Mönstret för domen

”Detta är ett bevis på Guds rättfärdiga dom, som leder till att ni räknas värdiga Guds rike, som ni i sanning lida för.” — 2 Tess. 1:5, NW.

 1. Vilka kontraster var utmärkande för Johannes döparens förkunnargärning?

JOHANNES DÖPAREN började sin förkunnargärning med att predika: ”Gör bättring, ty himmelriket har kommit nära.” Han lät ingen tid gå till spillo utan började samla lärjungar omkring sig, som fick del av hans förkunnargärnings välsignelser, och han beredde dem för att kunna ”räknas värdiga Guds rike”. Samtidigt underrättade han de ovärdiga religiösa ledarna om att en domens tid stundade och sade: ”Redan sitter yxan vid roten av träden”, och vidare sade han om den som skulle komma: ”Han skall ... samla in sitt vete i förrådshuset, men agnarna skall han bränna upp i eld som icke kan utsläckas.” — Matt. 3:1, 2, 7—12; 2 Tess. 1:5; NW.

 2. Vad menas med ett mönster, och hur började Jesus framställa ett sådant under sin förkunnargärning?

² Den som skulle komma, Jesus, började predika samma budskap så snart han fick höra att Johannes hade blivit gripen: ”Gör bättring, ty himmelriket har kommit nära.” (Matt. 4:12, 17, NW) Han började då väva mönstret för domen, framställa en enhetlig och harmonisk bild eller ritning i överensstämmelse med ett givet uppsåt, ty detta är vad ett mönster är. Det första draget, det så oerhört viktiga tidselementet, markerades av att budskapet om Guds rike blev predikat. Detta framgår av vad Jesus sade i inledningsorden till liknelsen om den rike mannen och Lasarus: ”Lagen och profeterna voro intill Johannes. Från och med då kungöres Guds rike såsom goda nyheter.” — Luk. 16:16, NW.

 3. Vilka två drag framhöll Jesus därefter, enligt vad vi läser i Lukas 16:17, 18?

³ Jesus framhöll därpå ytterligare två drag, i det han först sade: ”Himmel och jord skulle i sanning lättare kunna försvinna, än en enda del av en bokstav i lagen skulle kunna förbliva ouppfylld.” Därpå tillade han: ”Var och en som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott, och den som gifter sig med en kvinna som är skild från en man begår äktenskapsbrott.” (Luk. 16:17, 18, NW) Det är inte sannolikt att hans åhörare förstod att det fanns något samband mellan dessa yttranden. Det var först sedan den kristna församlingen hade fått aposteln Paulus’ inspirerade skrifter som förhållandet stod riktigt klart. I ljuset av dessa skrifter kan vi nu undersöka dessa båda drag och förstå vilken uppgift de hade.

 4. Hur uppfyllde Jesus lagen? Vilka verkligheter ledde detta till, och vad blev det slutliga resultatet?

⁴ Det stannade inte vid att Jesus höll lagen genom fullkomlig lydnad för dess krav, han uppfyllde den också. Såsom han en gång sade: ”Jag kom icke för att omintetgöra, utan för att uppfylla”, och han sade dessutom att intill den sista delen ”av en bokstav ... skulle ... allting bliva uppfyllt”. (Matt. 5:17, 18, NW) Paulus skrev att lagen var en ”skugga [eller: förebildlig modell] av de ting som skola komma, men verkligheten tillhör Kristus”. (Kol. 2:17; Hebr. 8:5; NW; 10:1) Genom sitt liv och sin offerdöd kom Jesus de stora verkligheterna att inträffa. En av lagens främsta föranstaltningar var den som gällde offer för synder, i synnerhet försoningsdagens offer. Dessa djuroffer kunde emellertid ”aldrig någonsin ... fullständigt taga bort synder. Men denne [Jesus] frambar för beständigt ett enda offer för synder” genom att ge ut sitt fullkomliga mänskliga liv i döden. (Hebr. 10:11, 12, NW) Hans död utgjorde grundvalen för oerhörda förändringar med stora fördelar för dem som skulle utöva tro härpå, och de första av dem var de judiska medlemmarna av ”Lasarus”-klassen. Sedan detta forna lagförbund alltså hade fullgjort sina uppgifter, säger Paulus, blev det undanskaffat och fastnaglat vid den tortyrpåle, på vilken Kristus blev upphängd. (Kol. 2:14) Men vad hade detta att skaffa med det andra draget, med Jesu ord om skilsmässa och äktenskapsbrott?

 5. Vilken illustration använde Paulus för att visa att några blivit ”fritagna” från lagen?

⁵ Sedan Jesus med Guds gillande ”framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud”, blev han gjord till ”medlare för ett nytt förbund”. (Hebr. 9:14, 15) Paulus förklarar att judarna före den tiden var bundna vid sitt lagförbund såsom ”en gift kvinna [är] bunden genom lag vid sin man medan denne lever. ... Men om hennes man dör, är hon fri från hans lag, så att hon icke är någon äktenskapsbryterska, om hon blir en annan mans. Så, mina bröder, hava ni också gjorts döda för lagen genom Kristi kropp, för att ni måtte bliva en annans, dens som blev uppväckt från de döda, för att vi skulle bära frukt åt Gud.” Paulus skrev här till sina bröder av ”Lasarus”-klassen, och det var bara sådana som var ”fritagna från lagen”. — Rom. 7:1—6, NW.

 6. Vilken måttstock angav Jesus i fråga om skilsmässa, och vilken verkan hade detta på fariséerna?

⁶ I motsats härtill var Jesu ord om skilsmässa och äktenskapsbrott främst riktade till fariséerna, medlemmarna av den ”rike mannens” klass. De var inte fria från lagen. Det är sant att lagen innehöll en skilsmässoklausul, enligt vilken en man kunde ha mer än en levande hustru, men Jesus gick tillbaka till Guds ursprungliga mönster för alla dem som skulle äga Guds ynnest i det nya förbundet eller under det. Det gjordes ingen anordning för skilsmässa för Adam och Eva. Om alltså en kristen man eller kvinna skulle skilja sig från sin äktenskapspartner av någon annan orsak än sexuell otrohet och därpå gifta om sig medan den frånskilda parten alltjämt är i livet, innebär detta följaktligen att den kristne begår äktenskapsbrott. Jesu ord till fariséerna, som i det här ämnet stödde sig på traditionen och den då ännu oskrivna Talmuds läror, gjorde dem följaktligen bara irriterade. De utgjorde en del av den plåga de kände. — 5 Mos. 24:1—4; Matt. 19:3—9.

 7. Hur talade Jesus på förhand om de goda verkningarna av sin död?

⁷ Nu ser vi mönstret för domen ta form. Men tänk på att de förändringar, som Jesu död var en garanti för, började göra sig märkbara innan hans död verkligen inträffade. Såväl Johannes döparens som Jesu budskap och verksamhet var grundade på stark tro på att Jesus i sanning skulle fullgöra allt det som var förutsagt och förebildat i lagen och profeterna. Detta bevisas av att Jesus, när han instiftade åminnelsen av sin död natten innan han blev fastnaglad vid pålen, lät kalken gå runt bland sina lärjungar och sade: ”Denna kalk betyder det nya förbundet i kraft av mitt blod, som skall utgjutas för eder skull. Och jag sluter ett förbund med eder, alldeles såsom min Fader har slutit ett förbund med mig, om ett rike.” — Luk. 22:20, 29, NW.

 8. Vad blev följden av att Jesus förkunnade budskapet om Guds rike?

⁸ Nej, dessa förändringar behövde inte vänta på sig. Att de goda nyheterna om Guds rike blev förkunnade började medföra en fullständig förändring av förhållandena för de båda klasser vi här talar om. Från och med då dog båda klasserna från sitt tidigare tillstånd och sina forna erfarenheter, vilket visas i Jesu liknelse av att Lasarus och den rike mannen dog. Vid Jesu död i uppfyllelse av den mosaiska lagen dog ”Lasarus”-klassen i förhållande till denna lag; och vid pingsten, som följde, blev det genom att den heliga anden utgöts betygat att de befann sig invid den större Abrahams bröst. Vad var det som därpå hände, enligt vad Jesus säger, och vad betydde detta? Vi skall nu med intresse undersöka den saken.

Abraham, den betydelsefulla gestalten

 9, 10. a) Vilken betydelsefull person tog Jesus nu med i bilden? b) I vilket släktskapsförhållande menade fariséerna att de stod till Abraham? c) I vilket avseende hade de rätt i sina slutledningar, och i vilket hade de orätt?

⁹ Tänk dig scenen. Den rike mannen, som plågas i hades, lyfter upp sina ögon, och vad får han då se? Jo, där långt borta är ju den forne tiggaren, och han befinner sig nu på platsen invid Abrahams bröst, dvs. på en gynnad plats, såsom när någon ligger utsträckt framför en annan på samma vilobädd vid en måltid! (Luk. 16:23, NW; se också Johannes 13:23.) Att Abraham fördes in i bilden var mycket betydelsefullt, det utgör det viktigaste draget i hela mönstret. Vem är han en bild av? Tänk på att Jesus talade direkt till fariséerna. De menade att de såsom de religiösa styresmännen var de enda som hade rätt till platsen invid Abrahams bröst. I deras ögon kom folket i gemen inte alls med i bilden. Så här sade dessa styresmän till Jesus vid ett tidigare tillfälle då de disputerade med honom: ”Vi äro Abrahams säd” eller avkomlingar, och vidare: ”Vår fader är ju Abraham”, och återigen: ”Vi hava Gud till fader och ingen annan.” — Joh. 8:33, 39, 41.

¹⁰ Av detta framgår det att fariséerna ansåg att Abraham representerade Gud. Häri hade de rätt. Det som de hade orätt i var att de gjorde anspråk på sonskap, dels i förhållande till Abraham och dels till Gud. I Guds ögon bestäms inte släktskapen av köttslig härstamning utan av den inställning man har och av det man gör. Så här sade Jesus till dem vid samma tillfälle: ”Om ni är Abrahams barn, bör ni handla på samma sätt som Abraham”, och vidare sade Jesus: ”Er fader är djävulen, och ni vill göra det som han har åtrå efter. Han har varit en mördare från begynnelsen.” — Joh. 8:39, 44, Hd.

11. Varför var tro något så väsentligt, om man skulle kunna ta emot Jesus som Messias?

¹¹ Detta förklarar varför Jesus sade att den en gång rike mannen befann sig på stort avstånd från Abraham, men vi kan undra varför Lasarus efter sin död sades bli förd direkt till platsen vid Abrahams bröst. (Luk. 16:22) Eftertrycket läggs här vid tron. Jesus framträdde inte som konung, vilket man hade väntat, utan ”i syndigt kötts gestalt”, ”lik ett lamm, som föres bort att slaktas”. (Rom. 8:3; Jes. 53:7) Det krävdes verklig tro att ta emot honom som Messias. Några människor, inte de högmodiga, men de ödmjuka, utövade verkligen en sådan tro. De trädde fram i tro, alldeles som Abraham gjorde när han ”drog ut [ur sitt eget land], fastän han icke visste, vart han skulle komma”. (Hebr. 11:8) De blev lärjungar till Jesus, och längre fram, vid pingsten då de fick den heliga anden, blev de kristna. Om dem skrev Paulus: ”Ty alla som ledas av Guds ande, dessa äro Guds söner. ... Anden själv bär vittnesbörd med vår ande att vi äro Guds barn.” — Rom. 8:14—16, NW.

12. Hur blev de som höll fast vid tron ytterligare välsignade?

¹² Paulus sade vidare om dessa: ”De som hålla fast vid tron äro de som äro Abrahams söner”, och de ”bliva . .. välsignade tillsammans med den trogne Abraham”. Varför det? Det var Abraham som fick det storslagna löftet att förmedelst hans säd skulle ”alla jordens nationer förvisso välsigna sig”. Denna säd är i första hand Kristus Jesus. Men tack vare Guds oförtjänta godhets rikedom är andra privilegierade att ha del med Kristus såsom en del av denna säd. Paulus sade ju vidare: ”Ni äro nämligen alla Guds söner genom eder tro på Kristus Jesus. ... Dessutom, om ni tillhöra Kristus, äro ni verkligen Abrahams säd, arvingar med avseende på ett löfte.” — Gal. 3:7—9, 16, 26—29; 1 Mos. 22:18; NW.

13. a) Vilka utgjorde ”Lasarus”-klassen i första hand? b) Hur verkade Johannes och Jesus som änglar i förhållande till dem?

¹³ Som en sammanfattning kan vi då säga att den kristna församlingens medlemmar, som leds av Guds ande, är Guds söner. De kallas också för Abrahams söner, därför att de har en tro sådan som hans och därför att de, jämte Kristus Jesus, utgör Abrahams säd, Guds redskap som skall fullgöra hans uppsåt, vilket förverkligas genom hans rike. De utgör ”Lasarus”-klassen, som tog sin början med de judar som var medvetna om sitt andliga behov och som utövade tro, då de lyssnade till Guds budbärare, Johannes döparen och Jesus. Ja, Johannes och Jesus fungerade verkligen såsom änglar eller budbärare, då de hjälpte dessa judar att handla så att de fick utsikt att få del av de storslagna välsignelser, som var förbundna med Guds löfte som han med en ed hade givit Abraham och hans säd. Det var då inte att undra på att Jesus i sin beskrivning av Lasarus sade att denne omedelbart ”blev förd bort av änglarna till platsen invid Abrahams bröst”. — Luk. 16:22, NW.

14. Vad var det som antydde att många icke-judar skulle komma i åtnjutande av Guds ynnest?

¹⁴ Till en början var det visserligen bara trogna judar som tillhörde ”Lasarus”-klassen, men det förblev inte så. Till en viss hednisk arméofficer, som visade ovanlig tro, sade Jesus: ”Jag säger er: Många skall komma från öster och väster och sitta till bords med Abraham, Isak och Jakob i himmelriket, men Rikets barn skall bli utkastade i det yttersta mörkret. Där skall de gråta och skära tänderna.” (Matt. 8:5—12, Hd) Dessa ord antydde att många icke-judar, som dittills varit främmande för Gud och befunnit sig i ett tiggarlikt tillstånd, skulle komma från alla håll och föras raka vägen till den gudomliga ynnestens bröst. Så här sade Paulus: ”Nu kungjorde Skriften, som i förväg såg att Gud skulle förklara människor av nationerna rättfärdiga på grund av tro, på förhand de goda nyheterna för Abraham, nämligen: ’Genom dig skola alla nationer bliva välsignade.’” (Gal. 3:8, NW) Men vad dem beträffade som menade att de såsom Abrahams köttsliga söner var obestridda arvingar till alla de främsta platserna i Guds rike, fann de sig vara förkastade och utsatta för plåga.

15. Vilken förträfflig bild av teokratin framställde Jesus enligt Matteus 8:11?

¹⁵ Att Isak och Jakob nämns tillsammans med Abraham utgör i det här sammanhanget en förträfflig bild av Riket, teokratin, i dess fullständiga utformning. Abraham, fadern för dem som håller fast vid tron, är en bild av den himmelske Fadern, Jehova, som är den varifrån alla välsignelser utgår till nationerna. Isak, Abrahams son, är en bild av Guds Son, Jesus Kristus. När Abraham frambar sin son Isak som offer på Moria berg, eller rättare sagt när han stod i begrepp att göra detta, framställde han följaktligen en bild av hur Jehova offrade sin enfödde Son såsom ett sannskyldigt offer. Vidare är Isaks son, Jakob, en bild av den kristna församlingen. Liksom Jakob fick liv från Abraham genom Isak, så får den kristna församlingen andligt liv från Jehova genom Jesus Kristus. Denna församling tog sin början med en kvarleva av trogna judar, men omkring tre och ett halvt år efter pingsten började de goda nyheterna om Guds rike bli predikade för hedningarna med Kornelius som den förste. Sedan dess har människor av nationerna kommit från alla håll, så att skaran blivit fulltalig. Alla dessa utgör ”Lasarus”-klassen.

Guds ”rättsliga beslut” ett ”stort svalg”

16. Hur visade den rike mannen genom det som han bad om vad han verkligen hade i sinnet beträffande Lasarus, och vad uppenbarar detta om hans inställning?

¹⁶ När vi nu riktar uppmärksamheten på den senare delen av Jesu liknelse, som handlar om det samtal som förs mellan den rike mannen och Abraham, finner vi ytterligare uttryck för Guds dom. Låt oss stanna vid det som den rike mannen ber om. Först ber han att Lasarus skall sändas för att svalka hans tunga med en droppe vatten för lågornas skull. När detta inte går, ber han att Lasarus skall sändas för att varna hans fem bröder för den plågans ort där han befinner sig. (Luk. 16:24—28) Vad som helst för att få bort Lasarus från platsen invid Abrahams bröst och hålla honom borta därifrån! Varför bad han inte att änglarna skulle sändas att utföra dessa barmhärtighetsuppdrag, då de hade handlat så snabbt när de förde bort Lasarus till Abraham? Nej, visst inte, det var Lasarus som skulle springa omkring och vara budbärare. Av Jesu beskrivning av den rike mannen kan vi lätt föreställa oss att ifall Lasarus verkligen hade kommit till honom och stuckit in sitt finger i hans mun för att svalka hans tunga med en droppe vatten, då skulle den rike mannen ha gripit tag om hans finger och hållit honom kvar! Vi vet väl, liksom Jesus gjorde, att de skriftlärda och fariséerna uppbjöd all sin kraft för att ”göra en enda proselyt”, och när de väl hade fått en sådan, gjorde de honom till ett ”föremål för Gehenna dubbelt så mycket som” de själva var. — Matt. 23:15, NW.

17. Hur och varför sökte de religiösa styresmännen bli fria från den plåga som ”Lasarus”-klassen vållade dem?

¹⁷ Hur löjligt är det inte att tänka att detta skulle kunna äga rum bokstavligen, men hur väl passar inte framställningen in, när vi förstår vilka klasser Jesus tänkte på! Därför frågar vi: Hur sökte de religiösa styresmännen få lindring i den plåga, som ”Lasarus”-klassen vållade dem, om så bara genom en droppe vatten? De här männen skulle inte ha känt sig så plågade, om Jesu föraktade lärjungar hade nöjt sig med att följa honom och tigit stilla. I stället blev de övade och utsända, först de tolv och sedan de sjuttio. Det var de, inte styresmännen, som nu handlade såsom Abrahams säd och delade ut himlasända välsignelser, i det att de botade sjuka och predikade om Guds rike. (Luk. 9:1, 2; 10:1, 9) Så kom pingsten, och omkring 120 fick genom den heliga anden förmågan att tala med tungor, och innan dagen var till ända hade ytterligare 3.000 fogats till denna skara. Och vilken frimodighet de hade! Varken offentligt eller inför Sanhedrin tvekade aposteln Petrus och andra, sådana som Stefanus, att kungöra vilket ansvar och vilken blodskuld som vilade på dessa styresmän. (Apg. 2:23; 3:14, 17; 4:10; 5:30; 7:52) Såsom Abrahams köttsliga avkomlingar ropade medlemmarna av den ”rike mannens” klass bildligt talat: ”Fader Abraham, förbarma dig över mig” och låt denna ”Lasarus”-klass i stället tala till vår fördel, om så bara ett enda ord! Vilket svar gav Abraham?

18. Hur målade Abrahams svar på ett träffande sätt ut de båda sidorna av mönstret för domen?

¹⁸ Abrahams första ord var bara ett konstaterande av fakta: ”Barn, kom ihåg att du till fullo erhöll ditt goda i din livstid, men Lasarus fick i motsvarande grad det som var skadligt. Nu får han emellertid hugsvalelse här, medan du lider kval.” (Luk. 16:25, NW) Inga ord slösades på den rike mannen. Varför inte det? Därför att Jesus visste att han fungerade som Guds tjänare i en tid av inspektion. Han var i sanning Abrahams säd, och envar som nedkallade ont över denna säd var förbannad av Gud. (1 Mos. 12:3) Som klass betraktad hade den ”rike mannen” haft sin tid, sin ”livstid”, då han ”till fullo erhöll ... goda” ting, som han så lätt kunde ha delat med sig av åt dem som led brist. Men medlemmarna av denna klass visade att de aldrig hade haft för avsikt att göra detta, och nu var det uppenbart att de drabbades av Guds ogynnsamma dom. Guds gynnsamma dom var lika tydligt uppenbar på ”Lasarus”-klassen. Detta var mönstret för domen, och det var likt ritningen till en modell, där den ena sidan utgör en motvikt eller kontrast till den andra. En kraftig rät linje, en mittlinje, dras genom hela teckningen för eftertryckets skull, och det är i det sammanhanget det ”stora svalget” kommer in. Lägg märke till vad Abraham härnäst säger till den rike mannen.

19. Redogör för verkan och betydelsen av det ”stora svalget”.

¹⁹ ”Och till allt detta kommer, att ett stort svalg är satt mellan oss och eder, för att de som vilja begiva sig över härifrån till eder icke skola kunna det och för att ej heller någon därifrån skall kunna komma över till oss.” (Luk. 16:26) Förbrödring var utesluten! ”Lasarus”-klassen fick inte kompromissa och tala frid till den ”rike mannens” klass. Jesus insåg att detta var ett viktigt drag i mönstret för domen och att Guds ”rätter” eller hans ”rättsliga beslut” (NW) är ”såsom det stora havsdjupet”. (Ps. 36:7) Men tänk på en sak: det var bara med avseende på klasserna som domen var slutgiltig. Ingendera klassen, och inte heller någon ”stödklass”, kunde gå över till den andra, men enskilda personer kunde göra det och gjorde det också under sin livstid. Aposteln Paulus var ett framträdande exempel. Medan han ”ännu vandrade i judiskt väsende”, ”i judaismen” (NW), motstod han bittert ”Lasarus”-klassen. (Gal. 1:13—17) Johannes döparen kallade fariséerna och sadducéerna för ”huggormars avkomma” och sade därpå: ”Frambringa då frukt, som anstår bättringen.” Några av dem gjorde detta längre fram. — Matt. 3:7, 8, NW; Apg. 6:7.

20. Vilken vädjan framställde den rike mannen därpå, och vilken tillämpning hade den på förhållandena i Jesu dagar?

²⁰ Eftersom Jesus kände till den sinnesinställning som präglade medlemmarna av den ”rike mannens” klass, tog han i sin liknelse med ännu ett argument som den rike mannen framförde. I ett försök att ignorera eller kringgå det här svalget bad han: ”I så fall beder jag dig, fader, att sända honom [Lasarus] till min faders hus, ty jag har fem bröder, på det att han må giva dem ett grundligt vittnesbörd, för att icke de också skola komma till denna plågans ort.” (Luk. 16:27, 28, NW) Lägg märke till att även om han kallar Abraham för fader, så talar han om en honom mer närbesläktad far, i vars hus det finns fem bröder till honom. Jesus kände väl till judaismens religiösa hus, som var byggt på mänskliga traditioner och som de religiösa styresmännen tillhörde. Det var detta hus som uppväckte den hätska förföljelsens ande, ja rentav en mordisk ande. Dess far var djävulen, som var ”en mördare”. (Joh. 8:44, Hd) De fem bröderna (jämte den rike mannen blev de sex och kunde vara en symbol av djävulens organisation) föreställde alla de religiösa styresmännens beundrare och understödjare, och de ådagalade samma ande. Styresmännen sökte förhindra att de blev avslöjade, inte bara inför sig själva, utan också inför dem som understödde dem. Om dessa, deras bröder, skulle dö symboliskt talat och hamna på samma plats, då skulle det bara förvärra deras plåga. I själva verket ville alltså dessa styresmän att ”Lasarus”-klassen skulle lämna ställningen av gudomlig ynnest och avge ett ”grundligt vittnesbörd”, inte ett domsbudskap, utan ett som skulle ge intryck av att förhållandena hade återställts till vad de var innan denna tid av inspektion började, då varken styresmännen eller deras understödjare var utsatta för plåga.

21. Vad betydde egentligen Abrahams svar?

²¹ Kunde det bli så? Vad svarade Abraham? ”Men Abraham sade: ’De har Moses och profeterna. De bör lyssna till dem!’” (Luk. 16:29, Hd) Inget annat och inget mindre än Guds sanningsord! Det var enligt denna auktoritet och ingen annan som Jesus talade till folket och deras styresmän och även frambar det domsbudskap som då var på sin plats. ”Lasarus”-klassen talade på samma sätt. Petrus’ kraftiga, eggande budskap på pingstdagen till exempel grundade sig helt och hållet på citat från de hebreiska skrifterna, från Mose (lagen) och profeterna och psalmerna. Att 3.000 omedelbart gav gensvar och blev döpta bevisade att de hebreiska skrifterna i sig själva var en tillräcklig varning och vägledning för dem som var villiga att lyssna; och många av dessa hade tidigare hållit sig till judaismen. — Apg. 2:41.

22. a) Vad bad den rike mannen slutligen om? b) Varför bad han om detta, och vad svarade Jesus då judarna begärde ett tecken?

²² Men den rike mannen hade inte talat till punkt. Han bekände nu färg på allvar och visade öppet att han var oense med Abraham, då han sade: ”Nej, fader Abraham; men om någon kommer till dem från de döda, så skola de göra bättring.” (Luk. 16:30) Han bad med andra ord om ett avgörande tecken, om att någon skulle uppstå från de döda, såsom det enda som var nödvändigt. På så sätt skulle det inte behövas något predikande från Skriften, och inte heller skulle judaismens traditioner behöva bli avslöjade. Mer än en gång bad fariséerna och andra människor Jesus att ”han skulle låta dem se något tecken från himmelen”. Men han svarade: ”Ett ont och trolöst släkte är detta! Det åstundar ett tecken, men intet annat tecken skall givas det än Jonas’ tecken.” Jona var ett tillräckligt tecken för nineviterna, som enligt vad Jesus sade ”gjorde bättring vid Jonas’ predikan; och se, här är vad som är mer än Jonas”. (Matt. 16:1—4; 12:38—41) Jesus predikade med mycket större myndighet och många fler understödjande bevis än Jona någonsin hade gjort. Men det gick alldeles såsom Jesus sade: ”Om ni icke får se tecken och under, tror ni icke.” — Joh. 4:48, Hd.

23. Varför var Abrahams slutord lämpliga och i överensstämmelse med fakta?

²³ I överensstämmelse härmed svarade Abraham den rike mannen: ”Om de icke hör på Moses och profeterna, skall de icke heller låta övertyga sig, om någon uppstår från de döda.” (Luk. 16:31, Hd) Detta var det slutliga domsordet över den klass som den rike mannen och hans bröder föreställde. Om de slog dövörat till för Guds budskap i Skriften, skulle de göra sig blinda för Guds budbärare, vare sig det var Jesus eller ”Lasarus”-klassen. Så här sade Jesus till dem: ”Ni forskar i Skrifterna, ... som vittnar om mig”, och han tillade att ”om ni trodde Moses, skulle ni tro mig, ty om mig har han skrivit. Men om ni icke tror hans skrifter, hur skall ni då kunna tro mina ord?” — Joh. 5:39, 46, 47, Hd.

24. Vilken varning och vilken uppmuntran kan man hämta av slutorden i denna liknelse?

²⁴ Jesu liknelse avslutades med ett kraftigt domslut av sådan skärpa som det ”stora svalget”. Det framhävde Guds rättfärdiga ”rättsliga beslut” såväl för som emot. Det var emot hela deras hus som bara hade ”hört med obehag” och som hade ”tillslutit sina ögon, för att de aldrig må se ... och fatta innebörden av det med sina hjärtan och vända tillbaka”. (Matt. 13:15, NW) Men Gud vare tack, slutorden var helt och hållet till fördel för medlemmarna av ”Lasarus”-klassen. Aldrig skulle de behöva lämna eller överge platsen av gudomlig ynnest med alla dess anordningar som gav tröst och möjligheter att hålla festmåltid vid Jehovas rikt dukade bord, och aldrig skulle något kunna rättfärdiga att något sådant skedde.

25. Vilka frågor väcker detta beträffande vår egen tid?

²⁵ Kan vi dra upp en del paralleller och tillämpa mönstret för domen med alla dess iögonenfallande drag på vår egen tid? Har Jesu liknelse ett uttryckligt budskap för oss? Kan vi spåra två klasser som är varandras kontraster och se hur en stor förändring av förhållandena har ägt rum inför våra ögon? Och kan vi såsom enskilda individer på så sätt bli hjälpta att inse vad vi måste göra för att finna sanna rikedomar under Guds gynnsamma dom?