Bevara en balanserad syn på tiden

”Lär oss alltså att räkna våra dagar, att vi måtte få ett vist hjärta.” — Ps. 90:12, Åkeson.

1, 2. Vad erfar vi alla när det gäller tidens gång?

LIVET är en dyrbar egendom. Utan det har ingenting annat någon betydelse. (Matt. 6:25—27; 16:26) Men också i vår moderna värld förblir människors livslängd kort och kommer alltför snart till ett slut. Det är alldeles som den nittionde psalmens skribent för länge sedan uttryckte det: ”Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi, likasom flöge vi bort.” — Ps. 90:10.

² I många länder kan det sägas att en person som har nått trettio års ålder befinner sig i ”sin krafts dagar”. Likväl betyder människans korta livslängd att han då redan börjar gå ”utför” i fysiskt avseende, i det han börjar känna att kroppens förmågor och funktioner börjar sakta farten. Ja, hur snabbt går inte åren!

3. Varför blir människor otåliga i fråga om att få sina önskningar uppfyllda?

³ Det är därför inte att undra på att vi människor i allmänhet är mycket medvetna om tiden. Det är heller inte att undra på att människorna ensamma av alla jordens levande skapelser är insiktsfullt upptagna av framtiden, aktivt planerar för den och är intensivt intresserade av vad den kommer att föra med sig. (Pred. 3:11) På grund av att människor har just det måttet av tid på sig innan deras liv rinner ut, är de benägna att bli otåliga att få se sina önskningar uppfyllda.

4, 5. a) Hur är Jehova Gud annorlunda när det gäller synen på tiden? b) Varför är Guds val av tidpunkt för att göra en viss sak förmånligare än människors?

⁴ Den ofullkomliga människans situation skiljer sig därför mycket från hennes Skapares situation, hans som är evig och tidlös i sin tillvaro. Den nittionde psalmens skribent skrev om honom: ”Förrän bergen blevo till och du frambragte jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, o Gud. ... Ty tusen år äro i dina ögon såsom den dag, som förgick i går.” — Ps. 90:2—4.

⁵ Men gör detta att Jehova Gud är likgiltig för tiden? Nej, och det hindrar inte heller att han har ett intensivt intresse för framtiden och hur den skall utveckla sig. Men på grund av att Jehova Gud är i stånd att betrakta tingen från evighetens ståndpunkt i stället för från ofullkomliga och kortlivade människors ståndpunkt, är han aldrig pressad av önskan att se någonting förverkligat innan tiden löper ut för honom. (Ps. 90:2; 2 Petr. 3:8) Han är i stånd att överblicka hela tidens ström och avgöra exakt när han skall ingripa och åstadkomma att hans osvikliga uppsåt förverkligas i precis rätt tid — den bästa tiden för alla berörda parter, varken för tidigt eller för sent.

6. Gud har visserligen evig tid på sig, men förhindrar detta att han binder sig för att göra en viss sak vid en uttryckligen omnämnd tid?

⁶ Med sin kunskap om framtiden och sin allmakt är Gud i stånd att binda sig för ett detaljerat tidsschema när det gäller framtiden, och ibland har han gjort detta känt för människor. Han sade till exempel till Abram (Abraham): ”Det skall du veta, att din säd skall komma att leva såsom främlingar i ett land som icke tillhör dem, och de skola där vara trälar, och man skall förtrycka dem; så skall ske i fyra hundra år.” (1 Mos. 15:13; Apg. 7:6, 7) I trohet mot profetian befriade Jehova Gud vid slutet av de fyra hundra åren Abrahams avkomlingar, israeliterna, från slaveriet, och deras uttåg ur Egypten började.

7. a) Hur var Guds tidsschema exakt i förbindelse med judarnas babyloniska fångenskap? b) I förbindelse med Messias’ framträdande?

⁷ Längre fram förutsade Gud en sjuttioårig period av ödeliggande för Juda, och när denna period gick till ända blev judarna befriade, precis på utsatt tid. (Jer. 25:8—11; Dan. 9:2) På motsvarande sätt hade det förutsagts att Messias skulle framträda efter 483 år (sextionio ”årsveckor”) räknat från det tillfälle då befallningen gick ut att återuppbygga Jerusalems murar, och i precis rätt tid, när denna period var fullbordad år 29 v.t., blev Jesus Kristus döpt och smord som den utlovade Messias. — Dan. 9:24—27.

8. Är det möjligt för oss att veta när ett visst drag i Guds uppsåt kommer att äga rum, om han inte har tillkännagett en bestämd tidpunkt?

⁸ När Jehova Gud tillkännager en viss tid för förverkligandet av ett visst drag i hans gudomliga uppsåt, kan alltså hans trogna tjänare obetingat lita på exaktheten i det offentliggjorda tidsschemat. Men när han inte har gjort något sådant tillkännagivande, ligger det utanför deras förmåga och möjligheter att avgöra tiden för förverkligandet av detta uppsåt. Så förhåller det sig med tidsbestämningen av utbrottet av den ”stora vedermöda”, som Guds Son förutsade, en tid av dom från Gud som möjliggör att Rikets tusenåriga styre börjar, det som skall medföra omätliga välsignelser för denna jord och dess invånare. — Matt. 24:21, 22; Upp. 7:14—17.

Det som är fördolt och det som är uppenbarat

9. Vad visar Guds ord genom Mose i 5 Moseboken 29:29 beträffande vår insikt om hans uppsåt?

⁹ Bör vi tycka att det är egendomligt att Gud behåller viss kunskap för sig själv på detta sätt? Så långt tillbaka som vid den tid då israeliterna närmade sig det utlovade landet upptecknade profeten Mose dessa inspirerade ord i 5 Moseboken 29:29: ”Vad som ännu är fördolt hör HERREN [Jehova], vår Gud, till; men vad som är uppenbarat, det gäller för oss och våra barn till evig [obestämd, NW] tid, för att vi skola göra efter alla denna lags ord.” Ja, allt som vi verkligen behöver veta för att tjäna Jehova Gud troget, liksom det som vi behöver för att hålla oss uppe i vårt hopp och vår övertygelse, detta uppenbarar Gud för oss. Men i de fall då det tjänar hans uppsåt bättre kan han också dölja olika angelägenheter, utan att det blir till någon skada för hans tjänare eller att de lider brist.

10. a) Vad visar Jesu ord strax före hans himmelsfärd beträffande vår kunskap om vissa tider eller årtal? b) När somliga av de första lärjungarna begick ett misstag i fråga om tidsbestämningen av händelser, vad skrev då aposteln Paulus till dem?

¹⁰ Den större Mose, Kristus Jesus, sade också till sina lärjungar kort innan han for upp till himmelen: ”Det tillkommer inte er att få kännedom om de tider eller tidsperioder som Fadern har lagt under sin egen domsrätt.” Detta sade han till svar på deras fråga om återställandet av riket, någonting som de utan tvivel innerligt önskade få se. Sedan sade han ytterligare: ”Men ni skall få [vad? Inte kunskap om dessa ”tider eller tidsperioder” som Fadern hade lagt ”under sin egen domsrätt”, utan] kraft när den heliga anden kommer över er.” (Apg. 1:6—8; 3:20—23) Gud skulle sätta dem i stånd och satte dem också i stånd att utföra det arbete och den tjänst de blivit anvisade i överensstämmelse med hans uppenbarade vilja för dem. Det fanns emellertid ting som de inte visste något om, och längre fram var vissa lärjungar benägna att dra förhastade slutsatser om vissa utlovade händelser, ja, i själva verket försökte de påskynda dem. (Jämför 2 Tessalonikerna 2:1—5.) Men allt det som de verkligen behövde veta för att äga stark tro, övertygelse och mod och för att handla förståndigt, det försåg Gud dem med.

11. Kände lärjungarna till den exakta tidpunkten för Jerusalems förstöring, eller hur förhöll det sig med detta?

¹¹ Det var på det sättet när det gällde Jerusalems förstöring under det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. Kristus Jesus uppenbarade för sina lärjungar de förhållanden som skulle föregå och leda fram till förstöringen av denna trolösa stad, centrum för den judiska gudsdyrkan på den tiden. När hans lärjungar såg de förhållanden som utgjorde detta ”tecken”, skulle de veta ”att dess ödeläggande” hade närmat sig. (Luk. 21:10—20) Han talade om för dem ”att denna generation visst inte skall försvinna förrän alla dessa ting inträffar”. (Mark. 13:30) Därför var det en fråga av omedelbar vikt och betydelse för dem, någonting som gällde deras generation. Men de fick inte veta exakt när det skulle komma.

12. a) Hur kunde de kristna i Jerusalem, trots att de inte kände till någon tidpunkt, komma undan innan staden förstördes? b) Vilket prov blev de som gav sig av från Jerusalem satta på, så snart staden hade frigjorts från belägringen?

¹² Den tid kom då de såg det drag i tecknet som bestod i att Jerusalem blivit omringat av Roms lägrade härar. Omständigheterna (att de romerska styrkorna tillfälligt och oväntat drog sig tillbaka) tillät dem därefter att fly från den dömda staden och söka tillflykt i bergstrakterna. De visste fortfarande inte exakt när det verkliga ödeläggandet skulle äga rum. I verkligheten gick omkring fyra år mellan tiden för deras flykt och ödeläggandet av Jerusalem. Det skulle ha varit lätt för dem under denna tid att minska sin vaksamhet eller anta att de hade feltolkat tecknet och som en följd av detta underlåta att noga rätta sig efter Jesu varning: ”De som är mitt i Jerusalem bör dra ut, och de som är ute i bygderna bör inte gå in i det.” — Luk. 21:20, 21.

13. a) Vilken profetia beträffande en viss tidsperiod som Jesus framställde uppfylldes verkligen vid Jerusalems förstöring? b) Var denna varning som inbegrep en viss tidsperiod, fastän den inte angav en exakt tidpunkt, till nytta för de kristna?

¹³ En sak är säker: Deras generation såg verkligen uppfyllelsen av det som Guds Son hade varnat för. De som hade visat uppmärksamhet och hade förblivit vaksamma lyckades med att komma undan den fördärvbringande olycka som ödelade Jerusalem. Men historien visar att hundratusentals andra människor inte gjorde det. Det var i själva verket så att dessa sov med avseende på innebörden i de rådande förhållandena och den överhängande faran i den tid de levde i. Då Rom till sist sände tillbaka sina styrkor och lät sin militära fälla smälla igen om Jerusalem år 70 v.t., fångades staden fullpackad med tusentals besökare som var närvarande vid påskhögtiden detta år. Av dessa och av invånarna i staden dog hundratusentals inom en period på bara omkring fem månader. De hade underlåtit att visa tro på den varning från Gud som hade getts genom Guds Son; de hade inte urskilt den tid då de blev inspekterade. — Luk. 19:41—44.

14, 15. Vilka bevis har vi för att Jesu varning till lärjungarna har en världsvid uppfyllelse i vår tid?

¹⁴ I dag befinner vi oss nitton hundra år från denna ödesdigra period. Likväl är vår tid långt mera kritisk. Aposteln Johannes skrev mot slutet av det första århundradet och följaktligen flera årtionden efter Jerusalems förstöring, och han beskrev samma ting som Jesus hade angett som ett ”tecken” för hans lärjungar i sin profetia, som omfattade Jerusalems ödeläggande. Men den uppenbarelse som Johannes fick från Jesus gällde framtida ting, sådant som ännu inte hade skett. (Upp. 1:1) Och det Johannes upptecknade visar att det ”tecken” som Jesus angav skulle få en global aspekt — det skulle inbegripa krig, hungersnöd, höga livsmedelspriser och sjukdomsepidemier som skulle påverka stora delar av befolkningen i många delar av hela jorden. (Upp. 6:3—8) Han hänsyftar därefter på ”den stora vedermödan”, som en ”stor skara” av Guds tjänare skulle gå igenom vid liv och i trygghet, människor av alla nationer, stammar och tungomål. (Upp. 7:9—15) Denna vedermöda var också en del av de ting som skulle komma.

¹⁵ Denna ”uppenbarelse genom Jesus Kristus” visar därför att Jesu profetia, som är upptecknad i Matteus 24, Markus 13 och Lukas 21, om den ”stora vedermödan” inte var begränsad till första århundradet. Den visar att den vedermöda som Jerusalem drabbades av bara var en uppfyllelse i mindre skala av denna profetia och att dess större uppfyllelse i världsomfattande skala kommer att göra att Jerusalems vedermöda verkligen förefaller liten vid en jämförelse. Lika säkert som att den generation som levde och hörde Jesu varning under det första århundradet var den generation som upplevde uppfyllelsen av hans ord, lika säkert kommer den nuvarande generationen — den generation som ser den större uppfyllelsen av hans ”tecken” som identifierar de yttersta dagarna för denna tingens ordning — att vara den generation som får uppleva den globala vedermöda som är bestämd att komma. — Matt. 24:34.

16. Har vi orsak att vara likgiltiga på grund av att vi inte känner till dagen eller ens året då den ”stora vedermödan” skall bryta ut?

¹⁶ Vad har då Gud uppenbarat för oss om detta? Han har sannerligen inte lämnat oss utan vägledning. Genom sådana profetior som de som vi just har begrundat gör han det möjligt för oss att veta var vi befinner oss på tidens ström. Uppfyllelsen av Guds profetiska ord övertygar oss om att Gud inte är sömnaktig och inte heller långsam, och det förhåller sig alldeles som aposteln Petrus sade om dem som handlar ogudaktigt: ”Domen sedan gammalt [är] inte overksam, och deras tillintetgörelse slumrar inte.” (2 Petr. 2:3) Vi har fullt tillräckliga informationer och bevis som gör att vi är säkra på att vi lever i ”ändens tid” vad den nuvarande orättfärdiga tingens ordning beträffar. Men utöver detta finns det ting som Gud inte har uppenbarat för oss. Bland detta kan nämnas tidpunkten för början av den ”stora vedermöda” som visades i förebild genom den vedermöda som kom över Jerusalem, en vedermöda som kommer att vara global i sin uppfyllelse.

Tidsfaktorer som Gud inte har uppenbarat

17. Vi vet att vi befinner oss vid slutet av sex tusen år av mänsklig historia, men vilket samband har detta med Guds vilodag?

¹⁷ Det finns orsaker till att vi inte kan veta detta. För det första: Bibelns kronologi visar tydligt att det har gått sex tusen år sedan den tid då den första människan, Adam, skapades, men bibeln talar inte om för oss exakt hur lång tid efter denna händelse som den sjätte skapelsedagen nådde sitt slut och den sjunde skapelseperioden eller skapelsedagen, Guds stora vilodag, började. I Första Moseboken 2:3, kapitel två, vers tre, heter det att Jehova välsignade och helgade denna ”dag”, och därför förefaller det rimligt att det är inom denna dag som den onda gamla ordningen kommer att avlägsnas och Guds rättfärdiga nya ordning upprättas genom Guds Sons tusenåriga regering. Följaktligen finns det skäl att tro att denna tusenåriga period kommer att utgöra den avslutande delen av denna stora vilodag och kommer att återställa jorden och dess invånare till ett fullkomligt tillstånd. Detta skulle göra det möjligt för Gud att säga om denna sjunde dag och resultaten av den — precis som om de övriga av skapelsedagarna — att ”det var gott”. — 1 Mos. 1:4, 10, 12, 18, 21, 25, 31.

18, 19. a) Vad ägde rum efter Adams skapelse och innan Guds vilodag började? b) Hur skilde sig Adam vid sin skapelse helt och hållet från ett nyfött barn?

¹⁸ Men denna stora vilodag började inte omedelbart efter Adams skapelse. Andra händelser ägde rum efter Adams skapelse men före slutet av den sjätte skapelsedagen. En av dessa händelser är av stor vikt för oss alla. Det är skapandet av den första kvinnan, Eva. Om detta inte hade skett, skulle ingen av oss ha varit vid liv i dag, eftersom det ju är som aposteln Paulus förklarar i 1 Korintierna 11:12 (1917): ”Såsom kvinnan är av mannen, så är ock mannen genom kvinnan” — vi behöver alla en mor för att födas.

¹⁹ Hur lång tid förflöt mellan skapandet av mannen och skapandet av kvinnan? Bibeln uppenbarar inte detta. Det kunde ha varit en relativt kort tid. Adam skapades inte som ett barn eller en yngling, utan som en fullvuxen, fullt mogen man, både fysiskt och mentalt. Han behövde inte först krypa omkring för att lära sig gå, och inte heller behövde han babbla olika ljud till dess han blev i stånd att tala. Han skapades med dessa förmågor och kunde kommunicera med sin himmelske Skapare och kunde sättas till att arbeta för att bruka och bevara den trädgård som var hans hem. Han kunde begripa anvisningar från Gud och likaså inskränkningen beträffande det förbjudna trädet för kunskap om gott och ont. (1 Mos. 2:15—17) I dessa avseenden skulle han alltså ha varit i stånd att ta emot en hustru när som helst.

20. Men i vilka avseenden kunde Adam vid sin skapelse jämföras med ett nyfött spädbarn?

²⁰ Det förhöll sig så, och ändå var Adam när han skapades i vissa avseenden lik ett nyfött barn. Varför det? Det var därför att han visserligen var helt och hållet fullvuxen men att den dag då han skapades ändå var den första dagen han levde. Allting han såg — varje träd, blomma, växt, varje bäck, sjö, flod, varje fågel, landdjur och fisk i djurskapelsen — såg han för allra första gången. Detta gällde allting han gjorde. När han gick, tog han sitt allra första steg; och så var det också när det gällde att springa, klättra, röra vid, lukta på, smaka av, äta — allting var helt och hållet nya erfarenheter för honom. Vilken oerhört stor nyfikenhet måste han inte ha känt, när han undersökte Jehova Guds fascinerande verk och blev förtrogen med den trädgård som var hans hem! Hur lång tid skulle han få på sig att tillfredsställa denna nyfikenhet, innan han fick ytterligare ansvar som familjeöverhuvud?

21, 22. Vilka faktorer gör det möjligt att Adam befann sig i Eden ganska lång tid innan Eva skapades?

²¹ Detta hem i Eden tycks inte bara ha varit en liten jordplätt. Enligt Första Moseboken, kapitel två, innehöll det inom sina gränser alla de olika varieteterna av träd. Och ”från Eden gick en flod ut, som vattnade lustgården”, och denna flod var stor nog att dela sig och bilda källflödena till fyra stora floder, av vilka några rinner än i dag. (1 Mos. 2:8—10) Det skulle ta tid för Adam att utforska allt detta för att bli förtrogen med det område han hade blivit anvisad att bevara och bruka.

²² ”Men”, kan någon fråga, ”skulle det inte ha varit underbart om han fått dela alla dessa nya erfarenheter med en mänsklig kamrat, en hustru, och så lärt sig detta tillsammans med henne?” Det skulle kunnat vara så, men skulle det ändå inte vara lämpligare, om han först fick avsevärd kunskap och erfarenhet på förhand? När han sedan blev förenad med sin maka, skulle han vara i den ställningen att han kunde besvara hennes frågor och förklara saker och ting för henne och därigenom öka hennes aktning för honom som hennes välinformerade huvud. (Ef. 5:22, 23) Guds direkta varning till Adam beträffande följderna av att i olydnad äta av det förbjudna trädet placerade Adam i ställningen som Guds profet för den följeslagare som Gud längre fram skulle skapa åt mannen. — 1 Mos. 2:16, 17.

23, 24. Vad för något med avseende på tiden visas av att Adam gav namn åt alla djuren?

²³ Den enda upplysning som vi i själva verket får genom bibeln är att Gud, innan han skapade Eva, började föra fram till mannen alla de djur som han hade danat och att mannen ”angav ... namnen på alla husdjuren och på himmelens flygande varelser och på varje vilt djur på marken, men för mannen fanns det ingen hjälpare såsom ett komplement till honom”. (1 Mos. 2:18—20, NW) Det behövs bara några få ord för att beskriva detta — men hur lång tid tog det i verkligheten?

²⁴ Att skildringen i Första Moseboken är kort behöver helt visst inte betyda att vi måste tänka att Gud helt enkelt församlade alla djuren och fåglarna i en stor hop och sedan lät dem gå i en lång rad förbi Adam, medan han snabbt gav dem namn, ett efter ett. Det är sant att detta kan ha gällt enbart grundläggande ”arter” eller familjer i stället för alla de varieteter av skapelser som har uppkommit av dessa ”arter” eller familjer. Men även om det förhåller sig så, kan vi inte utesluta möjligheten att detta att Gud förde fram dessa skapelser till Adam kan ha inbegripit att de kom tillräckligt nära för att tillåta Adam att studera dem till en tid, lägga märke till deras utmärkande vanor och karaktär och sedan välja ett namn som skulle vara särskilt passande för var och en av dem. Detta kunde betyda att det gick en ganska lång tid. Och vi kan lägga märke till att när Adam till sist såg sin nyligen skapade hustru, var hans första ord: ”Detta är äntligen ben av mina ben och kött av mitt kött.” (1 Mos. 2:23, NW) Detta kan också tyda på att han hade väntat någon tid på att få sin underbara mänskliga motsvarighet.

25. Vilken slutsats kan vi nå fram till, när det gäller den tid som förflöt mellan början av människans historia och skapandet av Eva, jämte detta att Gud ”vilade”?

²⁵ Vad betyder då detta? Helt enkelt detta: Att dessa faktorer och de möjligheter som de medger hindrar oss från att med någon bestämdhet säga hur lång tid som förflöt mellan skapandet av Adam och skapandet av den första kvinnan. Vi vet inte om det var fråga om en kort tid, till exempel en månad, eller om det var fråga om några månader, ett år eller ännu längre tid. Men oavsett hur lång tid det var som förflöt däremellan, så måste den dras ifrån den tid som har gått sedan Adams skapelse för att vi skall veta hur långt vi har kommit på Guds sjunde ”dag”, hans stora vilodag. Att vi har kommit så långt som sex tusen år från början av människans tillvaro är alltså en sak, men att komma sex tusen år in i Guds sjunde skapelsedag är en helt annan sak. Och vi vet inte precis hur långt framme på tidens ström vi är i detta avseende.

26, 27. Är kronologin, med tanke på vad vi har dryftat, utan intresse för oss?

²⁶ Detta betyder emellertid inte att kronologin inte är av någon betydelse för oss. Det är naturligt att vi bör vara intresserade av kronologi, eftersom Gud har funnit för gott att göra kronologin till en nödvändig del av sitt inspirerade ord. Aposteln Petrus säger om de forntida profeterna att ”de sökte utforska vilken särskild tid eller vad för slags tid anden i dem hänvisade till ..., när den på förhand vittnade om lidandena avsedda för Kristus och om de härligheter som skulle följa på dessa”. — 1 Petr. 1:10, 11.

²⁷ Vi i denna tid är med rätta angelägna om att veta vilken ”tid” vi nu befinner oss i, och Gud förser oss med dessa behövliga upplysningar. Guds profeter i forna tider hade absolut tro på vissheten i att allt det som Gud hade sagt skulle uppfyllas. Fastän vi inte känner till vissa detaljer eller tidsfaktorer, kan vi och bör vi ha samma fasta tro på oföränderligheten i Guds uppsåt. Guds Son har försett oss med kraftfulla skäl att förbli aktpågivna när det gäller förverkligandet av detta uppsåt, vilket följande artikel visar.

[Bild på sidan 515]

Jehovas löften uppfylls exakt vid hans bestämda tid

Messias framträdde exakt vid den tid som var förutsagd

Jehova lät israeliterna bli befriade från Babylon för att återställa Juda land efter 70 år

Efter 400 år av förtryck blev israeliterna befriade ur Egypten i precis rätt tid