Lyckan i att giva
”Det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot.” — Apg. 20:35, NW.
1. Hur får man den största lyckan?
ATT GE skänker lycka i rikare mått än något annat. Har du någonsin erfarit den glädjen? Ja, säger du, jag har givit många saker åt människor som jag älskar, och det har gjort mig mycket lycklig. Men har inte denna lycka varit endast tillfällig och utan varaktighet? Eller har du någonsin tyckt att du måste ge en gåva åt någon, därför att denne givit dig en gåva, som mer eller mindre förpliktade dig till att göra något i gengäld? Det låg ingen lycka i att ge den gången, eller hur? Du gav av tvång, därför att du tyckte att du måste ge något. Så är det ofta under denna tingens ordning. Denna gamla värld verkar enligt denna princip: Du ger mig en gåva, och därför kommer jag att ge en gåva åt dig. På det sättet skaffar den enskilde sig förpliktelser gentemot andra. Det inträffar ständigt i den politiska, religiösa och finansiella världen.
2. Hur kan vi vinna den lyckan att få vara med vid festmåltiden i Guds rike?
2. Denna världens människor följer inte Jesu förträffliga råd, som finns återgivet i Lukas 14:12—15 (NW): ”När du ställer till en middag eller aftonmåltid, bör du icke kalla dina vänner eller dina bröder eller dina släktingar eller rika grannar. Någon gång kanske de också komma att bjuda dig igen, och det skulle då bliva ett återgäldande åt dig. Men när du ställer till en festmåltid, inbjud då fattiga människor, krymplingar, halta, blinda, så kommer du att bliva lycklig, ty de hava ingenting att återgälda dig med. Ty du kommer att bliva återgäldad i de rättfärdigas uppståndelse.” ”När en av hans medgäster hörde detta, sade denne till honom: ’Lycklig är den som är med vid festmåltiden i Guds rike.’ ” Skulle du tycka om att sitta vid festmåltiden i Guds rike? Du kan få göra det, om du följer Mästarens råd och inte följer denna gamla världs sedvänjor.
3, 4. a) Hur länge och på vilket sätt har Jehova hållit på med att ge? b) Vad kan vi visa i gengäld, och hur kan vi göra det?
3. Låt oss blicka tillbaka mot en tid långt innan vi någonsin fanns till på jorden. Det var Jehova Gud som gav, och redan då skedde det till gagn för oss. Han gav av sin stora makt, sin vishet, kunskap och kärlek. Han gav beständigt på ett sätt som berör vårt liv nu. Han ger alltjämt. Välsignelserna strömmar oavlåtligen från honom till det som han har skapat, och det är vi som får mottaga dessa gåvor från ”den lycklige Guden”. (1 Tim. 1:11, NW) Av sitt överflöd ger Jehova Gud åt oss. Han begär ingenting i gengäld, men vi kan visa vår tacksamhet.
4. Kommer du att visa din uppskattning av de många välsignelser som Jehova har förlänat dig? Han har varit lycklig över att ge åt oss. Finns det ingenting som vi kan ge åt Jehova? Allt vi har har vi fått från honom i första hand, så att om vi skall ge honom någonting alls, vad skall det då vara? Jo, allt som Fadern, människans Skapare, vill ha av sina mänskliga skapelser på jorden eller som dessa skapelser skulle kunna ge honom, det är det rätta slaget av tillbedjan, sann tillbedjan. Detta innebär att tillbedja Jehova i helig skrud. Det är någonting som kommer från hjärtat, från ett rent sinne. Om vi tillbeder den sanne Guden på det sätt som han föreskriver i sitt ord, så kommer det att behaga honom. Vår tillbedjan är vår tjänst för honom. Den bör utföras på ett fläckfritt sätt, och detta kan vi göra genom att hålla hans bud.
5, 6. a) Vad säger Ordspråksboken 2:6, att Jehova ger, och vem kan få det? b) Sedan vi har fått det, vad bör vi då vara lika i vårt sätt att handskas med det?
5. En vis man, som levde för hundratals år sedan, skrev: ”Jehova giver vishet; från hans mun kommer kunskap och förstånd.” (Ords. 2:6, AS) Tänk på den oändliga mängd av vetande som Skaparen är i besittning av. Tänk på hans outgrundliga kunskap och hans vishet. Allt detta är hans egendom, men han behåller den inte endast för sig själv. Tvärtom uppenbarar han mycket av sin vishet för sina förnuftsbegåvade skapelser. Han sänder ut den genom sitt ord och ger oss den till välsignelse för oss.
6. Var och en av oss, hans skapelser, vare sig vi är unga eller gamla, vare sig vi har gått ut skolan eller inte, kan få en del av denna vishet och kunskap. Det gör ingen skillnad, om du är en ny rikesförkunnare i en grupp av Jehovas vittnen eller du är pionjär, missionär, medlem av ett betelhem eller medarbetare på någon av Sällskapet Vakttornets avdelningsexpeditioner — i vilket fall som helst kan du få en andel av dessa underbara ting från Gud. Du måste emellertid vinnlägga dig om det och göra dig den möda som det kräver att vinna denna kunskap och sedan ådagalägga vishet, när det gäller att sprida ut den. Vi vill inte vara lika en svamp, så att vi liksom bara suger upp vatten och sedan behöver ha någon som kramar ut detta ur oss någon gång då och då, så att det goda vi har lärt kan komma andra till gagn. Det borde inte vara nödvändigt för andra människor att ”krama” eller ”klämma” oss och så pressa sanningen ur oss. Vi borde vara så fyllda av sanningen och insikten i Guds ord, att den beständigt flödade ut ur oss. Det vore bättre att vara lik en porlande källa och alltid ge ifrån sig friskt, livgivande vatten för intet, så att ingen skulle behöva gräva efter sanningens vatten. Glöm inte, att ”det ligger mera lycka i att giva”. Varför då inte porla likt en källa och låta ”var och en som törstar komma” och ”var och en som så önskar fritt taga livets vatten”? — Upp. 22:17, NW.
7. Med vilken inställning måste vi ge, om vi skall få erfara lycka av att göra det?
7. Att ge betyder att lämna något utan att få någonting i gengäld. När Gud gav oss sin enfödde Son såsom gåva, gav han inte med den förväntan att vi skulle kunna återbetala honom på liknande sätt. Nej, hans gåva av liv åt oss var en hel och full och frikostig gåva. Vi får behålla den, om vi alltjämt troget lyder hans vilja. Likaså väntar inte heller vi, när vi ger detta goda budskap om liv åt andra, att de som tar emot detta av oss skall ge oss något slags betalning i form av pengar, tid som de kunde använda för vår räkning eller ägodelar som de kunde ställa till vårt förfogande. Vi har erhållit livets budskap från vår Fader såsom en gåva, och vi vill fritt ge åt andra den kunskap som vi har och gläder oss åt, för att de också skall kunna vinna hoppet om evigt liv. Om vi skall få verklig lycka i fråga om att ge på det sätt som Jehova gör, måste vi alltså göra någonting för andra människor utan att vänta oss något i utbyte av dem. Människan kan inte ge Gud någonting som han inte redan äger, men med tanke på de många gåvor som hon har mottagit ur sin Skapares händer, bör hon i sanning visa tacksamhet och handla på ett sätt som innebär sann tillbedjan av Jehova och tjänst för honom. Denna tjänst skänker lycka.
8. Vad är lycka, och om den inte råder i en församling, vad tyder då detta på?
8. Lycka är ett tillstånd av välbefinnande och angenäm tillfredsställelse. Den som är lycklig är i ett fridfullt sinnestillstånd och känner ro och välbehag. Men vi finner inte alltid våra bröder och systrar i Jehovas organisation i ett angenämt sinnestillstånd och fyllda av frid, så att de kan förmedla ro och välbehag åt varandra. Ibland är de oroade, någonting irriterar eller besvärar dem. När det inte råder frid i en församling, är det lätt ätt se, att någonting fattas. Det är någon som inte ger, och såsom följd därav är det andra som inte får de gåvor de skulle få, om lycka härskade i församlingen. Kärleken saknas. Någon har glömt att Jesus sade: ”Du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt sinne och av hela din kraft”, och ”Du skall älska din nästa såsom dig själv”. (Mark. 12:30, 31, NW) Här har vi alltså orsaken: det var någon som inte gav kärlek åt sin nästa, såsom Jesus sade att vi skulle göra.
Hemligheten med lyckan
9. Var får vi lära känna hemligheten med att vara lycklig, och vari består den?
9. Det är sannerligen inget nöje i att leva utan lycka. Genom att vända oss till Jehovas ord kan vi finna lyckans hemlighet, och vi kan äga denna lycka dag ut och dag in åren igenom, ja, till och med evigheten igenom, om vi strävar därefter. Om vi kommer underfund med denna lyckans hemlighet, borde vi ju verkligen vara ivriga att uppenbara den för andra. Hemligheten med att vara lycklig ligger inte bara i att taga emot, utan ännu mera i att giva. Om det är så, låt oss då ge åt andra av det som vi själva har mottagit. Och vad vi har att ge såsom kristna tillbedjare av universums suveräne härskare är sanningen, den största gåvan, kunskapen om Jehova Gud. Vi känner de fordringar Jehova ställer på sann tillbedjan, och vi bör ge denna kunskap åt andra.
10. Vad leder till ännu större lycka, när det gäller att ge, såsom det visas i Guds fall?
10. Jehova måste ha stor glädje och lycka av att ge åt sina skapelser. Han gav oss så mycket i sitt ursprungliga skaparverk, och han visar beständigt sin kärlek genom att ge oss sol, regn, frukt och grönsaker, ull och tyg, träd och bostäder, och framför allt sitt livgivande ord. Jehova ledde aposteln Paulus till att skriva till gagn för oss: ”Kärleken ... söker icke sina egna intressen.” (1 Kor. 13:4, 5, NW) Jehova sökte alldeles säkert inte sina egna intressen, när han gav de varma vårregnen till att bringa blommorna att sätta frukt, eller solen till att mogna vetet, eller får som ullen skulle växa på, eller träd som kunde skänka oss timmer. Alla dessa ting var gåvor och välsignelser åt människosläktet. De var ett uttryck för Guds kärlek. Gud gav och ger fortfarande allt detta och mycket annat åt människosläktet, och han är en ”lycklig Gud” i sitt givande. Om vi följer denna samma kärlekens princip, bör vi, när vi ger, inte söka våra egna intressen. Kärleken verkar inte på det sättet. Vidare ligger det mera lycka i att ge åt andra, när de inte kan betala igen. Jehova låter regnet falla på de rättfärdiga och de orättfärdiga, hans sol skiner på de goda och de onda. Vi bör inte välja och vraka, när vi ger de goda nyheterna åt andra. Jesus sade, att vi skulle predika ordet för alla nationer, och det är genom att göra detta, som vi skall få lycka.
11. Vad gör livet tillfredsställande att leva? Hur kan vi få detta, och för hur lång tid?
11. Om det är lycka som skänker oss verklig tillfredsställelse av att leva och gör vårt liv värt att leva, då är den i sanning något som bör eftersträvas. Att leva i denna tid skulle inte vara njutbart utan lycka; och därför vill vi gärna veta, hur vi skall kunna öka vår lycka. Vi lever endast en kort tidsperiod nu, men vi skulle gärna vilja leva i oändlighet, i evighet. Petrus visste, att det medför liv att förstå den Högstes ord. Han sade till Jesus: ”Du har utsagor om evigt liv.” (Joh. 6:68, NW) Om vi följer Jehovas ord och Jesu utsagor, kommer vi att få inte endast liv, utan liv i lycka. Det var därför som Paulus sade: ”Det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot.” (Apg. 20:35, NW) Att leva i lycka skulle helt visst vara en glädje för vem som helst.
12, 13. Hur illustrerade Paulus själv givandet samt sin egen förmaning: ”Giv akt på eder själva och på hela hjorden.”
12. Sedan Paulus skrivit ner många upplysningar och föreskrifter till vår hjälp i denna tid, påminner han oss om att verklig, hel och full lycka kommer oss till del genom att vi ger. Låt oss börja med Apostlagärningarna 20:27 (NW) och där lägga märke till vad han riktar vår uppmärksamhet på. Han säger: ”Jag har icke avhållit mig från att förtälja för eder om allt Guds rådslut.” Han gav sannerligen av den kunskap han hade. Hur? I tjugonde versen av samma kapitel visar han att han undervisade ”offentligen och från hus till hus”. Han avhöll sig alltså inte från något slag av verksamhet. Det föredöme som Paulus gav är gagneligt för alla Guds tjänare att följa. Predikar du också från hus till hus? Det var just att Paulus såsom predikare gick till väga på detta sätt, som gjorde honom så lycklig. Vidare sade han: ”Giv akt på eder själva och på hela hjorden.” (V. 28) Gör du alltså dig själv det största möjliga gagn och Guds hjord likaså? Paulus’ intresse gällde hans bröder, gällde dem allesammans. Han visste att Guds hjord behövde ägnas uppmärksamhet. Han ville inte se Guds får förskingras, och därför yrkade han på att de skulle få tillbörlig ledning. Paulus visste vad som skulle hända, sedan han hade lämnat dem som genom honom hade blivit lärjungar, och han upprepade Jesu varning för ulvar: ”Efter min bortgång skola förtryckande ulvar komma in bland eder och [skola] icke behandla hjorden med ömhet.” — V. 29.
13. Paulus gav eller frambar inte endast goda nyheter om Kristi Jesu lösenoffer och om det utlovade himmelska riket, utan gav också den nödvändiga varningen till dem som strävade efter en plats i Guds organisation. Han talade utan omsvep och samtidigt med medlidande, ty han älskade Jehovas församling och den nya tingens ordning, som Jesus hade infört. Paulus visste, vad Jesus hade sagt om att förtryckande ulvar skulle komma in i församlingen och vålla svår oro och oordning. (Se vad Johannes 10:7—16 säger.) Paulus hyste ett levande intresse för sina bröder, och han önskade ge allt han kunde i fråga om förmaningar och exempel. Paulus var medveten om de överhängande faror som de kristna i Efesus kunde råka ut för och visste, att den som blir varnad i tid har möjlighet att värja sig. Det var därför han sade: ”Håll eder därför vakna och kom ihåg, att jag ... icke har upphört att med tårar förmana var och en.” (Apg. 20:31, NW) Tar allt Guds folk i dag detta råd till hjärtat? Ger de akt på Guds ord genom aposteln? Läser de bibeln? Studerar de den? Uppbygger de sig själva? Kom ihåg: ”Giv akt på eder själva.” Ställ därför denna fråga till er själva: Vad gör jag för att ge ett föredöme åt hjorden? Hur ter sig min insats i tjänsten?
14. Hur var Paulus inte någon ekonomisk börda för församlingen, och vilken kärlek, större än någon annan, ådagalade han?
14. Paulus utgjorde inte någon börda för någon i församlingen. Han sade: ”Dessa händer hava sörjt för mina behov och deras som varit med mig.” (V. 34) Han bad inte någon annan sörja för honom eller ordna med hans resor från plats till plats. Det skulle ha varit ett underbart privilegium att få hjälpa honom på alla möjliga sätt, men Paulus var där för att ge åt sina bröder, och det var genom att göra det som han blev lycklig. Han bad inte dem om att ge åt honom, och inte heller gav han i förväntan om att få något i gengäld. Paulus ägnade sitt liv åt sina bröder enligt det exempel som Jesus gav, när han var på jorden, genom att ägna sin tid och sin energi åt sina apostlar och åt de människor av en god vilja som lyssnade till honom. Kristus Jesus gav allt vad han hade, till och med sitt liv, för sina bröder. Han sade: ”Ingen har större kärlek än denna: att någon skulle utgiva sin själ för sina vänner. Ni äro mina vänner, om ni göra det som jag bjuder eder.” (Joh. 15:13, 14, NW) Paulus följde detta Jesu visa råd och höll hans bud genom att tjäna sina vänner. Gör du just detta? Om du gör det, så kan du av erfarenhet säga såsom Paulus gjorde: ”Det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot.” — Apg. 20:17—35, NW.
15. Ligger det någon lycka i att ta emot? Och vad visar Paulus’ och vår egen erfarenhet?
15. Paulus sade inte, att det inte låg någon lycka i att taga emot; det gör det. Han kände till den glädje och lycka som kommer i och med att man tar emot och hör sanningen. Det gör vi också. Se, hur Paulus visade sin tacksamhet, sedan han hade hört Jesu röst i det lysande skenet från hans uppenbarelse. (Apg. 9:3—22) I våra dagar gläder vi oss över att bege oss till konvent och sammankomster, till studium av Vakttornet och bokstudier och att ta emot goda nyheter av den som undervisar. Men när vi väl har tillägnat oss allt detta goda, så ligger det mera lycka i att ge sanningen åt andra, mera lycka till och med än den vi kände när vi själva fick ta emot sanningen. Förhöll det sig inte så i Paulus’ fall? Jo. Må då alla överlämna sig åt Jehova Gud och dela med sig av Guds ord åt andra, så att dessa också kan få leva. ”Predika ordet.” — 2 Tim. 4:2.
16. Hur gick det till, när vi var för sig tog emot sanningen, och vad har ökat lyckan av att äga den?
16. När vi läser de kristna grekiska skrifterna, kan vi se hur alla apostlarna gav åt sina bröder. Likaså var det någon gång någon som gav åt dig. Kommer du ihåg, när du först fick höra sanningen? Var det av någon som kom till din dörr och förklarade budskapet om Riket, eller fick du höra den på något annat sätt? När du begrep det som förklarades för dig, blev du glad, och inom kort började du kunna se Guds organisation och började vara tillsammans med hans folk. Du var lycklig över att bli en del av denna organisation, därför att dess metoder att göra saker och ting på var rättvisa, rättfärdiga och sympatiska. Sanningen, det förhållandet att du lärde dig att tänka så som Gud tänker, började förändra hela ditt levnadslopp. Någon hade givit någonting åt dig utan att det kostade dig något; det var en fri gåva, och den åstadkom en förändring inom dig till det bättre, och du var tacksam mot givaren. Därnäst önskade du tala om det för andra. Därför överlämnade du ditt liv åt Jehova Gud, och nu finner du mera glädje i att överbringa sanningen, som du har mottagit, till andra. Nu skänker du dem tröst, glädje, välbehag, nya tankar och den nya världens ande; du kan ge människorna ett hopp om liv. Är det inte att du ger av dessa goda nyheter åt andra, som skänker dig verklig lycka? Det ligger ingen tillfredsställelse i att bara lägga kunskap och upplysningar på hög i sitt eget sinne och hjärta utan att någonsin släppa ut något av det. Om du behåller det för dig själv, blir du en girigbuk, och en girigbuk är en olycklig människa. Hans liv är eländigt; han tänker bara på att öka sin egen skatt. Han erfar aldrig lyckan i att ge. Vill du bli en girigbuk med avseende på din kunskap? Om du är funtad på det sättet, kommer du alltid att vara en eländig och olycklig människa, ty den verkliga hemligheten med en hel och full lycka, nyckeln till den, är att ge.
17. Hur kan det komma att bli till ingen nytta, att man har tagit emot kunskap?
17. Lyckan kan inte vara overksam, den måste komma till uttryck. Lyckan måste påverka dig eller någon annan. Har du låtit din lycka förbli overksam? Har du låtit den ligga och sova? Är du av girigbukens typ, så att du föredrar att vara olycklig och eländig och att aldrig ge åt någon annan av det som du har fått lära? Om du också skulle samla ihop all världens kunskap i ditt sinne, skulle det vara till ingen nytta, om du aldrig gav Ut något av den. Med tiden skulle den bli glömd, och din kunskap skulle dö med dig. Varför skaffa dig kunskap, om du inte ämnar använda den? Verkliga kristna erhåller kunskap från Jehova. De blir lärda av Jehova genom hans ord, och deras lycka kommer av att de talar om för andra det som de får lära.
Vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda; ty den som sår med tanke på sitt kött skall av sitt kött skörda förgängelse, men den som sår med tanke på anden skall av anden skörda evigt liv. Så låt oss icke upphöra med att göra vad som är rätt, ty i sinom tid skola vi skörda genom att icke giva tappt. Ja, låt oss, så länge vi hava tid som är gynnsam för det, göra det som är gott gentemot alla, men särskilt mot dem som äro besläktade med oss i tron. — Gal. 6:7—10, NW.