De kvalificerade tjänarnas ordination
1. Hur finner vi i Jeremias fall en förebild av den ordination som kommer Jehovas kvalificerade tjänare till del?
PAULUS säger: ”Att vi äro tillräckligt kvalificerade kommer från Gud, som förvisso har gjort oss tillräckligt kvalificerade att vara tjänare åt ett nytt förbund.” (2 Kor. 3:5, 6, NW) Detta betyder att det måste vara Gud som ordinerar eller förordnar en människa till att vara hans tjänare. Detta förhållande visades i en förebild genom Jeremia, som var tjänare åt det gamla lagförbundet i Israel. Jeremia var av Arons prästerliga släkt, och det tillkom honom därför automatiskt att bli präst i templet i Jerusalem. Men för att bli mer än präst, nämligen en profet, som skulle profetera med avseende på alla jordens nationer, behövde Jeremia något mer än att vara född som prästen Hilkias son. Ingen människa kunde göra honom till en sådan profet. Det var följaktligen Gud, han som inspirerar profetiorna, som måste ordinera eller förordna honom till profet, för att han skulle bli tillräckligt kvalificerad. Jeremia pekar på sin ordination eller sitt förordnande från Gud, när han säger: ”Jehovas ord skedde till mig, sålunda: ’Förrän jag danade dig i moderlivet, kände jag dig, och förrän du utgick av din moders kved, helgade jag dig; jag satte [förordnade, Da; ordinerade, AV] dig till profet för folkslagen. ... Till alla dem som jag sänder dig skall du gå och allt vad jag bjuder dig skall du tala.’ ... Och Jehova räckte ut sin hand och rörde vid min mun; och Jehova sade till mig: ’Se, jag lägger mina ord i din mun. Se, jag sätter dig denna dag över folkslagen.’ ” — Jer. 1:4—10, Åk.
2. Varför behövde Jesus få samma slags ordination?
2 Till och med Jesus, timmermannen från Nasaret, måste få denna ordination, detta förordnande, från Jehova Gud. Som människa var Jesus inte av någon prästerlig släkt i Israel. Som medlem av Juda kungliga stam var han arvinge till Davids jordiska tron, men inte till en himmelsk tron och konungavärdighet. För att bli en överstepräst lik den konungslige prästen konung Melkisedek måste Jesus bli ordinerad av Jehova, och Jehova hade profetiskt svurit, att Jesus skulle bli en sådan konungslig präst. För att bli en himmelsk konung, som skulle sitta på Jehovas egen tron, på hans högra sida, måste Jesus bli smord med någonting mer än den smörjelseolja, som en mänsklig profet eller präst kunde smörja någon med. Han måste bli smord — och sålunda ordinerad eller förordnad — med den heliga anden från Jehova Gud. Såsom Paulus skriver: ”Likaså förhärligade icke heller Kristus sig själv genom att bliva överstepräst, utan han förhärligades av honom som talade med hänsyftning på honom: ’Du är min Son; i dag har jag blivit din Fader,’ Alldeles som han även säger på ett annat ställe: ’Du är en präst för evigt efter Melkisedeks sätt.’ ” — Hebr. 5:5, 6, NW.
3. Hur ådagalade Jesus, att hans ordination inte var från Johannes döparen, utan från Jehova?
3 Jesus fick också mycket riktigt den behövliga ordinationen från Gud. När Johannes, prästen Sakarias’ son, döpte Jesus i floden Jordan, ordinerade inte han Jesus till att bli vare sig präst eller konung. Det kunde han inte göra. Johannes visste inte, varför han döpte Jesus. Han förstod inte då, att han döpte Jesus endast till en symbol av att Jesus hade överlämnat sig åt att göra Guds vilja, för vilket ändamål han hade kommit i världen. Vattendopet var en symbol av att Jesus hade överlämnat sig åt Jehova och därför skulle ändra levnadskurs. Det var först sedan Jesus hade blivit döpt och kom upp ur vattnet som hans himmelske Fader, Jehova Gud, ordinerade eller förordnade honom genom att hörbart erkänna den åt honom överlämnade Jesus såsom sin andlige Son och genom att smörja honom med sin heliga ande. (Matt. 3: 13—17) För att visa att det var Jehova, inte den prästerlige Johannes döparen, som hade ordinerat Jesus, gick denne kort därefter till synagogan i Nasaret och läste upp Jesajas profetia för folket: ”Jehovas ande är över mig, ty han har smort mig till att kungöra goda nyheter för de fattiga, han har sänt ut mig till att predika.” Därpå sade Jesus till församlingen: ”I dag uppfylles denna Skriftens utsaga, som ni nyss hörde.” — Luk. 4:16—21, NW; 3:21—23.
4. Vilka skriftställen talar om att Paulus blev ordinerad av Jehova?
4 Fick Paulus också denna ordination eller detta förordnande från Gud? Han sade: ”För att avgiva detta vittnesbörd blev jag förordnad [ordinerad, AV] till predikare och apostel ... en lärare för nationer i fråga om tro och sanning.” (1 Tim. 2:7, NW) ”Förordnad” eller ”ordinerad” av vem? Paulus svarar i sina ord till galaterna: ”Paulus, en apostel, varken från människor eller genom en människa, utan genom Jesus Kristus och Gud, Fadern, ... när Gud, som skilde mig från min moders liv och kallade mig genom sin oförtjänta godhet, fann för gott att uppenbara sin Son i samband med mig, för att jag skulle kungöra de goda nyheterna om honom för nationerna, gick jag icke genast för att rådpläga med kött och blod. Icke heller begav jag mig upp till Jerusalem till dem som voro apostlar före mig.” (Gal. 1:1, 15—17, NW) Paulus blev döpt, sannolikt av Ananias, som uppmanade honom att låta döpa sig. Efteråt blev Paulus ”uppfylld av helig ande” till tecken på att han hade blivit ordinerad eller förordnad av Jehova genom Kristus, som hade utvalt honom såsom ett redskap till att bära hans namn. — Apg. 9:15—18, NW.
5, 6. Vilken roll, om alls någon, spelade Petrus vid ordinerandet av Kornelius, dennes släktingar och nära vänner?
5 Till och med de första omvända bland de oomskurna hedningarna fick denna ordination eller detta förordnande från Gud till att bli tjänare åt hans nya förbund. Om deras ordination inte hade varit från Gud, så skulle de judiska kristna inte ha varit beredda, utan obenägna, att erkänna dem som ordinerade kristna tjänare. Innan aposteln Petrus slutade predika för italern Kornelius och många av hans släktingar och nära vänner, trodde dessa oomskurna icke-judar och tog emot Guds barmhärtighet genom Kristus, och Gud ordinerade eller förordnade dem till att tjäna honom som hans vittnen. Bibelns redogörelse säger: ”Medan Petrus ännu talade om dessa ting föll den heliga anden på alla dem som hörde ordet. Och de trogna som hade kommit med Petrus, vilka voro av de omskurna, häpnade, emedan den heliga andens fria gåva nu blev utgjuten också över människor av nationerna. Ty de hörde dem tala med tungor och förhärliga Gud. Då svarade Petrus: ’Kan någon förbjuda vatten, så att dessa icke skulle bliva döpta, som hava erhållit den heliga anden alldeles såsom vi hava?’ Därmed befallde han att de skulle döpas i Jesu Kristi namn.” I Jerusalem förklarade han längre fram för sina judekristna medbröder: ”När jag började tala, föll den heliga anden på dem, alldeles såsom den ursprungligen gjorde också på oss. ... Om alltså Gud gav samma fria gåva åt dem som han också gav åt oss, som hava trott på Herren Jesus Kristus, vem var då jag, att jag skulle kunna hindra Gud?” — Apg. 10:44—48; 11:15—17; NW.
6 Alltså lät Petrus döpa dem, inte för att ordinera dem (Gud hade redan gjort det), utan för att framställa en symbol av deras tro och överlämnande, som Gud redan hade godtagit enligt den mirakulösa bekräftelse som han hade givit dem.
7, 8. Vad har vi för bevis för att våra dagars kvarleva av smorda vittnen är förordnad av Gud?
7 Hur förhåller det sig med åt Jehova överlämnade vittnen i våra dagar? De förlitar sig också på detta förordnande eller denna ordination från honom såsom grundval för sin kvalifikation såsom hans tjänare i detta högst nödvändiga hänseende. I denna tid finns det på jorden endast en kvarleva av dem som Jehova Gud har hållit på med att utvälja under de sistförflutna nitton hundra åren och förordna eller ordinera till att vara hans smorda tjänare åt det nya förbundet. Dessa är kvarlevan eller ”de återstående” av Guds vid en kvinna liknade organisations säd. (Upp. 12:17, NW) Till dem säger han: ”I ären mina vittnen, säger Jehova, och min tjänare, som jag har utvalt.” (Jes. 43:10, AS) Såsom grupp betraktad utgör nu denna kvarleva en tjänarskara eller en slavskara. De utgör vad Jesus i sin profetia kallade ”den trogne och omdömesgille slaven”, som han ”har satt [eller förordnat] över sitt tjänstefolk till att giva dem deras mat i rätt tid”. Från vem har kvarlevan fått sitt förordnande eller sin ordination till att fullgöra denna uppgift? Inte från människor, utan från sin husbonde, den regerande konungen, Jesus Kristus. Sedan Kristus tillträdde sitt rike år 1914 och sedan han kom till templet år 1918 för att hålla dom, vilken skulle börja med ”Guds hus”, har han funnit denna kvarleva av åt Gud överlämnade, smorda kristna göra just det som de var satta till att göra. Därför har han gjort med dem vad han lovade: ”Jag säger eder i sanning: Han skall sätta honom över alla sina tillhörigheter.” — Matt. 24: 45—47, NW.
8 Vad har vi för bevis för att de är förordnade av Gud genom hans osynlige, förhärligade Kristus och för att de är tillräckligt kvalificerade? Beviset består däri, att de delar ut andlig ”mat i rätt tid”. Det var inte med avseende på dem som Jehova profeterade: ”Se, dagar skola komma, säger Herren, HERREN [Jehova], då jag skall sända hunger i landet: icke en hunger efter bröd, icke en törst efter vatten, utan efter att höra HERRENS ord.” (Am. 8:11) Det var med avseende på kristenhetens präster och predikanter och deras församlingar. De förkastar den mat som ”slav”-klassen delar ut med hand och mun och lider därför hunger i andlig mening, allt därför att de inte erkänner den ”trogne och omdömesgille slav”-klassens icke-ortodoxa ordination eller förordnande. Men det finns hundratusentals andra, som är medvetna om sitt andliga behov och som kommer underfund med var de kan få den andliga födan och som verkligen tar emot den från den smorda kvarlevan av Jehovas vittnen. Dessa är de ärliga, ödmjuka, fårliknande människor, som Jehovas rätte herde, Jesus Kristus, för in i fållan för att de skall bli hans ”andra får”, i det han gör dem till ”en hjord” tillsammans med den smorda kvarlevan. — Joh. 10:16.
Tjänare under det nya förbundet
9, 10. Varför befinner sig de ”andra fåren”, fastän de inte kan vara ”tjänare åt ett nytt förbund”, också bland dem som i våra dagar är vederbörligen ordinerade tjänare?
9 Eftersom de ”andra fåren” måste följa Jehovas rätte herde, måste de också vara ”trogna och sanna vittnen” liksom han; de måste också vara tillräckligt kvalificerade tjänare åt Jehova Gud. Naturligtvis kan de inte vara ”tjänare åt ett nytt förbund” i den mening som aposteln Paulus var det, då han ju var delaktig i det nya förbundet såsom medlem av det andliga Israels ”heliga nation” och därför var en prästerlig tjänare, en medlem av det ”konungsliga prästerskapet” med en himmelsk kallelse. Men vi måste komma ihåg att det andliga Israel visades i en förebild eller en profetisk skuggbild genom det naturliga Israel i forna tider. Såsom medlemmar av denna utvalda nation var de naturliga israeliterna delaktiga i det gamla lagförbundet med deras Gud, Jehova. Men bland de naturliga israeliterna fanns det många icke-israeliter, som var tillfälligt bosatta eller främlingar som uppehöll sig i landet och som tjänade på olika sätt i Israel, i det att några till och med var tempelslavar. Dessa tillbad också Jehova som sin Gud, och hans lag beskyddade dem och föranstaltade om många välsignelser och privilegier åt dem. Det var de som åsyftades med uttrycket ”den som är tillfälligt bosatt hos dig innanför dina portar” och som inte fick lov att arbeta på Israels sabbatsdag. (2 Mos. 20:8—10, NW) De fick inte draga någon smälek över Jehovas namn, utan skulle prisa honom tillsammans med de naturliga israeliterna. De måste visa hur välsignade de blev av honom genom hans naturliga ”Abrahams säd”.
10 På samma sätt förhåller det sig med de ”andra fåren”, med dem som i vår tid innefattas i begreppet ”den som är tillfälligt bosatt hos dig [de andliga israeliterna] innanför dina portar”. De är inte andliga israeliter, som är delaktiga i det nya förbundet, men de lever i sanning under detta nya förbunds välsignelser och föranstaltningar och måste bringa sitt liv i överensstämmelse därmed. De måste vara ett den nya världens samhälle tillsammans med kvarlevan av det andliga Israel. De lyder under den gemensamma lagen, som kräver av alla att de skall vara Jehovas vittnen och predika nyheterna om Riket till ett vittnesbörd för alla nationer, innan denna världsliga tingens ordning når sitt fullständiga slut. (Matt. 24:14) För att göra det måste de också vara tillräckligt kvalificerade, och detta kräver först och främst att de skall ha en ordination från Gud. Som det nödvändiga steget i denna riktning har de villigt och i kärlek överlämnat sig åt Gud genom hans Son, Jesus Kristus, och att de på detta sätt har fullständigt underkastat sig honom, det har de symboliserat så som Jesus gjorde, genom dopet i vatten. Eftersom de på tillbörligt vis har överlämnat sig åt Gud, tar han emot dem och låter dem komma in i sin rätte herdes, Jesu Kristi, ”ena hjord”, inte till att bli medlemmar av det andliga Israel eller av det konungsliga prästerskapet med ett himmelskt arv eller till att bli prästerliga tjänare åt ett nytt förbund, utan till att bli vittnen för Jehova och tillräckligt kvalificerade tjänare under det nya förbundet. Han ordinerar eller förordnar dem som sina, jordiska tjänare till att tjäna tillsammans med den smorda kvarlevan av det andliga Israel. Alla dessa får denna ordination eller detta förordnande i kraft av att Jehova har tagit emot deras överlämnande genom Jesus Kristus, det nya förbundets medlare. Således är de alla hans ordinerade tjänare, vare sig de efter köttet är män eller kvinnor.
11. Vilken inverkan har världsliga nationers regler beträffande ordination på de tjänare som Jehova ordinerar, sett ur Skriftens synvinkel?
11 Ensamt på denna grund skulle det vara tillbörligt för alla nationer, som påstår sig ta hänsyn till kristna Ordets förkunnare, att erkänna dem som skriftenligt ordinerade evangelii tjänare. Nationerna är självrådiga och diktatoriska, när de ställer upp sina egna regler och fordringar och enligt dem förklarar vem som är en verkligt ordinerad förkunnare, erkänd av Gud. När nationerna kräver ett skriftligt bemyndigande från någon människa, någon grupp av människor eller en religiös organisation eller när de vill att någon av människor uppfunnen ceremoni skall utföras, innan de erkänner dessa åt Gud överlämnade män och kvinnor som Guds tjänare, så är detta inte tillbörligt enligt Skriften. Det är inte denna världens oinspirerade lagstiftare som har skrivit bibeln, utan Gud har låtit denna skrift nedskrivas genom sin andes drivande kraft, och hans sanna tjänare har hans inspirerade skrifts vittnesbörd om att de blivit ordinerade av honom, därför att de har överlämnat sig åt honom. Måttstocken för vad Guds ordinerade tjänare skall vara bör hämtas från hans skrivna ord, då det ju är Gud som ordinerar, och inte från av människor stiftade lagar och den juridiska tolkning dessa får av domare.
12, 13. När världsliga instanser lägger sig i hur ett sällskap av evangelii tjänare, sådana som Jehovas vittnen, är uppbyggt och fungerar, vilket svar bör då med rätta ges dem, och varför?
12 Gud, den universelle Suveränen, har rätt att avgöra, hur hans synliga organisation av hans folk skall vara uppbyggd och hur den skall fungera och vilka som skall vara hans tjänare i den och på vilka betingelser de skall vara det. Till och med religiösa sekter och samfund i kristenheten inser och gör krav på denna rätt för sin samfundsorganisation. År 1954 talade den förnämste inom den presbyterianska kyrkoförvaltningen i Amerikas Förenta stater till 400 representanter för Presbyterianska världsalliansen i Princeton i New Jersey och framhöll därvid, att till de grundläggande religiösa friheterna också hör ett kyrkosamfunds frihet att självt bestämma om sin inre styrelse och de förhållanden som bör råda inom det. Han sade därpå: ”När ett kyrkosamfund efter noggrant övervägande och bön finner att friheten att fullgöra dessa förpliktelser blir väsentligen beskuren av staten eller samhället, så är det kyrkosamfundets plikt att säga nej till staten och nej till samhället.” (New York Times, 29 juli 1954) Jehovas vittnen håller teokratiskt fast vid Jehovas regler och förordningar angående hur hans nya förbunds organisation skall vara uppbyggd och skall fungera. De säger nej till världsliga instanser, som vill lägga sig i deras angelägenheter.
13 De behöver inte någon handpåläggning av religiösa män för att bli ordinerade. Deras ordination är från Gud och kommer dem till del därför att de har överlämnat sin eviga tillvaro åt honom genom Kristus. De blir inte ordinerade genom de händer som läggs på dem av den som döper dem i vatten till en symbol av att de har överlämnat sig åt Gud. Men då ju deras dop i vatten står i ett visst förhållande till deras ordination från Gud, kan de uppge dagen då de blev döpta som den ungefärliga tidpunkten för deras ordination, detta för att fullgöra lagen i det land där man begär ett ordinationsdatum. Vad Jehovas vittnen önskar skall läggas på dem, för att göra dem kvalificerade, är Guds hand, hans hand som vidrörde Jeremias mun, varvid Gud sade: ”Se, jag lägger mina ord i din mun.” (Jer. 1:9) De önskar ha dens hand på sig, som förde prästen Esra i trygghet till Jerusalem, ”hans Guds goda hand över honom”, samma hand varom Nehemja, han som byggde upp Jerusalems murar, säger: ”Då gav konungen [dem] åt mig enligt min Guds goda hand över mig.” (Esr. 7:6, 9, 28; Neh. 2:8, 18; NW) Psalmisten säger: ”Håll din hand över din högra hands man, över den människoson, som du har fostrat åt dig.” (Ps. 80:18) Jehovas hand är den första som bör hållas över oss eller vila på oss för att ordinera eller förordna oss som kvalificerade tjänare. Om inte hans hand först vilar på oss, har det ingen verkan om människor sedan lägger händerna på oss, utan det är bara en formsak.
14. I vilka väsentliga avseenden skiljer sig de andliga israeliterna och deras åt Gud överlämnade följeslagare frän kristenhetens präster och predikanter?
14 Det är Jehovas hand som avskiljer hans smorda kvarleva av det andliga Israel och dess åt honom överlämnade följeslagare till att brukas av honom. Såsom konung Salomo profetiskt sade till Gud vid tempelinvigningen i Jerusalem: ”Du själv avskilde dem såsom din besittning från alla jordens folk, alldeles såsom du har talat genom din tjänare Mose, när du förde våra förfäder ut ur Egypten, o Herre Jehova.” (1 Kon. 8:53, NW) Att de allesammans är avskilda från denna världen för att predika de goda nyheterna om Guds rike, det visade aposteln Paulus i inledningen till ett av sina brev: ”Paulus, en Jesu Kristi slav och kallad till att vara en apostel, avskild för Guds goda nyheter, vilka han fordom genom sina profeter utlovade i de heliga Skrifterna, angående sin Son.” (Rom. 1:1, 2, NW) Emedan de på detta sätt har blivit avskilda, åligger det dem att utöva den rena, obesudlade formen av tillbedjan, den rena religionen, vilken bland annat inbegriper att man måste ”bevara sig utan fläck från världen”. (Jak. 1:27, NW) Därför liknar de inte kristenhetens ”regelrätt ordinerade Ordets förkunnare” eller präster och predikanter, som påstår sig vara avskilda och som lagen tillerkänner en sådan avskild ställning, men som ändå blandar sig i nationernas politik och stridigheter och gör sig alltigenom befläckade av denna världen.
Särskilda förordnanden
15. Hur utövades bemyndigandet att förordna i de första kristna församlingarna?
15 Hela det andliga Israels nation och dess åt Gud överlämnade följeslagare är avskilda och intar en från denna världen fristående ställning. De utgör alla ett den nya världens samhälle av kvalificerade evangelii tjänare. Men vissa medlemmar ibland dem blir i alla fall särskilt uttagna för olika ansvarsfulla tjänster, till vilka de blir ordinerade eller förordnade. Så till exempel fanns det i det första århundradet kristna profeter och lärare i församlingen i Antiokia (i Syrien), och de tjänade alla i dessa ansvarsfulla ställningar. Men så säger berättelsen: ”När de offentligen gjorde tjänst åt Jehova och fastade, sade den heliga anden: ’Bland dem alla må ni avskilja åt mig Barnabas och Saulus, för det arbete vartill jag har kallat dem.’ Då fastade de och bådo och lade händerna på dem och läto dem fara.” (Apg. 13:1—3, NW) Denna församlingens handpåläggning genom sina representanter var en form av ordination eller förordnande till en särskild tjänst. Längre fram under sin verksamhet i denna särskilda tjänst förordnade Paulus och Barnabas äldre män i nybildade församlingar till att bekläda ansvarsfulla tjänsteposter: ”Dessutom förordnade de åt dem äldre män till att bekläda ämbeten i församlingen, och i det de framburo bön med fastor, anförtrodde de dem åt Jehova, som de hade kommit till tro på.” (Apg. 14:23, NW) När aposteln Paulus gav den unge Timoteus bemyndigande att förordna, sade han: ”Låt ingen någonsin se ned på din ungdom. ... Lägg aldrig för hastigt dina händer på någon; bliv icke heller delaktig i andras synder; bevara dig ren.” — 1 Tim. 4:12; 5: 22; NW.
16. Varför utgör de på teokratiskt sätt förordnade tjänarna inom den nya världens samhälle i våra dagar inte någon prästklass?
16 När särskilda tjänare förordnas inom den nya världens samhälle, bör detta alltså inte ske enligt demokratisk metod, utan måste utföras på teokratiskt sätt, av den styrande kretsen eller av dem som i andra länder fungerar som representanter för den styrande kretsen. Att innehavare av dessa särskilda tjänsteposter eller tillsyningsmän inom församlingen förordnas betyder emellertid inte att det skapas en avskild prästklass och att alla de övriga i församlingen inte är några av Gud tillräckligt kvalificerade evangelii tjänare. Vi har alla vår tillräckliga kvalifikation från Gud i behåll, så länge vi studerar och troget tjänar Jehova såsom hans vittnen.
17. Vad skedde verkligen i forna dagar ”genom apostlarnas handpåläggning”, och varför är det inte tillbörligt att gå till väga på det sättet nu?
17 När forntida ansvariga tjänare i församlingen lade sina händer på någon, ägde detta giltighet som ordination eller förordnande. Denna ceremoni hade en viss faktisk verkan i denna församlingens första tid, när ”anden blev given genom apostlarnas handpåläggning”. De som lade händerna på Paulus och Barnabas, förmedlade inte anden till dem, men de fick av anden befallning att avskilja dem för ett särskilt arbete. I våra dagar talar inte anden hörbart till oss, och apostlarna är inte lekamligen närvarande hos oss för att lägga händerna på oss och förläna oss andens mirakulösa gåvor, och det finns inte i denna tid någon till bekännelsen kristen på jorden, som kan enligt Skriften bevisa, att han ens är en med dylik förmåga utrustad efterträdare till apostlarna. Dessa andens mirakulösa gåvor har försvunnit såväl som de apostoliska förmedlande kanalerna. Det var därför som Paulus klassificerade ”handpåläggning” som en del av de ”första grunderna av läran om Kristus”. (Hebr. 6:1, 2; Apg. 8:18; 1 Kor. 13: 8—11; NW) En sådan formalitet som att bokstavligen lägga händerna på någon vid hans förordnande har ingen särskild kraft och verkan i vår tid.
18. Hur kan ett giltigt förordnande på tillbörligt sätt meddelas den förordnade?
18 Vad som verkligen betyder något är själva det enkla och direkta förordnandet från den bemyndigade styrande kretsen. Detta förordnande kan delges muntligen eller genom brev, till och med i form av ett ifyllt brevformulär. Vad som här betyder något är att förordnandet kommer från den erkända styrande kretsen, och därför måste underskriften under brevet eller formuläret visa, att det kommer från denna auktoritativa krets. Om underskriften är skriven för hand eller enbart stämplad har ingen inverkan på saken, så att den i senare fallet skulle vara mindre bindande eller ogiltig. Om det är den styrande kretsens stämpel och den används av den som är bemyndigad att bruka den, så är förordnandet auktoritativt och är bindande.
19, 20. Vilka forntida exempel på ett dylikt bruk ges i bibeln?
19 Det förhåller sig så, även om det inte är lika högtidligt eller gör ett lika djupt intryck, när ett brev eller ett formulär med ett förordnande undertecknas med en gummistämpel, som när människor bokstavligen och formellt lägger händerna på dens huvud som blir förordnad. Att sätta en stämpel under ett officiellt brev är ett gott bibliskt bruk.
20 När drottning Isebel ville utfärda instruktioner till de äldre männen i Jisreel, vad gjorde hon då? Fick hon kung Ahab att underteckna ett brev med instruktioner i? Hör här: ”Hon [skrev] brev i Ahabs namn och beseglade dem med hans sigill och sände breven till de äldre männen och ädlingarna, som voro i Nabots stad och bodde där jämte honom.” De äldre männen och ädlingarna erkände det påtryckta sigillet och utförde instruktionerna, som synbarligen kom från konungen. (1 Kon. 21:8—11, NW) Värdet och kraften hos en myndighets stämpel eller sigill framhölls av konung Ahasveros, när han sade till sin drottning, Ester, och sin ”statsminister”, Mordokai: ”Och skriv nu själva i konungens namn för judarnas räkning — enligt vad som är gott i edra egna ögon — och besegla [det] med konungens signetring, ty en skrivelse som är skriven i konungens namn och beseglad med konungens signetring är omöjlig att återkalla.” Mordokai som dåtida statsminister handlade i överensstämmelse härmed: ”Han grep sig an med att skriva i konung Ahasveros’ namn och utföra beseglingen med konungens signetring och sända skrivna dokument medelst kurirer.” På grund av denna enhetliga stämpel erkände ståthållarna i alla Persiens provinser och även judarna den bindande kraften i dessa skrivna dokument, och de handlade så som det var föreskrivet i dem. — Est. 8:8, 10, NW.
21. Varför brister inte Sällskapet Vakttornets metod, när det gäller att tillkännage förordnanden av tjänare för Jehovas vittnens församlingar, i kraft och giltighet?
21 Må alltså ingen undervärdera kraften och giltigheten hos ett med vederbörlig stämpel försett brev; stämpeln ger det vikt och myndighet. Nu kan det hända att mer än en tjänare i en församling kan förordnas i en och samma med vederbörlig officiell stämpel försedda formulärskrivelse, men de åligganden som anförtros åt en förordnad person avgör graden av denna förordnade individs ansvar, om han har fler förpliktelser än andra tjänare eller inte. Vad annat som brevet eller skrivelsen må säga eller vem annan samma skrivelse må förordna till en tjänst av annat slag fråntar inte denne tjänare något av hans särskilda ställning. Så stämplade utnämningsbrev (formulärskrivelser i många fall) används av Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet och dess många avdelningar i våra dagar som ett lämpligt medel, när det gäller att förordna tjänare för mer än 14.000 församlingar av Jehovas vittnen jorden utöver. I alla dessa församlingar erkänner medlemmarna stämpeln och godtar förordnandet. Vem har då rätt att ifrågasätta ordinationens eller förordnandets giltighet? Man kan vara säker på att över alla dessa särskilda tjänare, som insatts i sitt ämbete genom dessa stämpelförsedda utnämningsbrev, håller Sällskapets styrande krets sina händer, inte bokstavligen utan i den meningen, att den stöder och hjälper och uppehåller dem eller avlägsnar dem i verkets allmänna intresse.
Anbefallningsbrev, skrivna på hjärtan
22—24. Hur beskrev Paulus de anbefallningsbrev som han förde med sig?
22 Aposteln Paulus väckte själv frågan om kvalifikation. Han sade: ”Och vem är tillräckligt kvalificerad härför? Vi äro det, ty vi utbjuda icke Guds ord som en handelsvara, såsom många människor göra, utan vi tala i uppriktighet, ja, såsom sända av Gud [icke av människor].” (2 Kor. 2:16, 17, NW) Men hade Paulus eller förde med sig ens ett stämpel- eller sigillförsett brev, vari han förordnades eller rekommenderades av den styrande kretsen i Jerusalem eller av dem som hade lagt händerna på honom och Barnabas i Antiokia? Kunde han visa fram ett sådant brev för de synagogor han besökte för att predika eller för församlingar, som han grundade, eller för ståthållaren Felix eller ståthållaren Festus eller för konung Agrippa eller för kejsar Nero, när han slutligen trädde fram för rannsakning inför honom i Rom? Det finns ingenting som visar, att han hade något sådant brev eller en sådan skrivelse! Paulus behövde inte någon sådan skrivelse. Han hade någonting som var bättre än ett av människor hopsatt, av människor undertecknat brev på skrivtavlor eller papper. Han hade vittnen i Damaskus, som kunde intyga att han hade blivit döpt i vatten till en symbol av sitt överlämnande och sin tro på Jehova genom Jesus Kristus. Han var också ”uppfylld av helig ande” och ägde denna andes mirakulösa gåvor. Och vad mera var, han hade förmågan att lägga händerna på döpta troende och förläna dem andens gåvor. Härav visste han att det var Gud som hade gjort honom tillräckligt kvalificerad. Vad behövde han då något med stämpel eller sigill försett brev från någon på jorden? Det starkaste beviset för att någon är tillräckligt kvalificerad för en tjänst eller ett ämbete är resultatet av hans arbete, det som han har åstadkommit. Paulus ägde detta bevis, och det tjänade som ett högst verkningsfullt anbefallningsbrev, som bekräftade att han blivit förordnad.
23 Till den kristna församling som han hade grundat i Korint sade han: ”Börja vi återigen anbefalla oss själva? Eller behöva vi kanske, liksom somliga människor, anbefallningsbrev till eder eller från eder? Ni själva äro vårt brev, som är skrivet på våra hjärtan och som är känt och läses av hela mänskligheten. Ty ni visas vara ett Kristi brev, skrivet av oss såsom tjänare, skrivet icke med bläck, utan med den levande Gudens ande, icke på stentavlor, utan på tavlor av kött, på hjärtan.” (2 Kor. 3:1—3, NW) Längre fram fick den nyundervisade Apollos ett rekommendationsbrev med sig från de kristna bröderna i Efesus till församlingen i Korint, men Paulus behövde inte något sådant bokstavligt rekommendationsbrev. (Apg. 18:24—28, 1—11) Just de människor, som han hade gjort till lärjungar under ett och ett halvt år av intensiv prediko- och undervisningsverksamhet i Korint, var själva ett kraftfullt brev.
24 Dessa lärjungar var Paulus’ brev, som var skrivet på hans hjärta, ty han förde dem liksom alltid med sig i sina känslor av tillgivenhet för dem, och han skrev brev till dem, därför att han hade omsorg om dem. Samtidigt hade han lärt och övat dem att vara predikande vittnen för Jehova och Kristus, och således var dessa korintiska kristna Paulus’ brev, som öppet kunde beskådas, som var känt och lästes av hela mänskligheten. De var inte ett brev från människor, inte ens från den styrande kretsen i Jerusalem.
25, 26. Vilket ytterligare vittnesbörd från bibeln visar bur Paulus’ anbefallningsbrev blev åstadkomna?
25 De visades ”vara ett Kristi brev”, och Jesus Kristus, som hade utvalt Paulus till att vara ett särskilt redskap som skulle bära hans namn till de icke-judiska nationerna, brukade Paulus själv som sin tjänare vid skrivandet av detta brev. Paulus kunde inte av sig själv ha skrivit detta mänskliga brev, ty såsom Jesus sade till sina lärjungar, ”skilda från mig kunna ni icke göra någonting alls”. (Joh. 15:5, NW) Han brukade Paulus på ett mycket mera krävande sätt än genom att bara låta honom sätta sig ned med en bokstavlig penna och bokstavligt bläck och skriva ett brev på papper, vari han anbefallde sig genom skrivna ord i stället för genom mödosamma gärningar. Förutom att Paulus på vardagarna arbetade som tältmakare tillsammans med Akvila och Priscilla, brukade Jesus Paulus till att skriva detta mänskliga anbefallningsbrev genom att låta honom tala i den judiska synagogan varje sabbat för att vinna både judar och greker. Med tiden blev Paulus mera ”intensivt upptagen av ordet [Guds ord], i det han vittnade för judarna för att bevisa, att Jesus är Kristus”, och han stannade där i allt ett och ett halvt år ”och lärde Guds ord ibland dem”.
26 När Paulus slutligen lämnade Korint, lämnade han efter sig frukten av sitt arbete. Vad då? Jo, en kristen församling, dit också Krispus, den forne synagogföreståndaren, och allt hans husfolk hörde, vilka Paulus själv hade döpt. Denna församling var ett anbefallningsbrev, ”skrivet icke med bläck, utan med den levande Gudens ande”, ty det skedde genom Guds ande, som verkade genom Paulus, i det han kom till dem ”med ådagaläggande av ande och kraft, på det att eder tro måtte vara, icke i människors vishet, utan i Guds kraft”. Guds ande i Paulus frambragte eller skrev de läsliga orden i detta församlingsbrev. Brevet var inte skrivet på kalla stentavlor, utan på ”tavlor av kött, på hjärtan”, som var varma och kärleksfulla. Dessa hjärtan var någonting att läsa, ty de talade om kärlek först och främst till Gud, de talade om tro, en övertygelse som utövades till rättfärdighet, och de flödade över så att korintiernas munnar drevs till att förkunna offentligen till frälsning. (Apg. 18:1—11; 1 Kor. 2:4, 5; 2 Kor. 3:1—3; Matt. 22:37, 38; Rom. 10:10; NW) För att någon skulle kunna frambringa ett sådant levande, talande brev till rekommendation för den som hade skrivit det, krävdes det sannerligen att han skulle ha gjorts tillräckligt kvalificerad av Gud, den Allsmäktige.
27. Vilka faktiska förhållanden i våra dagar intygar att Jehovas vittnens ställning som evangelii tjänare är äkta?
27 Hur är det då i vår tid? Frånsett brev som gäller förordnanden och som sänds till församlingar eller medförs av särskilt förordnade tjänare inom Guds synliga organisation, är inte Jehovas vittnen försedda med utnämnings- eller rekommendationsbrev för att bevisa, att de såsom åt Gud överlämnade män och kvinnor är skriftenligt ordinerade Guds tjänare, som tjänar i samband med hans nya förbund genom medlaren Jesus Kristus. Den nya världens samhälle av Jehovas vittnen, som använder Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet som sin tjänare, behöver inga sådana brev eller skrivelser angående förordnande eller ordination, inga sådana rekommendationsbrev, lika litet som Paulus behövde det. Kristenheten erkänner inte Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet som ett redskap i Guds hand. Men ”Jehovas vittnens historia i våra dagar”, som nu publiceras i tidskriften Vakttornet, ger en autentisk, dokumenterad redogörelse för hur Gud, den Högste, och hans Son, Jesus Kristus, har brukat Sällskapet, ja, och brukat dess officiella tidskrift alltsedan den tid då dessa båda började existera. I vår tid har denna bibliska tidskrift en upplaga på minst 2.550.000 exemplar av varje nummer, på fyrtiotre språk, och Sällskapet, som ger ut den, har sjuttioåtta avdelningar spridda över hela jorden. Detta förhållande utgör ett brev, som inte kan utplånas och som är känt och läses av alla människor, och det anbefaller åt varje gott samvete dessa båda redskap såsom sådana som brukas av Gud till att fullgöra hans härliga uppsåt i denna så oerhört kritiska tid av osäkerhet, tvivel och fruktan.
28. Hur har medlemmar av den smorda kvarlevan sedan 1919 åvägabragt bevis för sin ställning som kvalificerade Ordets förkunnare?
28 Kristenheten och dess till namnet kristna regeringar vägrar att erkänna den skriftenliga ordination, som har kommit Jehovas åt honom överlämnade vittnen till del. Därför betraktar och behandlar de dem inte som ordinerade, religiösa, Ordets förkunnare. I stället för att respekteras som tillräckligt kvalificerade tjänare har Jehovas vittnen den utmärkelsen att uppfylla Jesu profetia: ”Ni skola bliva hatade av alla nationer för mitt namns skull.” (Matt. 24: 9, NW) Inga brev eller skrivelser på papper, som ni vittnen skulle kunna visa upp för världen, skulle komma den att ändra sin hållning gentemot er. Men ni har ett brev, och ni har själva blivit brukade till att skriva det, som talar med större myndighet än något handskrivet, maskinskrivet eller tryckt brev, försett med stämpel och sigill, när det gäller att visa att ni är ordinerade eller förordnade av Gud. Det är ett levande brev, vars innehåll är spritt över hela jorden i mer än 160 länder och områden och kan läsas på mer än 100 språk. Sedan 1919 har den smorda kvarlevan av det nya förbundets tillräckligt kvalificerade tjänare predikat de goda nyheterna om Riket för alla nationer, trots det hat de varit föremål för i hela världen. På detta sätt har de genom Guds ande hållit på med att skriva på tavlor av kött, på hjärtan, och i denna tid är den ”stora skaran” av andra får, som församlats till den rätte Herdens, Jesu, ”ena hjord”, bevis för att de har blivit ordinerade av Gud. Det är ett mänskligt rekommendationsbrev, som intygar att de är den klass, som utgör Guds ”trogne och omdömesgille slav”.
29. Vilka andra har, i synnerhet sedan 1931, ovedersägligen bevisat sig vara ordinerade tjänare under Guds nya förbund?
29 I synnerhet sedan 1931 har den ”stora skaran” av andra får varit förenad med den smorda kvarlevan och predikat tillsammans med den. De som tillhör denna ”stora skara” kan inte undgå en plats på historiens blad. Också de har skrivit historia genom att lojalt tjäna tillsammans med kvarlevans medlemmar såsom vittnen för Jehova, lida med dem, dö med dem, bevara kristlig ostrafflighet tillsammans med dem intill nu. Att de är ordinerade, tillräckligt kvalificerade Guds tjänare har också hela tiden betvivlats och förnekats av kristenheten. Men vad säger oss i dag det som nu är faktisk historia? Är de av Gud sända, tillräckligt ordinerade tjänare under Guds nya förbund? Har de något obestridligt rekommendationsbrev, som tystar allt tvivel såsom oberättigat och all anklagelse såsom fördomsfull och falsk. Inte något brev som är skrivet med bläck på papper eller inristat på stentavlor, utan det levande brev som har skrivits förmedelst Guds ande på fårliknande människor. Det är ett rekommendationsbrev som är skrivet på ”tavlor av kött, på hjärtan”, dvs. andra troende mäns och kvinnors hjärtan. Sedan 1931 har på detta sätt antalet av Jehovas vittnen ökats från långt under 100.000 år 1931 till nu långt över 550.000, som befinner sig i den nya världens samhälle.
30. Vad måste vi göra och kommer vi att göra för att grundligt fullgöra vad som tillhör vårt ämbete?
30 Må djävulens himmel och jord förstöra eller utplåna detta levande, av ande uppfyllda brev, om de kan! Harmageddonkrigets förödande stormflod kommer att ur tillvaron sopa bort dessa himlar och denna jord, som hör djävulen till, och jämte dem deras blodbefläckade historia, men den kommer inte att utplåna innehållet i detta levande brev, som är skrivet av alla Jehovas vittnen med hans ande. Alla de överlevande från Harmageddon kommer att vara vårt anbefallningsbrev inför hela universum! Detta anbefallningsbrev kommer till och med att läsas av de döda, när de uppstår efter Harmageddon. Innehållet i detta brev kommer att bli ännu längre, i det att fler människohjärtan får denna inskrift fram till Harmageddon. När världens religiösa system tillintetgörs i detta krig, kommer detta brev att finnas kvar och kommer att därefter spridas ut över den renade jordens yta som ett levande vittnesbörd om Jehovas makt och ande, som nu verkar i hans tillräckligt kvalificerade tjänare. Fortsätt därför med att skriva detta den ”nya världens samhälles” brev genom att grundligt fullgöra Vad som tillhör ert ämbete, i det att ni predikar dessa goda nyheter om det triumferande riket till ett vittnesbörd för alla nationer, tills denna världen når sitt slut!
(The Watchtower, 1 november 1955)