blev de arresterade.

”Så hämtade de dem och ställde dem i Sanhedrins sal. Och översteprästen frågade ut dem och sade: ’Vi gav er bestämda order att inte fortsätta med att undervisa på grundval av detta namn, och ändå, se, ni har uppfyllt Jerusalem med er undervisning.’” (Apg. 5:27, 28)

På detta sätt bevisade denne religiöse dignitär, sig själv ovetande, att de första kristna troget fullgjorde första delen av det uppdrag Kristus hade gett dem. De var nitiska vittnen om honom ”i Jerusalem”.

8. Hur hade dessa kristna uppfyllt Jerusalem med sin undervisning, och vilka resultat uppnådde de därigenom?

⁸ När dessa kristna sedan blivit pryglade och fått order om att ”upphöra med att tala på grundval av Jesu namn”, gick de ”sin väg bort från Sanhedrin, under det att de gladde sig över att de hade räknats värdiga att bli vanärade för hans namns skull”. ”Varje dag fortsatte de utan uppehåll att i templet och från hus till hus undervisa och förkunna de goda nyheterna om den Smorde, Jesus”, utan att känna ringaste missmod. (Apg. 5:40—42) Lägg märke till att de ”fortsatte” att vittna ”från hus till hus”. (New World Translation; New International Version) Det var på detta sätt som de, trots att de var få till antalet, hade lyckats uppfylla Jerusalem med sin undervisning. Denna metod gav utomordentligt fina resultat. ”Följaktligen fortsatte Guds ord att växa till, och antalet lärjungar fortsatte att öka mycket i Jerusalem.” — Apg. 6:7.

DÄRPÅ I SAMARIEN OCH JUDEEN

9. Under vilka omständigheter kom arbete med att vittna att fortsätta i Judeen och i Samarien?

⁹ Men de första kristna kunde inte upphöra med sin verksamhet i och med detta. De skulle också vara Kristi vittnen ”i hela Judeen och Samarien”. I själva verket var det deras stora nit när det gällde att utföra den första delen av sitt uppdrag som ledde till att den andra delen av deras kristna verksamhet blev utförd. Det motstånd som de rönte därför att de vittnat i Jerusalem nådde sin höjdpunkt i och med att Stefanus blev föremål för ett religiöst mord, och detta ledde till att en våg av förföljelse satte i gång mot församlingen av kristna vittnen i Jerusalem. Syftet med detta våldsamma motstånd var att få tyst på dessa Kristi vittnen. Men det ledde i sin tur till att arbetet med att vittna fick ett nytt uppsving och att det utvidgades så att det nådde ut just dit Kristus hade önskat att det skulle nå ut. ”Alla utom apostlarna blev kringspridda utöver Judeens och Samariens områden.” Och vad gjorde dessa skingrade kristna, när de kom till dessa områden? De gick ”igenom landet och förkunnade ordets goda nyheter”. — Apg., kap. 7; 8:1, 4.

10. Vad gjorde apostlarna, när de hörde att ”Samarien hade tagit emot Guds ord”, och vilken ”nyckel” använde Petrus?

¹⁰ Det dröjde inte länge förrän ”apostlarna i Jerusalem” fick höra nyheterna om att ”Samarien hade tagit emot Guds ord”. Apostlarna var situationen vuxna och sände därför två ur sina egna led — Petrus och Johannes — för att befästa det goda verk som utförts av dessa kringspridda kristna, däribland evangelieförkunnaren Filippus. Petrus gjorde bruk av det privilegium han fått av Kristus och öppnade vägen för samariterna att bli av anden smorda kristna, kallade till att tillsammans med Kristus ha del i ”himmelriket”. (Matt. 16:18, 19; Apg. 8:14—17) Det heter vidare i skildringen i Apostlagärningarna: ”När de nu hade vittnat grundligt och hade talat Jehovas ord, ... förkunnade [de] ... de goda nyheterna för många av samariternas byar.” (Apg. 8:25) Så långt Samarien!

11. Vilket bevis finns det för att ”hela Judeen” fick ta emot ett gott vittnesbörd?

¹¹ Vad Judeen beträffar, så var utan tvivel många människor från den trakten närvarande i Jerusalem vid pingsten och fick ta emot det fina vittnesbörd som gavs av de då nyligen smorda kristna, i synnerhet av Petrus. (Apg. 2:9, 14—36) Vi vet också att ”hopen av folk från städerna runt omkring Jerusalem fortsatte att komma tillsammans, bärande på sjuka och sådana som besvärades av orena andar, och alla blev de botade”, innan vågen av förföljelse bröt ut mot de kristna i Jerusalem. (Apg. 5:16) Alla dessa invånare i Judeen fick ta emot vittnesbördet om Jesus. Beträffande den tidsperiod som följde efter Paulus’ omvändelse skrev Lukas: ”Så kom verkligen församlingen utöver hela Judeen och Galileen och Samarien in i en period av frid och byggdes upp.” (Apg. 9:31) Omkring 15 år senare kunde Paulus skriva till de kristna i Tessalonika: ”Ni, bröder, blev nämligen efterliknare av de Guds församlingar som är i Judeen.” (1 Tess. 2:14) Onekligen utförde de första kristna nitiskt sitt av Kristus givna uppdrag med att vara vittnen ”i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien”.

”ÄNDA TILL JORDENS YTTERSTA GRÄNSER”

12. Hur såddes säd på pingstdagen för framtida expansion?

¹² Det sista uppdrag Jesus gav skulle emellertid gälla ännu fler landområden. Det sades: ”Ni skall bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och i Samarien och ända till jordens yttersta gränser.” (Apg. 1:8, Hedegård) Det är tydligt att Kristi namn var omvittnat bland judarna i förskingringen, diasporana, redan på ett tidigt stadium, redan före år 36 v.t. — det år då Petrus återigen gjorde bruk av sitt av Kristus givna privilegium. Denna gång öppnade han vägen till Riket för de oomskurna hedningarna. (Matt. 16:18, 19; Apg., kap. 10) För bland de 3.000 judar och proselyter som blev döpta som kristna på pingstdagen år 33 v.t. fanns inte enbart invånare från Jerusalem och Judeen. Många av dem hade kommit från så avlägsna platser som Partien, Medien, Elam och Mesopotamien (nu Iran och Irak), Mindre Asien (nu Turkiet), Nordafrika och Italien. (Apg. 2:8—11) När dessa nyomvända kristna sedan återvänt till sina hemländer på de tre kontinenterna Asien, Afrika och Europa, vittnade de utan tvivel om Kristi namn, om inte annat så för de övriga judarna och proselyterna i deras respektive länder. På så sätt såddes redan vid pingsten säd för framtida expansion.

13. Vad visar att det kristna vittnandet hade nått ut utanför Judeens och Samariens gränser redan på ett tidigt stadium?

¹³ Vidare läser vi i Apostlagärningarna 11:19: ”De som nu hade blivit kringspridda genom den vedermöda, som uppstod på grund av Stefanus [någon gång efter pingsten, men före Paulus’ omvändelse år 34 eller 35 v.t.], drog fram ända till Fenicien och Cypern och [den syriska staden] Antiokia, men de talade inte ordet till någon utom bara till judar.” Detta bevisar otvetydigt att vittnandet om Kristus gått ut till trakter utanför Judeens och Samariens gränser redan innan predikandet nått ut till icke-judar.

14. Var började uppenbarligen det systematiska vittnandet bland de oomskurna? Förklara.

¹⁴ Så fort Petrus år 36 v.t. hade gjort bruk av en annan av ”himmelrikets nycklar” och låst upp möjligheten för de oomskurna att komma till Riket, låg vägen öppen för de kristna att bära ut sitt vittnesbörd till alla människor, ja, ”ända till jordens yttersta gränser”. (Hedegård) Tydligtvis började det systematiska vittnandet bland de oomskurna hedningarna i den syriska staden Antiokia, den då tredje största staden i världen, näst efter Rom och Alexandria. Det gick till på detta sätt: Någon gång efter år 36 v.t., men före år 44 v.t., ”var det några män [kristna] från Cypern och Cyrene [i Nordafrika] som kom till Antiokia och började tala till de grekisktalande, i det de förkunnade de goda nyheterna om Herren Jesus. Dessutom var Jehovas hand med dem, och ett stort antal som blev troende vände sig till Herren.” — Apg. 11:20, 21.

15. a) Vad gjorde församlingen i Jerusalem åt denna nya situation, och varför var deras val förståndigt och väl genomtänkt? b) Vad hade Paulus gjort under flera år dessförinnan? c) Varför är det som hände i den första församlingen i Antiokia av särskilt intresse?

¹⁵ Den predikoverksamhet som de kristna från Cypern och Cyrene så nitiskt utförde bland icke-judar välsignades av Jehova. Församlingen i Jerusalem sände en särskild representant norrut till Syrien för att där ta itu med denna nya situation. De utvalde Barnabas, som själv var en grekisktalande jude från Cypern. När Barnabas sedan hade uppmuntrat dessa nya Kristi lärjungar, begav han sig till Tarsus för att hämta Paulus, som för sin del hade ägnat flera år åt att förkunna de goda nyheterna om tron i Syrien och Cilicien, numera detsamma som sydöstra Turkiet. (Jämför Apostlagärningarna 9:26—30 med Galaterna 1:18—23.) ”Så kom det sig att de [Barnabas och Paulus] ett helt år [troligen omkring år 45 v.t.] samlades med dem i församlingen [som nu utgjordes av både judar och hedningar] och undervisade en rätt stor skara, och det var först i Antiokia som lärjungarna genom gudomlig skickelse blev kallade kristna.” — Apg. 11:22—26.

16, 17. a) På vilket sätt utgick och utvidgades arbetet med att vittna från den syriska staden Antiokia? b) Vilken profetia citerade Paulus och Barnabas för att bevisa sin rätt att utföra den verksamhet de höll på med, och vem gällde denna profetia ursprungligen? c) Hur kastar detta ljus över Apostlagärningarna 1:8?

¹⁶ I 10 år eller så kom den syriska staden Antiokia att vara ett centrum varifrån en intensiv missionsverksamhet utgick under ledning av den heliga anden. (Apg. 13:1—4; 14:26; 15:35, 36; 18:22, 23) Tillsammans med olika missionärskamrater företog Paulus tre omfattande missionsresor för att sprida kristendomen till Mindre Asien och Grekland. De predikade Kristus för både judar och hedningar. Vid ett tillfälle fick Paulus och Barnabas bevisa för en grupp vreda judar att de hade rätt att utföra denna verksamhet. De sade då:

”Det var nödvändigt att Guds ord först skulle talas till er. Eftersom ni nu stöter bort det ifrån er och inte bedömer er själva vara värdiga evigt liv, se, då vänder vi oss till nationerna. Jehova har faktiskt gett oss befallning i dessa ord: ’Jag har satt dig till ett ljus för nationer, för att du skall vara till frälsning intill jordens mest avlägsna del.’”

Lukas tillägger: ”När de som var av nationerna hörde detta, började de glädja sig och förhärliga Jehovas ord, och alla som var inordnade rätt för evigt liv blev troende.” — Apg. 13:46—48.

¹⁷ Paulus och Barnabas visade, genom att citera profetior om den messianske tjänaren (Jes. 42:6; 49:6) och tillämpa dessa på sin egen verksamhet, att de och deras medkristna faktiskt kom ”på Kristi vägnar”, den Kristus som Jehova hade gett i uppdrag att ge människor ”ljus” och ”frälsning” ända ”till jordens ända”. Kristus i sin tur hade gett sina efterföljare i uppdrag att vara hans vittnen ”till jordens mest avlägsna del”. — 2 Kor. 5:20; Apg. 1:8; jämför Jesaja 49:5—9 med Lukas 2:25—32.

ETT UPPDRAG SOM GÄLLDE EN LÅNG TID

18. Vad vet vi om vilka ansträngningar de första kristna gjorde för att vittna ”till jordens mest avlägsna del”?

¹⁸ Som vi har sett visar Apostlagärningarna med vilken nitälskan apostlarna och de första kristna sökte utföra sitt av Kristus givna uppdrag i Jerusalem, Judeen, Samarien och så långt det var möjligt för dem att nå ut ”ända till jordens yttersta gränser”. Vi vet till exempel att aposteln Petrus var ett troget vittne om Kristus så långt borta som i Babylon och att Paulus vittnade så långt västerut som i Italien och kanske rentav i ett så avlägset land som Spanien. — 1 Petr. 5:13; Apg., kap. 28; Rom. 15:23—28.

19. Men vad visar att det sista uppdraget Kristus gav till de kristna skulle gälla ända fram i vår tid, och vilken fråga uppstår därför?

¹⁹ Men det står helt klart att det sista uppdraget Kristus gav, det som gällde att de kristna skulle vara vittnen ”till jordens mest avlägsna del”, skulle vara mycket mer omfattande än så. Enligt Jesu egen profetia skulle det sträcka sig utöver den apostoliska tidsperioden och gälla ända fram till ”avslutningen på tingens ordning”. (Matt. 24:3, 14) Men det har varit mycket uppmuntrande och trosstärkande att begrunda och se vilka goda föredömen de första kristna varit. Nu uppstår frågan: Vilka fortsätter i dag med att utföra det goda verk som apostlarna påbörjade, och på vilket sätt har de som vittnen för Kristus och hans himmelske Fader bokstavligen nått ut till ”jordens mest avlägsna del”? Det skall vi se i följande artikel.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 14]

”Se, ni har uppfyllt Jerusalem med er undervisning”

[Infälld text på sidan 15]

”De förkunnade då de goda nyheterna för ... samariternas byar”

[Bild på sidan 13]

”Ni skall vara vittnen om mig ... till jordens mest avlägsna del.” — Apg. 1:8.

SAMARIEN

JERUSALEM

JUDEEN