Den verkliga kraften bakom ockultismen
BIBELN identifierar den verkliga kraften bakom ockultismen och vad som är syftet med den. På bibelns blad finner du inte något osäkert teoretiserande i ämnet. Den lägger fram fakta klart och tydligt och intar en fast ståndpunkt mot alla ockulta förehavanden. Om alla andra forntida religiösa skrifter gäller att de antingen lägger en grundval för ockultismen, tillåter den eller uppmuntrar den.
I själva verket vittnar historien om att nästan alla forntida folk har varit djupt invecklade i ockultism. Men en enda nation är känd för att ha haft en religion som undvek det ockulta — de forntida hebréerna, som, omtalas i bibeln. Vad var orsaken till detta?
Den hebreiska religionen var inte påverkad av vanföreställningar om det okända, som andra religioner var. Hebréerna hade fått sin religion av Honom som känner fakta, och han gjorde det klart att det inte var hans kraft som låg bakom ockulta förehavanden. Gud sade till dem genom profeten Mose: ”Dessa nationer ... [lyssnar] till dem som bedriver magi och till dem som spår; men vad dig beträffar, så har Jehova, din Gud, inte gett dig någonting likt detta.” — 5 Mos. 18:14, NW.
I tydliga ordalag angav han de förehavanden som de skulle undvika: ”Det bör inte hos dig finnas ... någon som använder spådom, som bedriver magi eller någon som ser efter omen eller någon trollkarl eller någon som förhäxar andra eller någon som rådfrågar ett andemedium eller någon som har till yrke att förutsäga händelser eller någon som frågar de döda. Ty var och en som gör sådana ting är något avskyvärt för Jehova.” — 5 Mos. 18:10—12, NW; jämför 3 Moseboken 19:26, 31; 20:6, 27; Jesaja 8:19.
Kraften bakom det ockulta
En erfarenhet som inbegrep en romersk ämbetsman, Sergius Paulus, som var landshövding eller prokonsul på Cypern omkring år 47 v.t., kastar ljus över denna sak. Bibeln kallar honom ”en förståndig man”. Han sökte sanningen. Därför bad han Saulus från Tarsus, en romersk medborgare som också var känd som aposteln Paulus, berätta för honom om Gud och om kristendomen. Men en ”trollkarl” vid namn Elymas var närvarande och började stå emot Paulus, utan tvivel medveten om att Paulus’ budskap kunde försvaga hans eget inflytande hos prokonsuln och det rykte han hade på grund av sina ockulta krafter.
Paulus vände sig till Elymas och identifierade tydligt den som stod bakom hans ockulta krafter, i det han sade: ”Du djävulens barn, du som är full av allt slags svek och arglistighet och en fiende till allt vad rätt är, skall du då icke upphöra att förvrida Herrens raka vägar?” (Apg. 13:6—10) Aposteln talade alltså om ”djävulen”, en ond andevarelse, som den kraft som stod bakom denne trollkarl. Somliga kan finna det svårt att tro att det finns en sådan person.
Men det finns vittnesbörd från ögonvittnen om hans existens. Herren Jesus Kristus kom från andevärlden, och med en övertygelse som uppbars av personlig kännedom talade han om ”djävulen”, också kallad ”Satan”. Beträffande Satans ursprung förklarade Jesus: ”Han stod inte fast i sanningen, ty sanning finns inte i honom. ... Han är en lögnare och lögnens fader.” (Joh. 8:44, NW; Luk. 10:18) En gång i tiden var han alltså ”i sanningen”. Men denna andevarelse, som skulle komma att bli Satan, kände sig irriterad under Guds myndighet att avgöra vad som är ”sanningen” och att kräva underdånighet under den, och han lät begäret efter makt och oberoende vinna över hans vishet. — Jak. 1:13, 14; jämför Hesekiel 28:13—17.
Därpå började denne ”djävul” locka andra till ett liknande handlingssätt. Hans första öppna handling var att ljuga mot Gud, och på det sättet angav han mönstret för de metoder han använder också nu. Denna lögn resulterade i död för det första människoparet och gjorde djävulen till ”en mandråpare, när han började”, såväl som till ”lögnens fader”. — 1 Mos. 3:1—5, 13; Upp. 12:9.
Bibelns historiska skildring visar att också andra ”Guds söner”, änglar, valde att bli oberoende av Gud. De har makt och inflytande över sårbara människors sinne och liv, ja, rentav förmåga att ta människor eller djur ”i besittning”, ”hemsöka” dem, och även att använda livlösa föremål i sina bedrägliga syften. — Matt. 12:43—45; Luk. 8:27—33.
De som ägnar sig åt ockulta förehavanden erkänner själva att det är faror förenade med detta. I boken Psychic Discoveries Behind the Iron Curtain (Psykiska upptäckter bakom järnridån) finns redogörelser för omfattande rysk vetenskaplig forskning beträffande översensoriell förnimmelse och andra psykiska krafter. Författarna belyser den fara som ligger också i detta slag av forskning med följande ord: ”Det är en bestämd varning som var och en som är engagerad i detta arbete på vetenskaplig nivå alltid ger — översensoriell förnimmelse skall inte behandlas lättsinnigt. Det kan vara farligt till och med när man arbetar med något så enkelt som ett ouijabord. Vi har sett en del av verkningarna.”
Varför förekommer det sådana faror? En orsak härtill anges av Ed Warren, som anses vara ledande expert på det ockulta: ”Att använda ett ouijabord, hålla seanser eller utöva översensoriell förnimmelse innebär att inbjuda ondskefulla andar och till sist att inbjuda dessa andar att ta en i besittning.”
Men varför finns det så många egendomliga och till synes motsägande variationer inom ockultismen? Varför förefaller somliga vara uttalat onda, andra goda och ytterligare andra vara resultat av enbart nyck och infall? Det finns verkligen ett enhetligt uppsåt, och det är bara bibeln som uppenbarar det.
Syftet med ockultismen
Som vi förut framhållit är det så att personer som i likhet med Elymas sysslar med ockultism handlar som redskap åt djävulen eller är offer för honom. Som sådana är de fiender ”till allt vad rätt är [all sann religion, The Jerusalem Bible]”, i det de förvrider ”Herrens raka vägar”. (Apg. 13:10) Hur motsägande och skiftande de ockulta förehavandena än kan vara, finns det alltså ett enhetligt syfte: att locka människor bort från ”sann religion” och förmå dem att handla oberoende av Guds ”raka vägar”.
Den djävulska visheten bakom detta projekt är tydlig. Människor är fascinerade av oförklarliga, synbarligen ”övernaturliga” fenomen. Mångfalden av ockulta förehavanden tilltalar människor av olika slag. Somliga ställer sig själva direkt under Satan genom öppen djävulsdyrkan, voodoo, häxeri och liknande. Andra bedras till att mena att Gud har något att göra med astrologi eller spiritualism. De som har en vetenskaplig inriktning blir ofta fascinerade av ”psykiska” krafter, sådana som översensoriell förnimmelse och klärvoajans. Det finns något för nästan alla.
Men hur förhåller det sig med ”helbrägdagörelse”, ”tungomålstalande”, ”utdrivande” av demoner och annat, som är direkt förbundet med så kallade ”kristna” organisationer? Visar inte detta att Gud arbetar med dem för att omintetgöra Satans gärningar, alldeles som han hjälpte Jesus och apostlarna? (Joh. 10:37, 38; Apg. 19:11) Jesus föregrep just denna fråga i sin berömda bergspredikan.
Han sade att många människor skulle bekänna sig till kristendomen, men att de skulle göra det på ett oärligt sätt. På vilken grund skulle de påstå sig vara kristna? Jesus sade: ”Många skola på ’den dagen’ säga till mig: ’Herre, Herre, hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar?’” Men skulle detta bevisa att de hade Guds ande och var sanna lärjungar till hans Son? Jesus sade vidare: ”Då skall jag betyga för dem: ’Jag har aldrig känt eder; gån bort ifrån mig, I ogärningsmän.’” — Matt. 7:15—23.
Det är tydligt att de som sysslar med ockultism och som använder Kristi namn är lika avskyvärda för Kristus som ockultismen bland hebréerna var avskyvärd för Jehova. Varför är det så? Därför att kraften bakom dem är densamma. Syftet är detsamma; nämligen att dra människor bort från ”sann religion”, locka dem att göra sådant som Gud fördömer.
Bibeln visar att de mirakulösa andliga gåvorna upphörde sedan de hade fastställt att den nyligen upprättade kristna församlingen var Guds redskap till att sprida den sanna tillbedjan. (1 Kor. 13:8—11) Men bibeln ger en varning och omtalar att religiösa bedragare längre fram skulle tillgripa sådana ”kraftgärningar” för att ge ett sken av rättmätighet åt det de själva sysslade med. ”Detta är icke att undra på”, säger bibeln. ”Satan själv förskapar sig ju till en ljusets ängel. Det är då icke något märkligt, om jämväl hans tjänare så förskapa sig, att de likna rättfärdighetens tjänare.” — 2 Kor. 11:14, 15.
Detta visar att till exempel förmågan att driva ut demoner inte nödvändigtvis är ett tecken på att Gud stöder präster som påstår sig ha sådan makt. Till bekännelsen kristna och icke-kristna påstår i lika grad att de har framgång med utdrivande av demoner: Katoliker, protestanter, judiska kabbalister och till och med voodoodyrkare. Står Gud bakom några av dem? Bibeln säger: ”Gud är ju icke oordningens Gud, utan fridens.” (1 Kor. 14:33) Han motarbetar helt visst inte sig själv genom att ge stöd åt grupper som är emot honom.
Själva de metoder som används vid de flesta så kallade ”utdrivningar” visar att de inte är från Gud. Jesus kunde driva ut andarna ”med sitt blotta ord”, helt enkelt genom att befalla dem, och de lydde, i det de erkände hans myndighet. (Matt. 8:16, 29—34; Mark. 5:7—13; Luk. 8:28—33) Men dessa religiösa personer som sysslar med ”utdrivning” reciterar ritualistiska, magiska formler och använder vissa ord och uttal, vilket allt i sig självt antas ha kraft att driva ut. Den romersk-katolska formeln för besvärjelse eller demonutdrivning finns i Rituale Romanum. Det kan ta flera timmar att läsa den, och den inbegriper religiösa reliker och andra vidskepliga religiösa attiraljer — i tydlig kontrast till Jesu enkla befallningar! Likväl tycks deras ”demonutdrivning” ofta vara verksam! Vad är orsaken till det?
Bibeln visar att Satan skulle göra bruk av övernaturliga krafter för att ge stöd åt dessa religiösa bedragare, befästa deras trovärdighet och därigenom främja sina egna syften. Den kristne aposteln Paulus förutsade att ett uppror mot Guds vägar skulle företas av personer som påstod sig vara efterföljare till Kristus, och han sade att de upproriska skulle söka ära åt sig själva, alldeles som kristenhetens präster gör. Därpå sade han: ”Satan [skall] gå till verket: det skall vara underverk av alla slag och en bedräglig uppvisning av tecken och förebud, ... därför att de icke gåvo kärleken till sanningen rum, så att de kunde bliva frälsta.” — 2 Tess. 2:9, 10; v. 9 enl. The Jerusalem Bible.
Lägg märke till att Paulus ställer lockelsen i bedrägliga ”tecken” i kontrast till ”kärleken till sanningen”. Jesus identifierade sanningens verkliga källa, när han bad: ”Ditt ord är sanning.” Guds ”ord” finns i bibeln. Äkta ”kärlek till sanningen” utvecklar vi genom att använda våra sinnen till att lära känna detta ord och få gagn av Guds ”raka vägar” i våra liv. — Joh. 17:17; Apg. 13:10.
Den rätta synen på det ockulta
Vad betyder detta för dem som sysslar med ockultism och för dem som fascineras av den publicitet som på senare tid ägnats åt den? Det betyder att det inte är tryggt att ägna sig åt sådant för nyfikenhets skull eller som underhållning. Det är medel som används av Satan, djävulen, för att vända människor till förehavanden som står i direkt strid med Guds tydligt klargjorda vilja.
Sanna kristna leker inte med ockultism. Om de tidigare ägnade sig åt sådant, har de nu förstört allt de ägt som haft samband med det. (Apg. 19:18, 19) De känner värdet i bibelns råd: ”Stån emot djävulen, så skall han fly bort ifrån eder.” — Jak. 4:7.
Jehovas kristna vittnen har länge följt bibelns visa råd i denna angelägenhet. De har därigenom undvikit ockultismens fara, i synnerhet i Latinamerika och Afrika, där voodoo och fetischism fortfarande är ett levnadssätt, också bland förment ”kristna” befolkningsskikt. Det är inte genom att göra bruk av några mystiska utdrivningsbesvärjelser, utan genom att ge andra undervisning i Guds ord, som de har hjälpt människor med ärligt hjärta att göra sig fria från onda andars herravälde. (Ef. 6:10—18) Genom att de är vägledda av Guds ord, som varken avfärdar det ockulta eller tillåter utövande av det, kan de säga alldeles som aposteln Paulus: ”Vi skola [icke] lida förfång av Satan; ty vad han har i sinnet, därom äro vi icke i okunnighet.” — 2 Kor. 2:11.