Församlingsäldste — presidera ”på utmärkt sätt”!
”De äldste som presiderar på utmärkt sätt må anses värda dubbel heder.” — 1 Tim. 5:17.
1. Vilket värde ligger det, enligt Ordspråksboken 11:14, i att ha äldste som presiderar bland Guds folk?
MÄNNISKOR som sluter sig samman för något ädelt uppsåt eller verk har vanligen någon som presiderar eller har uppsikt över deras angelägenheter. När detta görs på utmärkt sätt, kan de få tillbörlig vägledning, vilket leder till framsteg och till att saker och ting blir gjorda. I annat fall kommer de att snubbla och falla. Ordspråksboken 11:14 (NW) uttrycker det så här: ”När det inte finns någon skicklig vägledning, går folket under; men det finns frälsning i mängden av rådgivare.” Som ett organiserat folk med ett gudomligt uppsåt och verk uppskattar Jehovas vittnen att få vägledning och råd från trogna äldste som presiderar över dem.
2. Vilka frågor uppstår beträffande vem som presiderar i en församling, och hur klargör 1 Timoteus 5:17 saken?
2 Det finns nu mer än 40.000 församlingar av Jehovas vittnen över hela världen. Varje församling har visserligen en förordnad ”presiderande tillsyningsman”, men har han ensam förmånen att presidera? Hur förhåller det sig med de övriga äldste, som ingår i kretsen av äldste? De bör alla erkänna vad Guds ord i 1 Timoteus 5:17 ålägger dem: ”De äldste som presiderar på utmärkt sätt må anses värda dubbel heder, särskilt de som arbetar strängt med tal och undervisning.” När en församling har flera förordnade äldste, har var och en sin andel i att presidera över de olika verksamheterna i församlingen.
3. I vilka avseenden skiljer sig en äldste, som presiderar i en församling, från en far som presiderar över sin familj?
3 Men i vilken bemärkelse är det som de äldste ”presiderar på utmärkt sätt”? Inte med samma myndighet som fäder presiderar över sina familjer. Det krävs ibland att familjeöverhuvuden fattar slutgiltiga beslut i olika angelägenheter som påverkar och styr hustrur och barn. Men enskilda äldste utövar inte sådan myndighet. De utövar inte ledarskap, vare sig individuellt eller som krets, över församlingen. Ställningen av ledarskap tillhör, så långt det gäller församlingen, Jesus Kristus. (Kol. 1:18) Han omtalas också i 1 Korintierna 11:3 som ”varje mans huvud”, medan ”en kvinnas huvud är mannen”. Det är alltså skillnad mellan att presidera över en församling av Guds folk och att utöva ledarskap inom familjen.
4. Varför är det lämpligt att de äldste, med tanke på deras skriftenliga ansvarsuppgifter, ”presiderar” i en församling?
4 Det grekiska ordet för ”presidera” betyder mera än att vara ordförande. ”Presidera” betyder ordagrant ”stå framför” och följaktligen leda, ledsaga, styra, ha omsorg om andra. Hur bra stämmer inte detta in på äldste, som vi betraktar som sådana som ”har ledningen” bland oss genom att de leder våra möten och ger undervisning vid dem och har ledningen i vår tjänst på fältet (Hebr. 13:7, 17); genom att de är herdar för oss eller har omsorg om vårt andliga väl (1 Petr. 5:2 3), och vidare genom att de skyddar oss mot vad det vara må som skulle kunna utgöra en fara för vårt förhållande till församlingen och framför allt vårt förhållande till Jehova Gud! (Joh. 10:11—15) I allt detta strävar de efter att följa de råd och det föredöme som gavs av den ”rätte herden”, Jesus Kristus.
INSTÄLLNING TILL PRESIDERANDE VID MÖTENA
5. Hur bör Paulus’ förmaning i Romarna 12:8 påverka en äldstes inställning till presiderande?
5 Vilken inställning bör varje äldste uppodla, så att han på tillbörligt sätt fullgör sitt ansvar? I Romarna 12:8 manar Paulus: ”Den som presiderar, han bör göra det på fullt allvar”, så att han undervisar, upplyser, uppmuntrar eller hjälper sina bröder. Han visar omsorg om det sätt på vilket han fullgör sådana plikter och gör väl i att fråga sig själv: ”Vad kan jag göra för att presidera med allvar och på utmärkt sätt?”
6. a) Vad måste tillsyningsmannen för teokratiska skolan göra för att visa att han presiderar ”på fullt allvar”? b) Vilket gagn får de enskilda eleverna?
6 Att visa ”allvar” betyder inte bara att vara uppriktig, utan framför allt att vara ivrigt upptagen med det man gör. Den som har hand om teokratiska skolan vet till exempel att han inte kan sköta sin tilldelade uppgift på ett likgiltigt sätt. Han måste intressera sig för varje elev, ägna uppmärksamhet åt dennes särskilda behov. Varför det? Därför att han vill att eleven skall göra framsteg. Många nya tar nu del i skolan, och de behöver personlig hjälp. Somliga är långsamma eller blyga; andra saknar utbildning eller har svårt att läsa, eller också har de andra problem. Genom att utföra sitt arbete ”på fullt allvar” kommer tillsyningsmannen för teokratiska skolan att se eleverna göra framsteg, allteftersom de ger gensvar till råd och vägledning. Detta kommer att återspeglas i deras kommentarer vid mötena och i effektivare tjänst på fältet.
7. a) Vad inbegriper presiderandet, när man leder Vakttornsstudiet eller församlingsbokstudiet? b) Vilka mål när det gäller undervisning får en äldste hjälp att nå genom att han förstår vad som sägs i Psalm 25:4, 5 och Ordspråksboken 16:9?
7 De som presiderar som Vakttornsstudieledare och församlingsbokstudieledare bör ha samma principer i tankarna. De är inte blott och bart ledare i den bemärkelsen att de helt enkelt ställer frågor och uppmanar de närvarande att ge svar. Att de presiderar på ett meningsfullt sätt kräver att de håller studiet intressant och levande, framhåller nyckelskriftställen, ser till att det görs rätt tillämpning av sådana skriftställen och hjälper var och en att inse det praktiska värdet i viktiga punkter som behandlas. Om några tvekar att ta del, kan ett personligt ord av uppmuntran vara tillräckligt för att få dem att börja ge kommentarer vid mötena. De som presiderar bör sträva efter att bli effektivare lärare, vinnlägga sig om att nå hjärtan och på så sätt ge bröderna motiv att vandra på Jehovas vägar, och därtill bör de ge skriftenlig rådgivning med detta mål i sikte. — Ps. 25:4, 5; Ords. 16:9.
ATT PRESIDERA MED ÖDMJUKHET
8. a) Vad behöver vi allesammans arbeta på när det gäller att uppodla ödmjukhet? b) Hur får äldste hjälp genom ödmjukhet och ”förtroligt tal”?
8 Omedelbart efter det att aposteln Petrus gett äldste rådet att vara herdar för hjorden, vidrörde han någonting som vi alla behöver arbeta på. ”Bind alla om er med anspråkslöshet i sinnet gentemot varandra. ... Ödmjuka er därför under Guds mäktiga hand, för att han må upphöja er vid bestämd tid.” (1 Petr. 5:5, 6) Ödmjukhet hjälper de äldste i synnerhet i deras kommunicerande med varandra och i deras sätt att handla med varandra. Varje äldste bör utröna om han lägger fram verkligt viktiga upplysningar, när angelägenheter tas upp till behandling. Män som rådgör med varandra respekteras av sina likar och av hela församlingen. Ofta förekommande kommunicerande och ”förtroligt tal” beträffande hjordens intressen ger praktiska resultat. I annat fall kan det bli så att det som ursprungligen planerades inte artar sig så väl, om de äldste inte ”håller kontakt” för att se hur angelägenheterna går framåt mot fullbordan och ger resultat. Detta framhålls i Ordspråksboken 15:22 (NW): ”Planer görs om intet där det inte förekommer något förtroligt tal, men genom mängden av rådgivare når man resultat.” Ödmjukhet banar vägen för förtroligare band mellan de äldste och smidigare förhållanden till alla i församlingen.
9. a) Hur påverkas den presiderande tillsyningsmannens kommunicerande med de äldste av att han sköter korrespondensen? Hur påverkas kommunicerandet med församlingen? b) Vad blir resultatet när den presiderande tillsyningsmannen på rätt sätt fullgör sin uppgift i detta hänseende?
9 Den presiderande tillsyningsmannen, som tjänar som ordförande, måste alldeles särskilt bevara en balanserad syn. Han bör se till att det som kretsen av äldste fattar beslut om blir fullföljt. Det är inte bara vid äldstemötena som kommunicerandet bör uppmuntras. De äldste bör ha en naturlig önskan att hålla varandra underrättade om viktiga angelägenheter som berör bröderna och verket som helhet. Detta kräver att den presiderande tillsyningsmannen har hand om all korrespondens med avdelningskontoret, sammankomstkommittéer, resande tillsyningsmän eller äldste i andra församlingar. Sedan han läst sådan korrespondens, kommer han att se till att sådant som är riktat till hela kretsen av äldste blir överbringat så snart som möjligt. Upplysningar som är riktade till församlingen bör förmedlas i sin helhet. I detta kan han inte tillåta sig att vara vårdslös eller försumlig. Det är omöjligt för honom att göra allting själv, och därför försäkrar han sig om andras hjälp, så att det som är nödvändigt blir utfört. Varje äldste har sitt tilldelade arbete, men alla samarbetar tillsammans. När det gäller större angelägenheter, handlar inte den presiderande tillsyningsmannen på egen hand, utan han rådgör med andra äldste, antingen formellt eller informellt. (Ords. 18:1) Detta leder till god ordning och får till resultat att tillbörlig uppmärksamhet ägnas åt brödernas andlighet och åt Rikets verk i allmänhet.
10. a) Hur skulle församlingens endräkt kunna offras, alldeles som Paulus varnade för i Galaterna 5:15, 25, 26? b) Vilka egenskaper bör de äldste vara noga med att uppodla, enligt vad som visas i Romarna, kapitel 12, Filipperna, kapitel 2, och Efesierna, kapitel 4?
10 Tillfälligtvis kan det inträffa att någon i kretsen av äldste vill framhäva sig över de andra. Om en tävlingsanda utvecklas eller råder, tyder detta på brist på ödmjukhet. En äldste kan ha starka känslor för personliga uppfattningar som saknar värde, enligt äldstekretsens bedömning. Om han söker stöd för sådana uppfattningar genom att uppväcka sympati bland andra, är det troligt att församlingens endräkt offras. (Gal. 5:15, 25, 26) För att undvika alla sådana benägenheter bör varje äldste ständigt granska sig själv och vara noga med att ”inte tänka högre om sig själv än man bör tänka”. (Rom. 12:3, 10) För att presidera på utmärkt sätt önskar alla äldste ”arbeta strängt”, men de bör vara på sin vakt, så att de gör detta med ett rätt motiv — en ivrig och allvarlig önskan att hjälpa hjorden i all ödmjukhet. — Fil. 2:5—8, 14—18; Ef. 4:1—3.
ÖDMJUKHET ÄR TILL HJÄLP FÖR ATT REDA UT MENINGSSKILJAKTIGHETER
11. a) Förklara hur skiftande uppfattningar kan vara till nytta ibland. b) Hur bör de äldste känna det i fråga om att uttrycka sin mening vid de möten de har, men vad undviker de?
11 Det förekommer att det tas upp angelägenheter som det råder delade meningar om. Människor har varierande bakgrund och erfarenhet i livet, och därför är det naturligt att de drar olika slutsatser. Skilda meningar kan göra att man får en stimulerande grundval till att undersöka sina egna uppfattningar för att pröva deras hållbarhet. Någon kan tycka att hans personliga framställning av en angelägenhet låter rimlig och rätt, men ändå är det, alldeles som Ordspråksboken 18:17 påminner oss, så att ”vederparten [kommer] och uppdagar, huru det är”, genom en mera objektiv inställning och genom skriftenliga argument. Detta bör helt visst vara tillämpligt på ett dryftande bland de äldste, i vilket ett sådant förfarande krävs för att man skall få svar på en viss fråga eller lösa ett problem, som påverkar våra bröders andliga väl. Därför är det bara att förvänta att de äldste i all ärlighet kan ha olika meningar i fråga om sådant där ingen tydlig princip eller riktlinje ges. Vid sina möten bör de fritt och öppet uttrycka sin mening, men de bör avstå från munhuggning, ”vrede och debatter”. — 1 Tim. 2:8.
12. a) Vad är några av de ting man bör söka efter och lära sig, när man begrundar skildringen i Apostlagärningarna, kapitel 15? b) Vad var arten och omfattningen av det problem som beskrivs i Apostlagärningarna 15:1, 2?
12 Vi kan lära oss mycket om värdet av ödmjukhet och de faktorer som verkar för att lösa dispyter genom att begrunda vad som hände vid ett möte med apostlar och äldste under det första århundradet. Skildringen finns i Apostlagärningarna, kapitel 15. Det var i Antiokia i Syrien som Paulus och Barnabas ”hade blivit anförtrodda åt Guds oförtjänta omtanke för det verk som de helt hade fullgjort”. (Apg. 14:26) Men när de återvände dit från den första missionsresan, mötte de ett problem: ”Vissa män kom ner från Judeen och började lära bröderna: ’Om ni inte blir omskurna enligt Mose sedvänja, kan ni inte bli frälsta.’ Men när det hade uppstått inte så lite meningsskiljaktighet och disputerande mellan dem å ena sidan och Paulus och Barnabas å den andra, ordnade man så att Paulus och Barnabas och några andra av dem skulle bege sig upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem angående denna dispyt.” (Apg. 15:1, 2) Här var det en stor lärofråga som orsakade avsevärd oro för bröderna. Den måste lösas.
13. Hur skall vi förstå bruket av uttrycket ”mycket disputerande” i Apostlagärningarna 15:7?
13 Det var tillbörligt att problemet lades fram för att uppmärksammas av de ansvariga äldste i Jerusalem. Bibelns skildring talar om för oss vad som ägde rum. Fastän det till att börja med fanns skillnader i fråga om ståndpunkt, blev de slutligen ”eniga”. (Apg. 15:25) Men förekom det inte, i betraktande av vad som sägs i Apostlagärningarna 15:7, ”mycket disputerande” vid mötet? Det grekiska ordet för ”disputerande” är besläktat med det verb som betyder ”söka” (Kingdom Interlinear Translation [Rikets mellanradiga översättning]); det visar således att man för att finna sanningen eller det bästa sättet att utföra någonting behöver göra flitiga ansträngningar för att söka och utforska en sak — ställa frågor, dryfta saker och ting och på så sätt nå en riktig slutsats. Med denna tanke i minnet kan vi läsa skildringen med intresse och lägga märke till hur det som inträffade vägleddes av helig ande.
14, 15. a) Med vad bidrog Petrus och sedan Paulus och Barnabas och slutligen Jakob till dryftandet vid detta historiska rådsmöte? b) Vilka faktorer ledde till att de blev ”eniga” vid detta tillfälle?
14 Efter ”mycket disputerande” berättade Petrus vad han hade varit med om, när han blev använd av Jehova till att öppna möjligheten för hedningarna att höra de goda nyheterna. Han väckte en fråga om rimligheten i att lägga bördor på dessa hednatroende, eftersom det är oförtjänt omtanke genom Jesus Kristus som gör frälsningen möjlig. Lägg sedan märke till den respektfulla tystnad som omnämns i tolfte versen, medan Paulus och Barnabas tillfogade sitt vittnesbörd. Dessa resande apostlar (”utsända” från församlingen i Antiokia) hade fått bevis för Guds välsignelse genom ”många tecken och förebud”, när de predikade bland nationerna. Detta understödde Petrus’ rekommendation av vad som borde göras. — Apg. 15:7—12.
15 Därpå begärde Jakob att man skulle lyssna till honom. Han stödde sig på profeternas ord, till exempel det som återfinns i Amos 9:11, 12, vilka överensstämde med vad Petrus hade berättat och bekräftade vad Guds ande hade åstadkommit genom Paulus och Barnabas. Jakob hade således bibelns och Guds andes stöd för sitt beslut. Från denna starka ställning föreslog han att de skulle skriva till dessa troende från nationerna, vilka vände sig till Gud, och tala om för dem vilka Guds krav för dem verkligen var. Apostlarna och de äldste hade blivit eniga. En kontroversiell angelägenhet hade utretts i all ödmjukhet. — Apg. 15:13—29.
16. Vilken ande bör råda bland de äldste och i församlingen, även om någon kan ha en annan uppfattning om något?
16 Om det inte är möjligt för en äldstekrets att bli enig, bör den som har en skiljaktig uppfattning inte — genom att visa en ande av ovilja — göra invändningar mot vad som har beslutats. Han kommer att vilja fortsätta att ”arbeta strängt” tillsammans med hela kretsen av äldste. Församlingen kommer på så sätt att bevara förtroendet för dem, i det de vet att alla arbetar i endräkt. När de äldste vandrar ”med fullständig anspråkslöshet i sinnet”, kommer de att styrka fridens band. — Ef. 4:2, 3.
17. Vilket sunt råd bör de yngre männen och de som är äldre till åren ha i minnet, när de äldste har ett möte? Varför är det så?
17 När de äldste kommer tillsammans, bör i all synnerhet yngre män lyssna noga till dessa som är äldre till åren och mera erfarna när det gäller kristet leverne, och de bör erkänna det som sägs i Ordspråksboken 16:31: ”Gråhårighet är en skönhetens krona, när man finner den på rättfärdighetens väg.” (NW) Å andra sidan bör de som är äldre erkänna att en yngre man kan ha den riktiga synpunkten i en viss angelägenhet. Äran och förtjänsten står alltså att finna i den sunda vishet som kommer till uttryck, inte nödvändigtvis i talarens ålder. När de yngre uttrycker sig, bör de emellertid ha aktning för åldern, alldeles som Timoteus utan tvivel visade aktning för Paulus och hans råd och alldeles som Elihu, av aktning för åldern, visade återhållsamhet och väntade på sin tid att tala. — 1 Tim. 5:1, 19; Job 32:6—9.
18. Apostlarna ägnade visserligen uppmärksamhet åt en ”nödvändig uppgift”, enligt vad som visas i Apostlagärningarna 6:1—6, men vad var det likväl som fick större eftertryck?
18 Medan de äldste vid somliga möten kan använda en hel del tid till problem som hör samman med Rikets sal eller någon annan ”nödvändig uppgift”, bör de hålla dessa angelägenheter underordnade de viktigare ting som berör hjordens andlighet. (Apg. 6:1—6; Fil. 1:9, 10) Därigenom kommer de att presidera på utmärkt sätt.
19. a) Vilken anordning är rådande bland oss, i överensstämmelse med de råd som gavs av Jesus och av Paulus men i kontrast till det sätt på vilket världsliga styresmän behandlar människor? b) Vilket gagn har vi av att äga äldste som presiderar på utmärkt sätt?
19 När vi ser på den beklagansvärda oordningen i denna världen, är vi verkligen tacksamma för de äldste i Jehovas världsvida församling, vilka presiderar på utmärkt sätt! Mänskligheten letar i blindo efter en väg ut ur sina problem, och dess styresmän ”spelar herrar över dem” i stället för att ge ledning på ett kärleksfullt, hjälpsamt och vederkvickande sätt. (Matt. 20:25—27) Bland oss har vi andligen mogna män som är föredömen för hjorden, och vi respekterar dem, när de presiderar över oss. (1 Tess. 5:12, 13) Det är inte någon viss man i församlingen, staden, landet eller världsdelen som gör detta, utan alla de äldste, inom deras anvisade verksamhetsområde, har ansvaret att presidera. Med den kärleksfulla hjälp och vägledning som ges av denna mängd av rådgivare går arbetet med att predika om Riket och göra lärjungar framåt mot en framgångsrik fullbordan. Församlingen är enad i sina ansträngningar under äldste som presiderar på utmärkt sätt. Vi kommer på detta sätt i närmare överensstämmelse med Jesu Kristi ledarskap, allt till ära för Jehova.