Tungomålstalandet i vår tid — härrör det från Gud?

”BIBELN lär att andedop ådagalagt genom tungomålstalande är något för den sanna kyrkan i våra dagar”, hävdar pingstpredikanten Marvin A. Hicks.

”Den grundläggande läran om tungomålstalande är oskriftenlig och oriktig”, framhåller dr W. A. Criswell i Första baptistkyrkan i Dallas i USA. Han tillägger: ”Om det där är den kristna tron, då är inte jag kristen.”

Med tanke på sådana motstridiga uppfattningar om sedvänjan att tala i tungor kan man undra: ”Vad säger bibeln egentligen om gåvan att tala tungomål? Ingår den i kristendomen i vår tid?” För att få svar på dessa frågor är det till hjälp att förstå varför de första kristna fick gåvan att tala tungomål.

VARFÖR DE FICK GÅVAN

Aposteln Paulus förklarar i Hebréerna 2:2—4 att de mirakulösa gåvorna, som inbegrep gåvan att tala tungomål, gavs åt de kristna i första århundradet för att bekräfta att Guds ynnest hade överflyttats från den gamla judiska föranstaltningen för tillbedjan till den nyligen grundade kristna församlingen. Denna förändring med avseende på Guds ynnest var klart fastslagen under senare delen av första århundradet, då några av Jesu Kristi apostlar fortfarande var vid liv.

Gåvan att tala tungomål tjänade också ett annat syfte. Detta framgår av Jesu ord till lärjungarna strax före himmelsfärden år 33 v.t. Han sade: ”Ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vara vittnen om mig både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och till jordens mest avlägsna del.” (Apg. 1:8) Den lilla gruppen av lärjungar inbegrep inte människor som talade alla jordens språk. Men omkring 10 dagar senare, på pingstdagen, blev i uppfyllelse av Jesu löfte helig ande utgjuten över omkring 120 av Jesu lärjungar, som var samlade i ett i övervåningen beläget rum i Jerusalem. Vad hände? De ”började tala olika tungomål” och kunde på så sätt omedelbart gripa sig an med att utföra det anvisade arbetet med att vittna. — Apg. 2:1—4.

När dessa lärjungar vittnade i Jerusalem vid pingsthögtiden, kunde man höra judar och proselyter, som hade kommit från avlägsna platser till högtiden, säga: ”Hur kommer det sig att vi ... hör, var och en av oss, vårt eget språk som vi föddes i? ... Vi hör dem tala på våra tungomål om Guds storslagna gärningar.” (Apg. 2:8—11) Det är uppenbart att de tungomål som nämns här var kända språk, inte något obegripligt tal. Lägg också märke till att de använde gåvan i överensstämmelse med det syfte för vilket Jesus sade att anden skulle bli given, nämligen att vittna för andra. Tungomålstalandet tjänade verkligen detta syfte, för ”på den dagen fogades omkring tre tusen själar till”. — Apg. 2:41.

Ett annat tillfälle, då utgjutandet av helig ande åtföljdes av gåvan att tala tungomål, omtalas i Apostlagärningarna 10:44—46. Om man läser den skildringen, kommer man att lägga märke till att när Guds ande föll på hedningen Kornelius och medlemmarna av hans hus, började också de ”tala med tungor”. Aposteln Petrus kommenterade vad han hade sett vid detta tillfälle: ”Men när jag började tala, föll den heliga anden på dem alldeles som den gjorde också på oss i början.” Enligt Petrus var alltså den gåva att tala tungomål som blev given vid detta tillfälle samma gåva som de första lärjungarna mottog flera år tidigare vid pingsten, nämligen en mirakulös förmåga att tala främmande språk. Bibeln visar att det förhållandet att gåvan att tala tungomål gavs åt Kornelius och medlemmarna av hans hus övertygade Petrus och dem som var med honom om att Gud nu godtog oomskurna hedningar som medlemmar i församlingen. Gud använde nu den kristna församlingen. — Apg. 11:15—18.

”Men hur förklarar man Paulus’ ord i 1 Korintierna 14:2?” kan någon fråga. ”Sade inte Paulus: ’Ty den som talar tungomål, han talar inte till människor utan till Gud’?”

Lägg först märke till att Paulus i det här kapitlet inte dryftar privat bön, utan i stället bruket av gåvan att tala tungomål vid ett församlingsmöte. (Se 1 Korintierna 14:23.) Vidare är Paulus’ ord i full harmoni med både det syfte i vilket gåvan att tala tungomål blev given och den beskrivning av gåvan som bibelboken Apostlagärningarna ger. Om man läser hela kapitel 14 i 1 Korintierna, kommer man att lägga märke till att 1) tungomålen avsåg kända språk, inte obegripligt tal, och att 2) gåvan inte var för privat bruk, utan man skulle använda den till nytta för icke troende.

Låt oss nu läsa vers 2 i sin helhet. Den lyder: ”Ty den som talar tungomål, han talar inte till människor utan till Gud, för ingen hör på, utan han talar heliga hemligheter genom anden.” Det grekiska ord som översatts med ”tungomål”, glossa, är samma ord som används i Apostlagärningarna 2:4, 11, där det tydligt framgår att det har avseende på kända språk. Det grekiska ord som översatts med ”hör” kan beteckna att man hör någonting utan att förstå det som sägs. Detta kan man bättre förstå i ljuset av 1 Korintierna 14:13, 16, 17, där vi läser: ”Därför må den som talar tungomål bedja om att han må kunna översätta. Hur skall annars den som intar den helt vanliga människans [eller: den icke troendes; se verserna 22—25.] plats kunna säga ’amen’ till din tacksägelse, när du lovprisar Gud med en andens gåva, eftersom han inte vet vad du säger? Helt visst tackar du Gud på ett utmärkt sätt, men den andre blir inte uppbyggd.”

Enkelt uttryckt förhåller det sig så att den som talar tungomål talar till Gud i stället för till människor, om de som lyssnar inte förstår vad han säger. Paulus tänkte inte på obegripligt tal utan på främmande språk, som det fanns möjlighet att andra skulle kunna förstå. Men om ingen av de närvarande kunde förstå språket och om det inte fanns någon som kunde tolka, då skulle den som talade i tungor bedja om att han måtte kunna översätta det och på så sätt bygga upp andra, i synnerhet icke troende. Om det inte fanns någon som kunde översätta, då vore det bättre, som det heter i bibeln, att han teg. — 1 Kor. 14:28.

Hur förhåller det sig i våra dagar? Är inte sådana gåvor som att tala tungomål nödvändiga för att visa att den heliga anden är närvarande i en människa?

EN DEL AV KRISTENDOMEN I VÅR TID?

Bibeln visar att de mirakulösa gåvor som gavs åt de kristna i första århundradet var av bara tillfällig natur. ”Kärleken tryter aldrig. Men vare sig det finns gåvor till profeterande, skall de tas bort, eller tungomål, skall de upphöra.” (1 Kor. 13:8) Ger bibeln någon antydan om när gåvorna skulle upphöra? Ja, det gör den.

Läs själv redogörelserna för de tillfällen då gåvan att tala tungomål gavs i samband med utgjutandet av helig ande: Apostlagärningarna 2:1—4, 14; 10:44—48; 19:6. Du kommer att lägga märke till att i vart och ett av dessa fall var en eller flera av Jesu Kristi apostlar med. Enligt Apostlagärningarna 8:18 var det så att ”anden gavs genom apostlarnas handpåläggning”. Det är då logiskt att i och med apostlarnas död upphörde överbringandet av andens gåvor, som inbegrep gåvan att tala tungomål. Tungomålstalandet hade tjänat sitt syfte. Det hade blivit väl bekräftat att den kristna församlingen hade Guds ynnest och stöd. Vidare hade de kristna vuxit i antal och blivit utspridda till många länder, dit de hade fört med sig de ”goda nyheterna”. — Jämför Kolosserna 1:23.

”Men om gåvorna har upphört, vad är då förklaringen till att människor i våra dagar kan tala i tungor?” kan någon fråga.

”Vi känner också till att ett liknande fenomen kan inträffa under ockult/demoniskt inflytande”, medgavs det i en publikation utgiven av Fountain Trust och Church of England Evangelical Council. (Kursiverat av oss)

Skulle det verkligen kunna vara så att gåvan att tala tungomål i vår tid inte kommer från Gud? Onekligen kan detta vara svårt att acceptera för dem som gör anspråk på att ha gåvan. Av de 5.000.000 vuxna amerikaner som påstår att de talar i tungor är det 33 procent som inte tror att djävulen är en personlig varelse och att han kan påverka andra. Hur kan man då med säkerhet veta vad som är källan till tungomålstalandet i vår tid?

”AV DERAS FRUKTER”

Jesus gav nyckeln till hur man identifierar sanna kristna, när han förklarade: ”Varje gott träd [frambringar] fin frukt.” (Matt. 7:17) Ja, det måste finnas frukt eller bevis för att Guds heliga ande stöder dem. Det är avslöjande att betrakta sådana bibliska bevis i ljuset av den amerikanska gallupundersökning som publicerades i tidskriften Christianity Today för 22 februari 1980.

Inte en enda gång omtalar bibeln att en mirakulös gåva gavs åt någon som godkände eller bedrev synd. I den kristna församlingen i Korint under första århundradet fanns det människor som tidigare hade varit omoraliska, men de hade ändrat sig när de blev kristna. De hängav sig inte längre åt ett liv i sexuell omoraliskhet. (1 Kor. 6:9—11) Men enligt gallupundersökningen är det i USA så att 19 procent av dem som i dag talar i tungor godkänner föräktenskapliga sexuella förbindelser.

Sanna kristna skulle respektera bibeln som Guds ord. Jesus Kristus citerade från Skrifterna och betraktade dem som Guds ord. (Joh. 17:17) Men enligt gallupundersökningen anser 44 procent av de människor i USA som i vår tid talar i tungor att bibeln inte är den viktigaste religiösa auktoriteten.

”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna”, befallde Jesus. (Matt. 28:19, 20) Han förutsade också att de ”goda nyheterna” om Guds rike skulle bli predikade ”på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd”. (Matt. 24:14) Sanna kristna bör aktivt ta del i detta. Men enligt gallupundersökningen är det i USA så att 51 procent av dem som nu ägnar sig åt tungomålstalande inte talar med andra om sin tro ens en gång i veckan, och 58 procent anser inte att det viktigaste är att hjälpa till med att vinna andra för kristendomen.

”De är inte någon del av världen”, sade Jesus om sina efterföljare. (Joh. 17:16) I Christianity Today rapporteras det att ”i fråga om politisk anslutning” ”passar [tungomålstalare] in i den allmänna befolkningens mönster”. De är sannerligen en del av världen.

”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes”, sade Jesus. (Joh. 13:35) Aposteln Johannes tillade: ”Vi skall älska varandra; inte vara såsom Kain, som härstammade från den onde och tog livet av sin bror.” (1 Joh. 3:11, 12) Sanna kristna har äkta kärlek till varandra. De är inte splittrade på grund av fördomar i fråga om rastillhörighet, nationalitet eller social ställning. Också i krigstid vägrar de att ta livet av sina medtroende i andra länder. Kan man säga detta om människor i allmänhet? Förhåller det sig så med dem som gör anspråk på att ha gåvan att tala tungomål?

Vad ger då bevisen vid handen? Jo, eftersom tungomålstalare som grupp inte frambringar de ”frukter” som identifierar sanna kristna, är det klart att de som gör anspråk på att ha gåvan att tala tungomål inte kan ha fått den från samma källa som de första kristna fick.

Bibeln innehåller kraftfulla varningar, som visar att en annan källa är inbegripen. Jesus förutsade: ”Många skall säga till mig på den dagen: ’Herre, Herre, profeterade vi inte i ditt namn och drev ut demoner i ditt namn och utförde många kraftgärningar i ditt namn?’ Och likväl skall jag då bekänna för dem: Jag har aldrig känt er!” (Matt. 7:22, 23) Aposteln Paulus varnade för att den tid skulle komma då ”kraftgärningar” och ”lögnaktiga tecken” skulle förekomma till följd av ”Satans verksamhet”. — 2 Tess. 2:9, 10.

Om det nu är så att den mirakulösa gåvan att tala tungomål inte är ett kännetecken på sanna kristna, hur kan man då identifiera Kristi sanna efterföljare? Man skall känna igen dem av ”frukterna”, de bibliska bevisen, som vi har betraktat.

Vi uppmanar dig att undersöka bibeln och sedan jämföra den med Jehovas vittnens läror och handlingssätt. Undersök själv om det du kan lägga märke till kommer att förmå dig att säga beträffande dem: ”Gud är verkligen ibland er.” — 1 Kor. 14:25.

[Ruta på sidan 7]

”Min upplevelse var inte från Gud”

”Orden i 1 Korintierna 14:27, 28 ... övertygade mig om att min upplevelse inte var från Gud. ... Paulus’ råd i dessa verser ... var exakt tvärtemot vad jag hade upplevt. I stället för att det var begränsat till två eller högst tre, hade vi stora grupper. Vi hade inte heller någon som tolkade, så vem blev egentligen uppbyggd?”