Vad blir de ogudaktigas öde?
VAD kommer att bli de ogudaktigas öde? Det är en fråga som otvivelaktigt många människor ställde sig när de hörde att nazistförbrytaren Eichmann hade tagits till fånga, en man som var ansvarig för millioner judars död och som skröt med att han inte kände någon ånger. Kommer sådana människor som han efter sin avrättning att lida evig pina i ett brinnande helvete? Eller gör döden slut på allt? Vilket öde, vilken framtidslott, har Guds rättvisa beslutat om för sådana människor?
En sak kan vi vara fullt vissa om: rättvisa kommer att skipas. Varför det? Därför att Gud finns till, och om honom är det skrivet: ”Jag, HERREN [Jehova], älskar, vad rätt är.” Fördenskull står sig Skriftens princip: ”Vad människan sår, det skall hon ock skörda.” — Jes. 61:8; Gal. 6:7.
Guds ord försäkrar oss att ”de rättfärdiga skola besitta landet [jorden, NW] och bo däri evinnerligen”. Men ”de ogudaktiga skola sändas ned i helvetet och alla de nationer, som förgäta Gud”. — Ps. 37:29; 9:18, AV, Dy.
Men detta väcker frågan: Vad är detta helvete, som de ogudaktiga sänds ned i? Enligt påven Pius XII är helvetet en verklig plats av evig pina. En populär romersk-katolsk publikation förklarar vad han menar, i dessa ord: ”Vi behöver inte tvivla på Kristi, Guds Sons, ord om att helvetet är verkligt. Han sade tydligt och klart att det är den plats, till vilken obotfärdiga syndare förvisas för evigt, att på detta ställe ’masken icke dör och elden aldrig utsläckes’ och att ’det är mycket bättre att ingå i himmelen blind, lytt och halt än att med två ögon och två händer och två fötter kastas i helvetets avgrund’. ... Och han gav inte någon tröstande försäkran om att bara några få skulle dömas att gå till helvetet, utan i stället talade han om den massa människor, till vilka han skulle nödgas säga: ’Gån bort ifrån mig, I förbannade, till den eviga elden.’” Det bör tilläggas att också många protestanter omfattar denna lära. — Mark. 9:43—48; Matt. 25:41.
Men vilken överensstämmelse finns det väl mellan denna lära, som går ut på att väldiga skaror skulle utsättas för pina i evighet, och det som bibeln säger oss om att vår himmelske Fader är rättvis, barmhärtig och kärleksfull? Till och med ofullkomliga människors lagar förbjuder råa och extraordinära straff. Är Gud mindre rättvis och kärleksfull än sina skapelser människorna, som är ofullkomliga och syndiga? — 2 Mos. 34:6, 7; 1 Joh. 4:8.
Och ifall Jesu ord om de ogudaktigas öde skall fattas bokstavligt, är det då inte synnerligen egendomligt att fastän bibeln säger att Gud skapade himmel och jord, så säger den ingenting om att han skapade en plats för evig pina, och inte heller att han inrättade en ”skärseld” för den delen? När skapades det brinnande helvetet? Innan någon av de varelser som Gud har skapat syndade, eller först därefter? Och var är det?
En annan fråga dyker också upp: Vad är det som går till helvetet? Det kan ju inte vara den fysiska kroppen, ty den återvänder till stoftet. Är det då själen? Men vad är egentligen själen? Är det, såsom Augustinus påstod, en odödlig, andlig substans, som Gud skapar vid en människas avlelse och som vid döden går till himmelen, skärselden eller helvetet?
Nej, inte enligt Guds ord. Det säger oss att då Gud skapade människan, ”blev” hon ”en levande själ”, och vidare att på grund av synden ingen människa kan rädda ”sin själ från dödsrikets [gravens] våld”. Simson bad också: ”Må min själ dö med filistéerna.” Ja, det står klart och tydligt att läsa: ”Den själ, som syndar, hon skall dö.” — 1 Mos. 2:7, NW; Ps. 89:49; Dom. 16:30, NW; Hes. 18:20, 1878.
Det som man i allmänhet inte har gjort klart för sig är att Gud inte förelade Adam de två möjligheterna liv i himmelen och liv i evig pina, utan i stället liv (tillvaro) och död (icke-tillvaro). Gud sade ingenting om att Adam skulle komma till himmelen, utan bara: ”På den dag du äter därav [av trädet för kunskap om gott och ont] skall du förvisso dö.” Och när Adam och Eva överträdde denna lag, dömde Gud dem inte till evig tillvaro i pina, utan sade att de skulle upphöra att finnas till: ”Du är stoft, och till stoft skall du åter varda.” Genom Mose förelade Gud sitt folk desamma möjligheterna: ”Jag har förelagt dig liv och död.” Och vi läser vidare att ”den lön, som synden giver, är döden, men den gåva, som Gud av nåd giver, är evigt liv”. — 1 Mos. 2:17, NW; 3:19; 5 Mos. 30:19; Rom. 6:23.
Detta är logiskt, förnuftigt och rättvist. Om livet är en gåva, såsom Skriften säger, kan man vägra att ta emot den. Om människan föddes med en odödlig själ, skulle hon tvingas att leva i evighet och ställas inför detta ultimatum: lyd, ty annars får du lida evig pina. Att ge ett sådant ultimatum skulle ådagalägga lika mycket kärlek som om en ung man skulle visa om han erbjöd en flicka en förlovningsring och sade att om hon inte tog den skulle han skjuta henne för pannan!
Men hur skall vi då förstå Jesu ord, som citerades tidigare såsom stöd för läran om evig pina för de ogudaktiga? Såsom ett bildligt uttryckssätt, vilket det måste vara med tanke på sammanhanget. När Jesus talade om att riva ut ett öga eller hugga av en fot eller en hand, menade han då att vi bokstavligen skulle stympa oss, och skulle vi sedan i evighet dväljas i himmelen med bara ett öga, en hand, en fot? Naturligtvis inte! Eftersom dessa Jesu ord måste förstås på ett bildligt sätt, måste vara symboliska, så måste också hans tal om masken, som inte dör, och elden, som inte utsläcks, vara det. På samma sätt är det med hans liknelse om fåren och getterna. Liksom han inte hänsyftade på bokstavliga får och getter, utan på fårlika och getlika människor, så hänsyftade han inte på bokstavlig eld, utan på fullständig tillintetgörelse liksom i eld.
Den falska religiösa läran att de ogudaktigas öde eller framtida bestämmelse är evig pina utgör en hädelse mot Gud och vänder ärliga människor bort från honom. Men sanningen ärar honom och framhäver att han är vis, rättvis och kärleksfull. De som älskar och lyder Gud skall få ta emot hans gåvor, av vilka livet är den främsta. De som inte får denna gåva, de ogudaktiga, kommer att utrotas, berövas livet.
I denna rymdålder förelägger Gud återigen hela mänskligheten de båda möjligheterna liv och död. Uppfyllelsen av bibelns profetior visar att vi lever i de dagar, som Jesus jämförde med Noas dagar. Alldeles som Noa och hans familj överlevde syndafloden därför att de kände och gjorde Guds vilja, skall bara de människor i vår tid, som känner och gör Guds vilja, få överleva den nära förestående tillintetgörelsen i Harmageddonstriden. Ett av syftena med denna tidskrift är att bistå dig i att bli en av dem som får överleva. — Matt. 24:37—39.