Tillbedjan av Jehova är sanningen
”De sanna tillbedjarna skall tillbedja Fadern med ande och sanning. ... De som tillber honom måste tillbedja med ande och sanning.” — Joh. 4:23, 24, NW.
1. Vad skiljer sann tillbedjan från falsk tillbedjan?
VAD bör upphöja sann tillbedjan högt över all annan tillbedjan? Är det inte SANNINGEN? Den bör vara grundad på verkligheten, vara i överensstämmelse med de verkliga förhållandena, och inte basera sig på tillbedjarnas gissningar eller inbillning. Skulle inte varje annan form av tillbedjan bara vara en förfalskning och vara nedsättande för honom som kallas ”sanningens Gud”? — Ps. 31:6; 2 Mos. 34:6; NW.
2. Varför kan en människa inte utöva tillbedjan precis som hon behagar?
2 Sanningen står i samband med kunskap lika mycket som falskheten står i samband med okunnighet. Skulle det vara rimligt att Han som skapat människans underbara sinne tillät att ”sanning och ett sunt sinne” gjorde halt när det gäller tillbedjan? (Apg. 26:25, NW) I stället bör de som utövar sann tillbedjan kunna säga till andra tillbedjare alldeles som Jesus sade: ”Ni tillber vad ni inte känner; vi tillber vad vi känner.” (Joh. 4:22, NW) Människor som är ändliga och begränsade kan naturligtvis inte veta allt om en Gud som är oändlig och utan begränsningar, men det de verkligen vet bör inte vara oriktigt eller, ännu värre, osanning eller lögn. ”Ingen lögn kommer av sanningen”, säger aposteln Johannes. (1 Joh. 2:21) I själva verket sade Jesus vidare att kännedom om sanningen är ett måste för tillbedjan som skall vara godtagbar för Gud: ”De sanna tillbedjarna [”Verkliga tillbedjare”, New English Bible] ... måste tillbedja med ande och sanning.” Kristendomen under det första århundradet kallades till och med ”sanningens väg”. Bör inte godtagbar tillbedjan i denna tid likaså vara förtjänt av att kallas ”sanningen”? Tänker du på detta sätt om din tillbedjan? — Joh. 4:23, 24, NW; 2 Petr. 2:2; Jos. 24:14, NW.
3. Hur vet vi att vi verkligen kan finna sanningen?
3 När Jesus yttrade dessa ord om vikten av sanning i tillbedjan, tillfogade han att ”Fadern söker ju efter sådana till att tillbedja honom”. (NW) ”Det är sådana tillbedjare Fadern vill ha.” (Joh. 4:23, Hd) Om Fadern ”vill ha” eller ”söker ... efter” sådana som önskar tillbedja ”med ... sanning”, då är det också rimligt att han sörjer för ett medel varigenom man kan lära känna sanningen. Hans sätt att göra detta på är sådant att bara detta slag av uppriktiga människor dras till sann tillbedjan. Hur så?
Hur ”Fadern söker ... efter” sanna tillbedjare
4. Nämn ett sätt att lära känna sanningen.
4 För det första vittnar skapelsens under om vissa sanningar, och det gör att förnuftiga människor dras till sin Skapare. (Ps. 111:7, NW; Dan. 4:34) ”Det som man kan veta om Gud ligger i öppen dag för dem. ... Ända sedan Gud skapade världen, kan hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och hans gudom, uppfattas med förståndets öga: de kan ses i hans gärningar.” ”Förståndets öga”, den inre känslan för vad som är sant, kan just där — i visheten som är uppenbar bakom skapelsen — se bevis för Guds existens och egenskaper. Ändå har somliga, alldeles som bibeln säger, ”bytt bort Guds sanning mot lögn” och upprättat former av tillbedjan som inte erkänner sanningen om Guds ”osynliga egenskaper”. — Rom. 1:19, 20, Hd; Rom. 1:25.
5, 6. Vad visar skapelsens normer i fråga om sanningen?
5 Också skapelsen själv ger bevis för att sanningen är inneboende i och nödvändig för Guds sätt att handla och att den därför är nödvändig i tillbedjan. Hur så? På grund av det sätt på vilket den återspeglar hans oföränderliga normer. Guds skaparverk uppenbarar i sin utformning normer som visar en oundgänglig konsekvens i deras uppbyggnad och funktion, medan de ändå tillåter en underbar variation i färg och form. I The Encyclopædia Britannica heter det om dessa underbara normer:
”Människans prestationer [i att fastställa normer] ... förbleknar till en obetydlighet, när de jämförs med naturens normer. Stjärnbilderna, planetbanorna, de oföränderliga normala egenskaperna ... hos naturens material, elektronbanorna i en atom och cellstrukturen är bara några exempel på den häpnadsväckande standardiseringen i naturen.” — 1959 års upplaga, band 21, sid. 306, 307.
6 Denna standardisering representerar alltså det verkliga förhållandet, sanningen, om de ting Gud har danat. Här är det inte fråga om gissning eller inbillning. Varje skapat ting följer det fastställda mönster eller den sanning som upprättats för det. Dessa säkra och pålitliga normer, som uppenbaras i skapelsen, leder helt visst ”förståndets öga” till att dra slutsatsen att det också finns normer i fråga om sanningen, som bör vara till ledning för förnuftsbegåvade skapelsers uppförande och deras relationer till sin Skapare. Men sådana normer är inte ”inbyggda” i människan, så att de leder henne på det i viss mån automatiska sätt som naturlagar och instinkt leder Guds övriga skapelser. Vi kan välja att godta Guds normer för sanningen eller förkasta dem.
7. Vad är ett annat sätt att finna sanningen?
7 Detta för oss fram till ett annat sätt på vilket Gud ”söker” efter sanna tillbedjare. Han har i skriven form i bibeln meddelat sina normer för sanningen i fråga om uppförande och tillbedjan. Psalmisten säger: ”Summan av ditt ord är sanning.” (Ps. 119:160, 142, 151) Vad bibeln säger tilltalar det slags människor som önskar tillbedja ”med ... sanning”. Bibeln inspirerades för att tjäna ”till undervisning i sanningen och vederläggning av villfarelse”. — Joh. 4:24, NW; 2 Tim. 3:16, New English Bible; Joh. 17:17.
8, 9. a) Betyder det att man har sanningen om man utger sig för att använda bibeln? b) Vad bevisar att Jehova ”söker ... efter” sanna tillbedjare?
8 Bibeln ensam framställer tillbedjan av Gud Jehova som sanningen. De som utger sig för att använda bibeln men underlåter att främja tillbedjan av Jehova har därför förfelat dess syfte — och sanningen. (Jer. 10:10, 23—25) Fastän många har förfelat sanningen på detta sätt, förblir det ett faktum att den bok som främjar tillbedjan av Jehova är mycket lättare tillgänglig för människor än alla andra religiösa skrifter. (Jämför Filipperna 1:15, 18.) Man finner den i större antal, på fler språk och i fler länder än någon annan publikation i historien — utan jämförelse! Bara Jehova har kunnat göra detta! Han är den som tar initiativet i att söka efter det slag av tillbedjare som uppskattar sanningen.
9 Detta blir ännu mera uppenbart när vi tänker på att i förbindelse med tillbedjan av Jehova predikas nu hans utlovade styre genom Riket ”på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd” på ett sätt som inte har någon tidigare motsvarighet. (Matt. 24:14, NW) Vilken annan form av tillbedjan har två millioner vittnen, som personligen och direkt för ut den till människor i mer än 200 länder och ögrupper? Den väldiga omfattningen av alla dessa vädjanden har inte någon medtävlare i någon annan form av tillbedjan. Detta i sig självt bör förmå det slag av människor som uppriktigt önskar tillbedja i ”sanning” att se Jehovas hand i verksamhet. Men det är mycket annat som visar sanningen i tillbedjan av Jehova.
”Sanningen” är historisk, inte uppdiktad
10. Vad är ett utmärkande kännetecken för sanningen?
10 Aposteln Petrus belyste den slående kontrasten mellan Jehovas tillbedjan och andra former av tillbedjan, då han beskrev hur han var i stånd att övertyga andra i fråga om sanningen om Jesus: ”Det var ju inte slugt uttänkta osanna historier” eller, som det uttrycks i D. Hedegårds översättning, ”slugt uttänkta myter”, utan i stället var det genom att ”vi hade kommit att vara ögonvittnen till hans storhet”. Detta är ett utmärkande kännetecken för den sanna tillbedjan. Den understöds regelbundet av historiska fakta och händelser, som det finns vittnen till. Det är karakteristiskt att andra former av tillbedjan är fulla av sluga historier eller helt enkelt myter som är uttänkta av människor. — 2 Petr. 1:16, NW.
11, 12. a) Vilket samband råder mellan bibeln och historien? b) Vad gör bibelns historia så säker och viss?
11 Bland religiösa skrifter är bibeln enastående exakt och uppriktig när det gäller att framlägga historia. Detta är orsaken till att många fakta och händelser som beskrivs i bibeln bekräftas av världslig historia, även om de inte är beroende av detta stöd. Bibeln är i själva verket nära förbunden med fakta och historia, och detta är de trådar som bildar vävnaden i dess budskap — budskapet från en Gud som verkar i historien. Närhelst bibelns berättelse återger detaljer i fråga om kultur, seder, titlar på ämbetsmän eller juridiska och till och med vetenskapliga angelägenheter, är den historiskt exakt i varje detalj och kan inte med framgång motsägas.
12 Bibelskribenternas omsorg i fråga om att uppge detaljerade släkttavlor, exakta namn på människor och platser, noggranna åldersuppgifter, tidsangivelser och belopp tyder inte på att bibeln är en slugt uttänkt myt. Bestämda upplysningar av detta slag skulle ha varit öppna för gensägelse av samtida, om de inte var exakta. Skribenter som tänkte ut myter skulle ha undvikit noggranna uppgifter; mytologi och andra religiösa skrifter gör detta på ett karakteristiskt sätt. Den rimliga slutsatsen är att bibelskribenterna måste ha skrivit ner det de varit vittnen till eller visste var sanningen. Arkeologen G. Ernest Wright föranleddes av sina fynd att meddela: ”Det är spännande och glädjebringande att upptäcka att bibeln inte bara är ett trons testamente, utan ett testamente som uppstod i samband med historiska människor och historiska händelser.”
13. Förringas bibeln av att människor har skrivit den? Ge skäl för svaret.
13 Det förhållandet att det faktiska nedskrivandet av bibeln utfördes av blott och bart människor, som var vittnen till dessa händelser och tog del i dem, förringar inte på något sätt det faktum att bibeln är Jehovas sanningsord. I själva verket upphöjer detta sanningen i bibeln som Guds ord. Där läser vi om sådana människor som David, Jeremia, Paulus och Job. Vi ser hur de begick misstag och fick vara med om provsättningar och svårigheter, och vi ser hur livet framställs på ett personligt sätt sådant det verkligen är — med dess farhågor, besvikelser, sorger och glädjeämnen. På så sätt blir vi mera övertygade än någonsin om att detta är människor som verkligen har levat och varit med om de upplevelser de berättar om. Detta är inte det slag av människor som skulle tänka ut eller hitta på de historiska skildringar de återger, och inte heller skulle de tänka ut eller hitta på sina verkliga samtal och möten med Gud. I stället förmås vi oemotståndligen att dra samma slutsats som människor i Tessalonika, nämligen att bibelns budskap måste betraktas ”inte ... såsom människors ord, utan — efter vad det i sanning är — såsom Guds ord”. — 1 Tess. 2:13, NW.
14. Vem är den främste förkämpen för sann tillbedjan? Hur vet vi det?
14 Ett av de mest verkningsfulla vittnesbörden till förmån för tillbedjan av Jehova är det som Jesus Kristus gav. Det faktum att han har levat och att hans läror hade en djupgående god verkan på hans första lärjungar är obestritt. Denna historiska verklighet är uppenbar i de flesta av vår tids kalendrar: Jesu framträdande på jorden markerar vändpunkten i historien. Från himmelen bevittnade han själv, under sin föremänskliga tillvaro, tidiga händelser i bibelns historiska skildring. Han visste att de inte var myter. Följaktligen använde han dessa tilldragelser för att belysa sin egen lära vid många tillfällen, till exempel när det gällde frågan om skilsmässa och det kommande slutet på tingens ordning. (Matt. 19:4; 1 Mos. 1:27; Matt. 24:3, 37—39; 1 Mos., kap. 6, 7) Jesus var den störste förespråkaren för tillbedjan av Jehova, i det han kungjorde detta namn och dess innebörd som en avgörande del av att han bar vittnesbörd ”för sanningen”. — Joh. 17:4, 6, 26; 18:37.
Falsk tillbedjan och mytologi
15. Hur urskiljer man mytologi?
15 Också tillbedjan som föreger sig använda bibeln kännetecknas ofta av sina ”slugt uttänkta myter” snarare än av sin historiska exakthet. Om föregivna kristna har det profeterats: ”De skall slå dövörat till för sanningen och vända sig till myterna.” (2 Tim. 4:4, Hd) I en ordbok definieras ordet ”mytisk” som: ”1: grundad på eller beskriven i en myt, särskilt i kontrast till faktisk historia; INBILLAD 2a: hopdiktat, påhittat eller inbillat på ett godtyckligt sätt eller i strid med fakta”. (Kursiverat av oss)
16, 17. Ge exempel på mytologi i katolicismen och protestantismen.
16 Kristenheten har vänt sig ”till myterna”, till exempel för att stödja dyrkan av Maria och helgonen. Typisk är den lilla broschyr som skrivits av en jesuit och heter ”När Maria vandrade på jorden”, vilken också har en ärkebiskops godkännande. I inledningen medges det: ”De episoder som berättas på följande sidor gör inte anspråk på att vara historiska. De har kanske aldrig inträffat.” Om den katolske ”Sankt” Patrik säger dr Joseph F. Kelly vid John Carrol University: ”Alla berättelserna om Patrik kanske inte är historiskt sanna, men det betyder inte att de saknar värde.” De flesta av de sanningshungrande människor som matas med dessa ”uttänkta myter” har inte ens hört alla de sanna skildringarna i bibeln. Hur kan mytologin ge dem någon grundval för tillbedjan i ”sanning”?
17 Protestantismen är inte mindre skyldig till att vända sig ”till myterna”. Varje större uppslagsverk ger rikliga bevis för att mycket av det man förkunnar om treenigheten, helveteselden, själen, julen, korset, påsken och andra trosuppfattningar är fullt av mytologi. I sanningens intresse ger bibeln uppmaningarna: ”Avskilj er” och ”Sluta upp med att röra vid det orena”. — 2 Kor. 6:14—17, NW.
18. Är judendomen fri från mytologi? Varför svarar du så?
18 Också judarna, med deras bibliska arv, lyckades vända sig ”bort från sanningen” och tänka ut sina egna ”judiska fabler”. Dessa fabler har de sammanställt till ”Talmud”. (Tit. 1:14, NW) Den judiske auktoriteten Nathan Ausubel skriver i The Book of Jewish Knowledge (Boken om judiskt vetande) att Talmud innehåller ”en stor samling meningslösa naiviteter, tabun, vidskepelser, demoniskt vetande, myter” osv. Som för att rättfärdiga sådan mytologi hävdar Ausubel att det som ”skämmer Talmud också står att finna i de religiösa och filosofiska skrifter som upptecknats av grekerna och romarna, av kyrkofäderna och av medeltidens kristna skolastiker”. Men är det verkligen så att detta argument rättfärdigar judendomens mytologi? Är det inte snarare så att det i lika hög grad fördömer alla de övriga för att de har ”bytt bort Guds sanning mot lögn”? — Rom. 1:25.
19, 20. a) Vilken myt påverkar flertalet falska tillbedjare? b) Ge bevis på mytologi inom andra stora religioner.
19 En annan myt som påverkar hundratals millioner människor, både i kristenheten och utanför den, är påståendet att bilder och beläten är en hjälp i den sanna tillbedjan. Katoliker, buddister, hinduer och andra använder tillsammans hundratals millioner sådana ofta mycket dyrbara snidade statyer och bilder i sin tillbedjan. Ändå säger bibeln om dem: ”Gjutna beläten äro lögn, och ingen ande är i dem.” Hur nyttiga för tillbedjan är de i Guds ögon? ”De äro fåfänglighet [ett Ingenting, den katolska Jerusalem Bible], en tillverkning att le åt.” (Jer. 10:14, 15) Kom ihåg att ordboken definierar en myt som någonting inbillat, ett ingenting, så att säga. Eftersom bibeln förklarar att bilder och beläten är ”ett Ingenting”, hamnar de därför i samma kategori som ”uttänkta myter”. Gud betraktar dem således som ”en tillverkning att le åt” i ironisk bemärkelse.
20 Det förhållandet att legender och myter också är starkt förskansade i de flesta av världens andra ”stora” religioner är ingen hemlighet. I själva verket är ”Mytologi” eller ”Myt och legend” en huvudrubrik under varje religion i 1974 års upplaga av The Encyclopædia Britannica. Under ”Hinduism” heter det till exempel efter en sådan rubrik att ”det finns ingen sida av hinduiskt liv som inte är sammanflätad med mytologi”. Om det närbesläktade filosofiska system som kallas buddism heter det: ”Myterna har spelat en grundväsentlig och allt genomträngande roll i buddismens historia.” Och beträffande islam framhålls det i denna auktoritet angående de tidiga legenderna om Muhammed och hans familj att de är ”oförenliga med den historiska verkligheten” och att fastän islam officiellt inte erkänner sådan mytologi, ”finner man fortfarande bland massorna populära legender kring profeten och de heliga”.
21. a) Hur är bibelns sanning överlägsen människors historier? b) Varför undviker människor sanningen?
21 I jämförelse med bibelns historiska ögonvittnessyn på mänskligheten och Skaparens verk är människornas alla mytiska påfund svaga och ytliga, inte sant? De visar upp sig sådana de är — ansträngningar att undvika att möta den verkliga sanningen om Gud och människans ansvar gentemot honom. (Joh. 8:46, 47) Å andra sidan klargör bibelns rättframma skildring, som visar Gud som den högste Danaren av en ordningsfull skapelse, vårt ansvar inför honom. (1 Mos. 1:1—28; 2:15—17) Sanna tillbedjare känner med rätta djup tillfredsställelse över att veta att deras tillbedjan är fast grundad på denna sanning. Psalmisten utropade: ”Ty folkens alla gudar är värdelösa gudar; men vad Jehova angår, så har han gjort själva himlarna. Tillerkänn Jehova den ära som tillkommer hans namn.” — Ps. 96:5, 8, NW.
Falska gudar förnedrar mänskligheten
22. a) Beskriv det främsta kännetecknet på uppdiktade gudar. b) Vilken verkan har de på sina tillbedjare?
22 En avslöjande sida hos de gudar som uttänkts av människor är att de på ett slående sätt liknar de människor som har tänkt ut dem. Psykologen William Sargent har lagt märke till detta och skriver i sin bok The Mind Possessed (Det besatta sinnet) att människan har skapat gudar till sin egen avbild och att de ”avspeglar hennes skiftande föreställningar, strävanden och farhågor”. Aposteln Paulus går längre. Han säger att de har bytt bort ”den oförgänglige Gudens härlighet mot något likt bilden av en förgänglig människa” och andra skapelser. (Rom. 1:23, NW) Mytiska gudar avspeglar således ofta mänskliga svagheter och fördärvade egenskaper, ett säkert bevis på att de är ”mänsklig ... uppfinning”. (Apg. 17:29) Olika egyptiska gudar och gudinnor troddes till exempel lida av inre smärtor och av huvudvärk; de var blodtörstiga, och bland dem fanns drinkare och sådana som bedrev onani. Och i boken Jews, Gods and History (Judar, gudar och historia) framhålls det att ”de grekiska gudarna själva gav mönstret för den otyglade lusta och perversitet som slutligen försvagade detta folks moraliska tåga”. De som tillber sådana gudar tillägnar sig deras förnedrade karaktärsdrag. — Rom. 1:18, 25—32.
23. a) Ställ Jehova och hans tillbedjare i kontrast till uppdiktade gudar och deras tillbedjare. b) Belys sanningens verkan på Jehovas tillbedjare.
23 Tillbedjan av Jehova företer en skarp kontrast. Han framställs inte som svag på något sätt och inte heller som omoralisk. Han är fullkomlig och evig och utövar egenskaperna på principer grundad kärlek, vishet, makt och rättvisa i alla sina handlingar. Följaktligen blir hans trogna tillbedjare upphöjda — aldrig förnedrade. Sanna tillbedjare dukade inte under ens när de var omgivna av det förnedrande inflytande som utövades av andra gudar, vilka tillbads av alla deras samtida. Israel var till exempel under en stor del av sin historia, då det växte till ställningen som nation, omgivet av förnedrad hednisk mytologi. Likväl påverkade detta aldrig de höga normerna för deras heliga skrifter och för tillbedjan av Jehova Gud. En auktoritet säger: ”Det är omöjligt att förklara det faktum att Israels historia, som mer eller mindre har samma ursprung som ... moabiternas historia, skulle få så fullständigt annorlunda resultat!” Men var det samma ”ursprung”? Nej! Tillbedjan i Israel hade ett helt annat ursprung. Den var inte uttänkt av människor. Den var en av Gud uppenbarad religion. Den var sanningen! — Neh. 9:13, NW.
24. Hur har kristenheten själv format sin gud?
24 Å andra sidan är det många i denna tid som förklarar sig vara tillbedjare av bibelns Gud, men de liknar de judar som levde längre fram i tiden och avföll, eftersom deras tillbedjan inte utövas ”i sanning”. (Jes. 48:1) Prästerna har skapat en egen gud, som är deras avbild. Deras hedniska treenighetslära framställer Gud som ett ”mysterium”. På grund av deras ”slugt uttänkta ... historier” framträder Gud i praktiken för tillbedjarna som svag och vankelmodig, som en som saknar verkliga normer och låter dem ägna sig åt omoraliskt uppförande av alla slag. (Jud. v. 4) De framställer honom som en krigsgud, som är färdig att lyda minsta vink från politiker och präster i lika mån. Under krig strider deras gud för vilken som helst politisk ledare som prästerna råkar tjäna. Är det att undra på att denne guds tillbedjare har kommit att likna honom? — 2 Tess. 2:10—12; 1 Joh. 4:5, 6.
25, 26. a) Vad är drivkraften för sanna tillbedjare? b) I vilken bemärkelse skapar Gud dem som bär hans namn?
25 Men sanna tillbedjare känner sanningen om sin Gud, Jehova, och lever efter hans oföränderliga normer. De känner honom därför att de har lärt känna sanningen om honom genom sitt studium av hans ord, bibeln. (Ps. 86:11) Detta upplyftande inflytande förmår dem att arbeta för att efterlikna sin fullkomlige Danare och inte någon svag och fördärvad människogjord gud. På sitt begränsade sätt lär de sig att bringa sig i överensstämmelse med hans varma, kärleksfulla och kyska egenskaper, som står i samband med sanningen. — Matt. 5:44—48; Ef. 5:1.
26 På detta sätt kan det sägas att Gud har danat eller skapat dem som tillber honom. De formas efter Jehovas föredöme och ande. Därför säger Jehova i Jesaja 43:7, 10: ”Envar som är uppkallad efter mitt namn och som jag har skapat till min ära, envar som jag har danat och gjort, ... I ären mina vittnen.” (Jämför Jakob 1:18.) Att det finns sådana tillbedjare som är uppkallade efter hans namn är, liksom deras levnadssätt, ett vittnesbörd om sanningen om den sanne Guden. Följaktligen kan det med rätta sägas att tillbedjan av Jehova är sanningen!