Kärleken är barmhärtig — är du det?
HUR långt skulle en bil kunna gå utan olja? På ganska kort stund skulle den friktion som uppstod av att vissa delar gned mot varandra leda till att viktiga motordelar ”skar ihop”. Olja måste till för att undanröja eller åtminstone minska denna friktion.
I umgänget med varandra behöver vi människor ett sådant medel, som kan undanröja eller minska de friktioner och slitningar som vardagslivet för med sig. Kärleken är ett sådant medel. Kärleken är, enligt vad bibeln lär oss, mera än vänliga ord, även om vänliga ord är av stor vikt. Kärleken tar sig uttryck i osjälviska handlingar. Den är positiv och verksam, inte negativ och overksam. Den bygger upp; den bryter inte ned. Till följd av brist på denna kärlek är hela människosläktet sönderslitet av de friktioner som uppstår i livet. Atmosfären i det mänskliga samhället är så upphettad, att den är nära att explodera till följd av hat, fruktan, söndringar, stridigheter, osäkerhet och ångest över nationerna.
Kärleken är barmhärtig
En med kärleken nära förbunden egenskap är barmhärtigheten. En ordbok säger att barmhärtigheten är: ”mera vänlighet än rättvisan kräver; vänlighet utöver vad man kan göra anspråk på; vänligt bemötande; medlidande”. Allt det som här utsägs är uttryck för osjälviskhet; och följaktligen hör det ihop med kärleken.
Att vara obarmhärtig är att vara självisk, och själviskhet är motsatsen till kärlek. Den som är obarmhärtig visar sig ovillig att förlåta. Han är benägen för att kräva mera av andra än han har rätt att kräva. Den som visar brist på barmhärtighet ådagalägger hat, inte kärlek.
Grandet och bjälken
När Jesus var här på jorden, tillgrep han ofta illustrationer eller liknelser för att verkningsfullt undervisa sina lyssnare om det tvingande behovet av kärlek och barmhärtighet. Han visste att folk var böjda för att skjuta dessa egenskaper åt sidan. Han lade märke till hur kvicka somliga var att kritisera andra samtidigt som de inte låtsade om sina egna tillkortakommanden. Han såg också att de som var kvicka att fördöma ofta var behäftade med mycket allvarligare fel än de fel som de fann hos andra. Vilket uttryckssätt skulle han då kunna välja för att kraftigt inskärpa hos andra hur dåraktigt ett sådant kärlekslöst, obarmhärtigt handlingssätt är?
Jesus fann de rätta orden för att ta itu med detta problem, som gällde människors beteende. Han tog en ordmålning, en illustration, som gjorde intryck på hans åhörare och som de inte snabbt skulle glömma. Såsom det är återgivet i Matteus 7:3—5 sade han: ”Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga? Eller huru kan du säga till din broder: ’Låt mig taga ut grandet ur ditt öga’, du som har en bjälke i ditt eget öga? Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan taga ut grandet ur din broders öga.”
Jesus överdrev på detta sätt för att klargöra vad han ville ha sagt. Det skulle vara löjligt av den som var behäftad med ett bjälkliknande fel att klaga över en ringa skavank eller brist hos en annan och fördöma honom för denna. Felfinnaren borde bekymra sig om denna väldiga stock eller bjälke, som var så iögonenfallande för andra, men som han inte låtsade om för att i stället anmärka på mindre brister och fel hos någon annan.
De kristna måste kärleksfullt ge varandra råd, så att alla kan formas och danas till Kristuslika människor. Men den som ger sig till att klandra allt som brister hos en annan människa, under det att hans egen ande och handel och vandel är orätta, bevisar sig vara en skrymtare. Såsom aposteln Paulus framhöll: ”Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är, som dömer. Ty därmed att du dömer en annan, fördömer du dig själv, eftersom du, som dömer den andre, själv handlar på samma sätt.” (Rom. 2:1) Den som vill tillrättavisa och är vis bör ta itu med sig själv först och söka komma till rätta med sådant som han kan vara skyldig till och som kan vara lika illa eller rentav sämre än det som han lägger märke till hos andra. Jesu liknelse eller illustration visade att de råd vi ger alltid bör ges i kärlek, i det att vi inser att alla, vi själva medräknade, förfelar ostrafflighetsmålet på ett eller annat sätt.
En orsak till att somliga är kvicka att kärlekslöst kritisera andra är att de vill undvika att betrakta sina egna fel. För att ge sitt eget jag en lyftning rackar en människa ned på andra, och härigenom antyder hon att hon inte är sådan som den hon klandrar, utan att hon är något förmer än denne. Den beska kritiken drar alltså uppmärksamheten bort från en människas egna fel. Fariséerna på Jesu tid var exempel på detta. De slog ned på de överträdelser av lagen som andra begick och som var lika obetydliga som ett grand, ett stoftkorn, samtidigt som de själva gjorde sig skyldiga till mycket allvarligare överträdelser. Om dessa kärlekslösa, egenrättfärdiga fariséer sade Jesus: ”De säga, men göra icke. De binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas skuldror, men själva vilja de icke röra ett finger för att flytta dem. Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som given tionde av mynta och dill och kummin, men underlåten det som är viktigast i lagen, nämligen rätten och barmhärtigheten och troheten!” — Matt. 23:3, 4, 23.
Det som utgjorde bjälken i deras ögon var deras brist på kärlek, barmhärtighet, rättvisa och trohet. Och likväl ansåg de det passande att klandra dem vilkas fel var såsom ett grand vid jämförelse med deras egna! Just så handlar också den värld i vilken vi nu lever. Hur lätt verkar det inte att vara för de olika nationerna, raserna och politiska partierna, för man och hustru, ja, för människor i alla levnadsställningar att fördöma andra på ett kärlekslöst sätt, samtidigt som de visar sig vara behäftade med samma eller mera iögonenfallande fel och brister själva!
När man visar sig obarmhärtig mot andra, innebär detta att man inte inser, eller att man inte låtsar om, en viktig grundläggande sanning. Vad är det?
Ett gemensamt ursprung
Varenda människa på jorden är en avkomling av Adam. Av vilken betydelse är då det förhållandet? Romarna 5:12 säger: ”Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden; och så har döden kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat.” Varenda människa på jorden är född i ofullkomlighet! Ingen har förmåga till fullkomliga handlingar och tankar. Alla är böjda för att göra det som är orätt till följd av den från Adam ärvda synden och ofullkomligheten. Vi bör inte kräva fullkomlighet av andra, eftersom vi inte kan lägga fullkomlighet i dagen själva. Detta betyder inte att man skall se genom fingrarna med allvarlig synd. När det gäller allvarliga överträdelser av Skriftens principer, påpekade Jesus klart och tydligt vilket tillvägagångssätt som borde följas, och det är upptecknat i Matteus, kapitel 18, verserna 15 till 17.
Kom ihåg att barmhärtighet är ”mera vänlighet än rättvisan kräver”. Vi kanske är kvicka att söka hämnas eller kräva fullkomlig rättvisa, när någon retar oss eller förorättar oss. Men vad skulle väl hända om Jehova Gud krävde fullkomlig rättvisa? Eftersom Adam syndade såsom en människa med full moralisk handlingsfrihet och valde att skaffa sig avkomlingar, som Gud inte iklädde sig ansvar för, skulle då inte den fullkomliga rättvisan kräva att vi allesammans dog utan att äga något hopp om evigt liv? Vi är alla födda i synd, och därför når vi inte upp till fullkomlighetsmålet. Vi har inte rätten till liv.
Vi kan därför vara tacksamma över att ”Gud är kärleken”, såsom det heter i 1 Johannes 4:16. På grund av denna kärlek låter Jehova rättvisan mildras av barmhärtighet, därigenom att han har givit sin Son till ett lösenoffer, så att de som tror kan vinna liv. Ömt och medlidsamt, likt en förlåtande far, överser Jehova med våra böjelser för att göra det som är orätt, om vi söker efterlikna hans kärlek och göra hans vilja. ”Lovad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud.” — 2 Kor. 1:3.
Om vi sätter värde på den kärlek och barmhärtighet som Gud visar oss, måste vi visa kärlek och barmhärtighet mot andra. Om vi å andra sidan, sedan Jehova har bevisat oss barmhärtighet, inte i vår tur visar barmhärtighet mot andra, utan anmärker på ”grandet” i vår broders öga, samtidigt som vi inte låtsar om den väldiga ”bjälken” i vårt eget öga, skulle det då inte vara rättvist av Gud att undandra oss sin barmhärtighet? Jesus visade att det skulle bli så: ”Ty om I förlåten människorna deras försyndelser, så skall ock eder himmelske Fader förlåta eder; men om I icke förlåten människorna, så skall ej heller eder Fader förlåta edra försyndelser.” — Matt. 6:14, 15.
Synderskan
En dag låg Jesus till bords hos en farisé. Han fick då ännu ett tillfälle att framhålla behovet av att ta emot och att visa barmhärtighet och förlåtelse. Skildringen lyder: ”Nu fanns där i staden en synderska; och när denna fick veta, att han låg till bords i fariséens hus, gick hon dit med en alabasterflaska med smörjelse och stannade bakom honom vid hans fötter, gråtande, och begynte väta hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt huvudhår och kysste ivrigt hans fötter och smorde dem med smörjelsen. Men när fariséen, som hade inbjudit honom, såg detta, sade han vid sig själv: ’Vore denne en profet, så skulle han känna till, vilken och hurudan denna kvinna är, som rör vid honom; han skulle då veta, att hon är en synderska.’” — Luk. 7:37—39.
Fariséen ansåg att denna synderska stod långt under honom och menade att Jesus borde ha reagerat på samma sätt. Jesus kände hans skrymtaktiga tankar. ”Då tog Jesus till orda och sade till honom: ’Simon, jag har något att säga dig.’ Han svarade: ’Mästare, säg det.’ — ’En man, som lånade ut penningar, hade två gäldenärer. Den ene var skyldig honom fem hundra silverpenningar, den andre femtio. Men då de icke kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer nu att älska honom mest?’ Simon svarade och sade: ’Jag menar den, åt vilken han efterskänkte mest.’ Då sade han till honom: ’Rätt dömde du.’ Och så vände han sig åt kvinnan och sade till Simon: ’Ser du denna kvinna? När jag kom in i ditt hus, gav du mig intet vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen hälsningskyss, men ända ifrån den stund, då jag kom hitin, har hon icke upphört att ivrigt kyssa mina fötter. Du smorde icke mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med smörjelse. Fördenskull säger jag dig: Hennes många synder äro henne förlåtna; hon har ju ock visat mycken kärlek. Men den som får litet förlåtet, han älskar ock litet.’” — Luk. 7:40—47.
Den fromme fariséen hade det sämst ställt. I sin obarmhärtighet ansåg han att det var under hans värdighet att befatta sig med denna synderska. Samtidigt bevisade han inte Jesus någon ära. Men det gjorde synderskan. Kanske hade hon inte syndat mera än fariséen, även om andra människor menade det. Förmodligen förhöll det sig på rakt motsatt sätt, såsom Jesus klargjorde, då han talade om fariséerna vid andra tillfällen. Det som var av betydelse var att hon insåg behovet av barmhärtighet och förlåtelse. Det stod tydligare, var mera påtagligt, för henne att hon var en syndare. Hon insåg också behovet av att visa kärlek genom gärningar. Fariséen kände inte behov av något av detta. Han menade att han var rättfärdig och inte hade behov av att ångra och bättra sig. Fördenskull tyckte han inte att han måste utföra sådana kärleksgärningar som kvinnan gjorde. Hans kärlek till Kristus var inte så stor som hennes. Därför att han inte visade barmhärtighet och kärlek till andra syndare, blev hans synder större. Jesus sade till kvinnan: ”Din tro har frälst dig. Gå i frid.” Det sägs ingenting om att Jesus sade till fariséen att hans tro hade frälst honom. — Luk. 7:50.
Vad du bör göra
Den kärlekslösa världen i våra dagar är lik fariséerna. Dess kalla, obarmhärtiga kurs har förstört livet för milliarder människor. Den har sått ut hat. Den kan inte skörda kärlek. Inom kort skall Jehova undandra världen den barmhärtighet som han har visat mot den under 4.000 år, alltsedan syndafloden i Noas dagar. I det universella Harmageddonkriget skall han i rättfärdighet låta döda de kärlekslösa och obarmhärtiga. Detta blir en tid av ojämförliga svårigheter för denna friktionsfulla värld. De som har bevisat sin kärlek genom att vara barmhärtiga och förlåtande skall bli skonade och förda in i en ny värld, där människan, ledd av Guds kärleksrika hand, småningom skall återföras till fullkomlighet.
Alla rätt inställda människor bör längta efter att detta paradis blir återställt. Gör du det? Om du gör det och önskar vinna Guds ynnest och i barmhärtighet bli skonad under den annalkande världskrisen, då bör du uppodla kärlek genom att lära dig hur du skall kunna vara barmhärtig mot din nästa. Låt det inte oroa dig om han inte sätter värde på dina kärleksgärningar. Om andra människor fortsätter att vara kärlekslösa och är obarmhärtiga trots din kärlek, så är det de som har det sämst ställt. De blir tvungna att svara inför Jehova, men du har behagat Gud genom att fortsätta att visa kärlek och barmhärtighet.
Det kommer att finnas människor som verkligen sätter värde på din kärlek och barmhärtighet och som vinner insikt i Guds uppsåt i likhet med den här omtalade synderskan. Judas, verserna 22 och 23, säger: ”Fortsätt också att visa barmhärtighet mot några som äro tvivlande; fräls dem genom att rycka dem ur elden. Men fortsätt att visa barmhärtighet mot andra, dock med fruktan, medan ni hata till och med deras livklädnad, som har blivit befläckad av köttet.” — NW.
Lycka nu och evigt liv i Guds nya värld är de förmåner man får åtnjuta om man följer en kärleksfull och barmhärtig livskurs. Jesus sade: ”Lyckliga äro de barmhärtiga, ty dem skall det visas barmhärtighet.” Om du önskar vinna evigt liv på Guds paradisiska jord, var då sparsam med klandret men överflödande i kärlek; snåla på felfinneriet men slösa med barmhärtighet. Genom att göra det efterliknar du Gud, ty ”Jehova är barmhärtig och nåderik, sen till vrede och överflödande i kärleksfull godhet”. — Matt. 5:7; Ps. 103:8; NW.