Frågor från läsekretsen

● Hur kunde Paulus predika för de kristna: ”I stån icke under lagen, utan under nåden”, och i alla fall som ett tecken på att löften infriats utföra ceremonier i templet enligt Mose lag? — M. C., Tennessee.

Paulus hade predikat för hedningarna och visat dem att frälsningen inte kommer av gärningar, som var föreskrivna i Mose lag, utan genom Guds oförtjänta godhet. Paulus stred dock icke mot lagen och de ceremonier den föreskrev; han visade egentligen bara att Gud inte fordrar att de kristna skall hålla den. De rykten som hade nått Jerusalem, innan Paulus själv kom dit, framställde honom emellertid som en ursinnig motståndare till den mosaiska lagen och en som förbjöd omskärelse, vilket var oriktigt, eftersom han själv hade omskurit Timoteus. De kristna var inte bundna av påbudet om omskärelse, men detta var inte ont och behövde inte bekämpas. Vad ryktena berättade var en stor förvrängning av Paulus’ inställning, en förvrängning som blev allt större med varje upprepning av berättelsen. Sedan Jakob och de äldste i Jerusalem hade hört om Paulus’ framgångar i att predika evangelium bland nationerna, prisade de därför Gud och sade till Paulus:

DU ser, broder, hur många tusen troende det finnes bland judarna och alla nitälska de för lagen. Men de hava hört ryktas om dig att du har lärt alla judarna bland nationerna att slita sig loss från Mose och lärt dem att varken omskära sina barn eller vandra enligt de högtidliga sedvänjorna. Vad skola vi då göra åt detta? I varje fall komma de att få höra att du har kommit hit. Gör därför så som vi säga dig: Vi hava fyra män, som hava avgivit ett löfte. Tag med dig dessa män, och rena dig ceremoniellt tillsammans med dem, och betala vad det kostar dem, så att de kan få sina huvuden rakade. Och härigenom komma alla att veta att det icke ligger något i de rykten som berättas om dig, utan att du vandrar ordningsfullt, i det att du också själv håller lagen.” ”Då tog Paulus nästa dag männen med sig och renade sig ceremoniellt tillsammans med dem och gick in i templet för att ge till känna vilka dagar som skulle fullbordas för den ceremoniella reningen, till dess offren skulle frambäras för var och en av dem.” — Apg. 21:20—26, NW.

Den styrande kretsen i Jerusalem tog problemet i övervägande och fattade ett beslut om hur man skulle handla för att motverka judarnas fördomar mot Paulus. Sedvänjorna att raka huvudet och frambära de föreskrivna offren visade att löftet troget hade infriats, och att Paulus var tillsammans med de fyra då detta skedde, ja, att han till och med betalade vad offren kostade, skulle bevisa att han inte var fientligt sinnad mot den mosaiska lagen. (4 Mos. 6:13—21) Han var i harmoni med det som lagen syftade till, alldeles så som vi nu för tiden är i harmoni med de tio buden och andra lagens principer, även om vi inte står under lagen. Där lagens föreskrifter och lydnad mot dessa inte gjorde våld mot nya kristna sanningar, kunde ingen verklig invändning resas mot att man höll lagen. Paulus gjorde detta, när det gällde omskärelse, och varnade endast för denna sed, när somliga påstod att det var nödvändigt att följa den för att vinna frälsning. (Apg. 16:3; Gal. 5:2—6) Om det hade framhållits såsom nödvändigt för frälsning att denna sedvänja följdes, när ett löfte var infriat, skulle Paulus otvivelaktigt ha motstått den, ty den skulle då ha bidragit till att de kristna återvände till träldom under lagen. (Gal. 5:1; Jak. 2:10) Men eftersom man inte införlivade denna sed med de ting som fordrades för kristen tro, gjorde Paulus inga invändningar. I likhet med frivillig omskärelse fanns det ingenting att invända mot dessa sedvänjor. De hade påbjudits av Gud, de var lämpliga och skriftenliga sätt för att visa att löftena i allt blivit uppfyllda och kunde inte plötsligt betraktas som onda, därför att de inte längre fordrades. De gjorde inte våld på någon kristen princip, utgjorde ingen kompromiss med någon ny föreskrift. Paulus hade själv tidigare givit ett löfte, och det frivilligt, utan någon påtryckning, vilken man skulle kunna peka på, om man ville anklaga honom för att ha kompromissat. — Apg. 18:18.

Detta var ett praktiskt tillvägagångssätt, som gjorde det möjligt för de kristna judarna att röra sig fritt och predika för andra judar, till och med i själva templet, därför att de var ceremoniellt rena. (Apg. 5:42) Så länge det inte betydde en kompromiss med kristna principer var det tillrådligt att följa dessa sedvänjor för att alltfort ha möjlighet att predika för judarna. Paulus gjorde villigt sådana eftergifter: ”För judarna [har jag] blivit såsom en jude, att jag måtte vinna judar; för dem som voro under lag blev jag såsom under lag, fastän jag icke själv är under lag, så att jag måtte vinna dem som äro under lag. För dem som voro utan lag blev jag såsom vore jag utan lag, fastän jag icke är utan lag i förhållande till Gud, utan under lag i förhållande till Kristus, så att jag måtte vinna dem som äro utan lag. För de svaga har jag blivit svag, så att jag må vinna de svaga. Jag har blivit allting för människor av alla slag, så att jag i alla händelser måtte frälsa några. Men jag gör allt för de goda nyheternas skull, så att jag må få dela dem med andra.” (1 Kor. 9:20—23, NW) Andra judar som blivit kristna gjorde detsamma, och det hade god verkan. När Paulus till exempel senare inför Felix blev anklagad av sin motståndare Tertullus för att han ”försökte ohelga templet”, kunde Paulus emellertid säga att de ”funno ... mig ceremoniellt renad i templet”. På detta sätt kunde han undvika en ordstrid om oväsentligheter, i förbindelse med avgivandet av ett vittnesbörd om kristendomen och rikta hela uppmärksamheten på den viktiga sanningen om uppståndelsen. — Apg. 21:27—29; 24:6, 18—21; NW.

På samma sätt som vi i denna tid kan avge löften, inte bara om överlåtelse åt Gud, utan också andra slags löften, så kunde Paulus göra detta långt tillbaka i tiden och gjorde det också. Och att han enligt Skriftens anvisningar offentligen ådagalade, att dessa löften hade uppfyllts, innebar inte någon kompromiss med kristna principer. Med rent samvete kunde Paulus följa de anvisningar han fick genom den teokratiska organisationen.

● Varför vände sig Paulus i sitt brev till galaterna emot omskärelse, när han i alla fall omskar Timoteus? — T. H., Minnesota.

Några av de judar som hade övergått till kristendomen var tröga till att släppa tanken att de lydde under den mosaiska lagen. De som bodde i Galatien sökte tvinga hednakristna att lyda Mose lag, och de lade särskild vikt vid omskärelse. De yrkade på att man skulle kräva omskärelse av de hednakristna. Paulus motstod den inställningen att omskärelse skulle vara ett gudomligt krav och resonerade som så, att om man skulle hålla en del av lagen, då borde man hålla hela lagen, och om man kan sätta något av lagen åt sidan, då kan man sätta allt åt sidan. Han motstod tanken att man skulle betrakta någon del av lagen såsom nödvändig för frälsning och förkastade tron på att kristna människor måste hålla hela lagen eller en del av den. Inte genom lag, utan genom oförtjänt godhet skulle de kristna bli förklarade rättfärdiga. ”Varken omskärelse eller icke-omskärelse [är] av något värde.” Denna sak är oväsentlig, det är ingen stridsfråga. (Gal. 5:2—6, NW) Att därför yrka på att de som omvänts från hedendomen skulle omskäras, som om detta vore ett krav för den som ville omfatta den kristna tron, var orätt, och att underkasta sig omskärelse på denna grund innebar att den som gjorde det förpliktade sig till att hålla hela lagen. Paulus satte sig emot detta.

Det var annorlunda i fallet med Timoteus. ”Paulus uttryckte sin önskan att denne man skulle resa ut med honom, och han tog honom med sig och omskar honom för de judars skull, som funnos på dessa orter, ty alla och envar visste att hans fader var grek” (Apg. 16:3, NW) Paulus önskade använda honom i missionärtjänsten, i trakter där de skulle komma i kontakt med många judar som inte ens var i sanning en och som betraktade oomskurna människor som hundar. Därför omskar Paulus honom, inte därför att det var en trossak eller därför att Gud fordrade det, utan bara för att förhindra att onödiga tvister skulle uppstå och att judar i förtid skulle taga anstöt av oviktiga ting. Det var i överensstämmelse med de eftergifter som Paulus regelbundet brukade göra för att vinna hörande öron för sanningen: ”För judarna [har jag] blivit såsom en jude, att jag måtte vinna judar.” ( 1 Kor. 9:20, NW) Såsom vi har sett var det också några judekristna som tog anstöt i denna sak. Paulus omskar därför Timoteus hellre än att låta den oviktiga frågan om omskärelse hindra deras predikoverk och deras kontakt med de judiska församlingarna. Gud fordrade inte detta, men det var en eftergift som avlägsnade ett hinder, vilket kunde fått judar, som hade svårt att överge sin uppfattning om lagen, att taga anstöt. Det skedde inte för att man skulle hålla lagen i detta stycke, så som judarna i Galatien yrkade på att de hednakristna skulle göra. I själva verket var det i Timoteus’ fall inte helt och hållet en fråga om att omskära en hedning, vilket de galatiska tvisterna gällde, ty Timoteus var till hälften jude. — Apg. 16:1.