Jerusalem — ”en lyftesten för alla folk”

”Och det skall ske på den tiden, att jag skall göra Jerusalem till en lyftesten för alla folk.” — Sak. 12:3

 1. Hur kommer det sig att den åldriga staden Jerusalem på senare år har blivit särskilt framträdande på den internationella skådeplatsen?

SÄRSKILT framträdande på den internationella skådeplatsen i vår tid är den åldriga staden Jerusalem. Den omfattas med ett brinnande intresse av tre av människovärldens största religiösa organisationer, nämligen muhammedanismen, kristenheten och judenheten. Händelser av historisk betydelse för alla dessa religiösa organisationer har ägt rum i denna stad. Många platser inne i själva staden och i dess närhet betraktas som heliga och är utmärkta av en religiös byggnad eller på annat sätt. Det är därför som staden är delad i våra dagar, så att den äldre men mindre delen tillhör den muhammedanska nationen Jordanien och den nyare men större delen tillhör den judiska republiken Israel.

 2. Vilken fråga kan någon kanske ställa med anledning av de farliga konflikterna angående denna stad?

² Sedan andra världskriget har det varit många farliga internationella och interreligiösa konflikter angående Jerusalem. Med tanke på allt detta kanske någon frågar: ”Är detta en nutida uppfyllelse av vad Sakarja, en israelitisk profet, skrev på 500-talet före vår nuvarande tideräkning om denna stad?”

 3. Vad var det som profeten Sakarja skrev och som frågeställaren kunde hänsyfta på?

³ Så här skrev Sakarja, son till Berekja, son till Iddo, vid en tid då den heliga staden var helt och hållet judisk: ”HERRENS [Jehovas] ord över Israel. Så säger HERREN, han som har utspänt himmelen och grundat jorden och danat människans ande i henne: Se, jag skall göra Jerusalem till en berusningens kalk för alla folk runt omkring; jämväl över Juda skall det komma, när Jerusalem bliver belägrat. Och det skall ske på den tiden, att jag skall göra Jerusalem till en lyftesten för alla folk; var och en som försöker lyfta den skall illa sarga sig därpå. Och alla jordens folk skola församla sig mot det.” — Sak. 12:1—3.

 4. Hur lyder det rätta svaret på frågan, och vad grundar sig detta svar på?

⁴ Svaret på frågan är nej! Det jordiska Jerusalem, som bibelns profetior har att göra med, försvann ur tillvaron år 70 e. Kr. De romerska legionerna under fältherren Titus förstörde staden det året efter ett förskräckligt blodbad på judarna. I sextio år låg staden öde. När en stad därefter byggdes på den en gång heliga platsen, så var det inte judar eller israeliter som byggde den, utan hedniska romare. Det var år 130 som den romerske kejsaren Hadrianus besökte ruinerna och befallde att en stad skulle byggas där. Den blev kallad Aelia Capitolina, och på den forna tempelplatsen byggdes en helgedom upp åt den hedniske guden Jupiter.

 5. Beskriv den historiska utvecklingen i Jerusalem från kejsar Konstantin den stores dagar till vår tid.

⁵ I början av 300-talet gav sig kejsar Konstantin sken av att bli kristen. Jerusalem, som då lydde under romerskt välde, fick därför en kristen status. Men år 637 föll detta Jerusalem för muhammedanerna. Senare, år 1099, övertogs staden av kristenhetens korsfarare. Om hur det härvid gick judarna säger The New Jewish Encyclopedia av år 1962 (sidan 237): ”Efter den muhammedanska erövringen fick judarna tillåtelse att slå sig ned i Jerusalem, men hela den judiska kolonien utplånades under korsfararnas krigståg.” År 1187 erövrades Jerusalem åter av muhammedanerna, som innehade staden till dess Storbritanniens trupper tog den ifrån dem år 1917 under första världskriget. Det var år 1948 som Gamla staden i Jerusalem tömdes på alla judar, sedan den judiska garnisonen i Gamla staden hade kapitulerat för muhammedanerna den 28 maj.

 6, 7. a) Vem hade uttalat den gudomliga profetia som fick sin uppfyllelse i och med Jerusalems förstöring år 70 e. Kr., och varför kunde Gud låta det jordiska Jerusalem förstöras vid den tiden? b) Vilken jämförelse mellan två ting, som benämns Jerusalem, gjorde aposteln Paulus?

⁶ Nåväl, vad nu profetian i Sakarja 12:1—3 angår, så gick den ingalunda i uppfyllelse den gången år 70, då de romerska legionerna omringade den upproriska staden Jerusalem och utplånade den ur tillvaron. Denna de romerska härarnas förstöring av det forntida Jerusalem hade blivit förutsagd av en annan av Jehova Guds profeter, nämligen Jesus Kristus. Enligt Jesu eget uttalande hade Jehova Gud övergivit Jerusalems hus för tillbedjan, dess tempel, och därför försvarade Gud inte den kristendomsfientliga staden år 70. Han lät den bli jämnad med marken. Gud hade ett annat Jerusalem, som ägde tillvaro vid den tiden, och inga romerska krigshärar kunde förstöra det. Den kristne aposteln Paulus riktade uppmärksamheten på detta andra Jerusalem redan innan det jordiska Jerusalem hade blivit utplånat. När Paulus skrev till de kristna i Mindre Asien, talade han om Sara, patriarken Abrahams sanna hustru, och Hagar, hans egyptiska bihustru, och gjorde denna jämförelse:

⁷ ”Nu betyder denna Hagar Sinai, ett berg i Arabien [där tio Guds bud gavs], och hon svarar mot det nuvarande Jerusalem, ty det är i slaveri med sina barn [de judiska borgarna i staden]. Men det Jerusalem som är ovan är fritt, och det är vår moder. Därför, bröder, äro vi barn, icke av en tjänsteflicka, utan av den fria kvinnan.” — Gal. 4:25, 26, 31, NW.

 8. Vad var det som sades om detta andra Jerusalem i det brev som skrevs till de hebréer som blivit kristna?

⁸ Detta andra Jerusalem, detta ”Jerusalem som är ovan”, åsyftades i ett annat brev, som skrevs åratal innan romarna förstörde det jordiska Jerusalem år 70. Detta brev var riktat till hebréer, som hade blivit kristna, och sade till dem: ”Ni hava icke närmat eder det [Sinai berg] som man kan taga på — och som har blivit antänt av eld — och en mörk molnsky och tjockt mörker och storm [när de tio budorden blev givna där]. ... Men ni hava närmat eder ett berg som heter Sion och en den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och myriader änglar ... och Gud, allas Domare, ... och Jesus, ett nytt förbunds medlare.” — Hebr. 12:18—24, NW.

 9. Var såg aposteln Johannes i en syn att Jesus Kristus och hans efterföljare stod, och vad var det som ägde bestånd där efter år 70?

⁹ Längre fram hände det att den kristne aposteln Johannes i en mirakulös syn såg Guds offerlamm, Jesus Kristus, stå på det himmelska Sions berg, och med honom stod där de 144.000 trogna efterföljare, som följer honom ända till sin död. (Upp. 14:1—5; 7:4—8) De kristna närmade sig alltså någonting himmelskt, någonting som romarna aldrig kunde förstöra. När de romerska legionerna verkligen förstörde det upproriska, kristendomsfientliga Jerusalem på jorden, fortfor följaktligen Guds himmelska Jerusalem på det himmelska Sions berg att existera och tjäna såsom Guds trogna organisation.

10. Varför kan vi då inte betrakta våra dagars jordiska Jerusalem såsom vår religiösa huvudstad?

¹⁰ Men om nu aposteln Paulus och aposteln Johannes inte befattade sig med någon jordisk stad med namnet Jerusalem och dess politik, varför skulle då vi göra det i vår tid, om vi är sanna kristna? Varför skulle vi förena oss med kejsar Konstantin den store i att betrakta den hedniska stad, som byggdes på det förstörda Jerusalems plats, såsom en ort som tillhör den heliga kristna historien och som någonting som bör omhuldas med religiöst nit och intresse? Varför skulle vi betrakta Gravkyrkan, som Konstantin byggde i staden, som en helig plats eller en helgedom för kristna? Vi bör inte göra det. Liksom Paulus och Johannes bevarar vi i minnet det himmelska Jerusalem och det himmelska Sion, som vi närmar oss. Därför kan vi inte betrakta det jordiska Jerusalem i vår tid såsom vår religiösa huvudstad, och inte heller kan vi följa den religiösa teorien att den religiösa huvudstaden efter år 70 flyttades från det jordiska Jerusalem till Rom, den stad som hade förstört Jerusalem.

Det Jerusalem, på vilket profetian går i uppfyllelse

11. Nämn några orsaker till att det jordiska Jerusalem i våra dagar inte kan vara den stad, på vilken profetian i Sakarja 12:2, 3 går i uppfyllelse, och kommer det att skonas från tillintetgörelse?

¹¹ I överensstämmelse med det som sagts här kan förnuftiga kristna i våra dagar inte se på Jerusalem i Mellersta Östern såsom den stad, på vilken profetian i Sakarja 12:2, 3 skall gå i uppfyllelse. Det är inte den stad som Jehova låter bli en kalk, varur alla folk runt omkring kommer att dricka och bli berusade så att de raglar. Det är inte det Jerusalem som Jehova gör till ”en lyftesten för alla folk”, så att de — om de försöker lyfta undan den — kommer att sarga sig illa på den. Vår tids jordiska Jerusalem representerar inte något gudomligt, som skulle göra det förtjänt av att skonas från förstöring. Gud skonade inte Jerusalem på Jesu tid från att förstöras. Varför skulle då den nutida muromgivna staden Jerusalem och den del av Jerusalem, som inte har några murar, skonas från tillintetgörelse i ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” vid Harmageddon? (Upp. 16:14—16) Det blir inte skonat. Det är inte den stad som Jehova Gud menar, när han i Sakarja 12:8 (NW) talar om att ”vara ett försvar runt omkring Jerusalems invånare”. Vilka bor i vår tid i det jordiska Jerusalem?

12, 13. a) Uppfylldes profetian i Jesaja 28:16 på det jordiska Jerusalem? b) Förklara hur Paulus ger oss det rätta svaret i Romarna 9:31—33.

¹² I profetian i Jesaja 28:16 (NW) gav Jehova Gud detta löfte: ”Se, jag lägger såsom en grundval i Sion en sten, en beprövad sten, det dyrbara hörnet av en säker grundval. Ingen som utövar tro kommer att råka i panik.” Var det jordiska Jerusalem den stad, vari Jehova Gud uppfyllde detta löfte? Inte alls!

¹³ Denna profetia i Jesaja 28:16 citeras av aposteln Paulus i hans brev till de romerska kristna, och i sin framställning tillämpar han den inte på sin tids jordiska Jerusalem, som var dömt till undergång. Strax innan Paulus citerar Jesajas profetia, säger han: ”Fastän Israels strävan gällde en rättfärdighetslag, nådde han icke upp till lagen. Av vilken orsak? Därför att hans strävan efter den icke skedde genom tro utan såsom genom gärningar. De stötte sig mot ’stötestenen’.” Sedan citerar Paulus från Jesaja och säger: ”Såsom det är skrivet: ’Se, jag lägger i Sion en stötesten och en förargelseklippa, men den som med tro förtröstar på den skall icke möta någon missräkning.’” — Rom. 9:31—33, NW.

14, 15. a) På vad tillämpade alltså aposteln Paulus orden i Jesaja 28:16? Ge skäl för svaret. b) Hur lade Gud den symboliska, dyrbara hörnstenen där?

¹⁴ Judarna i Israel utövade inte tro på Jesus Kristus såsom den som var Guds Son och den utlovade Messias. De stötte sig på honom som på en sten. Så de överlämnade honom åt romarna till att bli fastnaglad vid en påle. Då de förkastade honom, blev de missräknade i alla sina förhoppningar. Det är därför tydligt att aposteln Paulus tillämpade profetian i Jesaja 28:16 på det himmelska Jerusalem.

¹⁵ I det himmelska Sion eller Jerusalem lade den allsmäktige Guden, Jehova, sin Son, Jesus Kristus, som dött martyrdöden, genom att uppväcka honom från de döda på tredje dagen och genom att upphöja honom till himmelen till att bli den förnämste i Guds himmelska organisation, det vill säga i det himmelska Sion eller Jerusalem. Där fick den uppståndne Jesus Kristus sätta sig på Guds högra sida. — Ps. 110:1, 2; Apg. 2:22—36; Hebr. 10:12, 13.

16. Vad hände de judar, som förkastade stenen, men vad hände dem som trodde på stenen, allt enligt aposteln Petrus’ ord?

¹⁶ Till dem som då trodde på Jesus Kristus såsom den profetiska stenen i Jesaja 28:16 skrev aposteln Petrus: ”Det är alltså för eder som han är dyrbar, emedan ni äro troende; men för dem som icke tro ’har precis samma sten som byggningsmännen förkastade blivit huvudhörnstenen’ och ’en stötesten och en förargelseklippa’. Dessa stöta sig, därför att de äro olydiga mot ordet. Just för detta blevo de också bestämda. Men ni äro ’ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, en helig nation, ett folk för särskild besittning, för att ni skola vitt och brett kungöra de härliga egenskaperna’ hos honom, som kallade eder ut ur mörkret in i sitt underbara ljus. Ty en gång voro ni icke något folk, men äro nu Guds folk.” (1 Petr. 2:7—10, NW) Således blev de judar som inte trodde förkastade, och de som trodde på denna sten blev Guds folk. Därför lät Gud det jordiska Jerusalem bli förstört år 70. Det himmelska Sion eller Jerusalem, vari han hade lagt stenen, förblev.

17. a) Intill vilken tid väntade Jesus Kristus i det himmelska Jerusalem, och vilken befallning fick han därpå? b) Vad är de jordiska nationerna fiender till?

¹⁷ Den uppståndne Jesus Kristus var denna konungsliga sten, som Jehova Gud lade i den himmelska staden såsom en säker grundval, år 33 e. Kr. Där, på Guds högra sida, måste Jesus Kristus vänta till dess, som Jehova Gud sade i Psalm 110:1, 2 (NW), ”jag lägger dina fiender såsom en pall för dina fötter”. Tiden av väntan på Guds högra sida skulle sluta i och med slutet på hedningarnas tider år 1914 e. Kr., och vid den tiden skulle Jehova Gud sända ut Kristi styrkas stav från det himmelska Sion eller Jerusalem och säga: ”Drag kuvande fram mitt ibland dina fiender.” Vilka skulle dessa fiender vara? Alla de jordiska nationer som motstår Guds himmelska konungadöme, vilket utövas genom hans på tronen insatte Son, Jesus Kristus. Eftersom de är fiender till den konungsliga stenen, som blivit lagd i det himmelska Sion eller Jerusalem, är de också fiender till denna himmelska stad. Den konungsliga stenen, Jesus Kristus, och det himmelska Jerusalem är oskiljaktigt förbundna med varandra. I detta sammanhang har termen Jerusalem avseende mera på den regerande delen av Guds universella organisation och inbegriper därför inga änglar.

18, 19. När gör Jehova det himmelska Jerusalem till en berusningens kalk och en lyftesten, och för vilka?

¹⁸ Det är inte alla nationer i våra dagar som är fientliga mot det jordiska Jerusalem, men alla är fientliga mot det himmelska Jerusalem. Hur gör då Gud det osynliga himmelska Jerusalem till en berusningens kalk och en lyftesten, som vållar folken i alla dessa jordiska nationer sår och skråmor? När gör han detta? Och varför?

¹⁹ Han skulle göra det efter år 1914 enligt vår nuvarande tideräkning, ett år av universell vikt och betydelse. Det var det året som den tid slutade, varunder den konungsliga stenen, Jesus Kristus, måste vänta på Guds högra sida. Varför det? Därför att i den sjunde judiska månmånaden det året, eller omkring den 1 oktober 1914, utlöpte ”hedningarnas tider”. — Luk. 21:24.

20. Hur kan man påstå att Gud, fram till år 1914, inte hade inskridit mot nationerna, men hur började han göra detta år 1914?

²⁰ Långt dessförinnan, år 607 f. Kr., hade det hedniska världsväldet Babylon omstörtat Guds rike med det jordiska Jerusalem som huvudstad, och en rad världsvälden följde Babylon i utövandet av politisk kontroll över hela jorden. Under alla dessa 2.520 år inskred inte Jehova Gud mot dessa nationer genom att återigen upprätta ett rike med en kunglig avkomling av konung David som regent. Men år 1914 var tiden inne för Gud att göra detta, då hedningarnas tider av herravälde över hela jorden var slut. Då förlänade han makten åt den konungsliga stenen, som hade blivit lagd i det himmelska Sion eller Jerusalem år 33, nämligen Jesus Kristus, Davids Son.

21. Var föddes således Guds rike på nytt, och vad var den stora frågan vid den tiden?

²¹ Således föddes Guds rike i Davids kungliga släktlinje på nytt, inte i det jordiska Jerusalem, som då stod under turkiskt välde, utan i det himmelska Jerusalem. Vid den tiden var den stora frågan denna: Var nationerna, både inom och utanför kristenheten, villiga att underkasta sig Guds nyfödda rike, där Jesus Kristus, ”Davids Son”, satt vid styret i det himmelska Sion eller Jerusalem?

22. Hur blev det jordiska Jerusalem indraget i första världskriget? Hur förhöll det sig med besittningen av Gamla staden fram till år 1948?

²² År 1914 blev det jordiska Jerusalem i Mellersta Östern indraget i ett internationellt krig om världsherraväldet, ty Jerusalem var då en del av det turkiska riket. Den 30 oktober 1914 började de allierade nationerna avge sina krigsförklaringar mot Turkiet, eftersom det då stod på tyska kejsardömets och österrikisk-ungerska kejsardömets sida. Den 5 november 1914 förklarade Storbritannien Turkiet krig. Så kom det sig att de brittiska truppstyrkorna under general Allenby den 9 december 1917 intog det jordiska Jerusalem och därigenom bragte denna stad under kristenhetens välde. Längre fram erhöll britterna mandatet över Palestina av Nationernas förbund, och britterna behöll detta, tills det utlöpte klockan 0.01 den 15 maj 1948. Därefter stred araberna och judarna om besittningen av Gamla staden. Araberna vann, och judarna blev utdrivna. Under hela denna tid hade ingen av dessa nationer det himmelska Jerusalem och dess konung i tankarna.

23. Hur visade verkligen de nationer, som tog del i första världskriget, att de var emot det himmelska Jerusalem?

²³ Nå, men var då de nationer, som tog del i första världskriget, verkligen emot det himmelska Sion och Guds Sons, Jesu Kristi, regering, som nu utövades där? Ja! De stred för att avgöra vilket politiskt block av nationer som skulle inta den ledande ställningen i den hedniska maktutövningen över hela jorden. De ignorerade och trampade på den rätt att styra hela jorden som tillkom det himmelska Jerusalems konung. Att vi predikade något sådant väckte dessa nationers vrede. (Upp. 11:15—18) På detta sätt uppenbarade de sin opposition mot Guds rike och dess konung, Jesus Kristus. De förrådde sin vrede genom att bli förbittrade på sanna kristna, som insåg att Jesu Kristi himmelska rike hade börjat och som underkastade sig dess rätt att härska över hela jorden. Vilka var dessa sanna kristna?

24. Vilka var dessa sanna kristna, som väckte nationernas vrede?

²⁴ De var det himmelska rikets jordiska sändebud. Dessa efterliknade aposteln Paulus, som sade att ”Gud medelst Kristus försonade en värld med sig själv, i det att han icke tillräknade dem deras försyndelser, och han anförtrodde försoningens ord åt oss. Vi äro därför sändebud i Kristi ställe, liksom om Gud enträget manade genom oss. I Kristi ställe vädja vi: ’Bliv försonade med Gud.’” — 2 Kor. 5:19, 20, NW.

25. Vad förkunnade dessa Rikets sändebud under första världskriget, och vad uppmanade de människorna att göra?

²⁵ Rikets sändebud förkunnade att hedningarnas tider hade slutat år 1914 och att utbrottet av första världskriget med alla de förskräckliga ting som åtföljde det var det förutsagda beviset för att dessa ”nationernas fastställda tider” hade slutat då. De förkunnade att de nationer, som inte underkastade sig Guds upprättade rike, skulle bli tillintetgjorda i den annalkande striden vid Harmageddon. De uppmanade människorna att i frid vända sig till Guds rike med Kristus som konung, ty de människor som gjorde så skulle undgå att bli tillintetgjorda av Guds konung, som nu var insatt på tronen i det himmelska Jerusalem.

26. Vem var vid denna tid den främste bland dessa kristna sändebud, och varför blev de föremål för hat bland alla nationerna?

²⁶ Upptecknad historia underrättar oss om att främst bland dessa kristna, som på detta sätt verkade som sändebud för Guds upprättade rike under åren 1914—1916, var en helt åt Gud överlämnad, döpt kristen vid namn Charles Taze Russell. Han var då president för Sällskapet Vakttornet med högkvarter i Brooklyn i New York. De kristna som samarbetade med denne Russell i att förkunna att slutet kommit för hedningarnas tider och att Guds rike blivit fullt upprättat i himlarna fick av sina fiender den hånfulla benämningen ”russellianer”. De kallades fortfarande så även sedan Russell dött den 31 oktober 1916, varefter Joseph F. Rutherford blev Sällskapet Vakttornets president och den förnämste talesmannen för dessa internationella kristna bibelforskare. Vid den tiden tog kristenhetens religiösa präster aktiv del i att understödja båda sidorna i första världskriget i den ofantliga blodsutgjutelsen. Rikets sändebud vägrade emellertid av samvetsskäl att kämpa med i det internationella kriget om politiskt världsherravälde. Därför blev de föremål för hat bland alla nationerna, såsom Matteus 24:9 hade förutsagt.

27. Vilken mångomtalad bok utgavs år 1917, vilket mångomtalat föredrag hölls första gången år 1918, och vad upplevde åtta bemärkta män, som var knutna till bibelsällskapet, i samband med en rättegång mot dem år 1918?

²⁷ Världskrigsåret 1917 gav Sällskapet Vakttornet under Rutherford som president ut Den fullbordade hemligheten, en bok som ger en förklaring av de bibliska profetiorna i Hesekiels bok och Uppenbarelseboken. Följande år, den 24 februari, höll Sällskapets president, Rutherford, i Los Angeles i Kalifornien för första gången sitt mycket omtalade föredrag över det eldande ämnet ”Världen har nått sitt slut — Millioner som nu leva skola aldrig dö!” Inte många månader senare, den 21 juni 1918, blev Rutherford och sju av hans kristna medarbetare i bibelsällskapet dömda av federala domstolen — under åberopande av lagen mot spioneri och upproriskhet — till tjugo års fängelse för var och en av fyra anklagelsepunkter, och dessa fyra straff skulle avtjänas samtidigt. På Förenta staternas nationaldag, den 4 juli, 1918 överfördes dessa åtta dömda representanter för bibelsällskapet från fängelset på Long Island i New York till federala tukthuset i Atlanta i Georgia.

28—30. a) Vad utgjorde denna behandling av kristna män i själva verket ett angrepp på? b) Vem stod bakom detta angrepp, enligt vad som framgår av boken Preachers Present Arms?

²⁸ Detta visade sig vara ett angrepp på kristna män. Men det var mer än så. Det var ett angrepp på Guds himmelska rike, för vilket dessa män var sändebud. Vem stod bakom detta angrepp? Var det muhammedaner? Eller hinduer? Eller buddister? Eller konfucianer? För att finna svaret vänder vi oss till en bok som gavs ut år 1933 av en filosofie doktora vid Sociologiska institutionen vid University of Pennsylvania. Boken heter Preachers Present Arms. I sitt tionde kapitel om ”Grupper av oförsonliga” säger den, på sidorna 183—185:

²⁹ ”En undersökning av hela saken leder till den slutsatsen att kyrkosamfunden och prästerna ursprungligen stod bakom den rörelse som gick ut på att undertrycka russellianerna. I Kanada började prästerna i februari 1918 en systematisk kampanj mot dem och deras publikationer, i synnerhet Den fullbordade hemligheten. Enligt Winnipegtidningen Tribune hade man riktat justitiekanslerns uppmärksamhet på russellianerna, och förbudet mot deras bok troddes ha blivit direkt framkallat genom ’prästernas framställningar’.

³⁰ I Worcester i Massachusetts uppmanade B. F. Wayland myndigheterna att arrestera de internationella bibelforskarna och hindra dem från att komma tillsammans i sina möteslokaler. Som en följd av denna hemställan och andra liknande från de ortodoxa samfundens prästerskap började russellianerna bli arresterade i olika mera bemärkta samhällen.

31. Hur reagerade de religiösa ledarna, då dessa kristna fick fängelsestraff, och vad tycktes regeringen ha lyckats åstadkomma åt kyrkorna?

³¹ När nyheten om tjugoårsdomarna nådde de religiösa tidningarnas redaktörer, gav nästan varenda en av dessa publikationer, både större och mindre, uttryck åt stor glädje. Jag har inte kunnat upptäcka några ord av sympati i någon av de ortodoxa religiösa tidningarna. ’Det kan inte råda något tvivel’, menade Upton Sinclair, om att ’förföljelsen ... delvis kom sig av det förhållandet, att de hade ådragit sig de ”ortodoxa” religiösa samfundens hat.’ Vad kyrkornas förenade ansträngningar inte hade kunnat göra, det tycktes nu regeringen ha lyckats åstadkomma åt dem — nämligen att krossa dessa ’Baalsprofeter’ för alltid. ...

32. Hur handlade präster och predikanter då dessa kristna längre fram blev frigivna?

³² Ett år därefter, sedan de dömda männen hade tillbragt de tolv månaderna i federala tukthuset i Atlanta, upphävde appellationsdomstolen domslutet, och männen var fria. Detta utslag hälsades med tystnad i kyrkorna. ...

33. Vilka frågor ansåg domstolarna, under inflytandet av krigstidens hysteri, att de borde ta upp?

³³ Långlivade religiösa gräl och hatkänslor, som man i fredstid inte tog någon hänsyn till vid domstolarna, fann nu vägen in i rättssalen under inflytandet av krigstidens hysteri.”

En ”berusningens kalk”

34. Vad påverkades av denna höjdpunkt i den religiösa förföljelsen, och vilken profetia, som är nedtecknad i Uppenbarelseboken och gäller Guds vittnen, gick här i uppfyllelse?

³⁴ Förföljelsen mot dessa åt Gud överlämnade kristna under första världskriget nådde synbarligen en höjdpunkt, när de mest framträdande av Rikets sändebud sattes i fängelse, såsom vi här har berättat om. Det påverkade i hög grad dessa kristna bibelforskares arbete med att vittna om Guds upprättade rike. Här förverkligades tydligtvis den profetia i Uppenbarelseboken 11:7—19, som talar om att Guds symboliska ”två vittnen” blev dödade av det politiska ”vilddjuret” som hade stigit upp ur avgrunden. Vid de ”två vittnenas” död gladdes och fröjdade sig i sanning de människor som bodde på jorden och lät det som fanns kvar av de ”två vittnena” ligga utsatt för offentlig skam.

35. Vem var det i själva verket som de människor förföljde, vilka förföljde Rikets sändebud under första världskriget, och vilken regel, som Jesus Kristus uttalade, anger att det var så?

³⁵ I den profetiska liknelsen om fåren och getterna framställer Jesus Kristus såsom konung denna regel: ”Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig.” (Matt. 25:40) När den judiske fariséen Saulus från Tarsus förföljde de judiska kristna, visade sig den uppståndne Jesus Kristus på mirakulöst sätt för honom och tillämpade denna regel för bedömandet och sade: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?” (Apg. 9:4; Fil. 3:4—6) När människor under första världskriget förföljde och motstod de kristna sändebuden för Guds rike, förhöll det sig också så att de förföljde och motstod Jesus Kristus, den konungsliga stenen, som hade blivit lagd i det himmelska Sion eller Jerusalem. Detta våldsamma motstånd skulle emellertid inte bli utan sina konsekvenser för förföljarna.

36. Vad hade Jehova Gud i Sakarja 12:2, 3 uppmanat nationerna att inte göra?

³⁶ För länge sedan, i Sakarja 12:1—3, hade Jehova Gud varnat nationernas folk och uppmanat dem att hålla fingrarna borta från hans himmelska Jerusalem och dess konung av Davids kungliga hus och av Juda stam. Om de gav sig till att röra vid dem, skulle de göra detta till sin egen skada. Jehova, Skaparen, sade: ”Se, jag skall göra Jerusalem till en berusningens kalk för alla folk runt omkring; jämväl över Juda skall det komma, när Jerusalem bliver belägrat. Och det skall ske på den tiden, att jag skall göra Jerusalem till en lyftesten för alla folk; var och en som försöker lyfta den skall illa sarga sig därpå. Och alla jordens folk skola församla sig mot det.”

37, 38. a) Mot vem skulle belägringen vara riktad enligt orden i Sakarjas profetia? b) Vilka är i våra dagar de judar eller judéer som avses i Sakarjas profetia?

³⁷ Mot vem sade denna profetia att belägringen skulle vara riktad? Inte endast mot huvudstaden Jerusalem, utan också mot Juda. I profeten Sakarjas dagar var Juda det land, över vilket det återuppbyggda Jerusalem härskade. Folket i Juda var undersåtar under Jerusalem och dess kungliga hus av Davids ätt.

³⁸ I vår tid innehas det Juda land, mot vilket den i Sakarja 12:2 förutsagda belägringen pågår, av de andliga judéerna, de andliga sändebuden för det himmelska Jerusalem. En kvarleva av dessa andliga judar, några tusental, finns ännu på jorden. Kom ihåg att i Romarna 2:28, 29 säger aposteln Paulus att den människa inte är jude eller judé, som är det i utvärtes måtto i sitt omskurna kött. Den verklige juden eller judéen är den som är det i invärtes måtto, med ett omskuret hjärta. Var och en av kvarlevan är sådan.

39. Vem kommer denna kvarleva slutligen att förenas med, och vad belägrar folken i själva verket genom att belägra kvarlevan?

³⁹ Såsom Hebréerna 12:22 uttrycker det, har kvarlevan närmat sig ett Sions berg som är mer upphöjt än det jordiska och varpå ”den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem”, befinner sig. När medlemmarna av denna kvarleva fullbordar sitt jordiska vandringslopp såsom sändebud i Kristi ställe, kommer de att bli förenade med Guds lamm, Jesus Kristus, som nu regerar i himmelsk härlighet på Sions berg. (Upp. 14:1—3) Genom att belägra denna kvarleva belägrar alltså de fientliga folken också i verkligheten det himmelska Jerusalem eller Sions berg. De försöker lägga hinder i vägen för Kristi styrelse över hela jorden och dess inbyggare.

40, 41. a) I förbindelse med vilken födelse och vilket krig talar Uppenbarelseboken 12 om denna djävulska verksamhet mot Rikets sändebud? b) Vilka andra avkomlingar har det himmelska Jerusalem, och vad gör den utkastade Satan, djävulen, mot dem?

⁴⁰ Denna djävulska verksamhet mot Guds rikes fridsamma sändebud visas i förväg i en profetisk bild i det tolfte kapitlet i Uppenbarelseboken, som aposteln Johannes nedskrivit. Detta kapitel framställer det himmelska Jerusalem, Guds organisation, under bilden av en kvinna, som görs strålande av himmelskt ljus. Såsom Guds kvinna eller hustru föder hon en son. Sonen rycks undan käftarna på den eldfärgade draken, Satan, djävulen, och blir uppryckt till kvinnans äkta man, Gud, och får sätta sig på Guds tron. Detta gäckar drakens planer. En strid i himmelen följer på denna Guds rikes födelse och dess upphöjande på tronen med Kristus som innehavare av konungslig makt och myndighet. Draken och hans demonänglar blir slagna och kastade ut ur himmelen och ned till jorden. Ett triumferande rop skallar genom himmelen: ”Nu hava förverkligats vår Guds frälsning och makt och rike och hans Smordes myndighet, emedan våra bröders anklagare har blivit nedslungad, vilken anklagar dem dag och natt inför vår Gud!” (Upp. 12:1—10, NW) Således visas det himmelska Jerusalems son vara Guds rike med Jesus Kristus såsom fungerande konung.

⁴¹ Det himmelska Jerusalem har också annan säd, andra avkomlingar. Dessa är ännu nere på jorden. Vad gör därför draken, Satan, djävulen, nu då han har blivit nedkastad till jorden? Uppe i himmelen kunde han inte uppsluka det himmelska Jerusalems son, som blev uppryckt till Guds tron. Fördenskull försöker han här på jorden uppsluka de övriga av hennes avkomlingar eller säd. Genom att förfölja dem och strida mot deras kristna verksamhet förföljer han deras moder, Guds kvinna, det himmelska Jerusalem. Uppenbarelseboken 12:17 (NW) beskriver detta och säger: ”Draken fylldes av vrede mot kvinnan och gick åstad för att föra krig mot de återstående av hennes säd, som hålla Guds bud och hava arbetet att bära vittnesbörd om Jesus.” Dessa återstående av det himmelska Jerusalems avkomlingar måste i denna tid bära vittnesbörd om Jesus såsom den regerande konungen, som Gud har insatt på tronen.

42. Hur för den osynlige draken krig mot dessa sändebud för Riket på jorden?

⁴² Men hur för då den osynlige, andlige draken, Satan, djävulen, krig mot dessa sändebud för det nyfödda Riket? Genom att använda de jordiska, synliga rikena i denna världen, vars gud han är. (2 Kor. 4:4) Draken kan bruka dessa världsliga riken till att stifta lagar mot Rikets sändebud för att sätta stopp för deras verksamhet.

43, 44. a) Vilken verkan gjorde det på fienderna att Rikets sändebud på nytt framträdde år 1919? b) Hur blev detta framställt i bild i den uppenbarelse Johannes fick?

⁴³ Under första världskriget rönte dessa Rikets sändebud ett tillfälligt bakslag. Men på våren 1919 trädde de åter fram på den jordiska verksamhetsscenen, sedan presidenten för Sällskapet Vakttornet och hans sju medfångar blivit frigivna från federala tukthuset i Atlanta i Georgia för att aldrig komma dit mera. Alltsedan dess har den förödmjukade draken fört krig mot dem. Han har varit den osynlige anstiftaren bakom den förföljelse som de världsliga nationerna bedrivit. Dessa vittnen för Riket måste åtlyda Kristi befallning, som finns nedtecknad i Matteus 24:14, att predika dessa goda nyheter om Guds rike på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer. När de grep sig an med detta verk, var deras förnyade framträdande en stor missräkning för draken såväl som för alla de världsliga nationerna, som är i den ondes våld. Det var som om de hade uppstått från de döda, som om de rest sig ur internationell vanära till himmelsk ära och utmärkelse. Precis så blev det framställt i bild i den uppenbarelse som Johannes fick. Han talar om följande för oss om de ”två vittnena”:

⁴⁴ ”Men efter tre och en halv dagar kom livets ande från Gud in i dem, och de reste sig upp på sina fötter; och en stor fruktan föll över dem som sågo dem. Och de hörde en stark röst från himmelen, som sade till dem: ’Kommen hit upp.’ Då stego de i en sky upp till himmelen i sina ovänners åsyn.” — Upp. 11:11, 12. Jämför med detta Uppenbarelseboken 9:1—6.

De skadar bara sig själva

45. I vilket tillstånd i förhållande till det himmelska Jerusalem befinner sig de andliga judar eller judéer, som är framställda i bild i Sakarja 12:7?

⁴⁵ Rikets andliga återuppståndna sändebud är i verkligheten andliga judar eller judéer, som ännu inte har kommit in i det himmelska riket, i det himmelska Jerusalem. Eftersom de ännu är på jorden och är utsatta för djävulens krigföring genom sina jordiska regeringar, befinner de sig utanför det himmelska Jerusalem och tältar alltså på marken utanför dess murar. Från denna ståndpunkt säger Sakarja 12:7 (NW) profetiskt: ”Och Jehova skall förvisso frälsa Juda tält först, på det att Davids hus’ skönhet och Jerusalems invånares skönhet icke må bliva alltför stor över Juda.” — Jämför 2 Samuelsboken 11:11.

46. Varför skall dessa andliga ”Juda tält” frälsas först, och vad tvingas fienden därigenom att inse?

⁴⁶ Naturligtvis är de som tältar ute på de öppna fälten i Juda område de första som fienden kan nå. Därför behöver de frälsning först. Att den skönhet, som frälsning från Jehova innebär, vilar också över dessa tältare behöver komma till synes, och detta allra först. Det gäller den andliga nationen som ett helt och inte bara huvudstaden och den kungliga familjen där. Att Jehova frälsar de andliga judéernas tält först kommer fienden att inse att den judeiska kvarlevan av Rikets sändebud är av värde i Guds ögon, i högre grad än de hånfulla fienderna hade trott. På det sättet tvingas fienden att inse att kvarlevan är precis lika dyrbar för Jehova Gud och lika förtjänt av hans frälsning som de andra medlemmarna av det andliga Israel är, vilka redan är förhärligade tillsammans med den regerande konungen, Jesus Kristus, i himmelriket.

47. Vad är den ”skönhet”, som kvarlevan av de andliga judéerna, vilka ännu befinner sig på jorden, också måste få del av, och varför får de inte lämnas ur räkningen?

⁴⁷ Kvarlevan, som ännu är på jorden, kommer att få del i frälsningens skönhet tillika med det himmelska Jerusalem och med dess konung av ”Davids hus” och alla hans medarvingar. Riket kommer inte att lämna ur räkningen denna trogna kvarleva, som ännu är här på jorden. Dess medlemmar måste också göras till medarvingar i Riket för att Rikets kungliga familj skall bli fullständig enligt Jehova Guds uppsåt. Fastän Jesus Kristus är förordnad av Gud såsom den himmelska kungliga familjens huvud, delar han alltså sin himmelska härlighet med medarvingar. (Joh. 17:22—24) Hela den kungliga familjens slutliga härlighet kommer att bli på rätt sätt avvägd eller avpassad för alla dess medlemmar. På det sättet kommer skönheten hos den större Davids hus och skönheten hos det himmelska Jerusalems invånare (hans medarvingar) inte att bli alltför stor över eller förmer än den som kvarlevan av de andliga judéerna äger, dessa som ännu befinner sig under belägring på jorden.

48. Hur kommer det att inverka på fienderna att de belägrar Guds konungsliga intressen, och varför blir det så?

⁴⁸ Denna jordens nationer belägrar det himmelska Jerusalem och dess kungliga ”Davids hus” därigenom att de belägrar kvarlevan av dess sändebud för Riket. Genom att göra detta endast skadar de sig själva. De gör en erfarenhet som kommer dem att ragla som berusade. Ja, de kommer därifrån illa åtgångna. De har en räkning att göra upp med Gud närhelst de i sin illvilja rör vid Guds rikes intressen och Guds rikes sändebuds intressen. Redan nu, innan striden vid Harmageddon bryter ut, bringas de till kännedom om detta i preliminär bemärkelse.

49. Hur församlar sig fienderna såsom runt en gemensam dryckeskalk, och hur blir de påverkade av det som de dricker?

⁴⁹ Nationerna känner mycken glädje och munterhet vid den tid då de förföljer Rikets sändebud och plundrar dem. Men detta för inte med sig någon varaktig tillfredsställelse åt dem och ingen slutlig triumf. I det himmelska Sion eller Jerusalem har den konungsliga stenen, Jesus Kristus, blivit fast och säkert lagd, och när de församlar sig kring Rikets sändebud såsom kring en gemensam dryckeskalk och väntar sig att få dricka det mest välsmakande vin, så får de också någonting att dricka. Men vilken dryck! Den ger dem ingen varaktig njutning och ingen känsla av välbehag. I stället börjar de ragla, gripna av en yrsel som gör att de inte vet vad de skall ta sig till härnäst eller vart de skall gå. Denna reaktion gör deras fall säkert och visst.

50. Vilken varnande illustration, som vittnade om hur saker och ting kan åstadkomma bakslag, kan vi dra fram från juden Mordokais dagar?

⁵⁰ Vi skall här dra fram några varnande illustrationer från det verkliga livet, som visar hur saker och ting kan åstadkomma bakslag eller verka som en bumerang. Profeten Sakarja fullbordade sin profetiska bok år 519 f. Kr. Omkring fyrtiofem år därefter var amalekiten Haman förste minister i det persiska riket. Han åstadkom att en oföränderlig lag stiftades mot Jehovas folk överallt i rikets ett hundra tjugosju provinser, det återuppbyggda Jerusalem inbegripet. Enligt denna lag skulle ett blodbad anställas på allt Jehovas folk på trettonde dagen i månaden Adar år 474 f. Kr. Till en tid yvdes Haman över sina illvilliga anslag mot Jehovas folk, men sedan började bladet vända sig. Hans hustru varnade honom på förhand: ”Om Mordokai, som du har begynt att stå tillbaka för, är av judisk börd, så förmår du intet mot honom, utan skall komma alldeles till korta för honom.” (Est. 6:13) Haman hade känt sig mycket stolt över sin politiska och juridiska triumf över Jehovas folk, Jerusalem inbegripet. Plötsligt vändes hans glädje i sorg och harm, när han själv blev hängd i just den galge som han hade gjort i ordning åt juden Mordokai. Senare, på den ödesdigra dagen, försvarade sig Jehovas folk med härskarens bemyndigande och dräpte sina fiender som vågade handla enligt Hamans lag. Som en klimax blev Hamans tio söner upphängda på den ställning som deras egen far hade byggt för att där hänga en medlem av Jehovas hatade folk.

51. Vilken varnande illustration hämtar vi från den tid då konung Nebukadnessar lät ställa upp sin gyllene bildstod?

⁵¹ Åratal dessförinnan kastade några babyloniska krigsmän de trogna hebréerna Sadrak, Mesak och Abed-Nego i den brinnande ugnen för att de vägrade att falla ned i tillbedjan inför den avgudiska gyllene bildstod, som konung Nebukadnessar hade ställt upp. Men de babyloniska krigsmännen blev själva brända till döds av eldslågorna från ugnen, medan däremot Jehova Guds tre trogna tillbedjare kom levande ut ur den. — Dan. 3:21—27.

52. Vilken illustration hämtar vi från den tid då profeten Daniel vägrade att sluta upp med att bedja till sin Gud?

⁵² Åtskilliga år senare blev profeten Daniel, som var en nära vän till dem, kastad i lejongropen för att han vägrade att sluta upp med att dagligen bedja till Jehova Gud. Politiska ränksmidare hade genomdrivit en lag, varigenom Daniel skulle framstå som en brottsling, därför att han höll fast vid sin tillbedjan av Jehova. Dagen därpå blev Daniel levande och oskadd hämtad upp ur gropen, men ränksmidarna själva kastades ned till lejonen och blev uppätna. — Dan. 6:1—24.

53. Vilken illustration kan vi dra fram från år 33 e. Kr., då det sista skedet av Jesu första närvaro här på jorden hade nåtts?

⁵³ År 33 av vår nuvarande tideräkning blev Jesus Kristus dödad, därför att Jerusalems religiösa ledare ivrigt yrkade på det och ropade: ”Vi hava ingen annan konung än kejsaren.” När nu Jesu fiender hade fått romarna att döda honom, menade de att de för alltid hade tystat ned Jesu hängivna efterföljares predikande. Men på tredje dagen efter Jesu död uppväckte Gud honom från de döda. Därpå befallde Jesus sina efterföljare att ta upp predikandet igen, inte bara i Jerusalem och Judeen utan på hela den bebodda jorden, och att överallt göra lärjungar åt Jesus av människor ur alla nationer. — Matt. 28:19, 20; 24:14.

54. Vilken illustration kan vi hämta från de tolv apostlarnas dagar fram till Jerusalems förstöring år 70?

⁵⁴ Därför att Jesu apostlar lydde sin uppståndne Herre och öppet predikade i templet, protesterade Jerusalems religiösa myndigheter. De satte apostlarna i fängelse, men Guds ängel släppte ut dem om natten och sade till dem att gå tillbaka och börja predika i templet igen. När de så blev arresterade och förda inför den religiösa högsta domstolen, förklarade de varför de inte hade slutat upp med att predika, då de sade: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor. ... Och vi äro vittnen om dessa ting, och det är också den heliga anden, som Gud har givit åt dem som lyda honom såsom härskare.” Inför detta obrytbara försvar vacklade domstolsledamöterna tillbaka och höll rådslag och följde sedan Gamaliels råd: ”Befatta eder icke med dessa män, utan låt dem vara (ty om detta anslag eller detta verk är från människor, kommer det att slås ned, men om det är från Gud, skola ni icke kunna slå ned dem); i annat fall skola ni kanske i själva verket befinnas strida mot Gud.” (Apg. 5:17—39, NW) Trots förföljelse förblev den kristna församlingen i Jerusalem. Först när Jerusalems förstöring genom romarna år 70 närmade sig, flydde den kristna församlingen i förväg från Jerusalem. De som stridde mot Gud hade på nytt förlorat, illa medfarna!

55. Vilka benämningar använder man inom kristenhetens religiösa system om Jehovas kristna vittnen, och hur förlorade Hitler i sin kamp mot deras Gud?

⁵⁵ Låt oss emellertid nu vända blickarna till vår egen tid. Draken, Satan, djävulen, har eggat nationernas folk till krig mot de smorda sändebuden för Guds upprättade rike. År 1931 började dessa Rikets sändebud identifiera sig genom namnet ”Jehovas vittnen”. Kristenhetens religiösa system har föraktat detta namn och håller i med att kalla oss de ”falska vittnena för Jehova”. Efter första världskriget uppreste Satan, djävulen, politiska diktatorer till att undertrycka vittnena i olika nationer. År 1934 avgavs en världsvid protest mot Hitlers djävulska förföljelse av Jehovas vittnen. I Berlin sade dr Wilhelm Frick, inrikesministern, i irritation över protesten, till diktatorn: ”Om inte bibelforskarna omedelbart rättar sig efter oss, så kommer vi att ingripa mot dem med de starkaste vapen.” Därpå skrek Hitler: ”Den avfödan skall utrotas i Tyskland.” Men Hitler bara ådrog sig själv svårigheter. Han förlorade sin kamp mot Gud. I våra dagar fortsätter Jehovas vittnen öppet att komma tillsammans och att predika i Västtyskland. Till och med i det kommunistiska Östtyskland är Jehovas vittnen troget verksamma, fastän under jorden.

56. Hur fick Kommunistrysslands ledare underrättelse om förföljelsen, och hur har man där i landet förlorat i kampen mot Jehovas vittnens Gud?

⁵⁶ I Kommunistryssland har den ene diktatorn efter den andre tagit makten. Jehovas vittnen, som är förbjudna i Ryssland och dess kommunistiska satellitstater, har gått under jorden. Med fara för liv och frihet väljer de att lyda Gud mer än människor. Genom resolutioner, som åren 1956—1957 antogs vid stora områdessammankomster i fria länder jorden runt, gav de den ryske premiärministern meddelande om fall av förföljelse från Kommunistrysslands sida. De begärde att Jehovas vittnens situation skulle tas under omprövning på religionsfrihetens grundval. Vad blev diktator Krusjtjevs svar? Endast en mera intensiv förföljelse.b Likväl lyckas rapporter komma ut från Ryssland, som bevisar att Jehovas vittnen är mycket livaktiga under jorden, till stort bekymmer för de mot Gud stridande kommunisterna. I denna strid är det de som kommer att lida skada, inte Gud eller det Jerusalem som är ovan.

57, 58. a) Hur har Jehovas vittnen blivit belägrade i så kallade demokratiska länder? b) Hur visade Förenta staternas högsta domstol att den hade blivit sargad i förbindelse med sitt utslag mot Jehovas vittnens barn i skolåldern?

⁵⁷ Till och med i så kallade demokratiska länder har regeringar och folk belägrat Jehovas vittnen för att bryta ned deras kristna ostrafflighet. Samhällen har utnyttjat lagen för att vålla dem skada och låtit dem dras inför rätta och sättas i fängelse, allt i syfte att sätta stopp för vårt predikande av Guds rike från hus till hus.

⁵⁸ Sådana försök att tillämpa lagen på orätt sätt har misslyckats. Därför att vi vägrar att bryta vår kristna neutralitet gentemot denna världens dödliga konflikter, har våra mötesplatser och våra offentliga sammankomster blivit utsatta för pöbelangrepp. År 1940 fällde Förenta staternas högsta domstol, med 8 röster mot 1, det utslaget att barn till Jehovas vittnen som får undervisning i allmänna skolor måste lyda skolans förordning om att tillskriva ett nationellt emblem förmågan att skydda och frälsa dem och att ägna detta emblem religiös vördnad och hyllning. Den våg av pöbelaktioner som följde överallt i landet blev en nationell skandal. Högsta domstolen kände sig allvarligt sargad eller plågad. Den 14 juni 1943 återkallade domstolen, med 6 röster mot 3, sitt domslut i denna fråga och fällde ett utslag till förmån för friheten att utöva religiös tillbedjan enligt samvetets bud. Detta modiga domsuttalande gjordes medan andra världskriget ännu rasade.

59, 60. a) Hur har fienderna satt i gång strider inför rätta, och vad har följden blivit för dem själva? b) Vilken anda har sedan andra världskriget vållat vittnena ytterligare svårigheter?

⁵⁹ Gång på gång har Jehovas vittnen slagit tillbaka angreppen med lagliga medel, såsom på drottning Esters tid, och har fört striden ända upp i amerikanska högsta domstolen. De har vunnit 36 av 50 mål som nått upp till denna högsta instans. I Kanada har liknande strider inför rätta utkämpats av Jehovas vittnen, och segrar har vunnits vid dess domstolar.

⁶⁰ Andra nationella regeringar har sökt fingra på Jehovas vittnens religiösa rättigheter men med obehagliga följder för dem själva. (Ords. 6:27, 28) Men den nationalistiska andan har under dessa år sedan andra världskriget blivit och blir ständigt allt starkare, och detta skapar ytterligare svårigheter för Jehovas vittnen.

61. Hur har drakens krigföring mot kvarlevan påverkat många iakttagare, och vad har de gjort?

⁶¹ I fyrtiosex år har nu den till jorden nedstörtade draken, Satan, djävulen, lett de jordiska nationerna i krigföring mot de återstående av det himmelska Jerusalems avkomlingar, de smorda sändebuden för Guds himmelska konungadöme av ”Davids hus”. Men vilken verkan har denna krigföring haft? Hundratusentals iakttagare har insett att dessa religiösa och politiska system i denna världen i själva verket strider mot Gud, strider mot det himmelska Jerusalem och dess på tronen insatta kungliga familj av ”Davids hus”. Dessa iakttagare har tacksamt tagit emot det vittnesbörd som framburits av Rikets sändebud och har ställt sig på Rikets sändebuds sida, på det himmelska Jerusalems och dess nyligen födda rikes sida, vilket styrs av ”Davids hus”. De överger deras led, som belägrar det himmelska Jerusalem och dess davidiska konungadöme. De förenar sig med de smorda sändebuden för Riket i att predika budskapet om Riket runt hela jorden. De ger sitt hela och fulla hängivna stöd åt ”Juda tält” ute på verksamhetsfältet, dessa tält som Jehova har lovat att frälsa först.

Tillintetgörelse för belägrarna

62. Vilken slutlig uppfyllelse av Sakarjas profetia om lyftestenen utgör de erfarenheter nationerna får, då de rör vid Rikets representanter, en inledning till?

⁶² Hittills har folken och nationerna bringats att ragla av berusning och fått svåra skråmor och sår, därför att de rört vid de synliga representanterna på jorden för det himmelska Jerusalem och dess konung av Davids hus. Men detta är endast inledningen till den stora slutliga uppfyllelsen av Sakarjas profetia. Ännu har inte nationerna lärt nog för att sluta upp med sin inblandning, för att upphäva belägringen. Under osynligt demoniskt inflytande håller de nu på att församlas till en situation som kräver ett slutligt, allt avgörande krig med Gud, den Allsmäktige, en strid vid Harmageddon. (Upp. 16:14—16) I sitt sista försök att flytta undan Guds rike med dess huvudstad, det himmelska Jerusalem, likt en stor sten som är i vägen — dvs. i sina ansträngningar att få bort oss, predikare av Riket — kommer de att bli fullständigt söndersargade. Den konungsliga stenen, som lades i Sion (eller Jerusalem), kommer att krossa dem, såsom stenen krossade bildstoden av metall som konungen i Babylon såg i sin dröm. Jesus Kristus, den konungsliga stenen, sade till sina motståndare: ”Var och en som faller på den stenen, han skall bliva krossad; men den som stenen faller på, honom skall den söndersmula.” — Matt. 21:44; Dan. 2:34, 36, 44, 45.

63. Varför behöver vi inte ge vika för panisk fruktan, då fienden förstärker sin belägring?

⁶³ Medan de jordiska fienderna förstärker och utvidgar sin belägring mot oss som predikar och förfäktar Guds rike såsom den enda rättmätiga regeringen över hela jorden, behöver vi följaktligen inte ge vika för en panisk fruktan. Gud, den Allsmäktige, kommer att ge oss mod till att möta den slutliga situationen. ”På den tiden, säger HERREN [Jehova], skall jag slå alla hästar med förvirring och deras ryttare med vanvett. Men över Juda hus skall jag upplåta mina ögon, när jag bland hednafolken slår alla hästar med blindhet. Då skola Juda stamfurstar säga i sina hjärtan: ’Jerusalems invånare äro vår styrka genom HERREN Sebaot, sin Gud.’ På den tiden skall jag låta Juda stamfurstar bliva såsom brinnande fyrfat bland ved och såsom eldbloss bland halmkärvar, så att de förbränna alla folk runt omkring, både åt höger och åt vänster; men Jerusalem skall framgent trona på sin plats, där Jerusalem nu är.” (Sak. 12:4—6) Så vi kan vara modiga.

64. Vad skall Jehova göra mot fiendens krigsmakt, och vad skall ”Juda [andliga] stamfurstar” känna sig manade att säga?

⁶⁴ Vår Gud, Jehova, lovar oss att ta hand om de angripande hästarna och deras ryttare, Satans, djävulens, synliga krigsmakt. Jehova kommer att slå dem som sköter den med blindhet och låta dem gripas av förvirring, men han kommer att upplåta sina egna ögon över sina andliga judéer på jorden och deras lojala följeslagare för att bevara dem och vaka över deras välfärd såsom hans folk. De andliga furstarna av Juda kungliga stam kommer att få erkänna att kraften att alltjämt vara förkämpar för det himmelska Jerusalem och dess kungliga hus inte är deras egen. Den kommer i stället från det osynliga stöd som de får av de konungsliga invånarna i det himmelska Jerusalem, förnämligast Jesus Kristus.

65. Hur kämpar dessa ”stamfurstar” och de som tjänar under dem mot fienden, och vid vad liknas den verkan detta får?

⁶⁵ De andliga stamfurstarna i Juda och naturligtvis de som tjänar under dem kommer inte att kämpa mot fienden med dödliga, köttsliga vapen. Våra enda vapen är andliga, Guds skrivna ord och dess budskap. Genom att kungöra Guds ord, för att komma belägrarna och angriparna att känna den förtärande hettan av Jehovas förtörnelse, kommer de andliga stamfurstarna i Juda att bildligt talat framkalla en stor brand. Redan nu brukas de under änglarnas ledning till att utgjuta Guds vredesdoms ”sju plågor, som bliva de sista”, över alla folk som vänt sig från Gud. (Upp. 15:1—16:21) Å, vilken pina detta vållar våra belägrare!

66, 67. a) Vad skall Jehova därpå finna orsak till med avseende på fiendenationerna? b) Vad kommer Jehova att finna beträffande de andliga judéerna och deras lojala medhjälpare?

⁶⁶ Vid tiden för ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” kommer Gud inte att behöva gå långt för att finna en rättmätig orsak till att förinta dem som angriper de andliga judéerna och deras åt honom överlämnade följeslagare. Men han kommer att finna mycket att skydda sina sändebud för Riket och deras lojala medhjälpare för. Därför säger han genom sin profet:

⁶⁷ ”Och Jehova skall förvisso frälsa Juda tält först, på det att Davids hus’ skönhet och Jerusalems invånares skönhet icke må bliva alltför stor över Juda. På den dagen skall Jehova vara ett försvar runt omkring Jerusalems invånare; och den som stapplar ibland dem skall på den dagen bliva såsom David, och Davids hus såsom Gud, såsom Jehovas ängel framför dem. Och det skall ske på den dagen att jag skall vinnlägga mig om att förinta alla nationer som komma mot Jerusalem.” — Sak. 12:7—9, NW.

68. Vad kommer belägrarna ”på den dagen” att söka göra i sin illvilja?

⁶⁸ ”På den dagen” skall det himmelska Jerusalem i fullaste mått bli en berusningens kalk, som kommer dem som dricker att ragla, och en lyftesten, som illa sargar dem som menar sig vara starka nog att lyfta Guds rike ur vägen. Deras illvilliga strävan att sätta krokben för det himmelska Jerusalems befrämjande av Rikets intressen kommer att vålla bakslag och skada för dem. Genom sina komplotter åstadkommer de att de själva blir förintade av Jehova Gud, som kan förgöra både kropp och själ i den eviga tillintetgörelsens Gehenna. (Matt. 10:28) Må de ta sig i akt!

69. Vilken förpliktelse har vi mot Guds ängel, som går framför oss, och vad väntar dem som fullgör den?

⁶⁹ Vad oss beträffar, så kan vi kanske känna oss svaga, likt sådana som stapplar, likt sådana som inte kan hålla i med att gå upprätt, när vi tänker på de fiender vi måste möta på jorden. Men det himmelska riket är starkt, mäktigt nog att krossa alla fienderna och förpassa dem ur tillvaron. Dess regerande konung, Jesus Kristus av ”Davids hus”, kommer att visa sig värdig sitt gudagivna namn ”Väldig Gud”. Han kommer att vara Jehovas ängel, som går framför oss. Vi måste fortsätta att följa honom, den större David. Därför har vi alla skäl till att förtrösta på Jehova Gud och att hämta kraft till att uthärda, till dess de fientliga belägrarna blir i grund förintade. Åt ”Juda [andliga] tält” och åt den ”stora skaran” av deras lojala följeslagare på jorden kommer en slutgiltig frälsning att förlänas av Jehova, vår Gud, genom den oövervinnelige konungen Jesus Kristus, konungarnas konung. — Jes. 9:6; Upp. 7:9—17.

[Fotnoter]

”På senare år har mycket av den antireligiösa propagandan riktats speciellt mot smärre grupper, sådana som Jehovas vittnen, vilka aktivt verkar för ohörsamhet mot staten.”