Sök Gud medan han låter sig finnas

”Han [Gud] har förordnat om de fastställda tiderna och de bestämda gränserna för deras boende, för att de skall söka Gud, om de skulle känna sig för efter honom och faktiskt finna honom.” — Apg. 17:26, 27, NW.

1. Hur kom det sig att Paulus var en okänd man i en okänd stad, och vad blev resultatet av detta?

MANNEN var okänd i staden, och vid hans ankomst var staden okänd för honom. När han såg sig omkring, lade han märke till ett altare som var tillägnat ”en okänd Gud”. Skulle du vilja bli delaktig i tillbedjan av en Gud, som du betraktade som okänd? Det skulle vara en högst otillfredsställande situation, och det var utan tvivel så aposteln Paulus kände det sedan han kommit till Aten under sin andra missionsresa, omkring år 50 v.t. Paulus’ kristna bröder hade fört honom från Berea så långt som till Aten och hade lämnat honom där i överensstämmelse med hans anvisningar. Det var först sedan Paulus hade fått vägledning från himmelen som han kort dessförinnan hade besökt Macedonien, som låg norr om Aten, och tydligen hade han aldrig förut satt sin fot i Aten. Sannolikt visste han att det var en lärdomsstad och även ett religiöst centrum. Han var oroad över detta senare förhållande, och ”hans ande i honom [kom] att bli uppbragt då han iakttog att staden var full av avgudabilder” (NW). Hur reagerade Paulus för den här situationen? Hur skulle du ha reagerat för den, om du hade varit kristen jude? — Apg. 16:9, 10; 17:15, 16, 23.

2. På vilket sätt kan det som är ”okänt” vara till skada, och hur sökte Paulus komma till rätta med detta?

² Det som är ”okänt” har inte några klart markerade skiljelinjer eller bestämda gränser. Detta kan resultera i mycken skada och lätt leda till tragedi. Det är därför någonting som vi behöver komma till rätta med, om så är möjligt. Paulus kom till rätta med det. Han började göra sig själv och sitt uppdrag kända och samtidigt göra sig själv mera förtrogen med atenarna och deras tänkesätt. ”Han höll därför i synagogan samtal med judarna och med dem som ’fruktade Gud’, så ock på torget var dag med dem som han träffade där.” (Apg. 17:17) Förmodligen skilde sig hans erfarenheter av judarna där i Aten inte så mycket från vad som hade hänt i andra städer. Men på torget kom han i kontakt med många som var stolta över sitt intresse för lärdom och filosofi. Kunde det, med tanke på att ”alla atenare och ... utlänningar, som uppehöll sig där, ... inte brukade sin lediga tid till annat än att omtala eller lyssna till någonting nytt”, sägas att de sökte Gud inom kända religiösa gränser? Knappast. Låt oss se helt hastigt på dem som till trängsel fyllde torget. — Apg. 17:21, NW.

3. Vad var epikuréerna och stoikerna kända för, och hur kan vi urskilja en liknande inställning i vår tid?

³ Epikuréerna nämns. De menade att det främsta uppsåtet i livet var att vinna största möjliga njutning utan att drabbas av de onda verkningarna av omåttlighet. Paulus ”förkunnade de goda nyheterna om Jesus och uppståndelsen”, vilket gick rakt emot deras uppfattning: ”Låt oss äta och dricka, ty i morgon skall vi dö.” (Apg. 17:18; 1 Kor. 15:32; NW) Den enda gräns de sökte undvika att överskrida var vad som helst som hotade att hindra dem att sträva efter och uppnå njutning. Nej, de sökte inte den sanne Guden inom de gränser han hade fastställt. Stoikerna omnämns också. De trodde inte på en personlig Gud, utan de tänkte sig i stället en opersonlig gudom, från vilken människosjälen utgick. För dem innebar ett liv i dygd att ”följa naturen”, eftersom de menade att materia och energi var de elementära principerna i universum. De trodde att ödet bestämde människornas angelägenheter. De var inte verkliga sanningssökare, och därför var inte heller de redo att godta Paulus’ gudagivna budskap. I förbigående sagt är det inte svårt att lägga märke till ett nära samband mellan de här nämnda gruppernas grundsatser och det som framhålls av många i vår tid med företräde för materialism och njutningslystnad. ”Gud är död” för deras del, vare sig de säger detta eller inte, och det är så åtminstone så långt det gäller deras intresse av att uppriktigt söka honom eller känna sig för efter honom.

4. Varför fördes Paulus till Areopagen, och hur betraktade han detta?

⁴ Den allmänna inställningen gentemot Paulus var ogynnsam. De ”gav sig i samspråk med honom och motsade honom” och kallade honom ”pratmakare” och en ”förkunnare av främmande gudomligheter”. De ledde honom till Areopagen, möjligen för att hålla förhör med honom inför domstol. Paulus var säkert tillfredsställd med denna möjlighet att avge ett gott vittnesbörd, och vi är glada över att hans tal vid detta tillfälle har blivit upptecknat till nytta för oss. Vi är intresserade av att se hur han gav sig i kast med problemet med det ”okända” och den närbesläktade frågan om gränser. Tänk dig att vi är där och lyssnar till honom. — Apg. 17:18—22, NW.

Teokratiska gränser

5. a) Vad är värt att beakta i Paulus’ inledande ord? b) Hur ger han sig i kast med problemet med det som är ”okänt”?

⁵ ”Atenare, jag ser att ni i allt tycks vara mera benägna för fruktan för gudomligheterna än andra är. Så till exempel fann jag också, medan jag gick omkring och noggrant gav akt på föremålen för er dyrkan, ett altare som bar inskriften ’Åt en Okänd Gud’. Det som ni utan att veta det ägnar er gudsdyrkan, det förkunnar jag därför nu för er.” (Apg. 17:22, 23, NW) Hur taktfulla var inte dessa inledande ord! Han säger ingenting för att uppegga åhörarna eller få dem att känna sig stå i strid med honom. Han väljer ett av ”föremålen för ... dyrkan” bland dem och så att säga förenar sig med dem i att betrakta detta särskilda altare. Utan att stanna upp för att fråga vad slags gud tillbedjarna kan tänka på börjar han bygga upp en logisk och övertygande bevisföring, i det han lägger den ena säkra sanningen till den andra. Först kommer han bort från det ”okända”. Han säger inte rakt på sak att det är fel, utan säger helt enkelt att han skall bekantgöra eller förklara det enda värdiga föremålet för gudaktig hängivenhet. Lägg märke till hur han gör detta.

6. Vilken sanning fastställer Paulus beträffande Guds uppsåt för människan och hennes hem?

⁶ Han förklarar att Gud, han som skapat allting och ger liv och andedräkt, inte bor i tempel som är gjorda med händer och inte heller behöver bli uppassad av människohänder. Om detta skulle kunna ge intrycket att Gud är helt och hållet utom räckhåll för människan, ger hans följande ord det sanna perspektivet. ”Och han [Gud] har från en enda människa gjort varje nation av människor, till att bo på jordens hela yta, och han har förordnat om de fastställda tiderna och de bestämda gränserna för deras boende, för att de skall söka Gud, om de skulle känna sig för efter honom och faktiskt finna honom, fastän han i själva verket inte är långt borta från någon enda av oss.” (Apg. 17:24—27, NW) Både vetenskapen och bibeln bekräftar att hela människosläktet kan spåra sitt ursprung till en enda människa; och denna människa fick i sin tur sitt liv och sin andedräkt från Gud, Skaparen. Därpå framför Paulus den intressanta tanken att den vittomfattande gränsen för människans boende är ”jordens hela yta”. Detta stämmer naturligtvis inte överens med det äregiriga uttalandet att himlen är gränsen. Människan kan färdas genom atmosfären och till och med tränga så långt bort som till månen, men hon kan inte för beständigt vistas där. Hon borde vara tillfreds med att bo inom sina av Gud givna gränser.

7. Vad är alltid inbegripet, när Gud utfärdar en förordning eller någonting liknande?

⁷ Vad tänker Paulus på, när han därnäst säger att Gud ”har förordnat om de fastställda tiderna och de bestämda gränserna [ordagrant: ’ett bestämmande av gränslinjerna’] för deras boende, för att de skall söka Gud”? Lägg märke till ordet ”förordnat”. När Gud, den suveräne Herren, utfärdar en förordning eller någonting liknande, såsom ett påbud, en lag eller en befallning, blir omedelbart en teokratisk gräns, fastställd begränsning eller demarkationslinje upprättad. Det måste alltid förhålla sig så, eftersom utfärdandet av sådana lagar fastslår och pålägger vissa krav och förpliktelser som måste iakttas. Lydnaden kräver att du stannar inom gränserna för det. Olydnad betyder att du överskrider eller kränker dessa gränser eller begränsningar och således kommer utanför gränserna, som vi säger, och kanhända blir skyldig till att göra intrång i andras rättigheter. En ytterligare undersökning av detta i bibelns ljus kommer att hjälpa oss att söka Gud, men först ställer vi frågor om de ”fastställda tiderna” och de ”bestämda gränserna för deras boende”.

8. Hur uppenbarade Guds löfte till Abraham vissa begränsningar eller gränslinjer?

⁸ Vägledd av Guds ord och ande följer Paulus händelser som inträffade efter skapelsen i avsikt att visa hur den ende sanne Guden hade upprättat vissa begränsningar eller gränser, både i tid och rum. Vad är de? Fastän det första löftet och den första profetian gavs i Eden, är det i samband med att Gud ingick ett med ed bekräftat förbund som vi finner den önskade länken, den första klivstenen. Jehova slöt förbundet med dessa ord: ”Och förmedelst din säd skall alla jordens nationer sannerligen välsigna sig, på grund av att du har lyssnat till min röst.” (1 Mos. 22:18, NW) Detta visar sannerligen att Abraham inte ovetande ägnade gudaktig hängivenhet åt en okänd Gud. Nej, långt därifrån! Detta betyder likaså att nationerna inte i okunnighet framgångsrikt kunde välsigna sig själva i enlighet med sina egna uppfattningar. Det är bara på den av Gud bestämda vägen som människor kan finna Gud och få hans välsignelse. Det är som Jesaja sade: ”Söken HERREN [Jehova], medan han låter sig finnas.” Man måste också söka just där han låter sig finnas, ”medan han är nära”. (Jes. 55:6) Är du, likt Abraham, redo att lyssna till Gud med mottaglig inställning?

9. Hur förverkligades detta löfte, i det att det inbegrep gränser i både tid och rum?

⁹ Se nu hur Guds löfte förverkligades, med gränser i både tid och rum. Om Abrahams säd sade Gud: ”Det skall du veta, att din säd skall komma att leva såsom främlingar i ett land som icke tillhör dem ... i fyra hundra år. ... Och i det fjärde släktet skall din säd komma hit tillbaka.” Jehova fortsatte att lova: ”Åt din säd skall jag giva detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, till floden Frat [Eufrat].” Längre fram, när israeliterna, Abrahams avkomlingar, efter denna fyrahundraårsperiod fick lagen vid Sinai berg, lovade Jehova uttryckligen: ”Jag skall låta ditt lands gränser gå från Röda havet till filistéernas hav och från öknen till floden.” Å andra sidan varnades israeliterna, medan de vandrade i öknen, för att överskrida gränserna till andra nationer, till exempel Moab och Ammon. Detta gör att vi inser att orden i Mose sång i 5 Moseboken 32:8 var riktiga: ”När den Högste gav arvslotter åt folken, ... utstakade han gränserna för folken efter antalet av Israels barn.” — 1 Mos. 15:13—21; 2 Mos. 23:31; 5 Mos. 2:4, 5, 18, 19.

10. a) För vilket syfte upprättade Gud de ”fastställda tiderna” och gränserna? b) Vilken ytterligare bevisföring och varning, som grundades på detta, framfördes därpå?

¹⁰ Vi kan nu bättre förstå vad Paulus hade i sinnet med avseende på de ”fastställda tiderna” och ”bestämda gränserna för deras boende”. För vilket ändamål förordnade Gud detta? Oftast sätter människor upp gränser, till exempel en hög mur, för att hålla ute dem som är okända eller som inte är önskade. Men i detta fall finner vi en underbar kontrast. Paulus säger att syftet är att de skall fungera som nyttiga vägvisare eller riktlinjer för människor ”för att de skall söka Gud ... och faktiskt finna honom, fastän han i själva verket inte är långt borta från någon enda av oss”. Detta stöds av påminnelsen att människan är beroende av Gud för att kunna leva och röra sig, ”just som vissa av skalderna bland er har sagt: ’Vi är ju också hans ättlingar.’” Därpå varnar Paulus oss för att bli vilseledda genom avgudadyrkan, en form av tillbedjan som är grundad på okunnighet: ”Då vi alltså är Guds ättlingar, bör vi inte föreställa oss att det gudomliga väsendet är ... likt något skulpterat genom mänsklig konst och uppfinning.” När vi lyssnar, vill vi veta vad vi förväntas göra i fråga om detta. Utan uppskov får vi veta: ”Visst har Gud haft överseende med tiderna av sådan okunnighet, men nu underrättar han människorna om att de alla överallt bör ändra sinne.” — Apg. 17:27—30, NW.

11. Vad var höjdpunkten i Paulus’ bevisföring, och vilka teokratiska gränser var inbegripna?

¹¹ Aposteln når snabbt höjdpunkten i sin bevisföring, eller åtminstone så långt han tillåts komma. Med några få ord har han nått tillbaka ända till skapelsens början, visar nu vad Gud uppmanar människor att göra och framhåller därpå skälet till detta genom att peka in i framtiden. Varför ställs kravet på sinnesändring? ”Eftersom han [Gud] har fastställt en dag, på vilken han har för avsikt att döma den bebodda jorden i rättfärdighet genom en man som han har förordnat; och han har försett alla med en garanti, i det att han har uppväckt honom från de döda.” (Apg. 17:31, NW) Lägger du märke till de teokratiska gränserna, den utsatta ”dagen” och den förordnade ”mannen”, som av Gud garanteras avge en rättfärdig dom, vilken blir gynnsam för dem som uppriktigt söker honom? Dessa utsatta tidsgränser gäller större ting än de ”bestämda gränserna för deras boende”, som omnämndes tidigare, i Apostlagärningarna 17:26. I det vi önskar en gynnsam dom behöver vi i vår tid få en klar syn på demarkationslinjen mellan lydnad och olydnad inför Gud, mellan rätt och orätt. Dra inte upp denna linje själv. Som vi skall se kräver det mera omsorg än man i allmänhet inser, i det att det inbegriper hjärtat såväl som sinnet.

12, 13. a) Vilken allmän verkan fick omnämnandet av en uppståndelse, men vilka undantag förekom? b) På vilket sätt kan vi förvänta att ha nytta av att göra en återblick?

¹² Paulus’ omnämnande av en uppståndelse från de döda var alltför mycket för de flesta av åhörarna. ”Somliga [började] att driva gäck, medan andra sade: ’Vi vill höra dig tala om detta ännu en gång.’” Det förträffliga vittnesbörd som Paulus avgav blev emellertid inte helt utan frukt. ”Några män slöt sig till honom och blev troende, bland vilka också var Dionysius, en domare vid Areopagens domstol, och en kvinna vid namn Damaris och andra jämte dem.” Vi gläder oss över att veta att några lyssnade med gensvar och visade sig lydiga. — Apg. 17:32—34, NW.

¹³ Paulus måste fatta sig kort vid detta tillfälle. Vi för vår del står dock inte under någon sådan omedelbar påtryckning för denna tid, och vi finner det därför värt att blicka tillbaka och se hur och varför det före Paulus’ tid uppstod ett behov att söka Gud, hur detta har blivit tillgodosett och vilka förpliktelser som vilar på oss.

Hur och varför sökandet började

14. a) Vad antyds genom att Jehova måste söka efter mannen? b) Hur avslöjade Adam ett plågat samvete, men fanns det något bevis för verklig ånger och sinnesändring?

¹⁴ Det är förvånande att finna att bibelns första omnämnande av sökande inte gäller att människan söker Gud, utan motsatsen. Vi läser i 1 Moseboken 3:9: ”Och Jehova Gud fortsatte att ropa på mannen och säga till honom [gång på gång]: ’Var är du?’” (NW) Vilken häpnadsväckande situation! Hade något orätt skett? Ja, en orätt handling hade begåtts, och om resultatet av den läser vi att Adam och hans hustru ”hörde HERREN Gud vandra i lustgården ...; då gömde sig mannen med sin hustru för HERREN Guds ansikte bland träden i lustgården.” När vi försöker gömma oss för någons ansikte, beror det ofta på ett plågat samvete, som orsakar fruktan och skam. Du känner till denna känsla. Adam kände det på det sättet, när han svarade Gud: ”Jag hörde dig i lustgården; då blev jag förskräckt, eftersom jag är naken; därför gömde jag mig.” Att känna sig förskräckt och önska gömma sig är en sak, men att känna ånger och söka återställa ett gott förhållande är någonting helt annat. Inte vid något tillfälle fanns det någon antydan till detta hos Adam eller hos hans hustru. Naturligtvis beklagade de bittert resultatet av sin gärning, men de gav inte uttryck åt beklagande av själva gärningen eller skam över den. Vad bestod deras orätta gärning i? — 1 Mos. 3:8, 10.

15. Hur drog Guds befallning i 1 Moseboken 2:16, 17 upp en gräns, både bokstavligt och moraliskt?

¹⁵ Både Adam och hans hustru hade överskridit vissa teokratiska gränser, bokstavligt och bildligt eller moraliskt. De hade också gjort sig skyldiga till intrång i andras rättigheter. När Gud först satte Adam i Eden, var det inte så att han helt enkelt inbjöd Adam att fritt äta av varje träd utom ett. I stället läser vi att Gud ”pålade ... mannen denna befallning: ’Av varje träd i lustgården får du äta dig mätt. Men vad angår trädet för kunskap om gott och ont, får du inte äta därav, ty på den dag du äter därav skall du oundvikligen dö.’” Två gånger därefter talade Gud om det som en befallning. (1 Mos. 2:16, 17; 3:11, 17; NW) Det är intressant att lägga märke till att när Satan genom ormen frågade Eva om denna befallning, talade ingen av dem om detta som en befallning, utan helt enkelt som någonting som Gud hade sagt. (1 Mos. 3:1, 3) Men som vi förut nämnde skapar en befallning alltid en eller flera gränser. I detta fall var ”trädet för kunskap om gott och ont” bokstavligen utanför gränserna för Adam och Eva. De fick inte äta dess frukt eller ens röra vid den. Men trädet var inte utom räckhåll fysiskt sett; följaktligen uppdrogs där den mycket viktigare moraliska gränsen. Guds befallning betydde att deras lydnad blev satt på prov.

16. Vad var orsaken till att Eva överskred en moralisk gräns? Vilken ytterligare villfarelse ledde detta till?

¹⁶ Att kvinnan lyssnade till ormen och lät sig påverkas ledde till att hon överskred den moraliska gränsen. Kvinnan ”såg ... [att trädet] för ögonen tedde sig värt att längta efter, ja, trädet var åtråvärt att se på”. Längtan och begär har sitt ursprung i hjärtat. Fastän hon just hade upprepat Guds befallning, lät hon falska upplysningar föras in i hjärtat genom sinnet. Hon lurades att tro att hon själv kunde dra upp demarkationslinjen och själv ”veta vad som är gott och vad som är ont”. Är inte detta vad de flesta människor gör i livet — sätter upp sina egna normer för vad som är rätt och orätt eller godtar andras normer? Är detta kanske vad du har gjort, med uppmuntran från andra utom Gud, i det du trott att uppriktighet räcker till som vägvisare? — 1 Mos. 3:5, 6, NW.

17. Hur följdes detta av att den bokstavliga gränsen överskreds såväl som av att det gjordes intrång i andras rättigheter?

¹⁷ Eva hade överskridit den moraliska gränsen genom att orättmätigt åstunda att äta den förbjudna frukten och besluta sig för att göra det, och därpå följde snabbt överskridandet av den bokstavliga gränsen. Hon började ”ta av dess frukt och äta den. Efteråt gav hon också åt sin man, då han var med henne, och han började äta den.” (1 Mos. 3:6, NW) En gränsöverträdelse betyder ofta intrång i andras rättigheter. I detta fall gjorde Eva först intrång i sin mans rättigheter med avseende på ledarskap, i det hon själv tog initiativet. Större betydelse hade det att de båda gjorde intrång i Jehova Guds rättigheter genom att besluta om sitt eget handlingssätt i olydnadens ande och gärning. De steg avsiktligt ut ur ledet. Det betydde att de uppsåtligt ignorerade Guds demarkationslinje mellan vad som var tillåtet att äta och vad som inte var tillåtet och sedan drog upp sin egen linje. Vad blev resultatet?

18. a) Hur skyddade Gud sina rättigheter? b) I vilken utsträckning har mänskligheten berörts av Adams olydnad, och vilka frågor väcks genom detta?

¹⁸ Sedan Guds dom hade kungjorts blev Adam och hans hustru utdrivna ur sitt trädgårdsliknande hem. Det gjordes omöjligt för dem att återvända dit. Jehova ”drev ut mannen och satte öster om Edens lustgård keruberna jämte det ljungande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd”. (1 Mos. 3:24) Detta var en avskräckande gränsmarkering; en ogenomtränglig barriär för dem. Ännu värre var det förhållandet att de var förvisade från Jehovas ansikte och närvaro. Som Adams barn är vi alla, som är danade ”från en enda man” (NW), i hög grad berörda av detta. På grund av nedärvd synd och ofullkomlighet, för att inte tala om de okunnighetens tider som vi lever i, har vi blivit avlägsnade från Gud. (Apg. 17:26, 30) Vi medger att det förekommer mycken religionsutövning bland människor som är avlägsnade från Gud. Det finns många religioner, och många människor är tillfredsställda med sin särskilda religion. De dömer för egen del mellan gott och ont i religiösa angelägenheter och i sådana fall då en moralisk fråga behöver tas i betraktande. Gör du detta? Och betyder detta att det inte finns något hopp i tillvaron? Är sökandet efter den sanne Guden och efter den sanna religionen helt och hållet förgäves? Kan sökandet för vår del föras till ett framgångsrikt slut? Se vad som hände efter det att människan blivit utdriven ur Eden och tänk på den uppmuntran som vi kan vinna av att begrunda detta.

Hur sökandet kan slutföras

19. Vilken kontrast kan vi lägga märke till mellan Adams två första söner? Vad ledde Kains handlingssätt till?

¹⁹ Adams två första söner hjälper oss mycket i vart sökande genom kontrastverkan. De frambar var sitt offer åt Jehova, men som händelserna visade hade de olika motiv. Kains offer, som bestod av ”markens frukt”, var kanske bara en formalitet, som inte skulle överträffas av hans yngre bror, Abel, som frambar ett utvalt offer av ”det förstfödda i hans hjord, av djurens fett”. På något sätt som inte omtalas visade Jehova ynnest mot Abel och hans offer, men ”han [såg] inte med någon ynnest på Kain och på hans offer” (NW). Fördenskull ”blev Kain mycket vred”. Då gav Jehova honom omtänksamt den varnande underrättelsen: ”Om du vänder dig till att göra gott, skall det då inte bli en upphöjelse? Men om du inte vänder dig till att göra gott, då hukar synden vid ingången, och till dig står dess lystnad; och kommer du, för din del, att få övertaget över den?” (NW) Detta visar att Kain redan hade handlat ondskefullt, i det han uppenbarligen sökte ”upphöjelse” i en självisk, halsstarrig ande. Han var farligt nära att gå över självbehärskningens gräns. Ja, han gick över den, och han blev den förste mördaren. Han gick ”bort ifrån HERRENS ansikte och bosatte sig i landet Nod”, landet dit han flytt undan rättvisan. — 1 Mos. 4:3—16.

20. På vilket sätt kunde Abel bygga upp en stark tro, och vilka andra förträffliga egenskaper var den förenad med?

²⁰ Vilken lycklig kontrast finner vi inte, när vi ser på Abel! På något sätt visade Gud ynnest mot honom. Abel var fullt medveten om detta. Paulus framhåller detta, i det han säger att ”genom tron frambar Abel åt Gud ett bättre offer än Kain, och genom den fick han det vittnesbördet, att han var rättfärdig, i det Gud själv gav vittnesbörd om hans offergåvor; och genom tron talar han ännu, fastän han är död”. (Hebr. 11:4) Abels tro hade en god grundval. Han hade utan tvivel fått en detaljerad beskrivning av Jehovas rikliga föranstaltningar i Edens lustgård. Han visste säkerligen hur Jehova hade talat till Adam som en far talar till sin son. Han var förtrogen med Jehova Guds löfte och profetia i Eden beträffande krossandet av ormens huvud, och han hade ett säkert hopp om att detta skulle uppfyllas, även om han inte visste exakt när och hur. Förutom tro och hopp hade han en annan egenskap som är särskilt framträdande. Han uppodlade sann kärlek till Jehova i förening med en stark känsla av lojalitet och uppskattning, vilken var stark nog att övervinna hans föräldrars och äldre brors dåliga inflytande och exempel. — 1 Mos. 3:15; 1 Kor. 13:13.

21. Vilken uppmuntran kan vi få genom att tänka på Abel?

²¹ För Abel, som hade bevis för att Jehova välsignat honom, var sökandet efter den sanne Guden slutfört. Han behövde inte söka Gud utom i betydelsen att alltid söka behålla hans ynnest genom ett rätt uppförande i en anda av sann lydnad som kommer från hjärtat. Vad som var möjligt för Abel är möjligt för dig. Vi kommer att med förtröstan se fram emot att söka och forska i Guds ord för att få ytterligare vägledning och uppmuntran. Tänk på hur Jehova hjälpte Abel och även — det kan vi verkligen säga — erbjöd en hjälpande hand åt Kain.

[Bild på sidan 535]

Aposteln Paulus talade inför atenarna på Areopagen och uppmuntrade dem att söka den sanne Guden

[Bild på sidan 537]

När Gud skapade Adam och Eva, gav han mänskligheten ”jordens hela yta” att bo på

[Bild på sidan 540]

Genom att äta av den förbjudna frukten överskred Eva den av Gud bestämda gränsen