Framför allt ha intensiv kärlek till varandra
1, 2. Vad bör vi, enligt den inspirerade aposteln, odla framför allt annat, om vi önskar liv i Guds nya ordning?
VAD är det, med tanke på det nära förestående ”slutet på allt”, som de som åstundar liv i den nya ordningen, som nu ligger framför oss, främst av allt bör uppodla? I Första Petrus 4:8—10 (NW) skriver den inspirerade aposteln:
2 ”Framför allt ha intensiv kärlek till varandra, ty kärleken överskyler en mängd synder. Var gästfria mot varandra utan att knota. I den mån som var och en har mottagit en gåva bör ni bruka den till att tjäna varandra såsom förträffliga förvaltare av Guds oförtjänta omtanke, uttryckt på olika sätt.”
3, 4. Vad bör vi verkligen intressera oss för nu, med tanke på vad vi bestämt vet kommer att finnas i Guds nya ordning?
3 Vi har ingen möjlighet att få veta vilken uppgift sådana ting som bilar, televisionsapparater, stereoanläggningar och liknande kommer att ha här på jorden under Guds nya ordning, om det alls kommer att finnas sådana ting. Men det är någonting som vi verkligen vet kommer att finnas i denna nya ordning, någonting som finns nu och som vi har att göra med varje dag. Vad är detta?
4 Människor — människor som i likhet med dig älskar det som är rätt. I stället för att forma våra intressen och liv omkring tillverkade föremål och hjälpmedel som tillhör den nuvarande ordningen, sådana ting som vi inte med säkerhet vet skall bli varaktiga, är det alltså mycket bättre och förståndigare att vi gör människor till vårt verkliga intresse och lär oss att finna äkta glädje i att göra saker och ting för andra. Livet i den annalkande nya ordningen kommer helt säkert att vara bräddfullt av sådana kärleksfulla uppgifter som betyder att vi tjänar varandra. Om vi kan finna verklig njutning och tillfredsställelse i att göra detta nu — älska att tjäna andra, vara hjälpsamma, arbeta för deras bästa, vara hänsynsfulla och gästfria — befinner vi oss en god bit på väg mot framgång i fråga om liv enligt den nya ordningen.
5. a) Vad kommer ”intensiv kärlek” att uträtta, och varför är detta livsviktigt? b) Kommentera de skriftställen som är anförda vid slutet av denna paragraf.
5 För att vi skall kunna göra detta måste vår kärlek, som aposteln säger, vara ”intensiv” eller, som andra översättningar uttrycker det, ”vid full kraft”, ”aldrig hycklande”. (New English Bible; Jerusalem Bible) Det ursprungliga grekiska ord som återgetts med ”intensiv” betyder ordagrant ”utsträckt”. Vår kärlek kan därför inte vara halvhjärtad, begränsad till att vi gör vad vi menar att vi måste göra eller det som vi menar inte blir till besvär för oss, och inte heller sådan att den är begränsad till ett gynnat fåtal. Den måste nå ut, utvidgas så att den både inbegriper så många som möjligt och bemödar sig intensivt. Det är bara detta slag av kärlek som kommer att göra det möjligt för oss att vidmakthålla den absolut nödvändiga enheten med våra bröder under en stor mångfald omständigheter som skulle kunna vara påfrestande för våra relationer och förmå oss att bli kritiska eller benägna att röja våra bröders ofullkomligheter och fel och göra stridsfrågor av dem. Men ”intensiv kärlek” kommer att utsträcka sig till att omfatta alla sådana omständigheter. — Jämför Ordspråksboken 10:12; Kolosserna 3:12—14.
6, 7. a) Vilka frågor kan vi ställa oss själva för att avgöra om vi brister i intensitet i vår kärlek? b) Hur kan sådan kärlek ”överskyla en mängd synder”? Varför kommer detta att vara nödvändigt också efter den ”stora vedermödan”?
6 Är vår kärlek sådan nu? Överskyler verkligen vår kärlek andras fel och brister under de få timmar varje vecka vi i allmänhet tillbringar med våra bröder? Eller är vi benägna att bli upprörda och förtretade över sådana fel? Somliga finner det svårt att samsas med andra, och så låter de meningsskiljaktigheter utveckla sig och kallsinnighet uppstå. Men om någon finner att han nu har det svårt att samsas med sina bröder några timmar i veckan, hur kommer det då att bli om han får leva in i Guds nya ordning och finner att han är omgiven av sina bröder på alla sidor — varje dag och hela dagen?
7 ”Intensiv kärlek” kommer inte att tillåta en att grubbla över försyndelser, ge näring åt minnena av dem så att man känner bitterhet mot individer, i det man håller fast vid sådana obehagliga tankar och inte låter dem dö bort. Genom att vi driver ut sådana tankar ur sinne och hjärta, vidtar positiva åtgärder för att förbättra förhållandena, ”överskyler” denna kärlek ”en mängd synder”. Den förmår oss att utsträcka vår hjälp till att gälla dem som är benägna att försvagas eller glida bort i förvillelse, så att vi inte är kritiska mot dem eller skvallrar om dem. (Jak. 5:20, NW) Eftersom synder inte kommer att försvinna från jorden från den ena dagen till den andra under den nya ordningen, behöver vi sådan intensiv kärlek för att förvissa oss om att vi bibehåller ett gott förhållande till Jehova Gud, som ”är kärlek”, och till hans Son, vars egen intensiva kärlek förmådde honom att ge sitt eget liv för syndares skull. — Rom. 5:6—8.
8. a) Vilket handlingssätt uppmanar Petrus ytterligare till som ett uttryck för intensiv kärlek? b) Hur kommer detta att hjälpa oss att förbereda oss för den nya ordningen?
8 Vi kan också visa sådan kärlek genom vår gästfrihet. ”Var inbördes gästvänliga”; ”välkomna varandra i edra hus utan att knota”. (1 Petr. 4:9, Melin; Jerusalem Bible) Ja, vadhelst vi gör i samband med detta bör vara fritt från klagomål, ty endast en ”glad givare” blir älskad av Gud. (2 Kor. 9:7) Det kanhända blir så att vi får dela med oss ganska mycket åt varandra av materiella ting under den inledande perioden efter det att den ”stora vedermödan” gått förbi. Varje benägenhet för att vara njugg eller snål skulle då kunna orsaka oss allvarliga svårigheter. Om vi i stället visar en likadan ande som de kristna i Jerusalem, vilka öppnade sina hem för att ta emot och bespisa sina nya bröder av de tre tusen nyligen döpta lärjungarna, då gör vi oss själva redo för livet i den nya ordningen. (Apg. 2:46; 4:32—35) Det är som aposteln Paulus uppmanar: ”Dela med er åt de heliga enligt deras behov. För en gästfri vandel.” — Rom. 12:13, NW.
Förträffliga förvaltare av Guds gåvor
9. Hur har var och en i den kristna församlingen ”mottagit en gåva”, och vad bör han göra med den?
9 ”I den mån som var och en har mottagit en gåva bör ni bruka den till att tjäna varandra [ställa er till andras tjänst, Je].” På detta sätt verkar vi ”såsom förträffliga förvaltare av Guds oförtjänta omtanke, uttryckt på olika sätt”. (1 Petr. 4:10, NW) Och ingen av oss är helt utan någonting att ge, när det är fråga om att vi tjänar våra bröder. Var och en som kommer in i Guds teokratiska anordning mottar en gåva. Var och en har saker och ting att göra, tjänsteuppdrag eller ansvarsuppgifter. Vi är inte så att säga stöpta i en och samma form, så att vi skulle ha identiska personligheter, förmågor, talanger, krafter, kunskaper eller ägodelar. Men vad det än är vi har, visar det sig i den slutliga granskningen att vi står i skuld till Gud för det. (Rom. 12:6—8; 1 Kor. 4:7) I det vi inser detta kommer vi inte att låta vår ”gåva” ligga obegagnad, som om den var undangömd i en skattkista. (Matt. 25:14—30) Vi måste använda den, göra bruk av den, i tjänsten för andra.
10. Vad innebär det att vi är ”förvaltare av Guds oförtjänta omtanke”?
10 Det förhållandet att vi kallas ”förvaltare av Guds oförtjänta omtanke” visar att ”gåvan” är anförtrott gods. Genom att mottagaren godtar en sådan gåva kommer han under ansvar inför givaren, Jehova Gud. På bibelns tid var en ”förvaltare” eller husföreståndare förordnad av husets ägare och hade att öva tillsyn över de olika medlemmarna av hushållet. Han skulle behandla dem hjälpsamt. Medtjänare uppmuntrades av förvaltaren att fullgöra sina egna plikter i trohet. Har Gud gynnat oss med privilegier, möjligheter, uppdrag eller ansvarsuppgifter? Detta är oförtjänt omtanke från hans sida, och vi vill göra bruk av denna oförtjänta omtanke för att verkställa hans vilja, uppfylla det uppsåt för vilket sådan omtanke eller ynnest har visats oss. — Jämför Lukas 12:42—44.
11. Hur kan det vara att Guds oförtjänta omtanke, som vi kan vara förvaltare av, är ”uttryckt på olika sätt”, och gäller detta också de äldste?
11 I sin vishet har Gud sörjt för ”tjänster av skilda slag”, som är vägledda av samma ande, och ”funktioner av skilda slag, och likväl är det samme Gud som utför alla funktionerna i alla personer”. Genom sin ande kan Gud hjälpa var och en av oss att använda eller utveckla det vi har ”för ett gagneligt ändamål”. (1 Kor. 12:4—7, NW) Fastän alla de äldste såsom Guds ”förvaltare” (Tit. 1:7) skall uppfylla grundläggande krav, har de också sina särskilda starka sidor och förmågor. Somliga kan vara framstående i fråga om att undervisa från podiet, medan andra kan vara starkare när det gäller att undervisa på ett mera informellt sätt, kanhända när det gäller att hjälpa församlingsmedlemmar eller familjer med personliga problem genom hembesök eller i personliga samtal. — Apg. 20:20.
12. a) Hur kan vi se en liknande mångfald bland alla medlemmar i församlingen, då de använder sina ”gåvor” till att tjäna andra? b) Kommentera Romarna 12:6—8.
12 På liknande sätt har församlingens enskilda medlemmar olika gåvor, som de kan använda för att tjäna varandra. Alla kan ta del i möten, och yttrandena och förmågorna av olika slag har en berikande verkan. När det gäller att ta del i predikandet av de goda nyheterna om Riket för människor i deras hem, kan somliga vara i stånd att ge ett utomordentligt exempel i fråga om att placera biblisk litteratur eller inleda samtal och bemöta invändningar. Andra kan göra ett särskilt gott arbete i fråga om att sätta i gång och leda bibelstudier i hem. Somliga kan ha en utmärkt förmåga att göra att nykomlingar vid mötesplatserna snabbt känner sig välkomna och ”hemma”. Någon kan ha ovanlig förmåga att ha med ungdomar eller barn att göra, vilka också behöver känna att de betyder något och förtjänar uppmärksamhet. Någon annan kan utföra en förträfflig tjänst när det gäller att besöka församlingsmedlemmar som är sjuka eller kanske deprimerade, i det han kan liva upp dem och uppmuntra dem i deras tro på Jehovas godhet. Det är som Paulus skrev till de kristna i Rom beträffande de gåvor Gud gav dem: ”Då vi alltså har gåvor som skiljer sig från varandra enligt den oförtjänta omtanke som ges oss: om det är profetia, må vi då profetera enligt den tro som tillmätts oss; eller en tjänst, må vi ägna oss åt denna tjänst; eller den som undervisar, må han ägna sig åt sin undervisning; eller den som förmanar, må han ägna sig åt sin uppgift att förmana; den som delar ut, må han göra det med frikostighet; den som presiderar, må han göra det med verkligt allvar; den som visar barmhärtighet, må han göra det med glatt sinne.” — Rom. 12:6—8, NW.
13. Hur bör den mångfald av uttryck som Guds oförtjänta omtanke tar sig uppmuntra oss i stället för att leda till självbelåtenhet? Vilken verkan bör detta ha på församlingen?
13 Medan vi alltså alla kan fortsätta att söka göra framsteg och även lära av andras goda föredömen, behöver vi aldrig känna oss missmodiga på grund av att vi inte kan uträtta exakt vad någon annan kan. Vi kan alla ta emot ”Guds oförtjänta omtanke, uttryckt på olika sätt”, och ge av vad vi har tagit emot. Om var och en bidrar med vad han eller hon har att ge, görs församlingen andligen rik genom den stora mångfalden gåvor och blir lik en frisk kropp, i det dess många medlemmar alla harmoniskt arbetar tillsammans till hela kroppens bästa. (Jämför Romarna 12:3—5.) Sådant osjälviskt givande till förmån för andra kommer inte att upphöra när Jehova Gud för sitt folk genom den ”stora vedermödan” in i sin nya ordning.
Att tala och tjäna till Guds ära
14. Vilken ”gåva” bör vi särskilt uppskatta i fråga om att ”tjäna varandra”, och vad bör detta förmå oss att göra?
14 Helt visst bör vi alla önska fylla våra sinnen och hjärtan med Guds inspirerade ords sanningar, i det vi är flitiga i vårt studium av det. Då kommer vi alltid att ha någonting som är verkligt värdefullt att bidra med av andligt slag, någonting som vida överträffar alla gåvor av dyrbara ädelstenar eller guld och silver, på grund av de storslagna välsignelser som blir resultatet. (Ords. 2:1—6; 3:13—18) I synnerhet bör de som har privilegiet att tjäna som äldste i församlingarna önska göra detta. De bör vara särskilt intresserade av att utföra det som aposteln Petrus vidare råder till:
15, 16. Hur kan vi ”tala såsom vore det Guds heliga utsagor” i överensstämmelse med Petrus’ och Paulus’ råd?
15 ”Om någon talar, må han tala såsom vore det Guds heliga utsagor; om någon tjänar, må han tjäna såsom beroende av den kraft som Gud förser, på det att Gud i allt må bli förhärligad genom Jesus Kristus. Äran och makten är hans alltid och evinnerligen. Amen.” — 1 Petr. 4:11, NW.
16 Nu, då slutet på den gamla ordningen kommer så nära, behöver vi verkligen tala med övertygelse och med tro. Är det på det sättet du talar, när du har privilegiet att tjäna inför församlingen eller när du talar med dina bröder om andliga ting? Är du lik Paulus, som ”inte [kom] med överdrift i tal eller i [mänsklig] vishet”, utan som talade och predikade ”med ådagaläggande av [Guds] ande och kraft” på det att hans åhörares tro ”inte måtte vara enligt människors vishet utan i Guds kraft”? (1 Kor. 2:1, 4, 5, NW) Det är inte vår personliga skarpsinnighet eller ett behagligt sätt att tala, utan pålitlig kunskap om Guds ord och dess principer och hel och full medvetenhet om behovet att troget företräda och vördnadsfullt hålla fast vid detta ord, som kommer att sätta oss i stånd att göra detta.
17. Varför bör särskilt de äldste söka tillämpa detta råd medan vi kommer närmare den nya ordningen?
17 Under de dagar som ligger framför oss från nu och fram till den ”stora vedermödan” kan det bli så att Guds folk ställs inför mycket allvarliga förhållanden, faror och problem. De som har privilegiet att vara ”herdar för Guds hjord” bör helt visst önska vara i stånd att visa att deras råd, vägledning och omdöme har en säker grundval — Guds ofelbara ord. Alldeles som Jesus önskar de kunna säga: ”Det är skrivet.” (Matt. 21:13) Då kommer deras bröder att veta att de har en god grund för sitt förtroende och sin tillit — inte hos människor, utan hos Gud, som genom sin Son och sin ande gör bruk av sådana män till hjälp för sina tjänare. Liv står på spel, och brist på flit eller omsorg i detta avseende skulle aldrig kunna göra en förtjänt av godkännande från den store herden, Jehova Gud, och hans förträfflige herde, Kristus Jesus. Och vilken tjänst de kristna äldste än må uppfordras att utföra i framtiden i den nya, rättfärdiga ordningen, kommer detta att de nu rustar sig och övar sig på detta sätt helt visst att vara till nytta för dem då. — Joh. 10:11; Apg. 20:28—30; 1 Petr. 2:25; 5:1—4.
18. Hur kan vi alla följa de äldstes goda föredöme i vårt tal, och vad vill vi vara på vår vakt mot?
18 De äldste skall naturligtvis vara ”föredömen för hjorden”, så det som gäller dem gäller också oss alla. (1 Petr. 5:3, NW) Om vi verkligen tror på löftena om Guds nya ordning och att den är nära, kommer det att visa sig i vårt tal. Vi kommer att visa att vi ”ständigt” har ”Jehovas dags närvaro ... i tankarna”. (2 Petr. 3:12, NW) Men tal kan vara enbart ord, och vi vill inte förege oss ha ”intensiv kärlek” enbart ”med ord eller med tungan”, utan vi vill visa det ”i gärning och i sanning”. (1 Joh. 3:18) Därför tilläggs det i apostelns inspirerade råd:
19. a) Varför kräver tjänst inom församlingen mycken kraft? b) Varför kan de som tjänar på detta sätt bli uppmuntrade att fortsätta att arbeta strängt och bemöda sig?
19 ”Om någon tjänar, må han tjäna såsom beroende av den kraft som Gud förser honom med.” (1 Petr. 4:11, NW) För att tala och undervisa med Jesus, Petrus, Paulus, Johannes och andra trogna herdar som förebild måste de äldste i församlingarna arbeta hårt, och de som gör det bör ”aktas dubbel heder värda” och i kärlek visas ”mer än utomordentlig hänsyn på grund av deras arbete”. (1 Tim. 5:17; 1 Tess. 5:12, 13, NW) Deras ansträngningar till hjälp för församlingen, i det de förmanar dem som vandrar oordentligt, talar tröstande till de nedstämda själarna, stöder de svaga och är långmodiga mot alla, kan ställa stora krav på deras krafter. (1 Tess. 5:14) De kan känna att de, alldeles som Paulus, blir utgjutna ”likt ett drickoffer över det offer och den offentliga tjänst, som tron har fört” deras bröder till. Men de välsignelser detta leder till kan förmå dem att vara ”glada och fröjdas”, eftersom deras föredöme i fråga om strängt arbete stimulerar deras bröder till helhjärtad tjänst för Gud. — Fil. 2:17, 18, NW; Hebr. 13:7.
20. Varför vägde aposteln Paulus’ uppmaning till de äldste i fråga om just detta så tungt, och vad lär vi av detta råd?
20 De ”äldre männen i församlingen” i Efesus kände väl till den kurs aposteln Paulus hade utstakat bland dem i fråga om ”slavtjänst åt Herren med den största anspråkslöshet i sinnet och under tårar och prövningar”. Hans ord bör därför ha vägt tungt för dem, när han uppmanade dem: ”Håll er därför vakna och kom ihåg att jag i tre år, natt och dag, inte har upphört att med tårar förmana var och en. ... Jag har inte haft begärelse till någon människas silver eller guld eller kläder. Ni vet själva att dessa händer har sörjt för mina behov och deras som varit med mig. Jag har i allt visat er att genom att på detta sätt arbeta måste ni bistå dem som är svaga och måste komma ihåg Herren Jesu ord, när han själv sade: ’Det ligger mera lycka i att ge än i att ta emot.’” — Apg. 20:17—20, 31—35, NW.
21. Hur kan vi alla ”tjäna såsom beroende av den kraft som Gud förser” oss med? Med vilken förtröstan kan vi göra det?
21 I sin barmhärtighet har Gud gett oss alla privilegiet att göra tjänst, att tjäna såsom ”förträffliga förvaltare av Guds oförtjänta omtanke, uttryckt på olika sätt”. Om vi i tro förtröstar på ”den kraft som Gud förser” oss med, kommer vi inte att ”upphöra med att göra vad som är förträffligt, ty i sinom tid skall vi skörda, om vi inte förtröttas”. (1 Petr. 4:10, 11; Gal. 6:9; NW) Vissheten i fråga om hans utlovade nya ordning bör föra oss framåt, och dess närhet bör ingjuta större beslutsamhet hos oss. Med aposteln kan vi säga: ”Därför ger vi inte tappt, ty även om den människa vi är till det yttre tärs bort, så blir sannerligen den människa vi är till det inre förnyad dag för dag.” Ingenting som Gud har gett oss att utföra ligger utanför vår förmåga att utföra det, om vi tjänar ”såsom beroende av den kraft som Gud förser” oss med. Han ger oss ”kraft, som är över det normala”, så att vi förmår allt i honom som ger oss kraft. — 2 Kor. 4:7, 16, NW; Fil. 4:13.
22, 23. Varför bör vi aldrig bli modfällda eller försvagas i vår tjänst, utan i stället sträva efter att göra ännu mer?
22 Det vi uträttar kan tyckas obetydligt i våra egna ögon och inte alls göra oss bemärkta. Men Jehova är aldrig otacksam för det vi gör, och han är inte heller ”orättfärdig, så att han glömmer ert arbete och den kärlek ni har visat för hans namn, i det att ni har tjänat de heliga och fortsätter att tjäna”. När den efterlängtade tiden för hans nya ordning nu är så nära, är det sannerligen tid för oss att fortsätta att ”visa samma flit för att äga hoppets fulla visshet ända fram till slutet”. — Hebr. 6:10, 11, NW.
23 Storslagna välsignelser väntar oss om vi gör detta. Och därigenom kommer vi att vara rustade att helt och fullt och med glädje och framgångsrikt vara med om de lysande tiderna i Guds nya ordning, eftersom vi har inriktat vår uppmärksamhet på de ting som är verkligt viktiga nu.
24. Vad måste vi göra både nu och i den kommande nya ordningen för att ”Gud i allt må bli förhärligad genom Jesus Kristus”?
24 Må vi, vadhelst vi gör och i allt vad vi gör — i våra dagliga sysslor och angelägenheter, i familjelivet, i vår tjänst för att föra ut livets ord till dem som tillhör människovärlden och i vår tjänst för varandra i den kristna församlingen — göra ”allt till Guds ära” och bevisa oss vara sanna lärjungar till hans älskade Son, Jesus Kristus. (1 Kor. 10:31) Då kan vi alla tillsammans tjäna som en ädelsten av lovprisning till Jehovas namn på hela jorden, som ett folk som är berett för liv i hans nya ordning. Ty ”äran och makten är hans alltid och evinnerligen. Amen.” — 1 Petr. 4:11, NW.