Vem är kvalificerad att vara äldste?
”Vården såsom herdar den Guds hjord, som är ibland eder, utövande tillsyn, icke av nödtvång, utan villigt, icke för neslig vinning, utan beredvilligt.” — 1 Petr. 5:2, J. N. Darbys övers., sv. uppl.
1. Hur betydelsefull anser Gud att hans hjord är?
MENAR Gud att hans hjord är betydelsefull och förtjänar särskilt beaktande av dem som han har förordnat till underherdar? Hur betydelsefulla menar Gud att hans ”får” är? Hans Son förklarade: ”Så högt älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom icke skall gå förlorad utan ha evigt liv.” (Joh. 3:16, Hd) Hans intresse var tillräckligt för att han skulle låta sin Son lämna himmelen under en tid av trettiofyra och ett kvarts år för att komma till jorden som en människa och öppna vägen för hans ”får”, som gått vilse, att komma tillbaka till fållan.
2. Kan vi hysa tillit till Jehova och Jesus som herdar? Förklara.
2 Vi är en del av den ”värld” som Gud älskade så mycket och som behöver försoning med Gud. Hans vädjan till de israeliter som återvände från utländskt slaveri är tillämplig på oss i denna tid med lika stor kraft: ”Vänden om till mig, ... så vill jag vända om till eder.” (Sak. 1:3) Aposteln Petrus skrev till den första kristna församlingen: ”Ni var lika får som går vilse, men nu har ni återvänt till edra själars herde och tillsyningsman.” (1 Petr. 2:25, NW) Gud ger skydd åt dem som återvänder till honom: ”Han för sin hjord i bet såsom en herde, han samlar lammen i sin famn och bär dem i sitt sköte, och sakta för han moderfåren fram.” (Jes. 40:11) Han har också till hjälpare åt sig förordnat den gode herden, Jesus Kristus, som gav ”sitt liv för fåren”. — Joh. 10:7—15.
3. Hur visade sig Paulus vara en ansvarsmedveten herde?
3 Jehova har också ombesörjt att det finns underherdar som är intresserade av att ta hand om ”fåren”. Aposteln Paulus var en sådan, och han sade: ”Vi [blev] milda bland er, såsom när en moder omhuldar sina små barn. Då vi alltså hyste öm tillgivenhet för er, fann vi stort behag i att inte endast ge er Guds goda nyheter utan också våra egna själar, eftersom ni blev oss kära.” Den utsträckning i vilken han var villig att ge sin själ visas av vad han skrev till församlingen i Korint: ”För min del vill jag gärna för edra själar både offra, vad jag äger, och låta mig själv offras hel och hållen.” — 1 Tess. 2:7, 8, NW; 2 Kor. 12:15; 11:28.
4. Vilket mål och vilken förpliktelse bör vi kristna i denna tid ha på grund av vår syn på dessa herdar?
4 Vi kan forma vårt liv efter dessa herdar, nämligen: den store herden, den gode herden och aposteln Paulus. Aposteln Johannes säger att ”vi är pliktiga att ge ut våra själar för våra bröder”. (1 Joh. 3:16, NW) Han var förtrogen med Jesu ord: ”Jag har gett er ett föredöme: ni skall göra, som jag har gjort mot er. Sannerligen, sannerligen, jag säger er: Tjänaren är icke större än sin herre, och sändebudet är icke större än den som har skickat honom.” — Joh. 13:15, 16, Hd; jämför Johannes 15:12, 13.
5. Varför har somliga ännu inte funnit vägen tillbaka till Jehova?
5 Bibeln säger om Jehova att ”han är vår Gud, och vi äro det folk, som han har till sin hjord, vi äro får, som stå under hans vård”. Vad är det då som håller människor tillbaka från att tjäna Jehova? De känner helt enkelt inte vägen tillbaka till honom; de har inte haft någon som har lett dem, eller snarare är det så att deras mänskliga ledare, deras förmenta herdar, har lett dem vilse. Jesus visade vilka som var falska herdar på den tiden, nämligen de som skulle ”komma till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar”. Å andra sidan var människorna ”illa medfarna och uppgivna, ’lika får, som icke hava någon herde’”. De behövde tillbörlig herdeomvårdnad, och Jesus tog på sig arbetet. — Ps. 95:6, 7; Matt. 7:15; 9:36.
Ett särskilt uppdrag för herdar
6, 7. a) Vilka utgör den hjord som måste få herdeomvårdnad? b) Vilken räkenskap krävs av herdarna?
6 När Jesus återvände till sitt himmelska hem, ordnade han med att underherdar skulle ta vård om hans ”får”. I denna tid vilar en särskild förpliktelse att föda Jesu ”får” på dem som den gode herden förordnar. Petrus, som Jesus särskilt utsåg att göra det (se Johannes 21:15—17), vidarebefordrar denna befallning till kristna tillsyningsmän i vår tid, i det han säger: ”Därför ger jag de äldste [de andliga tillsyningsmännen i församlingen] bland er [församlingen] denna förmaning: ... Var herdar för Guds hjord som är i er vård, ... villigt ... med iver.” — 1 Petr. 5:1, 2, NW.
7 Det krävs att alla överlämnade kristna lyder befallningen: ”Gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem ... och lär dem att hålla allt som jag har befallt er”, men herdarnas särskilda uppdrag är att ta vård om ”Guds hjord”, dem som redan är medlemmar av församlingen. Beträffande dessa måste de avlägga räkenskap för Jehova. — Matt. 28:19, 20, NW; Hebr. 13:17; 4:13.
8. Vilka utväljs som herdar för Guds hjord, och vilka blir inte utvalda?
8 ”En stor skara präster blev lydiga mot tron” genom att godta Jesus som Messias. Men inga skriftlärda eller fariséer förordnades som herdar i den kristna församlingen, eftersom de hade ”satt sig på Mose stol”. (NW) De som var ”visa efter köttet” och var stolta över att bli hälsade på torgen och tilltalas ”rabbi” blev inte kallade. Detta slag av ”läromästare” eller ”ledare” (NW) finns inte i den kristna församlingen av Jehovas vittnen. Jehovas vittnen erkänner bara en ledare: Kristus. De skyr varje slag av titel som skulle innebära smicker. Jesus sade: ”I ären alla bröder.” — Apg. 6:7, Hd; Matt., kap. 23; 1 Kor. 1:26—29.
9. Hur många äldste bör det finnas i en församling, och bland vilka blir de utvalda?
9 För att i tillbörlig grad sörja för Jehovas vittnens kristna församlings intressen har ”Gud ... satt de respektive lemmarna i församlingen”, bland dem lärare, tillsyningsmän och herdar. I den första församlingen var det så att alla som var skriftenligt kvalificerade tjänade på detta sätt. Inget fastställt antal personer utsågs; det fanns flera sådana i Efesus, enligt vad som framgår av att Paulus sände bud till de ”äldste” att de skulle komma och träffa honom i Miletus för att få anvisningar i fråga om sina plikter. I den nutida kristna församlingen utses inte heller något fastställt antal. De behöver inte vara utexaminerade från något av människor upprättat seminarium, vilket är ett villkor i kristenhetens kyrkosamfund. Men de bör vara ivrigt upptagna i predikoarbetet, regelbundet och flitigt studera Guds ord och vinnlägga sig om att göra det som sägs i de två största buden, nämligen älska Gud och älska nästan. — 1 Kor. 12:28, NW; Matt. 22:36—39.
10, 11. Hur är det möjligt för någon att vara ”oförvitlig”, och varför uppställs en så hög norm?
10 I Första Timoteus, kapitel tre, anger Paulus de skriftenliga kvalifikationerna för den som traktar efter ett ämbete som tillsyningsman. Han måste vara oförvitlig. Är detta möjligt för en ofullkomlig människa? Skulle det inte kräva fullkomlighet? Är då Paulus oresonlig, alltför krävande? Vi kan inte dra den slutsatsen, eftersom Paulus utan tvivel var medveten om Jesu förklaring i Matteus 5:48: ”Ni måste följaktligen vara fullkomliga, såsom er himmelske Fader är fullkomlig.” (NW) Paulus visste också att kung David var ur stånd att vara helt och hållet oförvitlig, men Paulus erkände att Davids vädjan till Jehova var en del av den inspirerade Skriften: ”Döm mig, o Jehova, ty jag själv har vandrat i min egen ostrafflighet.” — Ps. 26:1, NW; jämför 2 Konungaboken 20:3.
11 Det är tydligt att det är omöjligt för människan att vara lik Gud i fullständig bemärkelse, i oändlig grad, utan begränsning. Om det ställdes krav i den vägen, skulle ämbetet som tillsyningsman i den kristna församlingen förbli obesatt. Det förhållandet att de bibliska kraven har ställts högt betyder därför att var och en som ivrigt åstundar eller redan innehar ett sådant ämbete bör med allvar sträva efter att nå upp till dem. När det gäller oförvitligheten skulle en äldste sannerligen inte vara i stånd att ta vård om dem som han hade anförtrodda åt sig, om han var behäftad med någon allvarlig brist i detta avseende. En tillsyningsman måste vara i stånd att fortsätta ”att förmana de yngre männen att vara sunda till sinnes, i det att ... [han] i allting visar ... [sig] som ett föredöme i förträffliga gärningar, visar ... [sig] ofördärvad i ... [sin] undervisning”. — Tit. 2:6—8, NW.
12. Behöver man vara gift för att vara kvalificerad som tillsyningsman? Förklara.
12 Tillsyningsmannen bör vara ”en enda hustrus man”. (NW) Detta betyder inte att en änkeman eller ungkarl är utestängd. Det betyder nu, alldeles som på Paulus’ tid, att den som lever i månggifte eller lever tillsammans med en kvinna utan det gagn som äktenskapet ger inte kan tjäna som tillsyningsman i den kristna församlingen. Nej, man kan inte ens räcka honom handen till broderskap. I förening med kravet i vers 4 (1 Timoteus 3:4) visar det att den som skall vara tillsyningsman inte skall vara en som fortfarande är i tonåren — han skall vara gammal nog att ha familj.
13. Varför måste de äldste sky vår tids extrema vanor?
13 Vår tids ungdomar och även äldre människor är ofta smittade med de besynnerliga vanorna i den nuvarande tingens ordning. Genom att de kristna i skolan eller i arbetslivet är i ständig beröring med människor som har sådana böjelser får de en benägenhet att anpassa sig och likformas. De kristna under det första århundradet måste ha haft samma sak att strida mot, eftersom Paulus’ följande råd (1 Tim. 3:2), att en tillsyningsman måste vara ”måttlig i sina vanor” (NW), skulle begrundas när man förordnade äldre män. Om man likformades med den gamla världens sedvänjor, skulle detta utesluta att man fick Guds godkännande och betraktades som lämplig för ett uppdrag som kräver att man förmanar yngre män. Aposteln Petrus säger att det kan ha varit en tid då vi i okunnighet löpte med i sådana vanor men att vi nu måste leva efter Guds vilja. Det kan förundra våra tidigare umgängesvänner och göra att de smädar oss, men Jesus sade att detta inte skulle oroa oss. — Joh. 15:19; 1 Tim. 4:11, 12; 1 Petr. 4:3, 4; Rom. 12:2.
Det krävs ett sunt tänkesätt
14. Hur bör en äldste betrakta sin ställning?
14 En äldste i församlingen intar inte någon upphöjd ställning. Att man är äldste bör inte göra att man tänker ”högre om sig själv än det är nödvändigt att tänka, utan ... [man bör] tänka så att ... [man] har ett sunt sinne”. I The New English Bible uttrycks det så att man inte skall vara ”inbilsk”, utan ha en ”nykter uppfattning” om sig själv. Detta förebygger att man förväntar att bli behandlad på samma sätt som ”pastorerna” i kristenheten, vilka älskar att människor fjäskar för dem och förväntar att de skall göra detta. — Rom. 12:3, NW.
15. Vad är förenat med att vara ”ordentlig”?
15 En tillsyningsman måste vara ”ordentlig, gästfri”. (1 Tim. 3:2, NW) De falska herdarna var inte ordentliga i någon av detta ords betydelser. Jehova fördömde dem med orden: ”Ve över de herdar [i Israel] som fördärva och förskingra fåren i min hjord!” (Jer. 23:1, 2) Att de utgav sig för att vara herdar räddade dem inte från Jehovas dom. Jesus fördömde också de falska herdarna på den tiden. Kristna herdar måste alltså vara ordentliga och arbeta för friden i församlingen. Ibland kan det krävas av dem att ”förmana dem som vandrar oordentligt”, dem som ”inte alls arbetar, utan blandar sig i sådant som inte kommer dem vid”. (1 Tess. 5:14; 2 Tess. 3:11; NW) För att deras förmaning skall vara godtagbar måste de själva vara ett föredöme genom att noggrant hålla sig till bibelns lagar och principer och aldrig lägga fram uppfattningar som inte är i överensstämmelse med sanningen. — 1 Kor. 4:6; 14:33; Tit. 2:6—8.
16. Är gästfriheten begränsad till att enbart välkomna nya i Rikets sal?
16 Då kung Salomo bad om välstånd vid det tillfälle då templet i Jerusalem överlämnades, nämnde han främlingar, icke-israeliter, som kom för att tillbedja där. Utan tvivel gjorde han anordningar för dem. I denna tid välsignar Jehova oss med en stor ökning av främlingar, dvs. sådana som förut inte varit tillbedjare av Jehova. Det måste göras lämpliga anordningar för att välkomna dem. Detta lägger en börda på tillsyningsmännen, inte enbart när det gäller att välkomna dem i Rikets sal, utan också när det gäller att bistå dem att göra framsteg på den kristna vägen. Detta är sann gästfrihet, ett krav för att man skall bli tillsyningsman. — 1 Kon. 8:41—43; Mik. 4:1, 2; Matt. 9:37; Hebr. 13:1, 2; 3 Joh. v. 5.
17, 18. a) Är undervisningen begränsad till att utföras från podiet? b) Vilket mål har en äldste som lärare?
17 ”Det är skrivet hos profeterna”, sade Jesus: ”Och de skall alla bli lärda av Jehova.” (Joh. 6:45, NW; Jes. 54:13) Detta blir viktigare och viktigare allteftersom vi närmar oss slutet på den gamla tingens ordning och införandet av den nya ordningen under ledning av den smorde prästen och konungen, Jesus Kristus. Jehova Gud är den förnämste läraren, men Jesus sade att det var med rätta som hans lärjungar kallade också honom lärare. Dessutom gav den förhärligade Jesus Kristus ”några som apostlar, några som profeter, några som evangelieförkunnare, några som herdar och lärare, [varför?] i syfte att uppnå de heligas återförande till rätta, för arbete som tjänare”. — Ef. 4:11, 12, NW.
18 Äldste måste därför vara lärare i Guds ord. De skall inte så att säga klia församlingen i öronen, utan de skall nå sinnet och hjärtat på dem som tillhör den fårlika församlingen. Detta gör inte att de befinner sig på en piedestal i likhet med en ”professor” eller ”teologie doktor”. En kristen äldstes undervisning utförs inte nödvändigtvis från podiet, utan den ges med större rätt på personlig grundval. Det är fråga om biblisk undervisning.
19. Vilka ”köttets gärningar” skulle förhindra att man förordnades till tillsyningsman?
19 En äldste får inte vara en ”drucken grälmakare”. Omåttligt bruk av alkohol dövar sinnesförmögenheterna, så att ens omdömesförmåga försvagas och man förlorar kontrollen över sina tankar. En äldste får inte vara ”benägen för våldsamheter”, vare sig fysiskt eller i fråga om tungan. Han får inte vara stridslysten eller penningkär eller oresonlig. Sådana egenskaper skulle göra honom olämplig till att ta ledningen i församlingen av kristna. Dessa ”köttets gärningar” skulle kanske inte hindra att han tjänade i en kyrka inom det stora Babylon, men de skulle förhindra att han tjänade i en församling av Jehovas vittnen. — 1 Tim. 3:3, NW; 6:10.
20. a) Varför bör man ta hänsyn till hur en person presiderar bland sitt eget husfolk, när han skall komma i fråga för att förordnas till äldste? b) Vad kan man emellertid ta med i beräkningen?
20 Paulus förklarar att en äldste måste vara en man som presiderar bland sitt eget husfolk på utmärkt sätt, i det han har barn som är honom undergivna, och Paulus ställer sedan frågan: ”Om någon inte vet hur han skall presidera bland sitt eget husfolk, hur kan han då ta hand om Guds församling?” (1 Tim. 3:5, NW) Paulus insåg att det bland Guds husfolk är fler liv som står på spel än bland en enskild människas husfolk. Därför behöver han vara väl kvalificerad i sin förmåga att handha angelägenheter bland sitt eget husfolk i allas gemensamma intresse. Men betyder detta att hans husfolk nödvändigtvis kommer att vara ett mönster i varje avseende? Det kanske inte är så. Han kan göra allt han rimligtvis förmår, och ändå kan det vara någon bland hans husfolk som kanske inte ger det gensvar han skulle vilja ha. Hans hustru kan vara mycket upprorisk och rentav motstå Jehova och hans ord. (Matt. 10:36) Men de viktiga frågorna är: I vilken utsträckning bär mannen ansvaret för hennes upproriskhet, och beror oenigheten i hemmet på någon pliktförgätenhet från hans sida? Församlingens syn på situationen måste också tas i betraktande.
21. Varför är det förståndigt att inte utse en ”nyomvänd man” till tillsyningsman?
21 Tillsyningsmännen behöver fatta viktiga beslut. Sådana beslut kan gälla liv, och de kan också gälla hur det mycket viktiga arbetet att predika de goda nyheterna skall bedrivas. Det kan utfärdas förbud mot verket. Därför behövs ett gott och moget omdöme. Följaktligen bör en tillsyningsman inte vara ”någon nyomvänd man”. (1 Tim. 3:6, NW) Han kan äga samma entusiasm och nitälskan som de som har varit i tron länge, men han kan sakna ”uppfattningsförmåga övad till att urskilja både rätt och orätt”. (Hebr. 5:13, 14, NW) De som nyligen slutit sig till församlingen behöver bli ”kryddade med salt”. Under tiden bör de följa rådet: Ge akt på ”dem som har ledningen bland er, som har talat Guds ord till er; och när ni begrundar hur deras vandel utfaller, efterlikna deras tro”. — Hebr. 13:7, NW.
Omvårdnad om de ”andra fåren”
22. Hur bör vurmar betraktas, och vilkas föredöme bör vi följa i fråga om detta?
22 Jehovas vittnen ”är inte någon del av världen”, och därför efterliknar de inte de utbredda vurmar som skulle göra att de blev förbundna med människor som betraktas som upproriska mot samhället. Unga bröder i församlingen bör alltså tänka på Petrus’ maningsord att herdarna för Guds hjord måste utgöra ett gott föredöme. Paulus var ett sådant gott föredöme. Han sade: ”Bli mina efterliknare, såsom jag är Kristi.” Människor lägger märke till att Jehovas vittnen är annorlunda; kristet uppförande, i synnerhet från tillsyningsmännens sida, bör ge grundval för det som också behövs, nämligen ”ett förträffligt vittnesbörd från människor utanför” församlingen. — 1 Kor. 11:1; 1 Tim. 3:7; Joh. 17:16; 1 Petr. 5:2, 3; NW.
23. Vilka andra egenskaper bör man söka hos tillsyningsmän?
23 I det första kapitlet i bibelboken Titus gav Paulus råd om vad man bör söka hos en äldste. Han måste vara ”fri från anklagelse”, äga oantastliga egenskaper. Ingen bör kunna rikta ett anklagande finger mot honom och mena att han har tvivelaktiga personlighetsdrag. Han får inte vara ”självrådig” eller härsklysten; inte ”snar till vrede”, hetlevrad; ”inte lysten efter ohederlig vinning”, utan i stället i påfallande grad ärlig i sitt sätt att handla i församlingen och utanför den. — Tit. 1:6, 7, NW; se också 1 Petrus 5:2, 3.
24. Hur visar en tillsyningsman sin lojalitet?
24 Att vara ”lojal” är särskilt viktigt för en tillsyningsman, när han skall efterlikna Jesus Kristus. Hans lojalitet mot rätta principer kan kräva att han ger tuktan åt ”dem som säger emot”. (Tit. 1:9, NW) Detta är kanske inte någon angenäm uppgift, men om han undanhåller tillrättavisning när sådan behövs, kan det tyda på att han ställer sig på syndarens sida och på så sätt blir en medbroder till honom. (Ords. 29:24, NW) Den tillrättavisning som ges är en handling av omtänksamhet mot den som kan begå något felsteg innan han blir varse detta. (Gal. 6:1, NW) Somliga orätta handlingar bör med lätthet glömmas bort, förbises eller lämnas utan avseende; men så förhåller det sig inte med handlingar som kan bedröva den heliga anden genom att orsaka söndringar och sekter i församlingen. I somliga fall kräver alltså lojaliteten att man ger tillrättavisning. — Luk. 17:3, 4; Ef. 4:30.
25, 26. a) Varför är det särskilt nödvändigt att herdar ägnar uppmärksamhet åt sig själva och åt Guds församling? b) Kan nya förvänta god herdeomvårdnad i Guds församling i denna tid?
25 När Paulus tog farväl av de äldste i Efesus, uppmanade han dem enträget att ge akt på sig själva och på hela hjorden och att ”som herdar vårda ... [sig] om Guds församling”, ... eftersom ”förtryckande vargar” skulle komma in bland dem och ”inte behandla hjorden med ömhet”. (Apg. 20:28, 29, NW) Dessa ”vargar” skulle i själva verket plundra hjorden, slita av dem det som utgjorde deras kristna igenkänningstecken. I denna kritiska tid är förmaningen ännu mer aktuell. Ingen tillsyningsman vill genom pliktförgätenhet bära ansvaret för att något av Jehovas ”får” gått förlorat.
26 Jehovas vittnens årsbok visar i vilken utsträckning många av Jesu ”andra får” har slutit sig till Jehovas kristna vittnen. Det återstår andra som Jesus måste dra till sig, eftersom de skall ”lyssna” till hans röst. I denna tid, ”dagarnas slutskede” (NW) för den gamla tingens ordning, får de som strömmar till den ende herdens enda hjord undervisning om Jehovas vägar. De kan vara säkra på att få kärleksfull och öm omvårdnad av dem åt vilka Jehova har funnit det lämpligt att anförtro detta herdearbete. — Joh. 10:16; Luk. 12:32; Mik. 4:1—4; Jes. 32:1, 2.