Hur man nalkas Gud i bön
JEHOVA GUD säger: ”Den som har planterat örat, skulle han icke höra?” (Ps. 94:9) Var och en, stor eller liten, som uppriktigt ber till honom av hjärtat, kan vara fullt viss om att hans vädjan skall bli föremål för Guds intresse och uppmärksamhet. Bibeln säger oss: ”Det är nämligen ingen åtskillnad mellan jude och grek, ty över alla är samme Herre, som är rik för alla som anropar honom.” — Rom. 10:12.
Men vi måste nalkas Gud med den rätta inställningen, med djup respekt, och med insikt om vårt förhållande till honom. Han är universums Konung, vår allsmäktige Skapare.
Precis som man inte skulle rusa inför en jordisk kung oanmäld utan att ta hänsyn till skick och bruk så bör också den som uppriktigt söker Guds uppmärksamhet i bön nalkas honom i en rätt anda och på ett tillbörligt sätt. Men detta gör inte att Gud är mycket avlägsen och kylig mot oss människor. Aposteln Paulus sade nämligen till en grupp män och kvinnor i Aten att Gud har gjort det möjligt för människor att söka honom och att han ”i själva verket inte är långt borta från någon enda av oss. Ty genom honom har vi liv och rör oss och är till. ... ’Vi är ju också hans ättlingar.’” — Apg. 17:26—28.
Gud har i sin omtänksamhet underrättat oss om på vilket sätt vi kan vara säkra på att Gud skall höra oss. Han har klart och tydligt förklarat att vi måste nalkas honom ”i vår Herre Jesu Kristi namn”. (Ef. 5:20) Jesus framhöll upprepade gånger för apostlarna att de efter hans uppståndelse skulle frambära sina böner i hans namn, och allt som de bad om i överensstämmelse med Guds anordning skulle bli dem givet. (Joh. 14:13, 14; 15:16) Han visade att för dem som är överlämnade tjänare åt Gud skulle det inte vara fråga om att be i Kristi namn därför att Gud inte var lika villig att ge bönesvar som Jesus skulle vara. Nej, Jesus sade: ”På den dagen skall ni be i mitt namn, och jag säger er inte att jag skall framställa en begäran till Fadern beträffande er. Fadern själv är nämligen fäst vid er, eftersom ni har varit fästa vid mig och har trott att jag har gått ut såsom Faderns representant.” (Joh. 16:26, 27) Jehova är minst lika redo att ge oss välsignelser som vi är att ta emot dem.
Varför krävs det då att man nalkas Gud genom Jesus Kristus? Därför att vi själva inte har någon rättighet att nalkas Gud, eftersom vi i egenskap av syndare inte tillhör hans rena familj. (Rom. 3:21—23) Jesu offer åstadkom en försoning, som kunde överskyla mänsklighetens synder, och en grundval, på vilken han kunde bli Guds överstepräst till människornas gagn. Den inspirerade skribenten sade om denna betydelsefulla ställning som Jesus Kristus innehar: ”Vi har inte en överstepräst som inte kan hysa medkänsla med våra svagheter, utan en som har blivit prövad i alla avseenden liksom vi, men utan synd. Låt oss därför med ett fritt och öppet tal gå fram till den oförtjänta omtankens tron [Guds tron], för att kunna få barmhärtighet och finna oförtjänt omtanke till hjälp i rätt tid.” — Hebr. 4:15, 16.
Åtminstone i slutet av våra böner bör vi erkänna att Jesus är vägen till att nalkas Gud. Aposteln Paulus skrev: ”Oavsett hur många Guds löften är, har de blivit ’ja’ [dvs. säkra, bekräftade] medelst honom. Därför sägs också genom honom ’amen’ till Gud, honom till ära genom oss.” (2 Kor. 1:20) ”Amen” efter att man avslutat en bön i Kristi namn betyder ”må så ske”, ett ord av bekräftelse, nämligen på att alla Guds löften håller på att uppfyllas och kommer att uppfyllas genom Kristus. När de kristna säger ”amen”, förhärligar de därigenom Gud. Om någon frambär bön, kan andra som hör och instämmer i bönen också säga ”amen” tyst i sitt hjärta eller hörbart, om de känner sig föranledda att göra det.
Aposteln Paulus uppmuntrar de kristna att fortsätta att kämpa trons kamp, medan de ”med varje form av bön och ödmjuk anhållan fortsätter att bedja i anden vid varje tillfälle”. (Ef. 6:18) Varje bön, vare sig den frambärs hörbart eller tyst, har ett syfte eller uppsåt. Det finns olika former av bön, till exempel ”förböner”, i vilka de kristna ber till förmån för andra, ”tacksägelser”, böner om välsignelse, ”ödmjuka vädjanden” beträffande vissa behov eller problem. (1 Tim. 2:1; Fil. 4:6) Det finns också många tillfällen då man kan bedja. Vissa omständigheter kan uppstå då vi behöver åkalla Gud, eller också kan det röra sig om regelbundna tidpunkter eller tillfällen, till exempel vid de kristna mötena. (Jak. 5:13—16; Apg. 6:5, 6) Bönerna bör anpassas efter tillfället.
Det är därför bra att vara så detaljerad som möjligt när man ber. Det bör finnas ett syfte eller uppsåt med bönen vid varje tillfälle; bönen bör inte vara oredig och osammanhängande. När man frambär tacksägelse i samband med en måltid, skulle det till exempel vanligen inte vara lämpligt att frambära en lång bön, som handlar om angelägenheter långt borta eller som inte har något samband med tillfället. En kort bön skulle här fylla sitt ändamål. Men när vi börjar eller slutar dagen med bön, kanske vi vill nämna saker och ting som dagligen inträffar i vårt liv och även bedja för hela gemenskapen av bröder världen utöver. En sådan bön kan alltså innefatta mer. Det händer naturligtvis ibland att ”vad vi skall bedja om såsom vi bör känner vi inte, men anden själv lägger sig ut för oss med outtalade suckanden”. (Rom. 8:26) Gud godtar vår uppriktiga bön under sådana omständigheter och besvarar den i enlighet med vad vi behöver, som om vi hade bett om just det bönesvaret.
När Jesus lärde sina lärjungar hur de skulle bedja, gav han dem några korta riktlinjer, där de olika angelägenheterna togs upp alltefter vikt och betydelse. (Matt. 6:9—13) Han avrådde dem också från att ha gagnlösa upprepningar i sina böner. I vanliga samtal med andra skulle vi anse det vara dåraktigt att säga samma sak om och om igen. Hur mycket dåraktigare är då inte detta när vi talar med Gud, som vet ”vilka ting ni behöver innan ni ens ber honom”. (Matt. 6:8) Och när vi talar med en vän använder vi ju inte hans namn i var och varannan mening, och därför bör vi heller inte upprepa Jehovas namn om och om igen i en bön.
Bibelns exempel på bön visar oss att det inte finns någon föreskriven kroppsställning eller något obligatoriskt sätt att hålla händerna. När Jesus befann sig i Getsemane örtagård, ”föll han ner på sitt ansikte” och bad. (Matt. 26:39) Vid vissa tillfällen ”lyfte Jesus upp ögonen mot himmelen”. (Joh. 11:41; Luk. 18:13) Han talade om att stå och bedja. (Mark. 11:25) När aposteln Paulus var tillsammans med de äldste från Efesus, ”böjde han knä” tillsammans med dem. — Apg. 20:36.
Vid ett möte, då någon leder en grupp i bön, bör alla naturligtvis inta en respektfull hållning, men det finns inte någon särskild kroppsställning som gör bönen mera helig. Vi bör också tänka på att icke troende, som är med vid ett offentligt möte, visserligen kan vara vänligt inställda, men de kanske ändå inte vill böja huvudet tillsammans med församlingen. Det räcker med att helt enkelt säga att ”vi skall nu nalkas Jehova i bön”, eller något liknande.
Bön som frambärs till Jehova Gud i Jesu Kristi namn har stor kraft. Böner av tacksägelse vid måltider behagar Gud och förmår honom att välsigna de ätande, så att de kan tillgodogöra sig födan på bästa sätt. Aposteln skrev: ”Guds hela skapelse är förträfflig, och inget är att förkasta om det tas emot med tacksägelse, ty det helgas genom Guds ord [som godkänner allt som Gud har skapat till föda] och bön över det.” (1 Tim. 4:4, 5) Den som inte tackar Gud för maten är otacksam och kan inte förvänta hel och full välsignelse från Gud. Vi vill inte vara som djur, som är omedvetna om det verkliga upphovet och källan till alla goda ting.
Jesu halvbror Jakob säger följande om hur effektiv bönen är: ”En rättfärdig mans ödmjuka bön har mycken kraft, när den är i verksamhet. Elia var en människa med känslor lika våra, och ändå bad han en bön om att det inte skulle regna; och det regnade inte över landet i tre år och sex månader. Och han bad igen, och himlen gav regn och landet frambringade sin frukt.” — Jak. 5:16—18.
Vi blir alltså rikligen belönade när vi ber till Gud. Tänk vilken ojämförlig välsignelse den romerske officeren Kornelius fick genom sina böner. (Apostlagärningarna, kap. 10) Vi bör därför bedja med full tro och tillförsikt. Jehova, som ger namn åt alla billioner stjärnor, kan sannerligen höra alla de böner som uppsänds av hans hundratusentals tillbedjare och ägna dem individuell uppmärksamhet. — Ps. 147:4.