Räcker det med uppriktighet?
MÅNGA människor säger att om man är uppriktig i sin tro, så räcker det. De påstår att Guds dom ytterst beror på om en människa är uppriktig i sin tro och inte på om hon har rätt tro. Uppriktighet är verkligen något nödvändigt, men räcker det med att vara uppriktig?
”Mången väg synes mannen riktig, men dess slut är en väg till döden.” Fel väg leder inte till rätt bestämmelseort bara därför att den vilsegångne är uppriktig. — Ords. 14:12.
Jesus sade till sina efterföljare: ”Den tid kommer, då vemhelst som dräper eder skall mena sig därmed förrätta offertjänst åt Gud.” Kommer Gud att godkänna sådana handlingar som dräpandet av kristna människor, därför att dråparen handlat i uppriktighet? — Joh. 16:2.
Aposteln Paulus sade om sådana som var uppriktiga men felunderrättade: ”Det vittnesbördet giver jag dem, att de nitälska för Gud. Dock göra de detta icke med rätt insikt [enligt exakt kunskap]. De förstå nämligen icke rättfärdigheten från Gud, utan söka att komma åstad en sin egen rättfärdighet och hava icke givit sig under rättfärdigheten från Gud.” — Rom. 10:2, 3.
Dessa människor var uppriktiga; de var också motspänstiga. De var så ivriga att bevisa att de hade rätt, att de inte hade tid att ta reda på vad Gud sade vara rätt. De var inte uppriktigt ödmjuka utan uppriktigt motspänstiga och gjorde sin egen vilja och sitt eget handlingssätt till en avgud och vägrade att underordna sig Guds vilja och sätt.
Det är nödvändigt att vara uppriktig, men det räcker inte. De som är verkligt uppriktiga kommer att ändra uppfattning och handlingssätt när de får veta att de har orätt. Jehova visar dem barmhärtighet därför att de är uppriktiga. Så förhöll det sig i aposteln Paulus’ fall. Han skrev: ”Fastän jag förut var en hädare och en förföljare och en fräck människa. Icke desto mindre fick jag röna barmhärtighet, eftersom jag var okunnig och handlade av brist på tro.” — 1 Tim. 1:13, NW.
Jehova kräver mer än uppriktighet: ”Vad annat begär väl HERREN av dig, än att du gör, vad rätt är, och vinnlägger dig om kärlek och vandrar i ödmjukhet inför din Gud?” Hur skall man kunna göra det som är rätt och vinnlägga sig om kärlek om man inte vet vad Jehova anser vara gott och kärleksfullt? Hur kan någon vandra ödmjukt inför Gud om han inte känner Guds väg? Han kan inte motspänstigt vandra sin egen väg och samtidigt ödmjukt vandra Guds väg. — Mik. 6:8.
En människa som är verkligt uppriktig ändrar sig när hon blir överbevisad om att ha fel. Hur uppriktig är i själva verket den människa som får påpekat för sig att det i hennes egen bibel står att ”den själ, som syndar, hon skall dö” och likväl framhärdar i tron att själen är odödlig? Hur uppriktig är den som alltjämt tror att Gud och Kristus är varandras jämlikar i en treenighet, sedan han i sin egen bibel läst Jesu ord: ”Fadern är större än jag”? Hur uppriktig är den som får se svart på vitt i sin egen bibel att ”den lön, som synden giver, är döden” men fortsätter med att påstå att straffet för synd är evig pina? — Hes. 18:4, 1878; Joh. 14:28; Rom. 6:23.
Är det kanske så, att många som säger att det räcker med uppriktighet helt enkelt vill följa sin egen väg men samtidigt ge den sken av att ha Guds godkännande? Det är så lätt att självbelåtet gå sin egen väg, under det att man döljer sitt förehavande bakom påståendet att man är uppriktig. Motspänstighet döljer sig ofta under uppriktighetens täckmantel. När detta inte är fallet, utan uppriktigheten är absolut äkta, då ändrar sig en människa med denna egenskap, när hennes sätt och uppfattning bevisas vara felaktiga. Om en människa inte anstränger sig för att få veta vad som är rätt, om hon inte ändrar sig, då hon blir överbevisad om att hennes tro är felaktig, då har hon aldrig varit verkligt uppriktig.