Bättring som har värde i Guds ögon
Årligen bekänner tusentals människor ånger och vilja till bättring, när de har hört någon evangelist predika. Är bättringen verkligen så enkel? Vad säger bibeln?
”GÖR bättring, ty himmelriket har kommit nära.” Med dessa väckande ord inledde Johannes döparen sin tjänst, och Jesus Kristus predikade samma budskap, sedan Johannes hade blivit satt i fängelse. Därpå, ungefär tre år efter det att Jesus hade börjat predika samma budskap i Galileen, sade han till sina lärjungar att ”på grundval av hans namn skulle bättring till syndernas förlåtelse predikas i alla nationer — med början i Jerusalem”. Först aposteln Petrus, så Paulus och i våra dagar hundratusentals kristna vittnen för Jehova har uppfyllt och uppfyller dessa Jesu ord. — Matt. 3:1, 2; 4:17; Luk. 24:47; NW.
Bättringen är en väsentlig lära i Skriften, som omnämns i samband med sådana grundläror som tron på Gud och dopet. Den är något som krävs av alla människor som skall vinna frälsning. — Hebr. 6:1, 2.
Enligt vissa ordböcker innebär bättring ”att man ändrar sitt sinne eller sitt hjärta med avseende på ett förgånget eller tillämnat handlingssätt, uppförande osv. på grund av ånger, sorg eller otillfredsställelse”. Den som vill göra bättring ”känner ånger, förkrosselse eller samvetsagg över vad han har gjort eller underlåtit att göra”. Bättringen går längre än botfärdigheten, heter det, i det att den betonar det element som består i ett nytt uppsåt; den inbegriper en direkt helomvändning.
Det ord som nästan undantagslöst är återgivet med olika former av ”ångra” i de vanligare översättningarna av de hebreiska skrifterna är nahhám. Det betyder ”att sucka, dvs. att andas djupt”. Alltså underförstått att man drar en lättnadens suck, att man är ledsen, att man känner ånger eller att något smärtar en; att man ändrar mening om något eller inställning till något. Det är på grund av denna innebörd som Skriften ibland säger om Gud att han ångrar sig eller att något smärtar honom. Det motsvarande verbet i de kristna grekiska skrifterna är metanoéo, och det betyder helt enkelt att tänka annorlunda, att ändra uppfattning, att ta något under förnyat övervägande. Det besläktade grekiska substantivet metánoia, som har översatts med ”bättring”, för emellertid också tanken till samvetsagg eller önskan om förbättring. — Strongs Lexicon.
Sanningar och principer som är förbundna med bättringen
För att till fullo förstå just det slags bättring, som har värde i Guds ögon, måste vi först och främst ha de sanningar och principer klara för oss, som är förbundna med en skriftenlig bättring. Vi måste inse och erkänna att Gud existerar, att han är alla sina skapelsers Skapare och ägare och att han är den Högste, domaren och laggivaren, och att han därför med rätta håller alla sina skapelser ansvariga inför sig. Tydligtvis måste ett därmed sammanhängande förhållande också vara en faktor som har med bättringen att göra, nämligen det förhållandet att människan inte endast är Guds skapelse, utan också är utrustad med moralisk handlingsfrihet och kan skilja mellan rätt och orätt, varför hon kan hållas ansvarig inför Gud för sina handlingar. Med andra ord är Jehova Gud, på grund av sin överordnade ställning, sina eviga egenskaper och sina skapargärningar, den som alla hans förnuftsbegåvade skapelser är moraliskt ansvariga inför på grund av sin underordnade ställning och sina förmågor och möjligheter. I förbigående kan nämnas att det just är dessa grundläggande principer som ateisterna, agnostikerna och deisterna oföränderligt stöter sig på.
Förbundet med läran om bättringen är också det faktum, att människan är en syndare, men inte endast detta, utan också att det finns förmildrande omständigheter, som hon kan åberopa sig på och som rättfärdigar att Gud låter henne få del av sin förlåtande barmhärtighet. Såsom kung David vädjade, när han hade låtit överrumpla sig av en svår synd: ”Se, i synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig.” Om det inte funnes några förmildrande omständigheter, så kunde ingen sann bättring vara möjlig, och då skulle Gud varken kunna eller vilja förlåta. Därför läser vi: ”Ty om vi uppsåtligt utöva synd, sedan vi erhållit den exakta kunskapen om sanningen, finnes det ej längre kvar något offer för synder, utan det finnes en viss förskräcklig förväntan på dom.” Det var därför som bättring inte var möjlig vare sig för Adam eller för Judas. — Ps. 51:7; Hebr. 10:26, 27, NW.
Skriftenlig bättring fordrar vidare att det skall finnas någon anordning varigenom eller någon grundval varpå Gud kan upprätthålla sin lags majestät och likväl ta bättringen i betraktande, ty han är inte sådan att han ändrar sig. (Mal. 3:6) Om hans förlåtelse skulle ges utan åtskillnad, skulle all fruktan och respekt för honom och hans lagar försvinna. Den erforderliga anordningen, säger bibeln, är Guds enfödde Sons offer: ”Ty alla hava syndat och äro i saknad av Guds härlighet, och det är såsom en fri gåva som de bliva förklarade rättfärdiga i kraft av hans oförtjänta godhet, genom den frigörelse som kommer av den lösen, som betalats av Kristus Jesus ... , på det att han [Gud] måtte vara rättfärdig också när han förklarar den människa rättfärdig, som har tro på Jesus.” — Rom. 3:23—26, NW.
Och slutligen hänger den föranstaltning, som gjorts för en bättring som har värde i Guds ögon, samman med denna fråga: Vem är den Högste, Jehova Gud eller Satan, djävulen? Skriftens utsagor härom, som vi finner till exempel i Job 2 och 3, visar att ett av de förnämsta sätten, på vilka denna stridsfråga kommer att avgöras, grundar sig på att människor bevarar sin ostrafflighet. För att de som älskar rättfärdigheten måtte bli i stånd till att bevara sin ostrafflighet — och därigenom bevisa att djävulen var en lögnare när han skröt med att han kunde vända alla människor bort från Gud — behövde en föranstaltning göras, så att de skulle kunna bättra sig och få förlåtelse. Att Guds tjänare har insett sambandet mellan förlåtelsen och Guds namns ära, det visar Skriften gång på gång: ”För ditt namns skull, HERRE [Jehova], förlåt min missgärning, ty den är stor.” ”Hjälp oss, du vår frälsnings Gud, för ditt namns äras skull; rädda oss och förlåt oss våra synder för ditt namns skull.” — Ps. 25:11; 79:9.
Vad det innebär att göra bättring
I många århundraden hade Jehova Gud överseende med nationernas okunnighetssynder, men från och med Kornelius’ omvändelse och på ett särskilt sätt i vår tid ”bjuder han människorna, att de alla överallt skola göra bättring. Ty han har utsatt en dag, då han ämnar döma den bebodda jorden i rättfärdighet genom” Jesus Kristus. Speciellt tillämpliga på vår tid är också aposteln Petrus’ ord: ”Jehova är icke senfärdig beträffande sitt löfte, såsom somliga människor anse det för senfärdighet, utan han är tålmodig mot eder, emedan han icke önskar att någon skall bliva tillintetgjord, utan önskar att alla skola uppnå bättring.” — Apg. 17:30, 31; 2 Petr. 3:9; NW.
För att vi skall kunna nalkas Gud och vinna hans välbehag genom uppriktig ånger och bättring, måste vi ”tro, att han är till och att han blir deras belönare, som allvarligt söka honom”. Och vidare måste vi inhämta kunskap om hans rättfärdiga fordringar, vilka sammanfattas på det här sättet: ”Vad begär Jehova av dig, annat än att du handlar rättvist och älskar godhet och vandrar ödmjukt med din Gud?” — Hebr. 11:6, NW; Mik. 6:8, AS.
När vi lär känna Gud och hans rättfärdiga fordringar, måste vi bli medvetna om vårt andliga behov, intensivt medvetna om vårt syndfulla, hopplösa tillstånd och verkligen känna oss bedrövade över våra synder. Vi måste känna djupt, såsom skatteindrivaren gjorde, då han var på väg till templet för att bedja. Han ”stod på avstånd”, läser vi, och ”ville icke ens lyfta sina ögon mot himmelen, utan slog sig gång på gång för sitt bröst och sade: ’O Gud, var nådig mot mig, en syndare.’” En likadan uppriktig ånger och vilja till bättring finner vi också uttryckt av Esra å de israeliters vägnar, som hade vänt tillbaka ur landsflykten men hade begått överträdelse, och även av aposteln Petrus, sedan denne hade förnekat Jesus. — Luk. 18:13, NW; Esr. 9:3—15; Matt. 26:75.
För att denna uppriktiga ånger och bättring skall ha något värde i Guds ögon, måste vi i samband med den åberopa oss på Guds anordning för förlåtelse: ”Om vi bekänna våra synder, så är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder.” Detta sker förmedelst den förespråkare, som vi har ”hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig”. Han är ”Guds lamm, som borttager världens synd”. Denna återlösningsanordning förefaller naturligtvis dem dåraktig som inte känner något behov att ångra sig och göra bättring. — 1 Joh. 1:9; 2:1; Joh. 1:29.
En för bättringen väsentlig faktor är ett rätt motiv. Vår sorg måste vara gudaktig, grundad på kärlek till Gud och till rättfärdigheten och inte endast på fruktan för straff. Endast ”bedrövelse på ett gudaktigt sätt befrämjar bättring till frälsning, vilket icke är beklagansvärt”. Det är Guds godhet som vill föra oss till frälsning. Uteslutande själviska samvetskval kommer inte att gagna oss mera än de gagnade Esau, Farao och Judas. — 2 Kor. 7:10, NW; Rom. 2:4; 1 Mos. 27:34—37; 2 Mos. 10:16, 17; Matt. 27:3—5.
”Frukter som anstå bättringen”
Till folkskarorna som gick ut för att höra Johannes döparen sade denne: ”Frambringa ... frukter, som anstå bättringen.” Liksom ”tro utan gärningar [är] död”, så är bättringen fåfäng, om den inte har med sig frukter som anstår den. Vilka är då dessa frukter? — Luk. 3:8; Jak. 2:26; NW.
Bättringens allra första frukt är att man gör en helomvändning. Såsom Petrus sade till judarna på hans tid: ”Gör därför bättring och vänd om för att få edra synder utplånade.” Från och med då får vi icke mer ”leva för människors begärelser, utan för Guds vilja”. Ja, de frukter som anstår bättringen kräver att vi överlämnar oss åt att göra Guds vilja och att följa i Jesu Kristi fotspår. Och eftersom det första Jesus gjorde, sedan han hade överlämnat sig, var att ge offentligt uttryck åt detta och symbolisera det genom dop i vatten, så får inte vi dröja med att låta döpa oss, sedan vi väl har vänt om och beslutat att göra Guds vilja. — Apg. 3:19; 1 Petr. 4:2; NW.
Främst bland de frukter som anstår bättringen är vittnandet om Guds namn och rike. Om vi inte frambringar denna frukt, är vår bättring till ingen nytta, ty medan det sägs att ”med hjärtat utövar man tro till rättfärdighet”, så läser vi vidare att ”med munnen förkunnar man offentligen till frälsning”. Det finns olika sätt, på vilka denna offentliga bekännelse kan försiggå, och genom att göra det mesta möjliga av våra tillfällen kan vi frambringa mycket av Rikets frukt. — Rom. 10:10, NW.
För att frambringa frukter som anstår bättringen måste vi också vara noga med att vi fortfar att avhålla oss från köttets själviska gärningar. Vi måste alltid komma ihåg apostelns ord: ”Det är tillräckligt, att ni under den tid som har förflutit hava fullgjort nationernas vilja, då ni vandrade i ett lösaktigt uppförandes gärningar, lustar, ... som icke påläggas några lagliga band.” I stället för att låta åtrån efter sådant på nytt välla upp i oss måste vi inrikta vår hängivenhet på Guds rike och dess tjänst och vårt sinne på att frambringa andens frukt, som är ”kärlek, glädje, frid, långmodighet, vänlighet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning”. — 1 Petr. 4:3; Gal. 5:22, 23; NW.
Att vi låter barmhärtighet och förlåtelse komma dem till del, som har syndat mot oss och som ångrar och bättrar sig, är en ytterligare frukt som anstår bättringen och varförutan vår bättring inte skulle ha något värde i Guds ögon. Endast de barmhärtiga kommer att röna barmhärtighet. Jesus lärde oss att bedja: ”Förlåt oss våra skulder, såsom vi också hava förlåtit dem som äro oss skyldiga.” Och hur ofta bör vi förlåta? Jesus svarade: ”Jag säger dig icke: Ända till sju gånger, utan: Ända till sjuttiosju gånger.” — Matt. 6:12; 18:22; NW.
Vi bör visserligen vara samvetsgranna i att frambringa frukter som anstår bättringen, men vi bör inte gå till den ytterligheten att vi grubblar över våra synder hela tiden, som om vi kunde sona dem genom att göra oss själva olyckliga. I stället måste vi hysa tro på att ”Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd”. Långt ifrån att uppmuntra sådana grubblerier säger Skriften oss: ”Säll är den, vilkens ... synd är överskyld.” — 1 Joh. 1:7; Ps. 32:1.
Av allt det här sagda framgår det mycket klart att det inte kan finnas något sådant som frälsning på grund av omvändelse på dödsbädden.
Av Gud givna hjälpmedel till att frambringa bättringens frukter
En särskilt framträdande hjälp, som Gud har berett åt oss för att vi skall kunna frambringa frukter som anstår bättringen, är bönen. Vi behöver meddela oss med Gud i bön och prisa och tacka honom såväl som beständigt bedja honom om förlåtelse, vishet och styrka till att göra hans vilja. Osjälviskt bör våra böner också gälla Guds saks välgång och våra bröders välfärd. — Fil. 4:6; Kol 4:2.
Absolut nödvändigt är också det regelbundna studiet av Guds ord tillsammans med de hjälpmedel vid vårt studium som Gud så underbart har åvägabragt, för att vi skall fatta meningen i det som vi läser i hans ord. Vi kan inte leva ”endast av bröd, utan av varje uttalande som går ut genom Jehovas mun”. Endast genom flitigt studium kan vi göra framsteg och envar bli ”fullt duglig, fullständigt utrustad för allt gott verk”. — Matt. 4:4; 2 Tim. 3:17; NW.
Samvaro med andra kristna är ett annat hjälpmedel som Gud har givit oss för att bistå oss i frambringandet av de frukter som anstår bättringen. Alldeles som lemmarna i en människokropp har behov av varandra, så har de kristna det. Vi får därför inte försumma att komma tillsammans vid möten i församlingen, där vi kan uppmuntra och uppegga varandra till kärlek och rätta gärningar. — 1 Kor. 12:12—27; Hebr. 10:23—25, NW.
Om någon åt Gud överlämnad kristen finner sig överrumplad av grov synd, bör han skyndsamt göra bättring från sitt orätta uppförande. Först inför Gud och därpå inför de ansvariga i Guds synliga organisation bör han avge en öppen bekännelse av det orätta han har gjort, ge uttryck åt sin ånger och vilja till bättring och med allvar söka få förlåtelse. Genom att därefter göra räta stigar för sina fötter och ödmjukt underkasta sig den tuktan, vilken det vara må, som kan tilldelas honom, kan han ådagalägga att hans bättring i sanning kommer av en gudaktig sorg och att han uppriktigt önskar vandra på rättfärdighetens vägar.
Den i Skriften framställda sanningen om den bättring som har värde i Guds ögon tillfredsställer verkligen hjärtat och sinnet. Genom den upphöjs Guds vishet och rättvisa och framför allt hans kärlek och barmhärtighet.