Måste de kristna fira sabbat?

EN JUDISK rabbin gick till fots sexton kilometer från Kennedyflygplatsen i New York till sin bostad i Brooklyn. Varför det? Därför att hans plan landade efter solnedgången på fredagen, och det var i strid med hans religions lagsamling att använda allmänna kommunikationsmedel på sabbaten. Somliga människor i Israel insisterar på att bussar inte skall tillåtas köra på sabbaten, inte ens brandbilar. Ibland lägger sig dessa ortodoxa judar sida vid sida på gatan, från den ena trottoarkanten till den andra, för att sätta stopp för all trafik på sabbaten. Det är naturligtvis inte alla ortodoxa judar som har denna syn på sabbaten.

Den lag som dessa judar bekänner sig åtlyda är det fjärde av de tio buden, som lyder (delvis): ”I det att du kommer ihåg sabbatsdagen för att hålla den helig, skall du förrätta tjänst och skall du utföra allt ditt arbete sex dagar. Men den sjunde dagen är en sabbat åt Jehova, din Gud. Du skall inte utföra något arbete.” (2 Mos. 20:8—10, NW) Är denna sabbatslag bindande för de kristna, eller gällde den endast israeliterna, som senare kom att kallas judar?

Endast för israeliterna?

Själva inledningen till de tio budorden besvarar denna fråga: ”Jag är Jehova, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ut ur slavhuset.” (2 Mos. 20:2, NW) Vilka var det Jehova befriade ur Egypten? Avkomlingarna till Jakob, eller som han också kallades, Israel. Lägg märke till det fjärde budets lydelse i 5 Moseboken 5:12—15: ”Håll sabbatsdagen, så att du helgar den. ... Du skall komma ihåg, att du själv har varit en träl i Egyptens land, och att HERREN [Jehova], din Gud, har fört dig ut därifrån med stark hand och uträckt arm; därför har HERREN, din Gud, bjudit dig att hålla sabbatsdagen.”

Mellan Jehova och vilka var det i själva verket denna sabbatslag skulle vara ett tecken? Endast israeliterna. I 2 Moseboken 31:13 (NW) heter det: ”Tala till Israels söner och säg: ’I synnerhet mina sabbater skall ni hålla, ty det är ett tecken mellan mig och er under edra släktled, på det att ni må veta att jag, Jehova, helgar er.’” (Se också Hesekiel 20:10—12.) Och även om somliga hävdar att sabbatslagen gällde från och med händelserna i Eden och framåt, förklarade Mose klart och tydligt för sitt folk: ”Det var inte med våra förfäder som Jehova slöt detta förbund, utan med oss, alla dem av oss som är vid liv här i dag.” — 5 Mos. 5:3, NW.

Men skulle inte denna sabbat vara ett tecken mellan Jehova Gud och hans folk ”för evig tid”? (2 Mos. 31:17, Melin) Nej, det hebreiska ord som här återges med ”för evig tid” är olaʹm och betyder bara en obestämd period eller en ej fastställd tid. Följaktligen återger Nya Världens översättning ordet olaʹm med ”till obestämd tid”. Sabbaten skulle alltså vara bindande till obestämd tid; det kunde vara för evigt, men det behövde inte vara det. Det förhållandet att detta ord används med avseende på många andra företeelser i laganordningen, som uppenbarligen tillhör en förgången tid, visar att det inte med nödvändighet måste betyda ”för evig tid”. — 2 Mos. 12:14, 17, 24; 27:21; 28:43; 29:28.

Hur var det med Jesus och hans apostlar?

Firade Jesus sabbaten? De religiösa ledarna på hans tid hade anmärkningar att rikta mot Jesus i detta avseende, men faktum kvarstår att han, såsom en jude som var född under lagen, verkligen firade sabbaten. (Gal. 4:4) Han höll sabbaten så som Guds ord (inte fariséerna) föreskrev. När han blev anklagad, framhöll han inte att sabbaten inte gällde honom, utan i stället att det var ”lovligt att på sabbaten göra, vad gott är”. (Matt. 12:12) Men han sade också att han hade kommit ”för att fullborda” lagen. (Matt. 5:17) Hur påverkade detta hans lärjungar?

Fortsatte de att hålla sabbaten efter Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd? Nej. Men de drog fördel av de lokala sedvänjorna till att predika för människor som brukade samlas på sabbatsdagen. Vi läser således att Paulus och hans följeslagare gick in i en synagoga på sabbaten. Varför det? Därför att detta var den tidpunkt då människorna var där. (Apg. 13:14—16) Och det var deras åhörare, som var vana att samlas på sabbaten, som bad att de skulle få höra mer följande sabbat. (Apg. 13:42—44) Alltid när sabbaten omnämns i bibelboken Apostlagärningarna är det i förbindelse med icke-kristen gudsdyrkan, antingen i en synagoga eller på någon annan böneplats. — Apg. 16:11—13; 17:1—3; 18:4.

Å andra sidan omnämns det att Kristi lärjungar vid vissa tillfällen kom tillsammans den första dagen i veckan. (Joh. 20:19, 26; Apg. 20:7) Även om detta inte bemyndigar de kristna att göra den första veckodagen till en helig dag, visar det utan tvivel att de första kristna inte längre kände sig bundna till den sjunde dagen som en särskild dag för gudsdyrkan, eftersom det inte fanns några särskilda anvisningar om detta i de kristna grekiska skrifterna.

”Under lag”?

I Romarna 6:14 (NW) riktas följande ord till de kristna: ”Ni ... är [inte] under lag.” Men de som förfäktar firandet av sabbatsdagen hävdar att endast de som bryter Guds lag kan sägas vara ”under lag” och att alla som håller den är ”fria från lagen”. Men detta argument finner inget stöd i Guds ord. I stället heter det i bibeln: ”Nu vet vi att allt vad lagen säger, det talar den till dem som är under lagen.” — Rom. 3:19, NW.

Även aposteln Paulus’ ord i Galaterna 3:23 vederlägger deras åsikt. Det heter där att ”förrän tron kom, voro vi inneslutna under lagen”. Jesus var sannerligen ingen lagbrytare, men ändå läser vi om honom: ”När den fastställda tidsgränsen var uppnådd, sände Gud ut sin Son, som kom att födas av en kvinna och som kom att stå under lagen.” Enbart detta skriftställe visar hur bedrägligt det argument är att endast de som bryter lagen kan sägas vara ”under” den. — Gal. 4:4, NW.

Varnade för att fira särskilda dagar

Även om de kristna inte är underställda de tio buden, uppmanas de att leva i enlighet med de principer som finns i de tio buden. De blir alltså varnade för att dyrka andra gudar, för bilddyrkan, för att vanhelga Guds namn, för mord, äktenskapsbrott och stöld, för att bära falskt vittnesbörd och för lystnad; de uppmanas också att ära sin far och sin mor. Men vi letar förgäves från Matteus till Uppenbarelseboken efter någon uttrycklig befallning att fira den sjunde dagen i veckan.

Tvärtemot får de kristna följande särskilda uppmaning: ”Låt därför ingen människa döma er i fråga om att äta och dricka eller med hänsyn till en högtid eller firandet av nymånen eller en sabbat; ty dessa ting är en skugga av de ting som skall komma.” (Kol. 2:16, 17, NW) De kristna i Galatien fick en särskild tillrättavisning för att de firade vissa dagar: ”Nu när ni har kommit att bli kända av Gud, hur kommer det sig att ni åter vänder tillbaka till de svaga och ömkliga elementära tingen och åter på nytt vill slava under dem? Ni firar med ängslig samvetsgrannhet dagar och månader och bestämda tider och år. Jag fruktar för er, att jag på något vis har mödat mig till ingen nytta vad er angår.” — Gal. 4:9—11, NW.

Att sabbatsfirandet inte var obligatoriskt för de första kristna framgår av Romarna 14:5: ”Den ene gör skillnad mellan dag och dag, den andre håller alla dagar för lika; var och en vare fullt viss i sitt sinne.” Aposteln Paulus kunde inte ha uttryckt sig på detta sätt, om de kristna fortfarande hade varit bundna av de tio budorden. I detta sammanhang är det verkligen av intresse att sådana tidiga ”kyrkofäder” som Justinus Martyren och Tertullianus jämställde sabbatsfirandet med omskärelsen.

Gud gjorde ände på lagen förmedelst Kristus

Skriften framhåller mycket tydligt att Gud genom Kristus gjorde ände på lagen. (Ef. 2:14—18; Kol. 2:13, 14) Somliga personer hävdar att Gud endast gjorde ände på den så kallade ceremoniallagen, men inte på de tio budorden. Men det finns inte något stöd i Skriften för en sådan åtskillnad. I sin bergspredikan citerade Jesus både från de tio budorden och från de ceremoniella tingen i lagen utan att göra någon åtskillnad mellan dem. — Matt. 5:21—42.

För att få ytterligare stöd för detta kan vi lägga märke till de inspirerade orden i Romarna 7:4—12 (NW). Där läser vi att de kristna ”gjorts döda för lagen genom Kristi kropp”, och till följd av detta har de ”blivit fritagna från lagen”. Från vilken lag? Enbart från den så kallade ceremoniallagen? Inte alls. Den inspirerade skribenten fortsätter nämligen med att citera från de tio budorden: ”Du skall inte ha begärelse” och visar därigenom att han med ”lagen” inte endast avsåg den så kallade ceremoniallagen, utan hela den lag som gavs genom Mose, däribland de tio budorden.

Lag kontra oförtjänt omtanke

Alla de kristna grekiska skrifterna igenom ställs Mose lag i kontrast till den ”nåd” eller oförtjänta omtanke som kom i och med Jesus Kristus. Vi läser alltså att ”genom Moses blev lagen given, men nåden och sanningen hava kommit genom Jesus Kristus”. (Joh. 1:17) Ja, ”Kristus är slutet på lagen, så att envar som utövar tro må få rättfärdighet”. De kristna får därför rådet: ”Synden får inte vara husbonde över er, eftersom ni inte är under lag utan under oförtjänt omtanke.” — Rom. 10:4; 6:14; NW.

Lagen tjänade sitt syfte genom att förbereda israeliterna för Messias. Vi läser: ”Lagen har alltså blivit vår uppfostrare för att leda oss till Kristus, så att vi må bli förklarade rättfärdiga på grund av tro. Men nu, då tron har kommit, står vi inte längre under en uppfostrare.” (Gal. 3:24, 25, NW) För vilka var lagen en uppfostrare? Endast för judarna. När Paulus predikade för icke-judar i Aten, blev således några av dem troende, kristna, trots att de aldrig hade stått under den mosaiska lagen såsom en uppfostrare. — Apg. 17:22—34.

Kärlekens ”lag”

Innebär allt detta att eftersom de kristna inte är underställda de tio budorden, så är de fria att göra vadhelst de behagar? Inte alls. ”Naturligtvis blev ni kallade till frihet, bröder; använd bara inte denna frihet som en föranledning för köttet, utan gör genom kärlek slavtjänst åt varandra. Ty hela lagen blir uppfylld i ett enda yttrande, nämligen: ’Du skall älska din nästa såsom dig själv.’” (Gal. 5:13, 14, NW) Om de kristna endast hade blivit frigjorda från den så kallade ceremoniallagen, skulle denna frihet inte ha utgjort en föranledning för köttet. Meningen måste i stället vara att det förhållandet att de inte längre står under den mosaiska lagen, dess tio budord inbegripna, innebär inte att de nu kan handla utan att ta hänsyn till andra, eftersom de fortfarande är underställda kärlekens lag.

Följande ord i Romarna 13:8—10 (NW) visar att denna förpliktelse att visa kärlek ersätter befallningarna i de tio budorden (och inte bara i den så kallade ceremoniallagen): ”Var inte skyldiga någon någonting alls, utom att älska varandra, ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Ty lagbuden: ’Du skall inte begå äktenskapsbrott; Du skall inte mörda; Du skall inte stjäla; Du skall inte ha begärelse’; och vilket annat bud som finns — allt sammanfattas i detta ord, som lyder: ’Du skall älska din nästa såsom dig själv.’ Kärleken gör intet ont mot nästan, därför är kärleken lagens uppfyllelse.” På grund av den fundamentala betydelsen av kärlek hänvisade Jesus inte till något av de tio budorden, när han blev tillfrågad vilket som var det största budet, utan visade i stället att det största budet var att älska Gud av hela sitt hjärta, hela sin själ, hela sitt sinne och hela sin kraft. — Mark. 12:29, 30.

Det fjärde budet är emellertid inte utan mening för de kristna. De håller verkligen en sabbat, inte var sjunde dag, utan en ständig sabbat, den sabbat som Gud trädde in i sedan han fullbordat sitt skaparverk. (Ps. 95:8—11; Hebr. 3:7—4:8) ”Alltså återstår det en sabbatsvila för Guds folk”, skrev Paulus; ”låt oss därför göra vårt yttersta för att komma in i den vilan”. Hur då? Genom att utöva tro på Guds frälsningsanordning; genom att avstå från själviska gärningar och i stället använda vårt liv till att ära Gud. ”Den människa, som har kommit in i Guds vila, har också själv vilat från sina verk [gärningar av självrättfärdigande, själviska gärningar], liksom Gud gjorde från sina” skapargärningar. (Hebr. 4:9—11, NW) Har du handlat så?