Exempel på sådana som bevarat ostraffligheten
1. Vilket framträdande fall av vägran att tillbedja vilddjuret finner vi under det världsvälde som utövades av vilddjurets tredje huvud?
SOM romersk-katolska och andra bibelkommentarer förklarar, inbegriper ”vilddjuret” i Uppenbarelseboken 13:1—8 också det forntida Babylon eller Kaldeen, det tredje världsväldet. Och i bibelns historia om Babylon såsom det symboliska vilddjurets tredje huvud finner vi ett framträdande fall, där människor för 2.500 år sedan vägrade att tillbedja detta vilddjur. Daniel 3:1—30 talar om för oss, att de tre männen som bevarade sin ostrafflighet hette Sadrak, Mesak och Abed-Nego. När deras fiender anklagade dem inför Babylons eller Babels härskare, Nebukadnessar, talade de om dem som ”några judiska män”. På profeten Daniels begäran hade konung Nebukadnessar förordnat dessa tre judar till att bekläda höga poster som förvaltare av Babels hövdingdöme, medan Daniel själv var vid konungens hov såsom herre över hela Babels hövdingdöme och såsom högste föreståndare för alla de vise i Babel. — Dan. 2:48, 49.
2, 3. Varför bröt inte dessa judar sitt förbund med Jehova genom att tjäna på sådana höga poster under en hednisk politisk regering?
2 Men hur kom det sig att dessa judar, som var delaktiga i ett hela nationen omfattande förbund med Jehova Gud genom medlaren Mose, här tjänade på sådana höga poster under en hednisk politisk regering? Bröt de inte därigenom sitt förbund med Gud, som hade givit dem de tio budorden genom Mose? Nej. Hur så? Jo, deras egen judiska regering, riket i Jerusalem, existerade inte då. Nebukadnessars härar hade förstört Jerusalem och krossat riket år 607 f. Kr. Redan elva år före Jerusalems förstöring hade Daniel och hans tre judiska kamrater blivit förda bort från Jerusalem och tvingats att som landsflyktiga leva i Babylon. Både före och efter Jerusalems förstöring var därför dessa fyra judar fångar och slavar under Babel eller Babylon.
3 Jehova Gud hade brukat Nebukadnessar som sin tjänare till att verkställa vissa domar på de olydiga folken, och han hade sagt till prästerna och folket i Jerusalem: ”Tjänen konungen i Babel, så skolen I få leva.” Men de hade vägrat och fick därför lida döden genom honom som verkställde domen. Falska profeter, Sidkia och Ahab, hade avrått folket från att ge sig under Nebukadnessar. Fördenskull lät Babels konung steka dessa genstörtiga profeter i eld. (Jer. 27:16, 17; 29: 21—23) Men Daniel, Sadrak, Mesak och Abed-Nego tjänade lydigt Nebukadnessar såsom hans fångar och slavar. När det emellertid blev fråga om att betala till Nebukadnessar vadhelst han krävde, i överträdelse av deras Guds lag, som var den högsta, då vägrade de att lyda den babyloniske konungen, den förnämste härskaren på jorden vid den tiden. De gjorde detsamma som Petrus och de andra apostlarna längre fram skulle göra: de lydde Gud såsom härskare mer än människor. — Apg. 5: 29, NW.
4. Varför ställde Nebukadnessar upp den gyllene bildstoden på Duraslätten, och vad anklagade fienderna Daniels tre kamrater för att inte göra?
4 På Duraslätten i Babels hövdingdöme lät Nebukadnessar ställa upp en gyllene bildstod, omkring trettio meter hög och tre meter bred. Om det var en bild av hans älsklingsgud, Marduk, eller inte lämnas osagt. En sak kan vi vara säkra på: den representerade härskarens försök att förena alla folk i riket i en gemensam tillbedjan för att hålla dem alla tillsammans såsom undersåtar och för att få dem att tillbedja ”vilddjuret”. Nebukadnessar lät alla ämbetsmännen i alla rikets hövdingdömen församlas till invigningen av bildstoden. Härolden utropade, att när den av många instrument bestående orkestern hördes, skulle alla falla ned och samfällt tillbedja denna gyllene bildstod. Om de inte gjorde det, skulle de kastas i en brinnande ugn. När orkestern stämde upp — om det nu var en nationalhymn eller något annat —, ”föllo de alltså ned, alla folk och stammar och tungomål, och tillbådo den gyllene bildstod, som konung Nebukadnessar hade låtit ställa upp”. Men inte Daniels tre judiska kamrater, som var närvarande. Härvid klagade kaldéerna för Nebukadnessar: ”De dyrka icke dina gudar; och den gyllene bildstod, som du har låtit ställa upp, tillbedja de icke.”
5. Mot vad befallde Nebukadnessar under hotelser de tre judiska ämbetsmännen att bryta?
5 Nebukadnessar kallade till sig de tre judiska ämbetsmännen. Han hotade dem. Han befallde dem att bryta mot de två första av de tio budorden, nämligen dessa: ”Jag är HERREN [Jehova], din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. Du skall inga andra gudar hava jämte mig. Du skall icke göra dig något beläte eller någon bild, vare sig av det som är uppe i himmelen eller av det som är nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden. Du skall icke tillbedja sådana, ej heller tjäna dem; ty jag, HERREN, din Gud, är en nitälskande Gud.” (2 Mos. 20: 2—5) Hur svarade nu dessa tre slavar, i betraktande av detta, den som hade tagit dem till fånga och som var statens överhuvud?
6. Vilket svar fick statsöverhuvudet av de tre?
6 Med ostrafflighet inför Jehova Gud, i det att de höll fast vid de principer som finns nedskrivna i hans bud. De sade: ”O Nebukadnessar, vi hava icke av nöden att svara dig ett ord härpå. Se, vår Gud, som vi dyrka, är mäktig till att befria oss från den brinnande eldsugnen och att befria oss ur din hand, o konung. Men om icke, så vare det känt för dig, o konung, att vi icke vilja dyrka dina gudar eller tillbedja den guldbild, som du har låtit ställa upp.” — Åk.
7. Vad fick de tre erfara i den brinnande ugnen, och vilket erkännande gav Nebukadnessar sedan deras Gud?
7 Nebukadnessar var en mycket hängiven tillbedjare av den falske guden Marduk och kände sig grovt förolämpad genom de tre judarnas trots. I sitt raseri lät han kasta dem bundna i ugnen, som han särskilt hade låtit göra sju gånger hetare för att visa hur het han själv kände sig i sin vrede mot dem. De som kastade in dem blev själva förtärda av eldslågorna från den överhettade ugnen. Förvisso måste då också Jehovas tre tillbedjare ha blivit förtärda! Men nej! När Nebukadnessar, på betryggande avstånd, blickade in i ugnen, sade han: ”Jag [ser] nu fyra män, som gå lösa och lediga inne i elden, och ingen skada har skett dem; och den fjärde ser så ut, som vore han en gudason.” Förskräckt ropade han, inte till den fjärde som var lik en gudason, utan till Jehovas tre tillbedjare, och sade: ”Sadrak, Mesak och Abed-Nego, I den högste Gudens tjänare, kommen hitut.” När de gjorde detta, såg alla kringstående att ”elden icke hade haft någon makt över männens kroppar och att håret på deras huvuden icke var svett och att deras kläder icke hade blivit skadade; ja, man kunde icke ens känna lukten av något bränt på dem”. Den tidens förnämste härskare på jorden prisade då deras Gud, ”som sände sin ängel och räddade sina tjänare, vilka så förtröstade på honom, att de överträdde konungens befallning och vågade sina liv för att icke nödgas dyrka eller tillbedja någon annan gud än sin egen Gud! ... Ingen gud finnes, som så kan hjälpa som denne.” Härmed menade Nebukadnessar Jehova Gud, honom som givit de tio budorden.
8. Vilkas intressen tycktes dessa tre judar sätta i fara genom sitt ståndpunktstagande mot härskaren och tillbedjan av staten, men hur har deras trogna hållning inverkat på Guds folk intill denna dag?
8 På grund av deras ostrafflighet inför Jehova befriade han dem. Genom sin frimodiga, orubbliga hållning gentemot världshärskaren och tillbedjan av staten tycktes de sätta alla de andra judars intressen i fara, som befann sig där i fångenskap i Babylon. Dessa tre ämbetsmän, som var judiska slavar, visste detta. Men inte heller för sina judiska medbröders skenbara gagn ville de kompromissa med en härskare som var lägre än deras Gud. De älskade Gud mer än sig själva och sina medbröder. Deras trogna hållning blev i själva verket en sporre för deras judiska medbröder till att älska Gud över allting annat. Den har styrkt alla andra judiska slavar och medbröder, såväl som alla sanna kristna fram till denna dag, till att bevara sin ostrafflighet inför Jehova såsom Gud och att inte tillbedja någon bild som någon politisk härskare ställer upp och befaller folk att dyrka. Häri inbegrips också tillbedjan av det symboliska vilddjuret och dess bild.
9. Hur vet vi av Skriften, vems vittnen Daniel och hans tre kamrater var?
9 Daniel och de tre andra judiska slavarna, som tjänade som Nebukadnessars ämbetsmän, är utan tvivel de som särskilt åsyftas i Hebréerna 11: 33, 34 (NW), där det talas om troende män som ”tillstoppade lejons mun, höllo tillbaka eldens kraft”. Hebréerna 11:1, 2 (NW) säger: ”Tron ... förmedelst denna fingo människor i forna tider vittnesbörd buret åt sig.” Sedan kapitel 11 namngivit och beskrivit många av dessa forna tiders män och kvinnor, som fick ”vittnesbörd buret åt sig”, säger Hebréerna 12:1 (NW) till de kristna: ”Vi ... hava en så stor sky av vittnen som omgiver oss.” Vems vittnen var Daniel, Sadrak, Mesak och Abed-Nego? Jehovas vittnen, lydiga mot hans befallning i Jesaja 43: 10—12 (AS): ”I ären mina vittnen, säger Jehova, ... och jag är Gud.”
10. Vilkas exempel måste alltså vi i vår tid följa, och vem bör vi därvid i synnerhet betrakta som ett föredöme?
10 Alla vi som är åt Gud överlämnade kristna är liksom apostlarna omgivna av en så stor sky av vittnen. Dessas exempel måste vi följa och i synnerhet betrakta det förnämsta av alla vittnen för Jehova, Jesus Kristus, ”vår tros anförare och fullkomnare”. (Hebr. 12:1, 2, NW) Jesus Kristus tillbad inte ”vilddjuret”.
11. Hur handlade Jesus, när han blev frestad, inte på samma sätt som ”vilddjuret”, och vilken princip uttalade han då till rättesnöre för oss?
11 Omedelbart efter det att Jesus blivit döpt i vatten, blev han förd ut i öknen genom påverkan av Guds ande, som hade kommit ned över honom och smort honom. Där blev han ställd på prov av Satan, djävulen. Satan var den symboliske draken, som hade åstadkommit att vilddjuret kom upp ur havet och som gav åt vilddjuret ”sin makt och sin tron och stor myndighet”. (Upp. 13:1, 2, NW) När Jesus frestades av denne drake, handlade han inte som det nämnda vilddjuret, utan förblev i harmoni med Guds uppsåt beträffande Guds rike, himmelriket. För att fresta Jesus visade djävulen honom ”alla den bebodda jordens riken i ett ögonblick” och sade: ”Jag vill giva dig all denna myndighet och deras härlighet, ty den har blivit överlämnad åt mig, och åt vemhelst jag önskar giver jag den. Om nu du utför en handling av tillbedjan inför mig, skall därför alltsammans bliva ditt.” I stället för att gripa efter denna gamla världs riken, likt ”vilddjuret” som är utan förstånd, höll Jesus fast vid principen om tillbedjan av Jehova och höll fast vid Guds himmelrike. Såsom kristendomens ledare svarade Jesus ”denna tingens ordnings gud” rakt på sak och tillkännagav den särskilda princip som är rättesnöret för hans uppförande och också för vårt uppförande, om vi är kristna: ”Det är Jehova, din Gud, du skall tillbedja, och det är åt honom allena du skall ägna helig tjänst.” — Luk. 4: 5—8, NW; 5 Mos. 6:13.
12. Vad var det rike som Jesus eftersträvade?
12 Det var därför som Jesus inte blandade sig i någon politik och inte hade någon världslig, politisk strävan eller ärelystnad. Hans rike hade inte samma ursprung som kejsarens eller som det symboliska vilddjurets välde. (Joh. 18: 36, NW) Jesus samlade inte någon krigshär för att befria det forntida Israel från kejsarens skattepålagor och kontroll eller för att upprätta en politisk stat på jorden. Han förutsade det naturliga Israels undergång, och han lät det bli tillintetgjort av den romerske kejsarens härar vid Jerusalems och dess tempels fall år 70 e. Kr. Varför? Därför att Jesus var för det andliga Israel. Det rike som han eftersträvade var det andliga himmelriket, det rike som han predikade och som han befallde sina sanna efterföljare att predika om i denna den gamla världens ändes tid. — Matt. 24:14.
13. Vilken var den ”Jehovas tron” som Jesus önskade sitta på?
13 Den ”Jehovas tron” som Jesus önskade sitta på som smord härskare var inte den tron som kung David hade suttit på och som kung Nebukadnessar omstörtade år 607 f. Kr., utan det var Jehovas verkliga tron i de högsta himlarna, där platsen hölls i beredskap åt Jesus på Jehovas högra sida. — Ps. 110:1, 2; Hebr. 10:12, 13.
14. Om vi älskar Jehova med allt vi är och har, vem måste vi då också älska och därför efterlikna, och varför?
14 Om vi är befallda att älska Jehova av hela vårt hjärta, vår själ och vårt förstånd, då måste vi också älska Jehovas levande avbild, Jesus Kristus. (Hebr. 1: 2, 3; Kol. 1:15; Joh. 14: 9) De kristna måste därför söka efterlikna sin ledare och anförare, Jesus Kristus. Efterliknandet av honom måste vara en ledande princip i hans åt Gud överlämnade efterföljares liv. Vi måste vara ett folk med en rätt tillbedjan. Endast om vi är det, kommer vi att bli befriade.
Håll er till den nya världens samhälle!
15. a) Vad sade David i Psalm 26 för att bevisa att han hade vandrat i Jehovas tillbedjans princip? b) Vad kunde han därför anropa Jehova om att inte göra mot honom?
15 För att bevisa att han hade vandrat i Jehovas tillbedjans principer och såsom en representant för Jehovas rike sade David: ”Jag har vandrat i din sanning. Ty jag har icke suttit hos osanningens män, och hos dem som dölja vad de äro kommer jag icke in. Jag har hatat ogärningsmännens församling, och hos de onda sitter jag icke. Jag skall två mina händer i oskulden själv, och jag vill tåga runt ditt altare, o Jehova, för att låta högt ljudande tacksägelse höras och för att kungöra alla dina underbara verk. Tag icke bort min själ tillsammans med syndare, icke mitt liv med män som bära på blodskuld, i vilkas händer är lösaktig vandel och vilkas högra hand är full av mutor.” (Ps. 26: 3—7, 9, 10, NW) Konung David ville inte vara förbunden med sådana människor under sin livstid. Han ville inte ens som död bli funnen tillsammans med dem, vare sig de var härskare eller politiska ämbetsinnehavare eller vanliga medborgare. Med denna önskan i sitt hjärta skydde han dem under sitt liv och höll sig borta från osanning och skrymteri, från blodskuld och lösaktigt uppförande och från att ta emot eller begära mutor. På denna grund kunde han anropa Gud om att inte ta bort hans själ och hans liv tillsammans med de syndiga människorna och dem som bar på blodskuld. Han ville bli befriad, räddad, från den tillintetgörelse från Guds hand som skulle komma över dessa syndare och dessa blodbesudlade män. Fastän Israels teokratiska rike, vars styresman konung David var, låg mitt i världen där i Mellersta östern, ville han ändå inte att hans rike skulle vara en del av denna världen.
16. Vilka måste vi alltså, såsom den större Davids efterföljare, avhålla oss från umgänge med, och detta i enlighet med vilken av Jesus uttalad princip?
16 Detta framhäver den princip som måste vägleda oss som följer den större David, nämligen Jesus Kristus, vilken var Davids son efter köttet men nu är Davids Herre i kraft av det andliga liv som han åtnjuter i himmelen. Om vi påstår oss vara hans efterföljare, måste vi undvika umgänge med denna gamla värld, vilken nu är så full av människor som liknar dem som David undvek. Därför att vi är kött och blod liksom andra människor, måste vi leva i denna värld under det som för den är ”ändens tid”. Men vi kan inte vara av denna gamla värld och samtidigt vara av Guds nya värld, vilken vi predikar. Jesus själv uttalade denna princip i dessa ord: ”Om ni vore en del av världen, så skulle världen tycka om vad som är dess eget. Men emedan ni icke äro någon del av världen, utan jag har utvalt eder ur världen, av den orsaken hatar världen eder.” Enligt samma princip bad Jesus till Gud och sade: ”Jag har givit ditt ord åt dem; men världen har hatat dem, emedan de icke äro någon del av världen, liksom jag icke är någon del av världen. Jag begär icke, att du skall taga dem ut ur världen, utan att du skall vaka över dem för den ondes skull.” — Joh. 15:19; 17:14, 15; NW.
17. Om vi toges ut ur denna världen, vad kunde vi då inte göra under Guds beskydd?
17 Om vi toges ut ur denna världen, kunde vi inte vittna om Jehova såsom Gud eller vittna om Jesus såsom Guds smorde konung, vilken regerar sedan 1914. Därför har vi inte blivit tagna ut ur denna världen, utan har fått lov att stanna kvar i den för att bära vittnesbörd om Guds rike. Men Jesus har bedit för oss, att hans himmelske Fader måtte vaka över oss för den ondes skull, hans som är Satan, djävulen, och som nu har blivit kastad ut ur himmelen och hit ned till jorden.
18. I vilken universell strid får vi inte vara neutrala, och hur visar vi att vi inte är neutrala, enligt principen i Romarna 10: 9, 10?
18 Eftersom det förnämsta som skall bevisas inför hela den förnuftsbegåvade skapelsen är Jehova Guds universella suveränitet, så är Guds rike, himmelriket, den främsta läran i hans skrivna ord, bibeln. Alla åt Gud överlämnade kristna är befallda att predika detta rike såsom de bästa nyheter som finns. Striden rasar nu het mellan Guds rike, som upprättades i himlarna år 1914, och denna gamla världs riken. I denna universella strid kan vi inte vara neutrala. Visst måste vi betala skatt till kejsaren för att ge kejsaren, vad kejsaren tillhör, också i denna tid då hans slut förestår. Men först och sist och hela tiden måste vi vara för Guds rike med Kristus som regent. Vi måste öppet göra kunnigt att vi är för det genom att predika det för kejsaren och för alla andra. Inga politiska regeringar i denna till undergång dömda värld är uteslutna från att få vittnesbördet om Riket predikat för sig. (Matt. 24:14) Visserligen tror vi av allt vårt hjärta att den uppståndne Kristus nu är konung, men vi måste också offentligen förkunna vår tro, om vi vill bli frälsta, eller om vi vill bli befriade. Detta är den oföränderliga princip som är nedskriven i Romarna 10: 9, 10.
19. Hur framställde Petrus, och ännu tidigare Joel, samma princip?
19 För nitton hundra år sedan på pingstdagen framställde aposteln Petrus samma princip, då han sade: ”Innan Jehovas stora och frejdade dag kommer ... skall vemhelst som åkallar Jehovas namn bliva frälst.” (Apg. 2: 20, 21, NW) Profeten Joel, som Petrus citerade från, hade uttalat samma princip ännu tidigare, hundratals år före Petrus, i Joel 2: 31, 32. I denna tid kan vi bevara ostraffligheten endast genom att handla enligt denna princip, dvs. åkalla Jehovas namn eller kungöra det offentligen.
20. Vilket hus föredrog David för att handla i överensstämmelse med samma princip, och till vilket gagn verkade därför hans psalmer?
20 För länge sedan handlade kung David enligt denna princip, samtidigt som han bad om att bli skonad från att avrättas med de ogudaktiga och om att bli förlossad av Jehova Gud och få röna hans ynnest. Det var därför han föredrog Jehovas tillbedjans hus framför kamratskap och umgänge med de onda. Han sade: ”Jehova, jag har älskat ditt hus’ boning och den plats, där din härlighet dväljes.” Tillbedjan i Guds hus beredde honom tillfälle att tåga runt Guds offeraltare för att låta högt ljudande tacksägelse höras och för att kungöra alla Jehovas underbara verk. Med detta som sitt uppsåt avslutade David den tjugosjätte psalmen med dessa ord: ”Bland de församlade folkmassorna skall jag välsigna Jehova.” (Ps. 26: 8,12, NW) Den offentliga kungörelse som David frambar och som han sedan nedtecknade i skrivna psalmer verkade till frälsning för honom själv in i Guds nya värld och verkar också till frälsning för de kristna, som läser Davids psalmer.
21. Vad görs för att få oss att svika vår förpliktelse och underlåta att begagna vår rätt att predika de goda nyheterna, och varför försökte inte Paulus använda mutor för att bli frigiven, utan fullföljde sin vädjan till kejsaren?
21 Aldrig får vi åt Gud överlämnade kristna svika i vår förpliktelse och underlåta att begagna vår rätt att predika de goda nyheterna om Riket, såsom Jesus befallde. Han och hans lärjungar underrättade oss om att denna världens politiska och religiösa makter skulle försöka ta ifrån oss vår av Gud givna rätt att predika, ge dödsstöten åt budskapet, om inte rentav döda oss själva och tysta våra röster. Vad denna rätt beträffar, kompromissade inte aposteln Paulus. Religiösa personer, bland dem män som påstod sig tillbedja Herren Gud, uppväckte motstånd mot Paulus i Filippi, i Tessalonika, i Berea och slutligen i Jerusalem. Det var inte kompromiss i någon bemärkelse, när Paulus till sist vädjade till kejsaren för att få slut på denna inblandning från religionsivrarnas sida och för att lagligen stadfästa rätten att predika Guds rike. Varför vädjade då Paulus? Jo, för att föra striden ända till slutet, till det romerska kejsardömets högsta domstol, och därvid varken begärde han någon pardon av fienden eller gav själv någon. Inte ens kejsarens lagar bemyndigade de dåtida målsmännen för religionen att hindra predikandet av Guds rike. Dessutom var Guds lagar helt och hållet för detta predikande. Därför kämpade Paulus med alla de vapen han hade rätt att bruka. Inte ens för att personligen uppnå fördelar gick Paulus några smygvägar, vilket skulle ha lämnat den fråga det gällde alltjämt oavgjord och predikoverket fortfarande utan laglig stadfästelse. Därför vägrade han att muta ståthållaren Felix till att släppa ut honom ur fängelset. — Apg. 24: 26, 27.
22. Varpå var Paulus helt inriktad i detta sammanhang?
22 Såsom romersk medborgare framhävde Paulus rikesbudskapets värdighet genom att vädja till den högsta jordiska rättsliga myndigheten på den tiden, kejsaren, till vilken Paulus såsom kristen betalade skatt. (Apg. 25:10—12) Paulus var helt inriktad på att försvara och lagligen stadfästa rätten att predika de goda nyheterna. (Fil. 1: 7, NW) Detta handlingssätt bidrog till uppfyllelsen av Jesu profetia i Matteus 10:18.
23. Hur går därför Jehovas vittnen, i likhet med Paulus, till väga, där de inte är förbjudna och där de är förbjudna, och från vem väntar de frälsning?
23 I våra dagar bygger vi på riktigheten av den princip som den kristne aposteln Paulus följde. Där inga förbud mot Jehovas vittnen existerar, där vädjar vi såsom skattebetalande medborgare till den nutida kejsaren för att genom kejsarens egna lagar sätta stopp för deras framfart som är fiender till predikandet om Riket. Men där det råder förbud kan inte Jehovas vittnen, som drabbats av förbudet, vädja till kejsaren inom hans eget område. Men vad beträffar Jehovas befallning till sina vittnen att predika hans rike, lyder de Gud såsom härskare mer än det förbud som utfärdats av människor, vilka strider mot Gud och kommer att förgås nu eller allra senast i det universella Harmageddonkriget. (Jes. 51:12) Frälsning till evigt liv i Guds nya värld skall inte komma genom kejsaren, som snart måste förgås, utan genom Gud Jehova och genom Jesus Kristus, hans regerande konung.
24. Hur vill vi således handla, alldeles som David uttalade det i Psalm 26, och hur kommer därför våra böner att bli hörda?
24 Liksom konung David älskar vi, kvarlevan av arvingarna till Guds rike och även den stora skaran av dess följeslagare av en god vilja gentemot Guds rike, Jehovas hus’ boning och denna plats där hans härlighet dväljs. Här vill vi fortsätta att tillbedja honom i ett kärleksfullt fasthållande vid de principer som han har lagt fram och förklarat i sitt skrivna ord till ledning och rättesnöre för vårt kristna uppförande. Här bland de församlade skarorna av hans tillbedjare vill vi nu och för evigt välsigna Jehova. Till denna gamla världs slut vill vi samvetsgrant vandra vidare i vår av Skriften definierade ostrafflighet inför Gud. Eftersom vi gör detta, kommer våra böner att vara välbehagliga för honom, och han kommer att förlossa oss genom Kristus. När han tar bort denna världens syndares och blodbesudlade mäns liv, kommer han att bevara oss mitt under deras katastrofala slut. Såsom deras belönare som allvarligt söker honom kommer han att befria oss och rädda oss in i denna sin utlovade nya värld, en värld där gudaktiga principer och ostrafflighet råder.
(The Watchtower, 15 december 1957)