Den teokratiska organisationen att nu gå framåt med

1. a) Vad var dessa tolv apostlar, enligt Psalm 68:19? b) Hur fungerade de tillsammans såsom en skara, och vad var de därför bemyndigade att göra?

DESSA ”Lammets tolv apostlar” var gåvor till församlingen från den store teokraten, Jehova, genom Jesus Kristus. En psalm som David skrev (Ps. 68:19) hade förutsagt sådana gåvor, och aposteln Paulus visar hur psalmen uppfylls och säger: ”Därför säger han [i Psalm 68:19]: ’När han for upp i höjden, förde han bort fångar; han gav gåvor i form av människor.’ ... Och han gav några som apostlar, några som profeter, några som evangelister, några som herdar och lärare, i syfte att åter föra de heliga till rätta, för arbete som tjänare, för uppbyggandet av Kristi kropp.” (Ef. 4:8—12, NW) I begynnelsen tjänade dessa tolv apostlar, på grund av sin ställning, som en styrande krets för hela församlingen av troende. Därför förordnade de kvalificerade män i församlingen att bistå dem i mindre viktiga angelägenheter. Ett exempel på detta är vad som hände när församlingen i Jerusalem hade ökat till fem tusen medlemmar och det uppstod en svårighet som vållade oro:

2. Hur tog apostlarna itu med de svårigheter som uppstod i samband med utdelningen av mat, och vad hände därför i fråga om Guds ord?

² ”Då sammankallade de tolv hela lärjungaskaran och sade: ’Det är icke tillbörligt, att vi försumma Guds ord för att göra tjänst vid borden. Så utsen nu bland eder, I bröder, sju män, som hava gott vittnesbörd om sig och äro fulla av ande och vishet, män, som vi kunna sätta till att sköta denna syssla. Vi skola då helt få ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst.’ Det talet behagade hela menigheten. Och de utvalde [sju män]. ... Dem läto de träda fram för apostlarna, och dessa bådo och lade händerna på dem. Och Guds ord hade framgång, och lärjungarnas antal förökades mycket i Jerusalem.” — Apg. 6:1—7.

3. a) Varför var dessa förordnanden av de sju medhjälparna teokratiska? b) Blev andra fogade till den styrande kretsen, och vad visar skildringen av hur frågan om omskärelsen avgjordes?

³ Eftersom dessa sju medhjälpare förordnades av den apostoliska styrande kretsen, som lade händerna på medhjälparna till godkännande av dem, var dessa förordnanden teokratiska, inte kongregationalistiska eller demokratiska. Längre fram blev officiella ”äldre män” eller ”äldste” (presbyterer) teokratiskt förordnade och förenade med den styrande kretsen i Jerusalem. Omkring år 49 v.t., då Paulus och Barnabas kom till Jerusalem och lade fram frågan om omskärelse av icke-judiska troende, bestod alltså den styrande kretsen, som behandlade och avgjorde frågan, av ”apostlarna och de äldste”, vilka stod under Guds heliga andes ledning. — Apg. 15:1—29; 16:4.

4, 5. a) Vad visar huruvida församlingen i det första århundradet var en lagenlig organisation som reglerades av världslig myndighet eller inte? b) Vad var hela församlingen, såsom sammanslutning, och hur visar orden i Jesaja 43:10 detta?

⁴ Församlingen under det första århundradet var inte något slags lagligt inregistrerad sammanslutning med av den judiska styrelsen i Jerusalem eller av romarväldets senat fastställda stadgar, vilket senare skulle betyda att den hade förtroendemän som skulle förordnas enligt kejsarens bestämmelser. Nej, den var en teokratisk organisation med förtroendemän och medhjälpare som var teokratiskt förordnade av den styrande kretsen och Jesus Kristus, ”församlingens huvud”. De ”gåvor i form av människor”, som den hade fått, hade inte kommit från den romerske kejsaren utan från den store teokraten, Jehova Gud, genom Jesus Kristus. För vilket ändamål? ”I syfte att åter föra de heliga till rätta, för arbete som tjänare.” (Ef. 4:11, 12, NW) Hela församlingen var en sammanslutning för tjänst, i det alla medlemmar ägnade helig tjänst åt den store teokraten, Jehova. De var en enda, men av flera medlemmar bestående, ”tjänare” åt den gudomlige härskaren, vars vittnen de var. De bar vittnesbörd om att han hade sänt den utlovade Messias personifierad i Jesus Kristus, hans Son. På dem såsom andliga israeliter tillämpades orden:

⁵ ”’Ni är mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’ja, min tjänare, som jag har utvalt.’” — Jes. 43:10, NW.

6. Vilka utgör därför denne ”förvaltare” och ”slav”, som Jesus nämnde i Lukas 12:42—44?

⁶ Således utgör dessa många vittnen en enda ”tjänare”, som Jehova kallar ”min tjänare, som jag har utvalt”. Denne ”sammansatte” ”tjänare” är den som Jesus Kristus tänkte på, då han beskrev hur han skulle gå bort och därpå komma tillbaka: ”Vem är i verkligheten den trogne förvaltaren, den omdömesgille, som hans husbonde skall sätta över sin tjänarskara till att beständigt ge dem den rätta mängden mat i rätt tid? Lycklig är den slaven, om hans husbonde, när han kommer, finner honom göra så! Jag säger er sanningsenligt: Han skall sätta honom över alla sina tillhörigheter.” — Luk. 12:42—44, NW.

7. Hur talade Jesus om denna samma klass i sin profetia om avslutningen på tingens ordning?

⁷ Lägg märke till att Jesus också säger att ”förvaltaren” är en ”slav” åt sin husbonde. I profetian om avslutningen på tingens ordning talar Jesus om samma ”slav”-klass och säger: ”Vem är i verkligheten den trogne och omdömesgille slaven, som hans husbonde har satt över sitt tjänstefolk till att ge dem deras mat i rätt tid? Lycklig är den slaven, om hans husbonde, när han kommer, finner honom göra så. Jag säger er i sanning: Han skall sätta honom över alla sina tillhörigheter.” — Matt. 24:45—47, NW.

8. När och hur förordnade Jesus denna ”förvaltar”- eller ”slav”-klass, och vad grep den sig an med att göra?

⁸ Innan Herren Jesus Kristus begav sig bort genom att fara upp till himmelen församlade han sina trogna lärjungar, bland vilka hans lojala apostlar var inbegripna. På pingstdagen efter det att Jesus hade farit tillbaka upp till sin himmelske Fader, mottog han den heliga anden och utgöt den därpå över sina lärjungar, som var församlade i Jerusalem, och därigenom förordnade han denna ”slav”-klass, denna ”förvaltar”-klass, till att ge hans ”tjänstefolk”, hans ”tjänarskara”, andlig föda, ”den rätta mängden mat i rätt tid”. Slavklassen grep sig an med att göra detta.

Inspektion, förordnande, ”gåvor i form av människor”

9. När företog Herren Jesus Kristus en inspektion av ”slav”-klassen, och vad fann han beträffande den?

⁹ År 1914 v.t., vid avslutningen av ”nationernas fastställda tider”, blev Herren Jesus Kristus insatt i det himmelska, messianska riket. Därefter företog han en inspektion av ”slav”- eller ”förvaltar”-klassen på jorden. (Matt. 25:14—30; Luk. 19:11—27) Han fann verkligen här på jorden överlämnade, döpta, smorda lärjungar, vilka trots första världskriget och förföljelser och andra svårigheter strävade efter att tjäna Jehovas messianska rikes intressen. De bemödade sig om att i andligt avseende ge mat åt det ”tjänstefolk” eller den ”tjänarskara” som bevarade sin trohet och tillhörde den nu regerande Herren och Mästaren, Jesus Kristus.

10. Vilket förordnande gjorde han beträffande denna trogna ”slav”-klass år 1919, och vilket namn mottog den år 1931?

¹⁰ Nutida historiska fakta visar att han år 1919 gav nytt liv åt dessa mycket betryckta lärjungar och församlade dem i en enad skara. Därpå förordnade han dem såsom sin ”slav”-klass, som han satte över alla sina ”tillhörigheter”, dvs. över alla sina kungliga intressen på jorden. (Upp. 11:7—12) Det var denna aktiva skara av överlämnade, smorda kristna som på sommaren år 1931 mottog ett namn som skulle tydligt skilja dem från kristenhetens sekter: namnet Jehovas vittnen. — Jes. 43:10—12; 44:8.

11. Vad måste sägas om en styrande krets för denna klass, ”den trogne och omdömesgille slaven”?

¹¹ I vår tid har denna klass, ”den trogne och omdömesgille slaven”, en synlig styrande krets, alldeles som samma klass hade en styrande krets under det första århundradet, alltifrån pingsten år 33 v.t.

12, 13. a) Vilka andliga tjänster som verkställdes av dessa ”gåvor i form av människor”, utförde de tolv apostlarna sedan anden blivit utgjuten? b) Vilken skildring bevisar att de verkligen utförde evangeliserande arbete?

¹² Som vi redan har lagt märke till var denna klass, ”den trogne och omdömesgille slaven”, på den tiden gynnad med gåvor i form av människor. Dessa gavs av Jehova Gud genom Jesus Kristus. Enligt Efesierna 4:7—11 var inte alla dessa gåvor apostlar. Somliga var profeter, andra evangelister, andra herdar och ytterligare andra lärare. Apostlarna var naturligtvis samtidigt profeter, evangelister, herdar (pastorer) och lärare. På pingstdagen profeterade de tolv apostlarna under inflytande av den utgjutna heliga anden i uppfyllelse av Joel 2:28, 29. (Apg. 2:16—18, 21) De evangeliserade också, dvs. kungjorde goda nyheter, ty vad var det de tolv apostlarna gjorde, sedan de blivit gripna, fängslade, dragna inför domstol, pryglade och befriade? Apostlagärningarna 5:42, NW) berättar för oss:

¹³ ”Varje dag fortfor de att i templet och från hus till hus utan uppehåll lära och kungöra de goda nyheterna [grek.: evangelízein] om Kristus, Jesus.”

14. Vilken förpliktelse vilade på de tolv apostlarna på grund av att församlingen kallas ”Guds hjord”? Fullgjorde de den?

¹⁴ Denna skildring bevisar att de inte bara var evangelister utan också lärare. Var dessa apostlar också herdar eller pastorer? Ja. Kom ihåg hur den uppväckte Jesus vid Galileiska sjön uppmanade Petrus att bevisa sin kärlek och tillgivenhet genom att lyda befallningen: ”Föd mina lamm. ... Var en herde för mina små får. ... Föd mina små får.” (Joh. 21:15—17, NW) Alla de övriga apostlarna blev också andliga herdar i församlingen och fungerade som sådana. Själva det förhållandet att församlingen kallas ”Guds hjord” gjorde att dessa apostlar hade förpliktelsen att vara herdar för denna hjord.

15. Vad visar skildringen huruvida apostlarna skaffade sig monopol på den tjänst som bestod i att profetera?

¹⁵ Men även om de tolv apostlarna och aposteln Paulus var skickade att tjäna och verkligen också tjänade som profeter, evangelister, herdar och lärare, skaffade de sig inte monopol på dessa olika yttringar av den kristna tjänsten. Det fanns andra överlämnade, döpta män som specialiserade sig på eller var framträdande i dessa tjänster av skilda slag. (1 Kor. 12:4, 5) När till exempel aposteln Paulus i Efesus döpte omkring tolv män ”i Herren Jesu namn” och därpå lade händerna på dem, ”kom den heliga anden över dem, och de började tala tungomål och profetera”. (Apg. 19:1—7, NW) Gåvan att på mirakulös väg profetera gavs av den heliga anden åt många andra överlämnade, döpta kristna på apostlarnas tid. (1 Kor. 12:7—10, 27—29; 14:29—32; Apg. 13:1; 21:10) Därför var det inte bara apostlarna som profeterade.

16. Hur visade Paulus i Miletus att andra förutom apostlarna skulle fullgöra den tjänst som bestod i att vara andliga herdar?

¹⁶ Hur förhöll det sig med gåvan i form av andliga ”herdar”? Det finns historiska bevis för att det inte saknades sådana. Omkring år 56 v.t. gjorde Paulus, ”en apostel för nationerna”, när han var på väg till Jerusalem, ett uppehåll i hamnstaden Miletus och sände bud till de äldste i församlingen i det närbelägna Efesus och bad att de skulle komma till honom innan hans skepp avseglade. I sina avskedsord påminde Paulus dessa äldste eller presbyterer om det andliga arbete som de var förordnade att utföra. Han sade: ”Ge akt på er själva och på hela den hjord, inom vilken den heliga anden har förordnat er till tillsyningsmän, till att som herdar vårda er om Guds församling, vilken han har förvärvat med blodet av sin egen Son. Jag vet att efter min bortgång förtryckande vargar skall komma in bland er och inte behandla hjorden med ömhet.” (Apg. 20:28, 29, NW) Således var dessa äldste både tillsyningsmän och andliga herdar.

17. Vilka framställdes i bild genom de stjärnliknande ”änglarna” i Uppenbarelseboken 1:20 och 2:1? Vilket ansvar hade dessa följaktligen?

¹⁷ Helt visst var det inte en enskild äldste, presbyter, tillsyningsman eller herde, utan hela ”kretsen av äldste” som den förhärligade Herren, Jesus Kristus, avsåg, då han talade om den ”ängel” som visades symboliskt genom en stjärna. Omkring år 96 v.t. uppmanade han således den åldrige aposteln Johannes på ön Patmos att skriva om detta: ”Skriv till Efesus’ församlings ängel: ’Så säger han som håller de sju stjärnorna i sin högra hand, han som går omkring bland de sju gyllene ljusstakarna.’” (Upp. 2:1; 1:20) ”Kretsen av äldste” (eller presbyteriet) där i Efesus skulle fungera som en stjärna genom att ge himmelskt, andligt ljus åt den församling över vilken den heliga anden hade gjort dem till herdar. Genom sådant ljus skulle dessa andliga herdar leda dem rätt. — 1 Tim. 4:14, NW, fotnoten.

18. Hur visar 1 Petrus 5:1—4 att Petrus erkände att gåvan i form av herdar inbegrep andra förutom apostlarna?

¹⁸ Vidare skrev också aposteln Petrus, omkring åren 62—64 v.t., om gåvan i form av herdar åt församlingen under det första århundradet. Petrus ställde sig på samma plan som de ”äldste” i församlingarna i Mindre Asien och skrev: ”Till de äldste bland eder ställer jag nu denna förmaning, jag som själv är en av de äldste och en som vittnar om Kristi lidanden och som jämväl har del i den härlighet, som kommer att uppenbaras: Varen herdar för Guds hjord. ... Bliven föredömen för hjorden. Då skolen I, när Överherden uppenbaras, undfå härlighetens oförvissneliga segerkrans.” (1 Petr. 5:1—4) Således erkände Petrus att gåvan i form av herdar inbegrep andra förutom apostlarna.

19. Vilka var de ”lärare” som är inbegripna bland dessa ”gåvor i form av människor”, enligt vad Paulus visade i Titus 1:5—9?

¹⁹ ”Lärare” gavs också såsom ”gåvor i form av människor”. Med dessa lärare avses inte föräldrar som undervisar sina barn vid samlingar i familjen och inte heller vanliga församlingsmedlemmar som undervisar intresserade personer om bibelns sanningar i deras egna hem, utan män som är särskilt begåvade i fråga om undervisningskonst och som därför är förordnade att vara lärare i församlingen vid dess regelbundna bibelstudier. Tänk till exempel på hur Paulus, sedan han blivit fri efter sin första fängelseperiod i Rom, skrev till Titus, som han hade lämnat på Kreta för att förordna officiella äldste åt församlingarna i stad efter stad. När Paulus uppställde kvalifikationerna för sådana äldste, som också skulle vara tillsyningsmän, skrev han: ”En tillsyningsman måste vara ... en som ... håller fast vid det trovärdiga ordet vad hans undervisningskonst beträffar, så att han kan vara i stånd till att både förmana genom den lära som är hälsosam och tillrättavisa dem som säger emot.” — Tit. 1:5—10, NW.

20. Hur antydde Paulus för Timoteus att församlingarnas officiella ”äldste” är ”gåvor” i form av ”lärare”?

²⁰ Vid ungefär samma tid skrev aposteln Paulus till Timoteus, som hade fått myndighet att göra förordnanden. När Paulus beskriver för honom den grundval på vilken tillsyningsmännen över en församling skall tillsättas, upptar han sexton kvalifikationer. Bland alla dessa lägger vi märke till att det sjunde kravet är: ”kvalificerad att undervisa”. (1 Tim. 3:1—7, NW) Eftersom en tillsyningsman måste vara mer än en ”nyomvänd man”, måste han vara en ”äldste” i officiell bemärkelse. Att de icke-apostoliska ”äldste” var bland dessa ”gåvor” i form av lärare antydde aposteln Paulus för Timoteus genom att därpå säga: ”Må de äldste som presiderar på ett förträffligt sätt anses värda dubbel heder, i synnerhet de som arbetar hårt med att tala och undervisa.” (1 Tim. 5:17, NW, fotnot) Följaktligen strävar Jehovas vittnen i denna tid efter att ha officiella ”äldste” till att presidera över de bibelstudier som hålls mitt i veckan på platser som är lämpliga för de medlemmar av församlingen som bor där i närheten. Det är bara om det inte finns tillräckligt många äldste tillgängliga för alla sådana, varje vecka återkommande bibelstudier, som ”biträdande tjänare” används till att leda sådana lokala bibelstudier. — 1 Tim. 3:8, 9, 12, 13.

Evangelisering

21, 22. a) Vilka upptog Paulus i tredje hand bland dessa ”gåvor i form av människor”, och förordnade Jesus bara apostlarna till att vara sådana? b) Vem kallades uttryckligen ”evangelist”, och i vilken utsträckning fungerade han som sådan?

²¹ Som den tredje av dessa ”gåvor i form av människor” nämner aposteln Paulus ”evangelister”. (Ef. 4:8, 11, NW) Under sin tid i köttet här på jorden sände Herren Jesus Kristus ut fler än bara de tolv apostlarna till att utföra evangeliseringsarbete. (Luk. 9:1—6; 10:1—11) När han for upp till himmelen och därpå, på pingstdagen, utgöt den heliga anden över sina väntande lärjungar, gav han därför också andra förutom de tolv apostlarna till att vara evangelister.

²² Filippus från Caesarea, som apostlarna förordnade tillsammans med sex andra till att ha tillsyn över utdelningen av mat åt behövande lärjungar i Jerusalem, blev inte kvar länge i detta arbete, som en biträdande tjänare i en församling kunde utföra. Efter det att hans medarbetare Stefanus lidit martyrdöden utbröt förföljelse mot de kristna på anstiftan av Saulus av Tarsus, och därpå skingrades alla lärjungarna utom apostlarna från Jerusalem. Filippus var bland dessa kringspridda lärjungar, och han begav sig till Samarien och utförde där produktivt evangeliseringsarbete. Därpå frambar han de goda nyheterna för en eunuck som innehade en officiell ställning hos drottning Kandace och nu var på hemväg till Etiopien. Sedan utförde han evangeliseringsarbete längs Medelhavets kust från Asdod upp till Caesarea. (Apg. 8:1—40) Mer än tjugo år senare var Filippus fortfarande verksam i sitt evangeliseringsarbete, ty när Paulus och hans missionärskamrater besökte Filippus i Caesarea, kallades han fortfarande ”evangelisten Filippus”. (Apg. 21:8) Såsom en av dessa ”gåvor i form av människor” bevisade han sig vara av stort värde.

23. Vem uppmanade Paulus i brev att fortsätta att arbeta såsom evangelist?

²³ Timoteus, en missionärskamrat till aposteln Paulus, var en annan av dessa ”gåvor”, eftersom han tjänade som evangelist. Kort före sin död, omkring år 65 v.t., skrev Paulus ett andra brev till Timoteus och sade: ”Utför en evangelists verk, fullgör i allo, vad som tillhör ditt ämbete [grek.: diakoniʹa].” — 2 Tim. 4:5; 1 Tess. 1:1, 5; 2:2, 4, 8, 9; 3:2, 6.

Och hur är det i vår tid?

24. Vilka är det som i vår tid utför evangeliseringsarbete, och under vilkas vägledning gör de det?

²⁴ I vår tid hörsammar Jehovas kristna vittnen dessa ord som riktades till Timoteus för nitton hundra år sedan. De officiella äldste som är kvalificerade att hålla offentliga föredrag från en talarstol är inte de enda som utför evangeliseringsarbete. Alla de överlämnade, döpta medlemmarna i de mer än 27.150 församlingarna runt om i världen gör det. I Uppenbarelseboken 14:6 har vi en försäkran om att detta utförs under änglars ledning, eftersom denna vers har förutsagt en ängel som flög i midhimlen och ”hade eviga goda nyheter att kungöra såsom ett glatt budskap för dem som bor på jorden och för varje nation och stam och tungomål och folk”. — NW.

25. Vilka uppmuntrades år 1919 att utföra evangeliseringsarbete på ett mera direkt sätt, och vad sade Vakt-Tornet?

²⁵ Under det första efterkrigsåret, år 1919, återupplivades vår offentliga kristna verksamhet. Uppmuntran gavs då åt alla som utgjorde församlingarna att ta del i att predika om Guds rike — de officiella äldste och diakonerna eller de biträdande tjänarna och alla andra, överlämnade män och kvinnor i lika mån. När de gjorde detta, skulle de inte bara dela ut fyrsidiga traktater, utan också gå till människors hem alldeles som den tidens ”kolportörer” gjorde och direkt erbjuda de besökta att skaffa sig böcker och småböcker såsom hjälpmedel vid bibelstudium. Artikeln ”Förkunnandet av riket” i tidskriften Vakt-Tornet förklarade:

Tillfällets dörr är öppen för dig. Gå genast in genom den! Kom ihåg, att när du går ut i verket, är du icke blott och bart en prenumerantsamlare för en tidskrift, utan du är en ambassadör för konungars Konung och herrars Herre, i det att du förkunnar för folket på detta värdiga sätt annalkandet av den gyllene tidsåldern, vår Herres och Mästares härliga rike, om vilket de sanna kristna hava bedit och efter vilket de längtat under många århundraden. Du är en fridsängel, som bär frälsningens glada budskap till en söndersliten, syndsjuk, sörjande och förkrossad värld. Huru underbart är icke vårt privilegium! — The Watch Tower för 15 september 1919, sidan 281, stycket 6 (Vakt-Tornet för 15 november 1919, sidan 327, stycket 6).

26. I vilken kritisk tid lever vi nu, enligt de bevis som finns tillgängliga, och vad måste försvinna och vad måste komma?

²⁶ Nu, efter alla dessa mellanliggande år, har vi starkare bevis än någonsin förut för att Jehova Gud insatte sin Son, Jesus Kristus, på tronen i det messianska riket i himlarna då hedningarnas tider löpte ut år 1914. Vi vet att vi befinner oss i ”ändens tid” vad denna världens politiska nationer beträffar och att tillintetgörelsen av dem i den annalkande ”stora vedermödan” över hela världen är hotande nära. (Dan. 12:1—4; Matt. 24:21, 22; Upp. 7:14) Vi för vår del nalkas nu portarna till den rättfärdiga nya ordningen över hela jorden enligt Jehova Guds löfte, den ordning som helt och hållet skall ersätta den vacklande onda tingens ordning. Den gamla ordning som funnits under de gångna tusentals åren måste försvinna under de brännheta svårigheter som ligger framför oss. Den nya ordningen under Jehovas teokratiska styrelse måste komma!

27, 28. a) Vad är då dessa upplysningar, och vad måste göras med dem? b) Vad har Jehova gett för att detta arbete skall utföras, och vilken inställning har den till arbetet?

²⁷ Detta är de enda goda nyheterna på jorden i vår tid. De är evangeliet. Med dem kan vi utföra ett storslaget evangeliseringsarbete! I sin profetia i Matteus 24:14 och Markus 13:10 sade Jesus att ”dessa goda nyheter om riket” måste predikas i hela världen innan slutet på denna tingens ordning kommer. Jehova, den store teokraten, har nu gett oss den teokratiska organisationen för att vi skall kunna predika dessa goda nyheter så att arbetet blir fullständigt utfört.

²⁸ Är denna synliga jordiska organisation angelägen att utföra detta stora arbete? Undersök saken! Församlingarnas förordnade äldste och tillsyningsmän arbetar aktivt för att göra detta. Församlingarnas biträdande tjänare samarbetar i detta syfte. Församlingarnas vanliga medlemmar, de överlämnade männen och kvinnorna och deras barn, tar del i detta arbete, från hus till hus såväl som offentligt. Den styrande kretsen över alla dessa teokratiska församlingar står helhjärtat bakom detta evangeliseringsarbete och gör alla anordningar för att få arbetet utfört inom den tid som Gud anslagit för det. Den ”trogne och omdömesgille slavens” klass i vår tid har blivit satt över alla Rikets intressen som tillhör Herren Jesus Kristus, och såsom en trogen förvaltare av hans intressen sätter den fram andlig mat genom detta evangeliseringsarbete.

29. a) Efter vad är denna organisation formad, och vad slags organisation är den därför? b) Hur länge kommer den att finnas som ett redskap åt Gud?

²⁹ Denna världsvida evangeliserande organisation är inte avpassad efter någon nutida lagligen inregistrerad organisation, en sådan som kan krävas av lagar som stiftats av människogjorda politiska styrelser, vilka nu står inför att tillintetgöras i ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon. (Upp. 16:14—16) Ingen lagligen inregistrerad organisation på jorden formar eller styr denna evangeliserande organisation. I stället är det den som utövar ledningen över sådana organisationer, vilka är blott och bart tidsbegränsade redskap som är nyttiga i verket för den store teokraten. Följaktligen är den formad efter hans mönster för den. Den är en teokratisk organisation som är styrd uppifrån, av Gud, och inte nedifrån, av medlemmarna. De överlämnade, döpta medlemmarna i den står under teokratin! Jordiska lagligen inregistrerade organisationer kommer att upphöra, när de människogjorda styrelser eller regeringar som fastställt deras stadgar inom kort förgås. Men den teokratiska organisationen kommer att fortleva och tjäna sin suveräne teokratiske härskare. Under hans skydd kommer den att träda in i hans rättfärdiga nya ordning. Den kommer att finnas till hands där, så snart den ”stora vedermödan” är överstånden, och genast vara redo att tjäna som hans redskap i hans nya ordning.

30. Varför har vi utomordentliga skäl att gå framåt i enhet in i Guds nya ordning?

³⁰ Framåt därför under teokratin in i den nya ordningen! Vår ledare, den regerande himmelske konungen, Jesus Kristus, drar fram i spetsen för vår framryckande kolonn. Låt oss inte bryta våra led och inte heller fly i fruktan och förvirrad panik. Vi har ingenting att frukta när våra många fiender hopar sig. På vår sida står Gud, den Allsmäktige, den store teokraten, som vi lyder såsom härskare mer än människor. Han står över oss. Det är hans arbete som vi utför på hans befallning genom Jesus Kristus. Vi är hans ”människor av en god vilja”, och han gläder sig över oss. Det är hans ande som uppfyller hela organisationen, och hans heliga ande är den verksamma kraft som enar oss, så att vi inte kan krossas.

31. På vilket sätt är vi i hög grad privilegierade i förbindelse med Guds ord, och vad bör vi kungöra för alla?

³¹ Vårt livgivande budskap, det evangelium som är temat för vårt predikande och vår undervisning, kommer från honom och hämtas ur hans uppenbarade ord, bibeln. Vårt budskap är sant, och snart måste det få en uppfyllelse som gläder hjärtat! Vi är högt ärade genom att vara gynnade med privilegiet att kungöra detta budskap för hela mänskligheten och undervisa om det. Omedelbart framför oss ligger nu den härliga belöningen för att vi lever upp till detta underbara privilegium. Framåt därför i enhet in i den nya ordningen under teokratin! Kungör för alla hur vi helt och fullt uppskattar att Jehova nu regerar såsom Gud och Konung. — Ps. 96:10.

[Tabell på sidan 82]

(För formaterad text, se publikationen)

Jehovas kristna vittnens nutida teokratiska organisation

JEHOVA GUD

Den styrande kretsen