Att översätta titeln ”Gud”
BIBELNS böcker skrevs vid en tid då flertalet av jordens inbyggare inte kände den sanne Guden. De dyrkade i stället många gudar och gudinnor. Aposteln Paulus gav en utmärkt beskrivning av situationen i ett brev till medkristna i det forna Korint. Han skrev: ”Även om det finns de som kallas ’gudar’, det må vara i himmelen eller på jorden, alldeles som det finns många ’gudar’ och många ’herrar’, så finns det i alla fall för oss bara en Gud, Fadern.” — 1 Kor. 8:5.
På det grekiska grundspråket, som Paulus använde, motsvaras ordet för ”Gud” av Theoʹs, en term som tillämpades på vilken som helst av det stora antal gudar som forntida greker och andra folk dyrkade. Men varken aposteln Paulus eller andra män som skrev de kristna grekiska skrifterna, och inte heller de judiska översättarna av Septuaginta, den första översättningen av de hebreiska skrifterna till grekiska, drog sig för att använda denna term med hänsyftning på den sanne Guden.
När det första århundradets kristna talade till människor som inte kände Skaparen, använde de likväl termen Theoʹs på ett sådant sätt att ingen kunde jämställa den sanne Guden med någon av de många falska gudarna. I sitt berömda tal till atenarna sade aposteln Paulus till exempel: ”När jag ... gick förbi och noga betraktade era föremål för dyrkan, fann jag också ett altare på vilket man hade skrivit: ’Åt en okänd Gud’. Vad ni alltså ovetande ägnar gudaktig hängivenhet åt, detta förkunnar jag för er. Den Gud som har gjort världen och allting i den, denne som verkligen är Herre över himmel och jord, han bor inte i tempel gjorda med händer, inte heller betjänas han av människohänder som om han behövde något, eftersom han själv åt alla ger liv och andedräkt och allt.” — Apg. 17:23—25.
Tack vare denna utredning om den sanne Gudens identitet bör åhörarna inte ha haft något problem att skilja mellan Skaparen och de många falska gudar man dyrkade i Aten. Att titeln theoʹs också användes om falska gudomligheter fördunklade inte på något sätt Skaparens identitet.
Översättare i våra dagar kan rimligen låta sig vägledas av det sätt på vilket första århundradets kristna använde termen theoʹs. Det förhållandet att en viss term för ”Gud” av ”infödda” talare används om falska gudar behöver inte göra ordet anstötligt. Men ändå bör den term man använder för att återge ordet Theoʹs vara sådan att läsaren eller åhöraren utan svårighet förstår att den avser den Allsmäktige. Den bör inte få honom att tänka på sådant som strider mot den sanne Gudens personlighet.
Låt oss belysa detta. De forntida grekernas förnämste gud var Zeus. Men det namnet hade inte varit passande, när man skulle återge det hebreiska ordet för Gud. Namnet ”Zeus”, som den främste guden i det grekiska panteon kallades med, skulle ha fått folk att tänka på en gud i människogestalt, ja, dessutom en omoralisk sådan.
En term som har en mer vittomfattande innebörd är därför vanligen bättre än en med mera inskränkt innebörd. Sammanhanget får då tjäna till att begränsa ordets tillämpning och ange att det är fråga om den sanne Guden.
Det finns således inget skäl till otillbörlig oro för det ursprung som en viss term för ”Gud” kan ha. Också i själva bibeln används samma ord om den sanne Guden som om falska gudar. Termen i sig själv är inte helig. Därför finns det inget att invända mot att man använder ett ord som uteslutande hänsyftade på falska gudar, innan de som talade språket i fråga lärde känna bibelns Gud.
Detta är faktiskt vad som hänt i förbindelse med många nutida språk. Det japanska ordet för ”Gud” kan, ordagrant, betyda ”en mängd smågudar”. På amharinja och tigrinja, två av huvudspråken i Etiopien, är det vanligt att man använder ordet Egziabher, när man talar om Gud. Detta uttryck betyder ordagrant ”Herre över landområdena”, dvs. Herre över de etiopiska landområdena. Vad det engelska ordet för ”Gud” beträffar, så heter det i ordboken The Century Dictionary and Encyclopedic Lexicon of the English Language (band 3, sid. 2561, 1899 års upplaga) att det ursprungligen var ett neutrum och ”vanligen [stod] i pluralis, att det användes om hedniska gudomligheter och fick den mera högstämda kristna innebörden efter de tyska folkens omvändelse”. I Wilfred Funks bok om ordens ursprung, Word Origins, heter det: ”Alla trosuppfattningars centrala ord är Gud, och ursprunget till titeln Gud och dess historia är en enda härva gissningar. Själva ordet Gud är besläktat med liknande ord på danska, saxiska, fornhögtyska, fornnorska, fornsvenska och andra språk, ja, det kan till och med vara besläktat med ett fornlitauiskt ord som syftade på en som utövade magi.” — Sid. 279.
Inga termer för Gud på något av de förut nämnda språken kan i våra dagar, trots att de inte ursprungligen har använts om Skaparen, ge dem som lyssnar eller läser felaktiga föreställningar. Därför behöver man inte dra sig för att använda dem vid bibelöversättning.
Liksom med allt annat måste man se förnuftigt på saken, när det gäller att använda ett ord för att beteckna bibelns Gud. När det kommer till kritan, är vilket som helst ord för ”Gud” bara en titel och inte ett egennamn. Det som verkligen särskiljer den sanne Guden från alla andra är hans egennamn, Jehova. — Ps. 83:19, Åkeson; NW.