En sånglektion
1. Vad är i huvudsak vår förpliktelse, och hur bör den betraktas?
OFTA nog, men inte en enda gång för ofta, har det förhärskande temat i Vakttornet varit en uppmaning till att lovprisa Jehova. I vårt föregående studium har vi undersökt skälen till att sjunga hans lov, i förbindelse med strid och kamp, från den allmänna eller kollektiva synpunkten. Nu övergår vi till den individuella synpunkten och inriktar blicken mera speciellt på vad du personligen kan lära av denna sånglektion, till uppmuntran och ledning för dig.
2. Vilket citat anförde Paulus, som uppenbarar Guds uppsåt med avseende på Farao?
2. Låt oss som grundton ta i stort sett detsamma som vi hade som utgångspunkt i den föregående artikeln, nämligen Guds uppsåt, som han tillkännagav för Farao genom sin tjänare Mose och som Paulus återger så här: ”Just för detta syfte har jag låtit dig förbliva, att jag i samband med dig må ådagalägga min makt och att mitt namn må bliva förkunnat utöver hela jorden.” (Rom. 9:17, NW) Men låt oss den här gången undersöka detta uttryck från apostelns egen synpunkt och göra klart för oss, varför han kom med detta citat, och också se varför hans bevisföring innehåller ett utmärkt stoff för vår sånglektion.
3. Hur utvecklade Paulus sin inledande argumentering beträffande det köttsliga Israel?
3. I de fem första verserna i Romarbrevets nionde kapitel uttalar Paulus den sorg han kände med tanke på sina fränder efter köttet, israeliterna, som hade sådana gyllene förmåner och möjligheter under lagen men inte begagnade sig av dem, såsom han tidigare hade omnämnt i sitt brev. Det köttsliga Israel menade sig ensamt ha arvsrätt till Guds ynnest på grund av sin köttsliga härstamning från Abraham och på grund av sina gärningar under lagen. Men i verserna sex till och med åtta i detta kapitel förklarar Paulus, att ”icke alla som härstamma från [det köttsliga] Israel äro verkligen ’Israel’ ”, dvs. det sanna Israel eller Guds utvalda folk, som det var Jehovas uppsåt att frambringa och som han hade förutsagt i sitt ord. Sedan påminner aposteln om att Abrahams säd skulle komma genom den släktlinje som stammade från Isak, vilkens födelse skedde i uppfyllelse av Guds löfte och enligt mänskliga förhållanden inte skulle ha varit möjlig på annat sätt, och därpå säger han att ”barnen i köttet icke i verkligheten äro Guds barn men [att] barnen genom löftet räknas såsom säden”. Med de senare åsyftar han dem som blir medlemmar av det andliga Israel, den sanna församlingen under Huvudet, Kristus, och som blir Guds barn endast på grund av Guds oförtjänta godhet och hans löfte och inte på grund av någonting som de själva har gjort eller fått i arv. — Jämför Galatema 3:16, 29; 4:28.
4. Vilken slutsats kommer aposteln till, och vilken princip kommer därvid till uttryck?
4. Och vilken logisk slutsats drar aposteln av det som han här konstaterat? Ja, här kommer vi till den första bibliska principen eller grundsanningen, som kräver noggrann uppmärksamhet från vår sida, för att vi skall kunna börja lära oss vår läxa på rätt sätt. För att framställa den med Paulus’ egna ord ordnade Gud förhållandena på detta sätt ”för att Guds uppsåt beträffande utväljandet måtte förbliva beroende, icke av gärningar, utan av Honom som kallar [dvs. Gud]. ... Alltså beror det icke på den som önskar eller på den som löper, utan på Gud, som har barmhärtighet.” (Rom. 9:11, 16, NW) Den här framställda principen är den, att Gud har absolut och obestridd rätt att välja vem han vill till att åtnjuta hans ynnest.
5. a) Vilken lärdom bör inhämtas, och varför är den viktig? b) Vilka är de nödvändiga villkoren för att man skall få röna Guds ynnest?
5. Den lärdom vi bör inhämta av detta är att vi är totalt beroende av Gud. Det är naturligtvis inte orätt att önska åtnjuta Guds ynnest och barmhärtighet, och inte heller är det orätt att löpa den väg som Gud har utstakat för sitt folk. Det som här slås fast är att man inte kan komma att tillhöra Guds folk bara därför att man önskar eller bestämmer sig för att göra det. Inte heller beror det på att man löper eller följer en kurs som så att säga skall ge en rätt att förvänta Guds godkännande. Detta var det misstag Israel begick. ”Fastän Israels strävan gäller en rättfärdighetslag, nådde han icke upp till lagen. Av vilken orsak? Därför att hans strävan efter den icke skedde genom tro, utan såsom genom gärningar.” (Rom. 9:31, 32, NW) Låt oss inte bestämma eller avgöra saker och ting på egen hand. Låt oss alltid öva noggrann kontroll över oss själva för att se till, att vi bevarar en sann hjärtats insikt om de villkor som Gud själv har uppställt och låtit nedskriva i sitt ord och som man måste uppfylla för att få röna hans ynnest. Detta är nödvändigt inte endast för att vi skall kunna börja vårt kristna lopp på rätt sätt, utan också för att vi sedan skall kunna fullfölja loppet hela vägen utefter, ty den möjligheten finns, att man kan låta saker och ting gå sig ur händerna eller låta snärja sig. (Gal. 5:7) Det är intressant att lägga märke till, att både den förut nämnda principen, att det är Gud som utväljer, och de nödvändiga villkoren för att någon skall bli utvald, finns tydligt framställda mycket långt tillbaka i den Heliga skrift. Ty fastän Jehova sade till Mose: ”Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig emot och skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över”, så hade han redan något tidigare givit uttryck åt de väsentliga villkoren för att man skulle få åtnjuta denna nåd och barmhärtighet: ”Som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina bud.” — 2 Mos. 33:19; 20:6.
6. Vilka två ytterligare principer framträder i Paulus’ citat från 2 Moseboken 9:16?
6. Det är sedan Paulus citerat 2 Moseboken 33:19 och med egna ord framlagt den princip, som finns uttryckt där, som han sedan till stöd för den tillägger: ”Ty skriften säger till Farao : ’Just för detta syfte har jag låtit dig förbliva, att jag i samband med dig må ådagalägga min makt och att mitt namn må bliva förkunnat utöver hela jorden.’” (Rom. 9:17, NW) Detta riktar vår uppmärksamhet på ytterligare två grundläggande principer. Den ena är den, att ingen kan motstå eller gäcka Guds uppsåt, varken den högmodige och mäktige Farao eller den som han representerade, dvs. Satan, ”denna tingens ordnings gud”. (2 Kor. 4:4, NW) Den andra principen är den, att Gud är oändligt stor. Gud är allt. Detta är den största principen, och det förhållande som den ger uttryck åt skall till fullo vara rådande, när Guds härliga uppsåt har blivit slutgiltigt verkställt, ty ”då skall Sonen själv också lägga sig under den som lade allting under honom, på det att Gud må bliva allting för var och en”. — 1 Kor. 15:28, NW.
Värdefulla lärdomar
7. Hur inskärper den första av dessa principer en viktig lärdom för vår tid?
7. Lägg återigen märke till de värdefulla lärdomar som här ges i fråga om att på rätt sätt sjunga Guds lov. Den första är den, att om vi verkligen inser och uppskattar den förra av de nyssnämnda principerna, så inger detta oss tillförsikt och gudaktig fruktan. Det finns i världen i denna tid krafter som verkar ont och som har stor makt, krafter som utövar grymt förtryck och som skulle kunna släppa lös ett tredje världskrig. Frukta dem inte. Gud kan och skall låta dessa krafter fasthållas i ett hårt grepp och manövreras så, att ingenting får lov att verkligen skada något enda av Rikets intressen eller någon enda av Rikets sångare och stridsmän. Vi kan gott kosta på oss att sjunga både frimodigt och ljuvligt. — Upp 7:1.
8. Vilken annan lärdom kan vi få, och hur bör vi personligen påverkas härav?
8. Den andra lärdomen går ut på tacksamhet. Hur tacksamma bör vi inte vara, om vi får röna Guds barmhärtighet, i stället för att bli förhärdade likt Farao. Detta är ett starkt personligt skäl till att vi skall lovsjunga Jehova för den frälsning, som han i sin stora godhet har åvägabragt genom att visa barmhärtighet. ”Godheten och kärleken till människan å vår Frälsares, Guds, sida lades i dagen, icke på grund av några handlingar i rättfärdighet, som vi hade utfört, utan enligt sin barmhärtighet frälste han oss.” — Tit. 3:4, 5, NW.
9. Vilken värdefull lärdom får vi genom vetskapen om Guds oändliga storhet?
9. Den tredje lärdomen, som är särskilt grundad på den sist omnämnda principen, är denna, att vi bör ha klart för oss att all förtjänst, all ära, och därför all lovprisning, tillkommer Gud, som allt är beroende av och som vi absolut kan förlita oss på. Med andra ord, det är en lektion i ödmjukhet. Såsom Paulus sade om sig själv och en annan broder: ”Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud kom det beständigt att växa, så att varken den som planterar är någonting eller den som vattnar, utan Gud som kommer det att växa.” (1 Kor. 3:6, 7, NW) Låt oss behålla denna bild och synpunkt i minnet. Den ger Jehova hans rättmätiga plats och håller oss på vår rätta plats. Detta hjälper oss att hålla den av Skaparen angivna tonen, så att vi kan sjunga hans lov på rätt sätt. Det håller oss ödmjuka och tacksamma, och detta är den enda trygga och tillbörliga inställning, varmed vi kan sjunga Jehovas lov så att han kan godtaga det.
10. Hur kan vi tycka beträffande oss själva i motsats till Mose och David, och hur hjälper oss Guds ord i detta avseende?
10. De omständigheter, under vilka Mose och David och andra trogna tjänare förkunnade Jehovas namn och uppsåt, var ofta högdramatiska, och strålkastarljuset var riktat direkt mot dessa Guds tjänare. I motsats härtill känner du dig antagligen intensivt medveten om dina egna inskränkta och prosaiska levnadsförhållanden, i din egenskap av vanlig husmor eller fabriksarbetare eller vad det nu kan vara. Du kanske frestas att säga till dig själv: ”Var kommer jag in i sammanhanget? Den enda sånglektion jag får är när väckarklockan ringer, alltför tidigt på morgonen. Jag känner mig alldeles för liten och ovärdig.” Och i stor utsträckning håller vi med dig. Det är sant, att du är liten och ovärdig. Men det underbara i saken är just detta, att Gud, som har den obestridda rätten att avgöra vem som skall få röna hans ynnest, har valt att göra det möjligt för dig att utan vidare komma och ta del med andra, likaledes små och ovärdiga, i det storslagna privilegiet att utföra direkt tjänst för Riket under ledning av hans organisation, Sion. Vilken styrka och tröst kan man inte få av det sätt varpå Jehova själv sammanställer dessa båda kontrasterande principer, hans egen storhet och vår litenhet! ”Ty så säger den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid [bebor evigheten, AS] och heter ’den Helige’: Jag bor i helighet uppe i höjden, men ock hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande; ty jag vill giva liv åt de ödmjukas ande och liv åt de förkrossades hjärtan.” —Jes. 57:15.
11. Hur bör vi, om vi har det rätta sättet att se, betrakta vår andel i tjänsten för Riket?
11. Detta innebär, när vi ser det från den praktiska sidan beträffande din sånglektion, att det inte är på något sätt behövligt att spana efter eller vänta på några dramatiska omständigheter för att under dem sjunga Jehovas lov. Tvärtom uppmanar vi dig att inte förakta eller förbise det minsta och till synes obetydligaste tillfälle att tala om Riket. Du behöver inte lämna ditt hem och gå igenom vår bibelskola Gilead, innan du kan ta del i att förkunna Jehovas namn ”utöver hela jorden”. Nej. Du kan glädja dig åt en lika verklig del däri och få Jehovas välsignelse därtill, under vad som kan tyckas vara ”dagens vanliga bestyr och enahanda uppgifter” att på det vanliga, regelbundna, sättet besöka människorna på gårdar och småställen i grannskapet av ditt hem eller i baracker och hyreskaserner vid bakgatorna i den stad där du bor.
12. Varför är det nödvändigt att tänka på hur vi tar oss ut till det yttre i Jehovas verk?
12. Ännu en praktisk sida att beakta. Glöm inte, att för att sången skall bli effektiv, måste man ägna uppmärksamhet inte bara åt det som folk skall höra utan också åt det som de skall se. Med det sistnämnda menar vi ditt personliga utseende och uppträdande och tänker då på din klädsel, ditt beteende och i synnerhet på uttrycket i ditt ansikte och i dina ögon. Hur anspråkslösa omständigheter du än befinner dig i, kan du alltid ha råd att vara ren och snygg, men alldeles särskilt kan du ha råd till att låta ditt ansikte och ditt leende utstråla och återspegla själva anden i Rikets budskap med dess glädje, frid och hopp. (2 Kor. 3:18) För att använda ett i samband med musik förekommande uttryck: det bör vara ”en sång utan ord”. Vi inser naturligtvis att vårt budskap är långt mera betydelsefullt än hur vi tar oss ut, men vi måste komma ihåg att våra åhörare inte har detta klart för sig, åtminstone inte till att börja med.
13. Vad kan vi, med en effektiv tjänst för ögonen, lära oss av den illustration som den bokstavliga sången utgör?
13. Låt oss undvika allt som är överdrivet eller falskt. Liksom i den naturliga illustrationen är det inte den som sjunger med ständigt darr på rösten och många svängningar med kroppen eller på något annat konstlat sätt som är den mest verkningsfulle sångaren, även om han har en lysande teknik. I stället är det den som vet hur han, på ett enkelt, direkt sätt, skall förmedla det verkliga budskap hans sång innehåller och som, bildligt talat, gör sig själv till en del av sången, i det han sjunger ur hjärtat och ger ett uppriktigt uttryck åt sina egna känslor och stämningar. Precis på samma sätt bör det vara med var och en av oss vid varje tillfälle vi har att sjunga ut det budskap om Riket som Jehova har lagt i vår mun till ett vittnesbörd för honom. — 5 Mos. 31:19.
14. Hur hjälper ödmjukhet och tacksamhet till att bevara harmoni och enhet?
14. Det är emellertid ytterligare en lärdom, som vi skulle vilja rikta din uppmärksamhet på. De båda ting vi har talat om, ödmjukhet och tacksamhet, är av stor vikt för att vi skall kunna hålla tonen och sjunga harmoniskt med varandra i den tjänst vi tillsammans utför för Riket och som är en tjänst av lovprisning. Sedan Paulus hade sagt, att han insåg att han och Apollos ingenting var i jämförelse med Gud, vilken ensam kan ge liv åt sanningens säd, som blivit utsådd i åhörarens sinne, och komma den att växa, tillade han: ”Nu äro den som planterar och den som vattnar ett.” (1 Kor. 3:8, NW) Detta innebär i praktiken, att om vi kommer ihåg vår egen litenhet och ovärdighet vad oss personligen beträffar, så kommer vi inte att vara överdrivet ömtåliga eller bli alltför upprörda, även om vi verkligen skulle bli illa behandlade eller någon i gruppen skulle tala ovänligt till oss. Men om vi förblir tacksamma mot Jehova och kommer ihåg hans storhet, så kommer vi helt enkelt att vilja fortsätta med att förkunna hans namn överallt i vår omgivning. Vi kommer naturligtvis att å vår sida bemöda oss om att inte handla illa mot någon av Jehovas små, så att det inte blir någon dissonans. Jesus sade, att just denna sång och detta kungörande av budskapet om Riket i fullkomlig harmoni och enhet är ett av de tecken för världen, genom vilka alla skulle veta vilka som är de sanna lärjungarna, utvalda av Gud till att representera honom och vara hans vittnen utöver hela jorden. — Joh. 17:23.
15, 16. I vilka avseenden kan man ytterligare ha gagn av dessa båda egenskaper, och till vilket resultat kommer det att leda?
15. Då kommer också ödmjukhet och tacksamhet att hjälpa dig att bära de motgångar och förföljelser, vare sig små eller tämligen allvarliga, som möter dig från de människors sida som du är tvungen att ha förbindelse med i världen, det må vara någon medlem av din familj eller din arbetsgivare eller dina arbetskamrater. Du kommer inte att bry dig så mycket om det, då du kommer ihåg att det verkligen är ett privilegium att lida som en kristen och att Jesus gav till känna att alla hans efterföljare med säkerhet skulle bli förföljda liksom han blev. (Joh. 15:20; 1 Petr. 2:21) Men då du alltjämt förblir tacksam, kommer du att vara påpasslig att sjunga Jehovas lov, även under de mest otroliga och ogynnsamma omständigheter, och på det sättet kanske vara i stånd till att vända Satans angrepp till god fördel.
16. Genom att du så omsätter dessa värdefulla lärdomar i praktiken, då ju en god sångare ständigt måste praktisera och öva sig, är vi förvissade om att du inte skall bli nedtryckt av saker och ting, utan kunna hålla dig ”ovanpå”, och att du vid slutet av varje dag tacksamt skall kunna vända dig till Jehova med en sång i hjärtat.
Utbildning och utrustning
17. På vilket sätt blir vi utbildade för helig tjänst, och vilken utrustning har vi?
17. Jehova, vår store sånglärare, har sörjt för all den utbildning och utrustning som till fullo motsvarar våra behov. Han undervisar oss inte var för sig, såsom enskilda elever, utan han har sin musikskola, som är hans organisation, Sion. Den som förestår denna skola är hans älskade Son, som anför sången till sin himmelske Faders lov och pris, i det han uppfyller, såsom Paulus visar, det profetiska ordet i Psalm 22:23: ”Jag skall kungöra ditt namn för mina bröder; mitt i en församling skall jag prisa dig med sång.” (Hebr. 2:12, NW) Den utrustning som har ombesörjts åt alla i Sion på denna Jehovas dag sammanfattas för oss på ett träffande sätt i Jesaja 59:21: ”Min ande, som är över dig, och orden, som jag har lagt i din mun, de skola icke vika ur din mun ... till evig tid.”
18. Hur utbildade och utrustade Jesus sina lärjungar, och med vilket resultat?
18. För att bli i stånd till att mera i detalj begripa, hur Gud låter denna profetia gå i uppfyllelse, skall vi i tankarna förflytta oss tillbaka till det tillfälle då Kristus gav sina lärjungar en så hänförande sånglektion kort efter sin uppståndelse. Två av lärjungarna var på vandring till Emmaus, modfällda och rådlösa, då Jesus, utan att bli igenkänd, slöt sig till dem. Sedan berättelsen visat hur Jesus ledde samtalet fram till den rätta punkten, vad säger den då vidare? ”Och i det han började med Mose och alla profeterna, uttydde han för dem sådant som hade avseende på honom, i alla Skrifterna.” Och med vilken verkan? Som de sade till varandra efteråt: ”Voro icke våra hjärtan brinnande, ... i det han till fullo upplät Skrifterna för oss?” Samma afton upprepades lektionen för de elva och för andra, när — som det heter — ”han helt öppnade deras sinnen till att fatta meningen i Skrifterna”. Därpå sade han till slut, att de skulle bli utsända som Vittnen om dessa ting, som de hade sett och hört, men först sedan de hade blivit ”beklädda med kraft från höjden”. I en miniatyruppfyllelse lade Gud således sina ord i sina vittnens mun och förlänade dem sin andes energigivande, upplysande kraft. I vår tid, i den större uppfyllelsen, äger samma sak rum i världsvid omfattning, och durackordet i vår sång är ”dessa goda nyheter om riket”. — Luk. 24:27, 32, 45, 49; Matt. 24:14; NW.
19. I vilket praktiskt avseende kan vi tillämpa detta på oss i våra dagar?
19. Låt oss dra fördel av detta Jesu fullkomliga exempel och göra klart för oss, att vårt förnämsta verk är att hjälpa dem som är villiga att lära sig sjunga, genom att ”helt öppna deras sinnen till att fatta meningen i Skrifterna”. När allt kommer omkring, är ju Guds ord vår sångbok, och om detta verk utföres på rätt sätt, skall det komma deras hjärtan att brinna inom dem. Om du till exempel får det privilegiet att hålla ett offentligt föredrag, bör du inte ta alltför lång tid till att citera och kommentera vad världsliga ledare har sagt. Skynda dig i stället att nå fram till din bevisföring från Skriften och förklara tydligt meningen i Skrifterna och deras uppfyllelse. Detta var Paulus’ metod. ”Han resonerade med dem, med Skrifterna som utgångspunkt, i det han förklarade och bevisade genom hänvisningar.” Lägg också märke till, hur Apollos drog nytta av den rätta utbildningen och utrustningen. ”Ty med intensitet [’glödande genom anden’] ... ådagalade han offentligen från Skrifterna att Jesus var Kristus.” (Apg. 17:2, 3; 18:25, 28; NW) Försumma inte att också skaffa dig nytta av den nutida utbildning och utrustning, som tillhandahålles genom det regelbundna studiet av Vakttornet och andra av Sällskapets publikationer, och drag även fördel av skolkursen i teokratisk ämbetsutövning med dess praktiska hjälp.
20. Varför är den rätta hjärteinställningen så viktig, och vilka särskilda välsignelser medför den i denna tid?
20. Men förbise framför allt inte vikten av en rätt hjärteinställning. Låt inte Herren Jesus behöva säga till dig, som han gjorde till de två som var på väg till Emmaus: ”O, hur oförnuftiga äro ni icke och i hjärtat senfärdiga till att tro på allt det som profeterna talade!” (Luk. 24:25, NW) Var inte bekymrad, om du tycker att du är litet senfärdig, när det gäller att fatta saker och ting och i fråga om att uttrycka dig. Om du har ett redoboget hjärta, kan du mycket väl bli en mera pålitlig och effektiv sångare än din broder, som är medveten om att vara kvicktänkt. Kom ihåg, att det är därför att de som är i Sion sjunger ”av allt hjärta” som det bringar Jehovas eget hjärta så stor glädje, att han också ”gläds över dig med sång”. (AS) Vilken underbar ynnest att få bo i denna härliga stad, där Jehova själv bor, en stad uppfylld av sång, som är långt ljuvligare än de mest smältande gyllene toner från en hymn som klingar under valven i en mäktig katedral, sjungen av en professionell kyrkokör. — Sef. 3: 14, 17; Ps. 132: 13, 14.
21, 22. I vilket profetiskt drama är sång och strid nära förbundna med varandra, vilka särskilda drag framhäves där, och vilken slutsats kommer vi till, när vi har läst det?
21. Låt oss så till sist göra en kort återblick på det profetiska drama, där sång och Strid var så nära förbundna med varandra och som vi läser om i Andra Krönikebokens tjugonde kapitel, och se hur vi själva motsvarar de människor som hade förmånen att ta del däri. Då drog de förenade styrkorna från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd upp mot Josafat, Juda konung, och de föreställde Satans världs förenade styrkor nu i våra dagar, som hotar Guds folk och rycker an mot dem. Lämpligt nog skulle Josafats här inte använda några köttsliga vapen i denna strid. Men lägg märke till den ordning vari de gick ut för att möta fienden, enligt teokratisk instruktion, med dem i spetsen som ”skulle sjunga till [Jehovas] ära och lova honom i helig skrud” och som till tema för sin sång hade dessa ord: ”Tacken Jehova, ty hans nåd varar evinnerligen.” (AS) Lägg också märke till de ord som kungen som en inledning yttrade till folket: ”Haven tro på [Jehova,] eder Gud, så skolen I hava ro. Och tron på hans profeter, så skolen I bliva lyckosamma.” (2 Krön. 20:20, 21. Jämför Luk. 24:25.) Redan dessförinnan, så snart som Jehovas ord, som ingav hans folk tillförsikt, hade uttalats genom Jahasiel, stod leviterna ”upp och lovade HERREN [Jehova], Israels Gud, med hög och stark röst”. — 2 Krön. 20:19.
22. Låt oss alltså hålla på med att sjunga, och låt oss hålla på med att strida, till dess Jehova själv träder in som ”stridsmannen” och striden genom Kristus Jesus, Jehovas starka ”arm”, föres fram till en triumferande seger och ”han har kastat hästen och dess ryttare i havet”. (2 Mos. 15:1, 3; Jes. 51:9; AS) Håll er formering, handla efter den Allsmäktiges föreskrifter och tillbed så Jehova i helig skrud.
(The Watchtower, 15 mars 1953)