-
Frågor från läsekretsenVakttornet – 1951 | 15 december
-
-
Frågor från läsekretsen
● I artikeln ”Herrens aftonmåltid” i The Watchtower för den 15 januari (Vakttornet för 1 februari, sid. 55, paragraf 15) heter det: ”De fyra första gånger som Åminnelsen firades (åren 33—36 e. Kr.) var de som deltog judar, proselyter och omskurna samariter.” Vilka var proselyterna? Var de hedningar, som tog del innan Petrus burit fram budskapet till Kornelius? — M. M., New York.
De var hedningar eller icke-judar, som hade blivit omvända till den judiska religionen och kallades proselyter. Sedan Israels nation hade upprättats och lagförbundet ingåtts, gjordes anordningar för att icke judar skulle kunna ansluta sig till nationen, såsom ”folkhopen av allahanda slag” gjorde vid tiden för uttåget ur Egypten. (2 Mos. 12:38) Gång på gång talar Skriften om främlingar eller inhysesmän bland hebréerna, som var omskurna, höll påskhögtiden, frambar offer, kunde fly till fristäderna, ofta var under samma bestämmelser; kort sagt, i dessa och andra fall gällde regeln: ”En och samma lag skall gälla för infödingen och för främlingen som bor ibland eder.” — 2 Mos. 12:48, 49; 3 Mos. 24:17—23; 4 Mos. 15:15, 16; 35:15.
När Jesus kom, delade dessa proselyter i Israel och de omskurna samariterna, som genom härstamning var befryndade med judarna, de judiska förhoppningarna om en kommande Messias. Då dessa proselyter var nära förbundna med judarna, betraktades de inte såsom skilda från dem liksom de andra hedningarna. Alltså hörde de Jesu predikan, trodde och blev mottagna i de kristna församlingarna flera år innan evangeliet kom till den oomskurne hedningen Kornelius. Det var därför som evangelisten Filippus kunde bege sig till samaritiska städer och predika och kunde omvända den etiopiske hovmannen och som apostlarna i Jerusalem ansåg sig ha frihet att sända Petrus och Johannes till samariterna. Petrus visade ingen tvekan att predika för dessa icke-judar. Men hur strävade han inte emot, när han först genom en syn fick anvisning om att gå till oomskurna icke-judar! (Apg. 8:5, 14, 27—39; 10:9—48) Det var det förhållandet, att oomskurna hedningar blev mottagna, som framkallade en hetsig tvist, och inte blott och bart det faktum, att de var hedningar. (Apg. 11:1—3; 15:1, 2) Hedningar, som var proselyter och därför omskurna, hade ju blivit mottagna hela tiden utan att någon tvist hade uppstått. Dessa proselyter, som var pånyttfödda av anden och befann sig i den kristna församlingen, måste naturligtvis ha tagit del av åminnelseemblemen, alltifrån början. — Apg. 2:10, 41, 42.
● Är det skriftenligt att tala om Jehova såsom allestädes närvarande? — En läsare i Nya Zeeland.
Det är inte skriftenligt att tala om Jehova såsom allestädes närvarande i den mening som hedningarna använder det uttrycket, dvs. som om han vore en allt genomträngande och uppfyllande ande. Han har en tron i himmelen, och på dess högra sida tog Jesus säte efter sin himmelsfärd, men han kan nå vilken del som helst av sitt universum och utsträcka sin makt dit, och hans ögon överfar hela jorden för att han med sin kraft skall bistå dem som har fullkomliga hjärtan. (2 Krön. 16:9) Om han vore allestädes närvarande, skulle inte Skriften tala om att han kommer och besöker jorden; han skulle redan vara här.
-
-
Deras egna ord dömer demVakttornet – 1951 | 15 december
-
-
Deras egna ord dömer dem
Vid ett av de bibelstudier som jag håller varje vecka bad frun i huset att jag skulle komma igen nästa förmiddag, ty då skulle hennes präst komma och välsigna ”vigvatten”, och hon ville att jag skulle diskutera bibeln med honom i deras närvaro. Jag samtyckte, och följande morgon var jag där och väntade när han kom med sin väska, som innehöll korset, skruden, rökelsen m.m. Sedan ”välsignandet” hade ägt rum, presenterade hon mig för honom och sade, att hon ville höra ett samtal om bibeln. Han svarade att han inte hade tid den dagen, men kanske längre fram. Hon svarade att han ju fick tid till att komma och stänka ”vigvatten”, så varför inte sitta en stund och lära henne något från Guds ord?
Under vårt samtal anmärkte han: ”Ni vittnen ärar inte jungfru Maria”, vartill jag svarade: ”Vi ger henne den ära som tillkommer varje plikttrogen mor, men vi kan inte rikta några böner till henne, då ju Jesus är den enda mellanhanden mellan Gud och människor.” ”Ja, ni har rätt”, medgav han. ”Men hon hade inga andra barn, som ni påstår, utan förblev alltid jungfru”, tillade han. När han blev ombedd att bevisa detta från bibeln, måste han medge att det inte stod i den. Till sist bekände han: ”Ni Jehovas vittnen har rätt och förkunnar verkligen bibeln, och vi har misslyckats i vår uppgift och har infört ett yttre formväsen för att ha något att visa upp inför folket.” När han blev tillfrågad, varför han fortsatte med att förkunna dessa ting, då han visste vad Guds ord lär, sade han att om han gjorde några ändringar i sin förkunnelse så skulle patriarkatet strida mot honom och han skulle mista sin plats. Sedan skyndade han sig därifrån, och deltagarna i mitt bibelstudium förklarade med glädje, att de skulle vara Jehovas vittnen från och med nu. — J. T., Turkiet.
-