Bibeln överlever trots naturliga hinder
DET imponerande biblioteket i Alexandria i Egypten var absolut den största boksamling världen dittills hade skådat. På dess forntida hyllor fanns det en gång över en halv million dokument.
Knappt 350 år efter dess uppförande på 200-talet f.v.t. eldhärjades en del av böckerna. Det som fanns kvar av de värdefulla dokumenten hade snart plundrats och förstörts. Historikern Edward Gibbon förklarade: ”De här forntida geniernas litterära alster hade oåterkalleligen gått förlorade.”
Ja, den här ofantliga boksamlingen, till största delen skriven på papyrus (ett pappersliknande material framställt av den i Egypten så vanliga papyrusplantans fibrer), förstördes av eld och genom människors plundring — vanliga hinder för att en bok skall överleva. Om böckerna hade varit sten- eller lertavlor i stället för av förgänglig papyrus, så hade de kanske klarat sig bättre.
Men på just det här förgängliga materialet, papyrus, kan delar av de kristna grekiska skrifterna ha skrivits under det första århundradet v.t. Bibeln skrevs i huvudsak på pergament (ett skrivmaterial som tillverkades av djurhudar [2 Tim. 4:13]). Pergament kan också brinna, och det ruttnar med tiden. Hur lätt hade inte de ursprungliga handskrivna exemplaren av bibeln kunnat gå förlorade, utan att det ovärderliga budskapet hade ersatts med en avskrift! Men många avskrifter framställdes och var i omlopp, och därför gick inte budskapet förlorat, även om det var skrivet på förgängligt material.
Det anförtroddes åt små minoriteter
Ännu ett naturligt hinder för att bibeln skulle överleva var det förhållandet att den från början anförtroddes åt impopulära minoriteter. Aposteln Paulus erkände: ”Gud har anförtrott sitt ord åt judarna.” (Rom. 3:2, Hedegård) Under en tidsperiod på mer än tusen år lät Gud ett antal judar teckna upp hans ord, och nationen bemödade sig om att bevara dessa heliga skrifter.
Men tänk bara! När bibeln började skrivas, beskrevs den här nationen som varande ”mindre än alla andra folk”. Nationens litenhet ställdes i kontrast till de kringliggande nationernas större makt, till exempel hettiterna, amoréerna och andra. Men vad har hänt med dessa starkare grannars litteratur? Den är död. Det som finns kvar av den ligger begravt i jorden eller vittrar sönder på museer. — 5 Mos. 7:1, 7.
De som skrev och bevarade de kristna grekiska skrifterna (”Nya testamentet”) var också en liten, försvarslös grupp, som var intensivt hatad. Samtida sade om den gruppen: ”Den blir motsagd överallt.” — Apg. 28:22.
Nu, tusentals år senare, har dessa hatade minoriteters skrifter översvämmat hela världen. Tvärtemot vad man normalt skulle förvänta! Verkar det inte som om bibeln vore beskyddad av en högre makt?
Skriven på glömda språk
Kan du läsa forntida hebreiska? Det är inte många som kan. Men bibeln skrevs först på hebreiska. Det är uppenbart att den skulle vara en död bok, om den bara funnes på forntida hebreiska i våra dagar!
Men på den tiden, då den forntida hebreiskan var i bruk, kunde alla som hade tillgång till bibeln, såväl som många i de kringliggande länderna, läsa den sortens skrift och förstå den. Den forntida hebreiska skriften kunde förstås av den sanne Gudens tillbedjare i många hundra år.
Men i och med att den judiska huvudstaden Jerusalem förstördes under det kritiska 600-talet före den vanliga tideräkningen, började judarna bli kringspridda till länder med främmande språk. Grekiskan blev det internationella språket. Även om den del av den judiska befolkningen, som återigen slog sig ner i Jerusalem, lyckades bevara hebreiskan som ett levande språk, så kunde snart många av de judar som var ”kringspridda bland grekerna” inte längre läsa bibeln på hebreiska. — Joh. 7:35, 1917.
Skulle bibelns budskap upphöra att vara en ”levande kraft” i deras liv? Och hur förhöll det sig med de många millionerna icke-judiska grekisktalande människor? Skulle de inte kunna få kunskap i Guds ord?
Den första översättningen
Omkring 300 år före den vanliga tideräkningens början bodde nästan en million grekisktalande judar i Alexandria i Egypten, ett kulturellt centrum i den hellenistiska världen. Genom deras ansträngningar, och kanske också genom samarbete med kung Ptolemaios Filadelfos, översattes bibeln slutligen från hebreiska till grekiska.
Vilken välsignelse var inte detta! Nu kunde fler få gagn av att läsa de hebreiska skrifterna, som den judiske filosofen Filon under det första århundradet sade: ”Hela mänskligheten kan dra nytta av att våra visa och heliga överlägsna lagar finns tillgängliga.”
Eftersom man länge hade hållit på med ”bokframställning” i Alexandria, dröjde det inte länge förrän exemplar av den här översättningen, som kallades ”Septuaginta”, framställdes i många exemplar och skeppades ut till grekisktalande judar över hela världen. Den blev verkligen en ”folkets bibel”. Eftersom den var på det språk som den stora allmänheten talade och eftersom den — på grund av framställningstekniken i Alexandria — inte var så dyr, så kunde många tillbedjare ha sitt eget personliga exemplar.
De första kristna gör bibeln aktuell
Aposteln Paulus’ verksamhet visar hur man använde de hebreiska skrifterna: ”[Han] resonerade ... med dem [judarna i synagogan i Tessalonika] och utgick då från Skrifterna, och han förklarade och bevisade genom hänvisningar att det var nödvändigt för den Smorde att lida och att uppstå från de döda.” (Apg. 17:2—4) Att bevisa genom hänvisningar innebar att han hänvisade till olika ställen i de hebreiska skrifterna för att därigenom slå fast kristendomens sannfärdiga grundval.
De förstå kristnas användning av bibeln — inbegripet de då nyligen skrivna kristna grekiska skrifterna — ledde till en utveckling som fullständigt revolutionerade boktillverkningen. Ända fram till den tiden hade böcker tillverkats i form av rullar. Och det fungerade bra, när man hade gott om tid. Men de kristna använde bibeln när de missionerade — för att genom hänvisningar bevisa sin religions grundval. Kan du föreställa dig hur otympligt det måste vara att finna den ena bibelhänvisningen efter den andra i rullar, som kanske var upp till 11 meter långa?
Nästan hundra år dessförinnan hade romarna experimenterat med en ny bokform med tjocka läderark. Men den här klumpiga ”historian” blev aldrig populär. Men någon tog upp den här idén och gjorde bladen av tunna papyrusark. När det gällde att göra snabba hänvisningar var den här kodexen idealisk. Detta var föregångaren till våra dagars bokform. Vem kom med en så revolutionerande nyhet? Den auktoritativa Cambridge History of the Bible säger:
”Någon kom med idén att göra en kodex av papyrus i stället för av pergament. Var och av vem detta först prövades, vet vi inte; men vi vet att den nya utformningen har ett direkt samband med kristendomens tidigaste skede, och uppfinnaren kan faktiskt ha varit en kristen.”
När du nu öppnar en bok i stället för att behöva använda en rulle, kan du därför tänka på det nitiska vittnande som utfördes av dessa kristna, som införde kodexen som sin bokform. Under de första århundradena av den vanliga tideräkningen var alltså bibelns budskap mycket aktuellt och var i sanning ”verksamt” i många tillbedjares hjärtan. Men den friden skulle inte bli långvarig, som vi skall få se.
[Bild på sidan 5]
Bibeln skrevs på förgängligt material; här ser du den äldsta bibelhandskriften på British Museum
[Bild på sidan 6]
Genom att översättas från hebreiska till grekiska fortsatte bibeln att vara aktuell för folk i allmänhet
[Bild på sidan 6]
Kodexen gjorde det lättare för nitiska kristna att använda bibeln, när de undervisade andra