Frågor från läsekretsen
● Vad var orsaken till de religiösa fastorna bland Israels folk? Somliga påstår att de kristna bör fasta och hänvisar till Matteus 9:15; 17:21 och Apostlagärningarna 13:2, 3 som stöd för sitt påstående. Är deras synpunkt riktig? — S. A., Argentina.
I den mosaiska lagen användes inte uttrycket ”fasta”, men i förbindelse med försoningsdagen påbjöds det: ”I skolen späka eder”, eller, enligt AV: ”I skolen plåga edra själar.” (3 Mos. 16:29—31; 23:27; 4 Mos. 29:7) Detta uttryck anses allmänt innebära fasta, och man söker ytterligare stöd för denna uppfattning i skriftställen sådana som Esra 8:21, Jesaja 58:3, 5 och Psalm 35:13. Fastän försoningsdagen var den enda dag, på vilken Gud särskilt påbjudit fasta, så hände det dock att han gav befallning om fasta vid andra särskilda tillfällen. Judarna införde många fastedagar, och en tid hade de fyra årliga fastor till hågkomst av de olyckliga händelserna under det ödesdigra året 607 f. Kr. När Jesus var på jorden, hade fariséerna för vana att fasta två gånger i veckan, på den andra och den femte veckodagen. (Sak. 8:19; Luk. 18:12) Fastor var ett medel att tillkännage gudaktig sorg och ånger över begångna synder. (1 Sam. 7:6; Joel 1:14; 2:12—15; Jon. 3:5) Exempel anförs, som visar att det också var lämpligt att fasta, om man stod inför en stor fara eller när man var i behov av gudomlig vägledning eller då man befann sig i prövningar eller blev utsatt för frestelser. — 2 Krön 20:3; Esr. 8:21; Est. 4:3, 16; Matt. 4:1, 2.
Sann religiös fasta innebär inte att man asketiskt plågar sin kropp med hunger, som om kroppslig smärta eller fysiskt obehag i och för sig skulle vara något förtjänstfullt. Att man fastar är i själva verket en naturlig följd av stark sinnesrörelse. Om sinnet är upptaget av viktiga frågor och problem eller hjärtat rörts av djupa känslor, kräver kroppen ingen mat och skulle vägra att smälta och tillgodogöra sig den, om den intogs. Om sinnespåfrestningen är tillräckligt stor, omintetgör den kroppens normala begär efter föda.
Den religiösa fastan finner vi just vara grundad på denna naturliga önskan hos en människa att avstå från mat under vissa omständigheter. Den anger för Jehova den djupa rörelse som den fastande känner. Den människa som fastar visar härmed att hennes sinne eller känslor är så tyngda av sorg eller fyllda av smärta, att hennes kropp vägrar att taga emot mat. En persons sinne och känslovärld kan ha fått en sådan knäck genom synder han begått, och han är kanske så upptagen av längtan efter förlåtelse, så inriktad på att fatta beslut om att undvika att i fortsättningen begå synder, att det hos honom varken finns tid eller tillfälle att tänka på sådant som mat. Om han är verkligt djupt sorgsen och ångrar sig av hela sitt hjärta, skulle det vara skadligt för honom att äta, och kroppen skulle ge till känna att maten vore ovälkommen. Eller kanske en person står ansikte mot ansikte med ett allvarligt problem, som kräver eftertanke, begrundan och koncentrerat studium, för att han skall få veta vad som är Guds vilja beträffande den sak det gäller och få hans ledning. Kanske Jehovas namns ära beror på det val han träffar eller det uttalande han kommer att göra. En person med sinnet så upptaget av dylika ting skulle knappast tänka på sin mage.
Men hur förhåller det sig med en människa som högljutt talar om sin sorg över begångna synder, om sin önskan att få förlåtelse och sitt beslut att bättra sig, eller som ordar om hur ängslig hon är för att inte kunna träffa ett rätt val vid en avgörande tidpunkt och likväl hela tiden proppar sig full med en massa mat? Hon är helt visst inte djupt gripen eller verkligt bekymrad, trots alla sina bedyranden. Hennes goda aptit förnekar det intryck hon vill göra av att vara djupt bekymrad. Vad det beträffar, så kan fastor också blott och bart vara en attityd, ett utvärtes ”sken”.
Vid en tidpunkt hade judarna t. ex. gjort sig skyldiga till stor synd, men de ångrade sig inte uppriktigt. De gav sig sken av att tillbedja Jehova, i det de tjänade honom med läpparna och utförde religiösa ceremonier för syns skull. Fastan var en sådan ceremoni, och de trodde att Gud med välbehag skulle se till deras fasta: ”Vartill gagnar det, att vi fasta, när du icke ser det, vartill, att vi späka oss, när du icke märker det?” Jehova talade om för dem varför deras fasta var till intet gagn, då han sade, att även under sina fastedagar skötte de sina egna sysslor och ägnade sig åt nöjen, åt kiv och split och våldsgärningar och visade ingen sådan gudaktig bedrövelse och ånger som borde känneteckna en uppriktigt menad fasta. Deras fasta var inte av det slaget att den kunde komma deras röster att bli hörda i himmelen, även om deras under stora later upphävda klaganden var högljudda så det förslog. Jehova fördömde den skrymtaktighet som de lade i dagen: ”Skulle detta vara en fasta, sådan som jag vill hava? Skulle detta vara en rätt späkningsdag? Att man hänger med huvudet såsom ett sävstrå och sätter sig i säck och aska, vill du kalla sådant att hålla fasta, att fira en dag till HERRENS behag?” — Jes. 58:1—5.
Fastan skulle ge uttryck åt bedrövelse och ånger, men deras handlingar förnekade att fastan hade sin grund i sorg och ånger. För att fastan skulle vara välbehaglig måste den åtföljas av ett handlingssätt som visade att man önskade rätta begångna felsteg: ”Nej, detta är den fasta, som jag vill hava: att I lösen orättfärdiga bojor och lösen okets band, att I given de förtryckta fria och krossen sönder alla ok, ja, att du bryter ditt bröd åt den hungrige och skaffar den fattige och husville härbärge, att du kläder den nakne, var du ser honom, och ej drager dig undan för den som är ditt kött och blod.” (Jes. 58:6, 7) Dessa judar hade förgätit den andliga fostran som var förbunden med sann fasta, de brydde sig inte om att fästa avseende vid den sanna ångerns och bättringens ande, som fastan skulle ge uttryck för. De ansåg, att blott och bart det förhållandet att de fastade skulle vara ett medel att vinna Guds ynnest, en orsak till att åberopa sådan ynnest, ett pris varmed sådan gudomlig ynnest kunde köpas, vilket mycket liknar det sätt på vilket somliga människor nu för tiden betraktar ceremoniell bön med tillhjälp av radband, varvid rabblandet av ett särskilt angivet antal böner förmenas med ett visst antal dagar förkorta lidandestiden i en inbillad skärseld. Dessa judar menade, som asketerna, att själva obehaget som var förbundet med själens späkning var förtjänstfullt, och de menade, att de genom sitt handlingssätt fick vissa fordringar på Gud, så att han var skyldig att vedergälla dem på något sätt. När de inte fick någon sådan vedergällning, ställde de frågor till Gud om den lön de ansåg sig berättigade till: ”Vartill gagnar det, ... att vi späka oss [våra själar, AT], när du icke märker det?”
De fyra årliga fastorna, då de begrät de olyckliga händelserna av år 607 f. Kr., var likaledes oärliga, självpåtagna, självpåtvingade. Vid dessa tillfällen grät judarna och fastade, såsom sådana som var utsatta för lidande, i det de tyckte synd om sig själva och fick en viss tillfredsställelse av denna sin självömkan; men de var inte verkligt sorgsna eller förkrossade över de synder som hade fört dessa olyckor med sig, som från början hade upptänt Guds vrede emot dem. Jehova tillkännagav för dem, att deras fasta var en självrättfärdig, prålig yttre åthäva och formalitet, varvid de tänkte på det egna jaget lika mycket som när de åt och drack för att tillfredsställa kroppens krav. Han påpekade för dem, att de borde sluta upp med sådan fasta och glädja sig över återupprättandet av den sanna tillbedjan och över att andra blev ”inbärgade” för att taga del i Jehovas tjänst. (Sak. 7:3—7; 8:19, 23) Sådan fasta, som judarna ägnat sig åt och som inte åtföljdes av verklig ånger, tillfredsställde bara en känsla av personlig överlägsenhet och egenrättfärdighet, såsom Jesus påvisade i liknelsen om en fastande farisé. (Luk. 18:11, 12) Att någon tillfogar sig kroppslig plåga genom självpåtagen, formalistisk fasta i föregiven ödmjukhet bekämpar inte köttets begärelser och vinner inte Guds godkännande åt den som ägnar sig häråt: ”Just dessa ting äga i sanning ett utseende av vishet i en självpåtagen form av tillbedjan och låtsad ödmjukhet, en sträng behandling av kroppen; men de äro icke av något värde då det gäller att bekämpa tillfredsställandet av köttet.” — Kol. 2:20—23, NW.
Sådan var just fariséernas fasta. Om dessa sade Jesus till sina efterföljare: ”När ni hålla på att fasta, sluta då upp med att anlägga en sorgsen uppsyn likt skrymtarna, ty de vanställa sina ansikten, så att det skall synas för människor att de hålla på att fasta. Jag säger eder i sanning: De få nu till fullo sin belöning. Men när du håller på att fasta, smörj ditt huvud med olja och tvätta ditt ansikte, på det att du må synas fasta, icke för människor, utan för din Fader som är i det fördolda; då kommer din Fader, som ser på i det fördolda, att vedergälla dig.” (Matt. 6:16—18, NW) Fariséerna fastade för att draga uppmärksamheten till sig; de tog på sig en beklämd, dyster uppsyn, som inte hade sin grund i någon verklig sorg, och gick avsiktligt omkring otvättade och skyltade med ett ovårdat yttre. Att bli sedda av människorna var vad de stod efter, och det var allt de fick. Eftersom de saknade verklig fromhet, visste de inte hur sådan skulle komma till uttryck. Deras skrymtaktighet var uppenbar. Ingen människa bör genom handlingar söka ge uttryck för något som inte finns inom henne. Om vi fastar inför Gud, bör vi inte göra det för att bli sedda av människor.
Men visar då inte det nyss citerade skriftstället att Jesu lärjungar bör fasta? Fasta, som hölls på rätt sätt, kunde då vara välbehaglig, men kom ihåg, att detta var under den judiska tingens ordning. Hur förhåller det sig med Matteus 17:21, som omnämndes i frågan? Denna text, såväl som texterna i Markus 9: 29, Apostlagärningarna 10:30, 1 Korintierna 7:5 och 2 Korintierna 6:5 innehåller inte någon hänvisning till fasta enligt de tillförlitligaste manuskripten. (Detta framgår bl. a. av Nya Världens övers.) Matteus 9:15 påbjuder inte att de kristna skall fasta. Medan Kristus var på jorden, var det inte tillbörligt för dem att göra det. När han dog sörjde och fastade de, men efter hans uppståndelse sörjde de inte på det sättet, och alldeles särskilt inte sedan den heliga anden hade blivit utgjuten. (Mark. 2:18—20; Luk. 5:33—35) De första kristna fastade emellertid verkligen vid vissa tillfällen. När Barnabas och Paulus sändes ut på ett särskilt missionärsuppdrag till Mindre Asien, förekom fasta och bön. Fasta förekom också när tjänare förordnades för en ny församling. (Apg. 13:2, 3; 14:23) Guds ledning behövdes då på ett särskilt sätt. Fasta var tillbörlig vid dessa tillfällen. De kristna är emellertid inte befallda att fasta. — Rom. 14:5, 6.
Liksom lärjungarna vid tiden för Kristi, Brudgummens, första närvaro inte skulle fasta, så behöver de inte heller göra det nu vid tiden för hans andra närvaro. Denna är en tid av glädje, inte av sorg och klagan. Somliga håller före, att en kristens fasta nu innebär att han avstår från att tillfredsställa köttets begärelser eller undviker oren föda för sinnet. Detta stämmer emellertid knappast, om vi tänker på tillvägagångssättet vid fasta. Att fasta innebar att under en viss tid avstå från fullt tillbörlig föda. Oren och osund föda för sinnet eller omoraliskhet i fysiskt avseende är aldrig tillbörlig. Ett avståndstagande från sådana ting bör vara varaktigt, beständigt. Dylika ting skulle dödas, fastnaglas vid pålen och man skulle inte åter ägna sig åt dem, så som den som har fastat sedan börjar äta igen. (Gal. 5:24; Kol. 3:5; 1 Petr. 2:11) Att bryta fastan, när det gäller sådana ting, skulle vara ödesdigert. (Hebr. 10:26, 38, 39; 2 Petr. 2:20—22) Att vägra att bryta fastan, när det gäller bokstavlig mat, skulle vara ödesdigert. Fasta innebar vanligen sorg och klagan; att avstå från det som är ont bringar glädje och fröjd. Att försöka draga en dylik parallell är att göra våld på begreppet fasta.
Om den kristna organisationen såsom sådan skulle fasta nu, skulle detta innebära en självpåtagen fasta, en fasta som inte påbjudits av Gud. Det skulle vara olämpligt nu då brudgummen har återvänt och den sanna tillbedjan har återupprättats. (Sak. 8:19; Matt. 9:15) En enskild individ kan emellertid välja att fasta vid vissa tillfällen av andliga skäl. Om han står inför ett särskilt prov eller har ett krävande uppdrag att utföra eller är djupt bedrövad över någon överträdelse, då kan hans bekymmer eller sorg komma till uttryck däri att han avstår från föda. En sådan person kanske föredrar att fasta, så att hans sinne kan bli helt och hållet upptaget av djup eftertanke eller begrundan och till en tid inte behöver i sin verksamhet hindras av att kroppen får föda. Dessutom kan kristna avstå då och då från sådana ting, som kan vara rätta och riktiga i sig själva, men som kan leda till andlig försvagning, om man ägnar sig alltför mycket åt dem. (1 Kor. 7:5, 29—31) Ju mera bekymmer vi har om det materiella, desto mindre kommer vi att tänka på det andliga. Fasta aldrig, när det gäller den andliga maten, som innebär både att lära känna och att göra Jehovas vilja. — Joh. 4:34.
● Galaterbrevet 3:17 visar att lagförbundet ingicks 430 år efter förbundet med Abraham. 2 Moseboken 12:40 säger att Israels barn bodde i Egypten 430 år, och vid slutet av denna tid ingicks lagförbundet. Men förbundet med Abraham ingicks ju ett par hundra år innan hans sonson Jakob eller Israel kom till Egypten tillsammans med sina avkomlingar för att tillfälligt bosätta sig där. Hur kan därför den tid som förflöt mellan ingåendet av de båda förbunden sammanfalla med den tid Israels barn var bosatta i Egypten? — R. D., Maryland.
Om vi undersöker ”En intressant kronologisk tabell”, som var införd i Vakttornet för den 1 juli 1951, finner vi att Skriften anger att förbundet med Abraham ingicks år 1943 f. Kr., att Abraham också samma år drog in i Kanaan och började sin vistelse där. Detta angav början av perioden om 430 år. Trettio år senare, då Isak blev smädad och hånad av Ismael, började de 400 åren av betryck. (1 Mos. 15:13; 21:8, 9, 1878; Apg. 7:6) År 1728 f. Kr. förenade sig Jakob och hela hans familj med hans son Josef i Egypten, för att påbörja deras tillfälliga vistelse i Egypten, som följde på en 215 år lång vistelse i Kanaans land, vilken hade påbörjats av Abraham. Därpå dröjde det ytterligare 215 år, innan Israel befriades från sin tillfälliga vistelse i Egypten och betrycket där år 1513 f. Kr., vid vilken tidpunkt lagförbundet upprättades med Israels nation. De skriftställen som bestyrker dessa kronologiska uppgifter finner vi i den omnämnda tabellen.
Bibeln visar således tydligt och klart, att från det abrahamsförbundet ingicks och till dess lagförbundet upprättades förflöt en tid av 430 år, vilket överensstämmer med uppgifterna i Galaterna 3:17. Det framgår också härav att det förflöt en period av 430 år, under vilken Abraham och hans avkomlingar ”bodde såsom främlingar” i landet, halva tiden i Kanaan och halva tiden i Egypten. Men detta tycks strida mot 2 Moseboken 12:40 (AV), som lyder: ”Men den tid som Israels barn, vilka bodde i Egypten, hade bott såsom främlingar var fyra hundra trettio år.” Det är emellertid bara då man flyktigt betraktar detta skriftställe som man får tanken att här är en motsättning. Skriftstället säger inte att de bodde i Egypten 430 år, utan att de ”bodde såsom främlingar” under denna tid. Under sista hälften av denna tidsperiod bodde de i Egypten, men inte hela tiden. Septuagintaöversättningen av denna vers återger den exakta tanken: ”Och den tid som Israels barn bodde såsom främlingar, under det de vistades i Egyptens land och i Kanaans land, var fyra hundra trettio år.”
Septuaginta är en översättning, som gjordes under 100- och 200-talen före Kristus — otvivelaktigt fullbordades 2 Moseboken under 200-talet — och grundar sig på hebreiska handskrifter, vilka är äldre än de som ligger till grund för den allmänt erkända masoretiska hebreiska texten. Därför kan den mycket väl vara exaktare i många av sina återgivanden än den antagna masoretiska texten. Den samaritiska Pentateuken, en transkribering av den hebreiska texten till samaritiska bokstäver och med ett och annat samaritiskt uttryck insprängt i texten, frambragtes på 400-talet före Kristus, och den inbegriper också vistelsen i Kanaan med tiden i Egypten. Det var således den sammanlagda tiden av deras tillfälliga vistelse i Egypten och i Kanaan som uppgick till 430 år och inte endast den tid de vistades i Egypten. Således var tiden mellan ingåendet av de båda förbunden (430 år) och tiden för vistelsen i Egypten (215 år) inte en och densamma, och det råder ingen motsättning mellan Galaterna 3:17 och 2 Moseboken 12:40, när den sistnämnda versen förstås på rätt sätt.