kyrkans auktoritet. Under 1870-talet började nutida kristna vittnen för Jehova att predika kraftfullt som en organiserad skara. Trots motstånd från kristenhetens ”ogräslika” prästerskap blev denna ”vete”-klass avskild, och hittills har de genom sitt predikande vittnat i 207 länder. I synnerhet under de två världskrigen blev dessa kristna bittert förföljda. Många av dem dog i nazistiska koncentrationsläger hellre än att frånsäga sig sin tro på Jehova Gud, och Jehovas vittnen fortsätter att stå inför prövningar i kommunistiska länder och andra länder. Men genom allt detta bevarar de ostraffligheten, och de fortsätter helhjärtat att kungöra de goda nyheterna om Riket över hela jorden. Till dessa smorda, som uppgår till några få tusen, har sedan år 1935 slutit sig mer än två millioner andra i arbetet att vittna om Guds rike, och alla dessa är sannerligen en ”stor skara”, som blickar upp till Jehova som sin universelle suverän och till hans Son som sin messianske konung! — Upp. 2:10; 3:10; 20:4; 7:9, 10.

Jehova hävdad och rättfärdigad

Allt medan millennierna gått till historien, har Jehovas sida i den stridsfråga som väcktes i Eden blivit övertygande bevisad. Under alla tidsåldrar har Jehova haft sina trogna vittnen på jorden, och i denna tid finns de här på jorden i snabbt växande antal! Vid slutet av det sjätte millenniet är de tacksamma mot Gud för alla hans underbara föranstaltningar, vilka inbegriper livets gåva och den underbara utsikten till evigt liv i hans nya ordning. Allt detta har gjorts möjligt genom det offer som bestod i hans Son, som bevarade ostraffligheten, den messianske konungen, Jesus Kristus. De anser att Jehovas suveränitet är den rätta suveräniteten. Deras enda önskan är att följa hans rättfärdiga vägar. De är beslutna att aldrig låta Satan leda dem bort från ostrafflighetens väg. De gläder sig över att ha del i att bevisa att Satan är en lögnare, och de strävar framåt med orubblig tro när det gäller att kungöra ”Guds väldiga gärningar” i vår tid. De finner glädje i kunskapen att Jehova själv står i begrepp att ingripa för att upprätthålla rättfärdigheten och upphöja sin egen suveränitet genom att röja undan Satan, hans anhängare och alla hans onda gärningar under ”HERRENS [Jehovas] vredes dag”, som nu är nära förestående. — Apg. 2:11; Sef. 2:2, 3.

6.000 år av det storslagna förverkligandet av Jehovas uppsåt beträffande mänskligheten

NÄR Adam öppet avvisade Jehovas rättmätiga suveränitet, handlade Jehova med mänskligheten på ett barmhärtigt, kärleksfullt sätt. Det var inte så att han omedelbart dödade Adam och började alltsammans från början igen genom att skapa en ersättare för honom här på jorden. Gud valde att låta Adam fortsätta att leva och börja frambringa den mänskliga familjen. Denna familj, som härstammade från Adam, blev ”lagd under intigheten” av Gud på så sätt att den genom arv från Adam kom in under dödens fördömelse. Av sig själva kunde människorna inte finna någon väg till frigörelse från detta olyckliga tillstånd. Men när mänskligheten lades under intigheten, skedde detta ”på grundval av hopp”, på så sätt att Gud på grund av sin ojämförliga, oförtjänta omtanke formulerade sitt uppsåt att bereda en väg ut för de trogna bland Adams avkomlingar. På detta sätt kan de ”försättas i frihet från slaveri under förgängligheten” och bli befriade och förda in i en ”härlig frihet” som Guds återställda barn. Detta storslagna hopp kom till uttryck i en profetia, som Jehova själv uttalade i Eden. Granska nu skildringen, millennium för millennium, och tänk efter om det har förekommit någon senfärdighet från Guds sida, när det gäller att fullborda detta uppsåt att ge befrielse åt mänskligheten. — Rom. 8:20, 21, NW; 1 Mos. 3:15; 2 Petr. 3:9.

FRÅN 4026 TILL 3026 F.V.T.

Under de millennier som föregick människans skapelse hade Gud visat djup kärlek och stort intresse genom att bereda ett paradisiskt hem åt den mänskliga familjen. Men när människan gjorde uppror i Eden, höll Jehova som den suveräne härskaren rannsakning och dömde Adam och Eva till döden och drev ut dem ur den ljuvliga trädgården. Jehova handlade i överensstämmelse med sin egenskap rättvisa. Men han verkställde inte domen på ett sådant sätt att människosläktet utplånades. Han lät de första människorna föda barn, trots att de nu var syndare.