Hoppets kraft

”Vi blevo frälsta i detta hopp; men ett hopp som synes är intet hopp, ty när en människa ser en sak, hoppas hon väl då på den?” — Rom. 8:24, NW.

 1. Vem har vi att tacka för hoppet, och hur är detta hopp en kraft?

HOPPET skulle aldrig kunna existera i universum utan Jehova, den stora källan till evigt liv, ”den Gud som giver hopp”. (Rom. 15:13, NW) Vid den mörkaste tidpunkten i människosläktets historia, när Adam och Eva gjorde uppror mot sin Skapare, vilket medförde synd och död för deras avkomlingar, såg Jehova, att det behövdes ett hopp, och i sin kärleksfulla godhet beredde han ett hopp åt människorna. Detta sublima hopp, som först uppenbarades för nära 6.000 år sedan, är i dag fyllt av dynamisk och skyddande kraft för dem som älskar rättfärdigheten och söker den. Dess kraft, som försätts i aktivitet genom att man lär sig förstå Guds skrivna ord, driver en kristen till gudaktig verksamhet, uppehåller honom, när han utsätts för prövningar, och leder honom i trygghet framåt den smala stig som för till aldrig upphörande liv i Jehovas nya värld.

 2. Varför ter sig världens utsikter så hopplösa?

² Men varför ter sig då världens utsikter så förtvivlat hopplösa i denna tid, om Jehova har givit mänskligheten ett välgrundat hopp? Därför att en som är ond, nämligen Satan, djävulen, har gjort mänsklighetens stora massa blind för det sanna hoppet. Detta listiga väsen har uppfunnit många falska förhoppningar och prackat dem på hela jordens folk. Slugt har djävulen bedragit nationerna genom att förvandla sig till ”en ljusets ängel”, så att nu ”hela världen ligger i den ondes våld”. (2 Kor. 11:14; 1 Joh. 5:19; NW; 2 Kor. 4:4) Och vad har resultatet blivit? En värld full av människor som hyser gagnlösa, tynande och oklara förhoppningar. Fråga genomsnittsmänniskan, vad hon har för hopp. Svaret kommer nästan undantagslöst att tillkännage osäkerhet eller ett vagt och svävande hopp. Det finns människor som medger att deras hopp består i att förvärva pengar, men de äger inte det hopp som Jehova ger, ty sådana människor är brottslingar i den högste domarens ögon: ”Om jag har gjort guldet till min förtröstan eller kallat fint guld min tillit, om jag har fröjdats därför att min rikedom var stor eller därför att min hand hade fått mycket, så skulle detta också vara en missgärning, som skulle straffas av domarna, ty jag skulle hava varit falsk mot Gud där ovan.” — Job 31:24, 25, 28, RS.

 3. Förklara, varför det inte är tillrådligt för oss att fästa vårt hopp vid människors organisationer och varför nationerna saknar ”glädje och frid”.

³ De som fäster sitt hopp vid löften som ges av människor eller till och med av en organisation av nationer kan inte med tillförsikt säga: ”Vi blevo frälsta i detta hopp.” Nej, hur skulle de kunna ha ett frälsande hopp? Ty människors ståtliga löften om en morgondagens värld, full av trygghet, har visat sig sorgligt ohållbara. Och genom att lämna det hopp utan avseende, som Jehova har givit, har människorna satt sin tillit och förtröstan till en spindels hus (AV, marg.): om de stöder sig på det, brister det sönder. Hur skulle ens en organisation av de mest begåvade människor kunna vara löftesmän för ett frälsande hopp, när ”fåfänglighet allenast äro alla människor, huru säkra de än stå”? (Ps. 39:6; Job 8:14, 15) Det bästa hus eller den bästa organisation, som människan skulle kunna bygga, skulle således, om man betraktar detta byggnadsverk som grundval för ett frälsande hopp, vara blott och bart en spindels hus eller väv. ”Och du utplånar förvisso hans begär likt ett spindelnät. I sanning, alla människor äro blott en pust.” (Ps. 39:12, AT) Fastän prästerna har upphöjt president Eisenhower såsom ”upphovsmannen till ett nytt hopp”, som han kallades vid sin invigning, och fastän prästerna tillika med politikerna har upphöjt Förenta nationerna såsom människans enda hopp, kvarstår dock det dystra faktum, att nationerna inte är uppfyllda av ”all glädje och frid”. Och varför? Därför att de inte känner den ”Gud som giver hopp”. Hör Kristi Jesu ord: ”Rättfärdige Fader, världen har förvisso icke lärt känna dig.” (Joh. 17:25, NW) Då världen inte har lärt känna Jehova, den enda källan till verkligt hopp, så bleknar och vissnar dess förhoppningar, som är grundade på rikedom och människors löften.

 4, 5. a) När människor fördömer Gud för världens förgängliga tillstånd, vad är det då som är fel? b) På vilket sätt lade Jehova skapelsen under intigheten ”på grundval av hopp”?

⁴ Jehovas löfte om en bestående, ny värld av rättfärdighet kommer aldrig att vissna och visa sig ohållbart. (5 Mos. 7:9; Jes. 66:22) Detta är ett upplyftande, befriande hopp, trots att det intill denna stund förhåller sig så, att ”i Adam alla dö”. (1 Kor. 15:22, NW) Varför är det ett befriande hopp? Därför att en ny värld betyder ”att skapelsen själv också skall försättas i frihet från slaveri under förgängligheten”. (Rom. 8:21, NW) Människor uttalar ofta en generell dom över Gud för att den nuvarande världen är i slaveri under förgängligheten. Felet är att de inte undersöker Skriften för att få det rätta perspektivet. Det var endast på grund av Jehovas oförtjänta godhet som Adam och Eva, innan deras dödsdom verkställdes, fick lov att föda barn. I annat fall skulle vi inte ha funnits här i dag! Men till följd av Adams synd föddes människoskapelsen till ofullkomlighet och död. (Rom. 5:12) Naturligtvis har vi inte önskat att det skulle bli så, men människoskapelsen hade inget val i denna sak. Detta förklarar aposteln i Romarna 8:20 (NW): ”Skapelsen blev lagd under intigheten, icke av sin egen vilja, utan genom den som lade den därunder, på grundval av hopp.” Detta betyder inte att Gud, den Allsmäktige, lade människoskapelsen under intigheten i hopp om att han skulle kunna göra någonting för människorna. Nej! Gud hoppas aldrig! Han vet! ”För Gud är hans verk kunnigt från världens begynnelse.” (Apg. 15:18,1878) Jehovas fullkomliga vetskap eller kännedom om sina verk ger inte rum för något hopp.

⁵ Men hur lade då Jehova människosläktet under intigheten ”på grundval av hopp”? Genom att säga det som han sade i Edens lustgård, strax innan han dömde Adam och Eva till döden. Såsom domare talade Jehova Gud till den otrogne, vittskuggande keruben, den andevarelse som blev känd såsom Satan, djävulen, och sade: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Han skall krossa ditt huvud, och du skall krossa hans häl.” (1 Mos. 3:15, NW) Här uttrycktes i koncentrerad form det förnämsta hoppet för hela människosläktet! Ett löfte från Gud den Högste att den grymma varelse som införde ondskan, ”den som har medel till att förorsaka död, det är djävulen”, skulle krossas och utplånas ur tillvaron av en befriare. (Hebr. 2:14, NW) Här var löftet om en ny värld, vari människoskapelsen skulle bli befriad från den tomma träldomen under förgängelsen till storslagen frihet och härligt liv! — Jes. 65:17.

 6. Av vilka orsaker sände Jehova sin älskade Son till jorden?

⁶ När Guds älskade Son kom till jorden, han som var utvald av Jehova till att bli den store befriaren, blev det klart, att hoppet om en ny värld betydde, inte endast att ormen skulle krossas, utan också att lydiga människor kunde bli ”frälsta i detta hopp” till evigt liv. Jesus sade: ”Jag har kommit för att de må hava liv och må hava det i överflöd.” (Joh. 10:10, NW) Det var för den fullkomliga nya världen som Gud gav sin enfödde Son och tillät att han dog på tortyrpålen. (Joh. 3:16) När den uppståndne Kristus Jesus frambar förtjänsten av sitt lösenoffer åt sin Fader i himmelen, varvid den godtogs och mottogs av Jehova, lades grunden till den nya världen. De som i vår tid av hela sitt hjärta förtröstar på det frälsande hoppet om Jehovas nya himlar och nya jord utgör den nya världens samhälle. Deras hopp är grundat på löftet från Gud, vilken icke kan ljuga, och det är en källa till uppehållande, eggande kraft i deras liv. Låt oss nu se, varför hoppet är en kraft.

Analys av hoppets kraft

 7. Definiera begreppet hopp. Hur är det kraftigare än någons blotta åstundan?

⁷ Begreppet hopp definieras av Websters oavkortade New International Dictionary såsom ”åstundan, åtföljd av förväntan om att vinna det som åstundas”. Hoppet består således av två element: 1) en åstundan och 2) en känsla av att denna åstundan kommer att förverkligas eller uppfyllas. Således kan man hysa en innerlig åstundan men sakna hopp. Ty åstundan, följd av en i bakgrunden lurande insikt om att det finns ringa eller ingen möjlighet till att någonsin få denna åstundan förverkligad, är inte hopp. Naturligtvis kan en åstundan verka lockande, men hoppet gör mycket mera: hoppet eggar, hoppet driver en framåt, hoppet sporrar till ansträngning.

 8. Varför måste det finnas orsak till hoppet?

⁸ För att vi skall kunna tro på saker som vi hoppas på, måste det finnas fasta och orubbliga orsaker, ett underlag eller en grundval för tillit och förtröstan. Varför det? Därför att vi hoppas på det som vi inte ser. ”Ett hopp som synes är intet hopp, ty när en människa ser en sak, hoppas hon väl då på den?” (Rom. 8:24, NW) Ordet ”se” förmedlar här den tanken, att man får sitt hopp uppfyllt, ty då kommer ens ögon att se förverkligandet. I Job 7:7 (AV) läser vi: ”Mitt öga skall icke mer få se något gott”, och en randanmärkning säger här: ” ’Se’ i bemärkelsen glädja sig åt.”

 9, 10. a) Leder hoppets kraft alltid till framgång? Förklara. b) Varför måste den vittskuggande kerubens hopp nödvändigt leda till missräkning?

⁹ Då hoppet gäller det som vi inte ser, kan det leda till framgång eller till motgång, beroende på vilken grund vi har för vårt hopp. För att visa att hoppets drivande kraft inte alltid leder till framgång kan vi dra fram exemplet med den vittskuggande keruben, som förvandlade sig till Satan, djävulen. Denna mäktiga andevarelse överlämnade sig åt en ärelystnad, som behärskade hans liv. Denna ärelystnad blev hans hopp, därför att han trodde att det fanns en möjlighet att lyckas. Det var verkligen hoppets kraft som drev den vittskuggande keruben till att sätta sitt ärelystna handlingsprogram i verket. Han gjorde uppror mot Jehovas universella suveränitet, blev förrädare och förmådde sedan på ett försåtligt sätt Eva till att också bli avfälling.

¹⁰ Men denne Satan, med sitt skarpa intellekt, han som begick uppror och genomdrev ett avfall från Jehovas heliga organisation, kommer aldrig att få se sitt mest omhuldade hopp bli verklighet, hoppet att kunna göra sig lik den Högste. Ty det var något som var fel med detta hopp. Först och främst bestod det i en brottslig åstundan, ett laglöst begär; för det andra var känslan att denna åstundan skulle gå i uppfyllelse inspirerad av ett förblindande högmod, som kom keruben att förspilla sin vishet. (Hes. 28:17; 1 Tim. 3:6) Ett sådant av högmod inspirerat hopp kan leda endast till undergång. (Ords. 16:18) Redan har Satan blivit störtad från de himmelska höjderna ned till jorden, tillika med sina hejdukar, demonerna. Nu kommer snart denne osynlige härskare över denna världen att lida ett förintande nederlag i striden vid Harmageddon, när Konungen, Kristus Jesus, slungar honom ned i den döds liknande overksamhetens avgrund. (Joh. 12:31; 14:30; Upp. 12:7—9, 12; 20:1—3) Fallet med den vittskuggande keruben illustrerar, hur ett hopp som inte har någon verklig grund aldrig kan leda till framgång och hur stark en åstundan efter något verkligen är, när denna åstundan är förbunden med känslan av att man skall uppnå det som man åstundar.

Varför Evas hopp var bristfälligt

11. Drev hoppets kraft Eva till att äta av det förbjudna trädet? Hur vet vi det?

¹¹ Genom ormen bjöd Satan Eva att äta av det förbjudna trädet och kom därvid en häftig åstundan att ansätta henne: ”Ni skola förvisso icke dö. Ty Gud vet, att på själva den dag då ni äta av det måste edra ögon nödvändigtvis öppnas och måste ni nödvändigtvis bliva lika Gud, i det ni veta vad som är gott och vad som är ont.” (1 Mos. 3:4, 5, NW) Trodde Eva verkligen på detta löfte om gudalik vishet i en sådan grad att hon hyste hopp? Ja, Eva förfogade över de element som ingår i ett hopp: hon hade åstundan eller begär efter ökad vishet, och hon förväntade uppriktigt att hon skulle få detta. Så hade hennes begärelse blivit fruktsam, den hade lett till hopp, och dettas kraft drev Eva vidare, inte till framgång, utan till undergång. (Jak. 1:14, 15) Att Eva genom sin förväntan om att erhålla vishet hade gjort sin begärelse fruktsam, så att den frambragte synd, det visar Skriften tydligt: ”Adam [blev] icke bedragen, men kvinnan blev i grund bedragen och kom att vara i överträdelse.” (1 Tim. 2:14, NW) Eva själv erkände att hon obetingat hade trott ormen: ”Ormen bedrog mig, och så åt jag.” — 1 Mos. 3:13, NW.

12. Varför var Evas hopp bristfälligt?

¹² Varför ledde Evas hopp till hennes död? Därför att hennes hopp inte hade någon hållbar grund: om hon syndade, kunde hon hoppas på att vinna det åstundade. Synden var hoppets grundval. Eva hade ingen orsak till att tro, att synden kunde medföra det som ormen utlovade. Det fanns inget bevis av något slag för att ormen var tillförlitlig och trovärdig. Hur skulle det kunna göra det? Ormens uttalande var en direkt motsägelse av det som Evas Skapare hade sagt, när han förklarade: ”På den dag du äter därav skall du förvisso dö.” (1 Mos. 2:17, NW) Ormen hade inte bevisat att Jehovas tillkännagivande var osant, och inte heller hade han företett några verkliga bevis för att hans egen utsaga var sann. Därför hade Eva ingen hållbar grund för sin tro. Hennes grundval var lättrogenhet. Och ett hopp som är grundat på lättrogenhet har endast en annans obevisade ord eller åsikt att hålla sig till angående vad framtiden kommer att medföra. Vari bestod alltså den påfallande bristen? Jo, däri att Evas hopp inte var grundat på det som Skriften kallar ”tro”.

13. I vilket förhållande står tron till hoppet?

¹³ ”Vad är tro? Det är det som giver fasthet åt våra förhoppningar, som övertygar oss om ting som vi icke kunna se.” (Hebr. 11:1, Knox) Det ord som här återgivits med ”fasthet” betecknar den underliggande grundvalen, det som blir en grundval, varpå något annat kan stå. Så definierar Weymouths översättning (tredje upplagan) begreppet tro såsom ”en välgrundad förvissning om det som vi hoppas på”. Men vad är då ”förvissning”? Är det övertygelse, ett fast försanthållande? Till och med mera! Under rubriken ”tro” säger oss Funk och Wagnalls New Standard Dictionary: ”Övertygelse är en tro som byggts upp genom argumentering eller bevis; förvissning är en tro som inte påverkas av argument.” Förvisso kan vi då förstå den rika innebörden i den formulering som vi finner i Nya Världens översättning: ”Tron är den säkra [eller vissa] förväntan om ting som man hoppas på.” Eva hade aldrig någon ”välgrundad förvissning” eller ”säker förväntan” om det som hon hoppades på. Således slutade hennes på synd grundade hopp i döden. Men fastän Evas hopp var bristfälligt, hade det ändå en eggande kraft. Hur mycket större kraft måste då inte det hopp äga, som är grundat på tro!

Hoppet kommer till hjälp

14, 15. a) På vad är det som omtalas i Hebréerna 11 ett exempel? b) Vilket hopp hade de som var vittnen för Jehova i tiden före Kristus?

¹⁴ Ett hopp som är grundat på tro har det obestridliga löftet från den evige Guden, att de ting som individen i fråga hoppas på med absolut säkerhet skall förverkligas, om han förblir trogen intill slutet. Ett sådant välgrundat hopp var vad Jehovas vittnen i forna tider hade. I Hebréerna 11 skriver aposteln om deras hopp. Men är det inte ett kapitel som särskilt åskådliggör tron? Jo, men det som omtalas där är också exempel på hopp, ett hopp som är grundat på tro! Dessa förkristna vittnen för Jehova såg med förväntan fram mot den nya världen. Om Abraham säger bibeln: ”Han väntade på den stad som har verkliga grundvalar och vars byggmästare och skapare är Gud.” (Hebr. 11:10, NW) Detta betyder inte att Abraham och Isak och Jakob såg fram mot förverkligandet av ett himmelskt hopp, utan i stället att de hoppades på en uppståndelse till liv på jorden under de nya himlarnas styrelse. Så här skriver Paulus om deras hopp:

¹⁵ ”I tron dogo alla dessa, fastän de icke fingo uppfyllelsen av löftena, men de sågo dem långt borta och hälsade dem och tillkännagåvo offentligen, att de voro främlingar och tillfälligt bosatta i landet. ... Nu sträcka de sig efter en bättre plats, det vill säga en som tillhör himmelen.” (Hebr. 11:13, 16, NW) Mose var en av dem som visste, att det han hoppades på inte var att komma till himmelen, utan att leva på jorden under Konungens, Kristi, himmelska styrelse. Då Mose ägde detta hopp, övade han sitt sinne i att rikta sig framåt. Hoppet kunde nu hålla honom uppe under svårigheter och trångmål. Mose valde i sanning ”att bliva illa behandlad tillsammans med Guds folk hellre än att till en tid äga syndens njutning — detta därför att han aktade Kristi smälek för en större rikedom än Egyptens skatter, ty han blickade oavvänt hän emot att belöningen skulle givas”. (Hebr. 11:25, 26, NW) Mose hade alla skäl till att blicka ”oavvänt hän” mot en jord, uppfylld av Jehovas härlighet. Ty det var den allsmäktige Guden själv som, i det han svor vid sin egen tillvaro, uttalade detta löfte till Mose: ”Så sant jag lever: hela jorden skall bliva uppfylld av Jehovas härlighet.” (4 Mos. 14:21, NW) Mose glömde aldrig detta löfte. Det var med Mose som med Sara, att han ”betraktade honom som trofast, vilken hade givit löftet”. — Hebr. 11:11, NW; Hab. 2:14.

16. Visa hur hoppet var en kraft i deras liv.

¹⁶ Därför att de som omtalas såsom ”en så stor sky av vittnen” hade ett säkert hopp, gav de offentligen till känna, att de inte var någon del av världen. Detta ådrog dem förföljelse, ibland tortyr. Gav deras ostrafflighet vika under tortyr? Nej! Hoppet kom till deras räddning, det bistod dem: ”Andra människor blevo torterade, emedan de icke ville taga emot befrielse på grund av någon lösen, på det att de måtte uppnå en bättre uppståndelse.” (Hebr. 12:1; 11:35; NW) Vilken uppehållande kraft skänker inte ett välgrundat hopp!

Uppståndelsehoppets kraft

17. Varför fick de ”icke uppfyllelsen av löftet”?

¹⁷ Det är tydligt, att uppståndelsen utgjorde en integrerande del av dessa forntida vittnens hopp. De vände ryggen åt den gamla världen och blickade fram emot en uppståndelse till liv på jorden under den himmelska regeringen, ett liv då de aldrig skulle behöva dö igen. Fastän de var trogna intill slutet, ”fingo de likväl icke uppfyllelsen av löftet”. Varför? Därför att ”Gud förutsåg någonting bättre för oss, på det att de icke måtte göras fullkomliga förutan oss”. (Hebr. 11:40, NW) De kunde inte ”göras fullkomliga”, säger aposteln, förutan den kristna församlingen, Kristi brud, som omfattar endast 144.000 trogna övervinnare. (Upp. 7:4; 14:1, 3) Då de som utgjorde denna ”sky av vittnen” inte hörde med till den kristna församlingen, vilken började med Kristus Jesus, kunde de inte hoppas på den ”första uppståndelsen”, dvs. uppståndelsen till liv och härlighet i himmelen. Forntidens trogna människor kommer emellertid att få del i de ”rättfärdigas” uppståndelse, genom att de blir uppväckta från de döda i en tidig uppståndelse på jorden, och de kommer att slutligen vinna absolut fullkomlighet genom Guds rike, vars regent Kristus Jesus är. — Apg. 24:15; Matt. 22:32, 33.

18. a) Vad är det ”levande hoppet”, och vilka äger det i vår tid? b) Vilka andra äger ett frälsande hopp, och vem har de att tacka för det?

¹⁸ Hoppet om evigt liv i himmelen för den trogna kristna församlingen av dem som följer i Jesu fotspår kallas av aposteln Petrus för ”ett levande hopp”. ”Välsignad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, ty enligt sin stora barmhärtighet gav han oss en ny födelse till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett oförgängligt och obesudlat och oförvissneligt arv.” (1 Petr. 1:3, 4, NW) Det finns nu endast en liten kvarleva på jorden av dessa kristna, vilkas levande hopp är att få regera i himmelen med Kristus såsom konungar och präster i tusen år. (Upp. 20:5, 6) När de dör, kommer de att genast bli uppväckta till liv i anden, i det att de blir ”förvandlade, i ett nu, i ett ögonblick”. (1 Kor. 15:51, 52, NW) Men också en ”stor skara” människor av en god vilja har hoppet om frälsning som en kraft i sitt liv: ”En stor skara, som ingen människa var i stånd till att räkna, ur alla nationer och stammar och folk och tungomål, stående inför tronen och inför Lammet, klädda i vita, fotsida kläder, och de hade palmkvistar i händerna. Och de hålla i med att ropa med hög röst och säga: ’Frälsning hava vi vår Gud att tacka för, honom som sitter på tronen, och Lammet.’ ” (Upp. 7:9,10, NW) Dessa är Herrens ”andra får”, och för sitt hopp om evigt liv på en paradisisk jord har de Jehova att tacka och även Lammet, Kristus Jesus, emedan ”han [blev] ansvarig för evig frälsning åt alla dem som lyda honom”. — Hebr. 5:9, NW.

19—21. a) Varför är uppståndelsehoppets kraft ett så livsviktigt behov i våra dagar? b) Hur betraktar världen den ostrafflighet som den nya världens samhälle lägger i dagen?

¹⁹ Hur visar det sig, att uppståndelsehoppet är en så stark kraft i den smorda kvarlevans liv och likaså för dess följeslagare av en god vilja? Jo, däri att intet mått av förföljelse från djävulens organisation kan bryta deras ostrafflighet, inte ens tortyr eller död; hoppet om uppståndelse uppehåller dem. Och alldeles såsom de forntida vittnena från Abel till Johannes döparen hade bevarat sin ostrafflighet genom ”begabberi och gisselslag, och förvisso mer än så, genom bojor och fängelse”, så kommer också de som utgör den nya världens samhälle att göra det, om en sådan prövning kommer över dem. (Hebr. 11:36, NW) Ja, det kommer de i sanning att göra. Förutsade inte Mästaren just med avseende på den här tiden, att ”människor [skola] överlämna eder åt bedrövelse och skola döda eder, och ni skola bliva hatade av alla nationer för mitt namns skull”. — Matt. 24:9, NW.

²⁰ Under det andra världskriget ville tusental av Jehovas vittnen, som hölls fångna i Hitlers koncentrationsläger, inte taga emot någon befrielse genom att avsvärja sig sin tro. Om de hade gjort det, hade det inneburit förlusten av deras hopp. Inte heller kommer de som har hoppet om den nya världen att ”taga emot befrielse på grund av någon lösen”, även om de blir fängslade eller torterade av kommunistiska eller ”demokratiska” diktatorer. Och med det angrepp ännu förestående, som Gog i Magog kommer att företa från yttersta norden, kommer Jehovas vittnen att behöva den uppehållande kraft som uppståndelsehoppet skänker. ”Den som fin ner sin själ skall mista den, och den som mister sin själ för min skull skall finna den.” (Matt. 10: 39, NW) Världen förstår inte och erfar inte hoppets kraft och häpnar därför ofta över den oböjliga ostrafflighet som den nya världens samhälle lägger i dagen. Så här skrev en man om Jehovas vittnen och gav uttryck åt sin häpnad:

²¹ ”När jag först började studera Jehovas vittnen, hade jag den turen att få ypperlig hjälp av en advokat hos American Civil Liberties Union [en amerikansk förening till skydd för medborgerliga rättigheter — övers. anm.]. När han satte mig in i vad undersökningen avsåg, sade han i huvudsak så här: ’Förmodligen har ni aldrig sett någon som faktiskt är villig att dö för sin religiösa övertygelse. Med vårt tillkonstlade handlingssätt och vår mentalitet, som aldrig tycks räkna med någonting såsom absolut säkert och visst, har vi nutidsmänniskor den uppfattningen, att det inte finns någonting som en människa bör ge sitt liv för. Men när ni möter vittnena, möter ni, troligen för första gången, folk som är villiga att låta sig förföljas, ja, till och med dödas, för sin religiösa tros skull.’ Vid det tillfället kände jag mig inte helt övertygad. Men nu gör jag det.” Och varför är världen så förvånad över Jehovas vittnens ostrafflighet? Varför har världsmänniskorna oklara förhoppningar, en ”mentalitet, som aldrig tycks räkna med någonting såsom absolut säkert och visst”? Därför att världen inte har lärt känna Jehova, ”den Gud som giver hopp”.

22. a) Beskriv den förväntan som kvarlevan har och den som de ”andra fåren” hyser. b) Om någon skulle dö före Harmageddon, hur är då hoppet en kraft för de efterlevande?

²² Visserligen förväntar den smorda kvarlevan att få tjäna på jorden under någon tid efter striden vid Harmageddon, som det må behaga Jehova, och de andra fåren förväntar att få tjäna Jehova utan något avbrott i sitt liv fram till denna tingens ordnings slut i Harmageddonstriden och vidare in i den nya världens ändlösa tid, men individen kan dock drabbas av döden före Harmageddon, antingen på grund av naturliga orsaker eller därför att han bevarar sin ostrafflighet. För medlemmar av den trogna kvarlevan betyder döden att de omedelbart uppnår förverkligandet av sitt himmelska hopp. För de andra fåren innebär döden en kort sömn, innan de kommer fram ”till en livets uppståndelse”. (Joh. 5:29, NW) I båda fallen verkar uppståndelsehoppets kraft så, att den förjagar sorgen, den hysteriska smärta som är så vanlig i världen: ”Vidare, bröder, vilja vi icke att ni skola vara okunniga i fråga om dem som sova i döden, för att ni icke skola sörja, som ju de övriga göra, vilka icke hava något hopp.” (1 Tess. 4:13, NW) Den ”stora skaran” av den andliga kvarlevans följeslagare av en god vilja sätter alltså ett orubbligt hopp till löftet om att de skall nå fram till att som fullkomliga människor vara Guds fullkomliga avbilder och honom lika, vare sig hoppet förverkligas på så sätt, att de får leva oavbrutet genom Harmageddonstriden, eller genom att de får uppstå från döden efter Harmageddon.

23. Är hoppet oumbärligt? Förklara.

²³ När hoppet rätt grundas på tro, genom att man förvärvar en exakt kunskap om Guds ord och genom att man lär känna honom och hans gärningar, både dem i flydda tider och de nuvarande, är det i sanning en kraft! Det gör vår kärlek till Livgivaren, Jehova, större och rikare. Det skänker tröst i tider av betryck. Det förlänar sinnesfrid i denna tid, då ”människor bliva vanmäktiga av fruktan och väntan på det som skall komma över den bebodda jorden”. (Luk. 21:26, NW) Det driver oss till att bevara vår ostrafflighet. Det är verksamt för vår slutliga frälsning. ”Ty vi blevo frälsta i detta hopp.” Hoppet är ett grundvillkor. Vi kan inte reda oss utan det. Om vi kunde det, skulle Paulus ha begränsat det som för den kristne är oumbärligt till två huvudsaker: tro och kärlek. Men nej! Han fann hoppet också oumbärligt: ”Nu förbliva emellertid tro, hopp, kärlek, dessa tre.” (1 Kor. 13:13, NW) Aposteln tänjde inte ut begreppet tro så långt, att det också skulle omfatta hoppets innebörd. Han visste, att provet i fråga om uthärdande ännu hörde framtiden till. Och han visste, att hoppet var en väldig kraft, som kunde sätta oss i stånd till att uthärda genom att ”hålla våra blickar fästa, icke vid de ting som synas, utan vid de ting som icke synas”. — 2 Kor. 4:18, NW.