Guds dolda vishet — en helig hemlighet

”En fysisk människa tager icke emot de ting som höra Guds ande till, ty de äro dårskap för henne. Emellertid utrannsakar den andliga människan i sanning allting.” — 1 Kor. 2:14, 15, NW.

 1, 2. a) Hur kom den kristna rörelsen till och tog gestalt, mänskligt talat? b) Vilka frågor uppstår, som vi vill betrakta ur de kristna skrivarnas synvinkel?

I MER än femton hundra år föreföll Israels nation att vara bestämd till att för alltid utgöra Jehovas redskap till att förverkliga hans uppsåt. Israeliterna utgjorde hans utvalda folk, och de stödde sig tungt på sina omhuldade heliga skrifter för att bevisa detta. Därefter inträffade något som oroade deras styresmän. En ny predikare trädde fram, och han blev upphov till en ny rörelse, i det att människor slöt sig till honom. Efter tre och ett halvt år tycktes denna nya rörelse kunna ”avskrivas” såsom ett misslyckat företag, ty de judiska styresmännen lyckades göra sig kvitt ledaren genom att utsätta honom för offentlig vanära och fastnagla honom på en tortyrpåle. Hans få efterföljare gick under jorden och kom tillsammans bakom lyckta dörrar. (Joh. 20:19) Men kunde denna rörelse verkligen sägas vara ”avskriven”? Bara femtioen dagar senare inträffade något ännu mera oroande. Den nya rörelsen fick liv igen och spred sig som en löpeld! Dess talesman, som hette Petrus, fick efter ett väckande offentligt tal, i vilket han bevisade alla de olika punkterna med citat ur judarnas egna heliga skrifter, sina åhörare att känna ”ett styng i hjärtat”, och till följd härav ”blevo de, som av hjärtat omfattade hans ord, döpta, och på den dagen fogades omkring tre tusen själar” till denna rörelse. Under de följande tre och ett halvt åren växte rörelsen ut och spred sig vida omkring. Någonting sällsamt hände därpå, som var en överraskning till och med för rörelsens egna medlemmar. Samme talesman, Petrus, tog ett oväntat steg och öppnade dörren för de föraktade, oomskurna hedningarna, så att de kunde förena sig med dem. Snart började medlemmarna, som nu var av många nationaliteter, att förenas i församlingar överallt i den delen av världen. Rörelsen höll på att ta gestalt, likt ett redskap som kunde brukas i ett bestämt syfte. Vad innebar allt detta? — Apg. 2:37, 41, NW; 10:44—48.

² Hitintills har vi betraktat denna nya rörelses ursprung och tillväxt såsom människor kan uppfatta saken. Men kom ihåg att vi, i överensstämmelse med det mönster vi följde vid vårt föregående studium, är intresserade av att betrakta denna sak ur de kristna skrivares synvinkel, som skrev de grekiska skrifterna. Bedömde de denna rörelse, som kom att kallas den kristna kyrkan eller församlingen, ur blott och bart mänsklig synvinkel? Eller kan man bevisa att den uppfattning de ger uttryck åt i sina skrifter på ett så överväldigande sätt vittnar om att ha blivit inspirerad av Gud och ha sitt upphov hos honom, att den omöjligen kan vara av mänsklig upprinnelse? Detta är det uppfordrande spörsmål, som vi önskar avgöra.

En andlig nation

 3. Vilka anspråk på att utgöra en nation kan den kristna rörelsen ha haft enligt mänskligt betraktelsesätt?

³ Vi har förut påvisat att Guds tidigare redskap, det köttsliga Israel, i alla avseenden verkligen var en nation. Men hur förhåller det sig med detta nya redskap? Enligt rent mänskligt betraktelsesätt uppfyller det inte ett enda av de krav, som vi talade om och som skulle berättiga det att kallas en nation. Var är dess land, utmärkt på kartan? Alltifrån apostlarnas dagar har de sanna kristna funnits spridda över hela världen. På inga villkor kan man säga att de har tillhört eller tillhör en och samma släkt eller att de talar ett och samma språk. Och vad styrelse eller regering beträffar, så har de sanna kristna varit och är nu laglydiga medborgare under de många regeringarna i alla de olika länderna med deras varierande seder och bruk, traditioner och institutioner.

 4. På vilket sätt talar bibeln om denna rörelse såsom en nation?

⁴ Likväl talar de kristna skrivarna av de grekiska skrifterna om denna rörelse såsom en nation och inte bara såsom en skara människor som är förenade till följd av gemensamma trosuppfattningar. Petrus säger om dem: ”Men ni äro ’ett utvalt släkte, ... en helig nation’.” Hur kan detta vara sant? Svaret är att de är en andlig nation, ty såsom Paulus säger ”är vårt medborgarskap i himlarna”. En andlig nation? Ingen hade någonsin tänkt sig något dylikt. En sådan uppfattning hade sannerligen inte mänsklig upprinnelse. — 1 Petr. 2:9; Fil. 3:20; NW. Se också Matteus 21:43.

 5. a) Hur är Skriften konsekvent i att påvisa att det andliga Israel är en nation? b) Varför har det i synnerhet varit så sedan år 1919?

⁵ Men när vi får klart för oss vilken synpunkt det är som framläggs av dessa kristna skribenter, inser vi hur rätt de har och hur allting passar ihop. De som tillhör det andliga Israel har verkligen ett eget förbund, ett ”nytt förbund”, för vilket Jesus är medlaren. Alla tillhör de samma släkt eller familj, andligen talat, ty ”alla som ledas av Guds ande, dessa äro Guds söner ... Guds barn”. De talar verkligen alla ett och samma språk, ”ett rent språk”, Guds ords språk, och detta ”ord är sanning”. De är alla underställda och odelat hängivna det himmelska herradömet, den ”furstliga styrelsen”, som vilar på konungens, Kristi Jesu, skuldror, och han regerar från nationens huvudstad, ”den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem”. I all synnerhet sedan år 1919 har de utgjort en verklig nation, ty vid den tiden, då det åter såg ut som om de var i fara att kunna bli ”avskrivna”, erfor de vad man skulle kunna kalla en pånyttfödelse, såsom Jesaja hade sagt om dem i sin profetia: ”Skall en nation födas på en enda gång?” Vid den tiden blev de också förda in i ett mycket förbättrat tillstånd med Jehovas välsignelse vilande över sig, vilket Jesaja beskriver såsom ett land som skulle födas eller bli till på en enda dag, ja, ett land med tydligt angivna gränser för en trygg, relativ frihet, som regleras på teokratiskt sätt av Guds ord. — Hebr. 9:15; Rom. 8:14—16; Sef. 3:9; Joh. 17:17; Jes. 9:6; Hebr. 12:22; Jes. 66:8; NW.

 6. Hur har kristenheten bevisat att den inte alls förstår bibelns betraktelsesätt?

⁶ Denna andliga nation, som bor i sitt eget land, kan i sanning lokaliseras på Guds karta, i hans ord, men inser de som tillhör kristenheten att det förhåller sig så? Nej, visst inte. Låt oss ta den av kristenhetens kyrkoorganisationer som gör anspråk på att vara den enda, sanna, allmänneliga kyrkan, den romersk-katolska kyrkan, såsom exempel. Man skulle kunna förvänta att man där skulle finna en rätt och riktig uppfattning om frågor beträffande nationaliteten, i den mån de kristna berörs av dem. Men vad finner vi i stället? Såsom vi alla vet, finns det franska katoliker, tyska katoliker, engelska katoliker, ja, en nästan ändlös rad. Anser alla dessa att de i första hand är medlemmar av en och samma andliga nation? Är det en sådan synpunkt de anlägger, och handlar de i överensstämmelse med den i krigstider? Svaret är pinsamt uppenbart. De betraktar sin nationalitet med alla dess anspråk på lojalitet och patriotism från vanlig mänsklig, köttslig ståndpunkt. De vet inte av något annat betraktelsesätt. Hur skulle de kunna veta av något annat, när deras kyrka inte upplyser dem härom? De är först och främst fransmän, tyskar och engelsmän, och deras religiösa band får komma i andra rummet, om de inte skall bli obarmhärtigt nedtrampade, när krig bryter ut. På samma sätt ser man i allmänhet saken i de protestantiska kyrkosamfunden.

 7. För vilka har Gud hållit sin vishet dold, men för vilka och hur har han uppenbarat den?

⁷ När vi får klart för oss hur beklagligt kristenheten har kommit till korta i fråga om att fatta de kristna grekiska skrifternas andliga syn på saker och ting, frågar vi: Hur kan kristenhetens präster och andra talesmän känna sig fria att kritisera dessa skrifter och ifrågasätta deras inspiration? Hur sanna var inte apostelns ord, då han skrev: ”Vi tala Guds vishet i en helig hemlighet, den dolda visheten. ... Denna vishet har ingen av denna tingens ordnings styresmän lärt känna”, men ”de ting som Gud har berett” är sådant ”som Gud har uppenbarat ... genom sin ande, ty anden tränger in i allt, till och med i Guds djupheter”. Ja, här nämns dessa kristna skrivares inspirationskälla — Guds heliga ande. Före pingsten och Guds andes utgjutande var de inte redo att tillägna sig en sådan uppfattning som att Gud skulle ha för avsikt att vidta en förändring beträffande det redskap som han skulle bruka för att få sitt uppsåt förverkligat. Men efter de sensationella tilldragelser som då ägde rum började de inte endast inse att det höll på att ske en förändring, utan deras skrifter uppenbarar en andlig syn på förhållandena som bara kan ha härrört från Jehova själv. Inser du detta? — 1 Kor. 2:7—10; NW.

Ett andligt tempel

 8. a) Vad avses vanligen med ordet tempel eller kyrka? b) Hur beskriver bibeln den kristna kyrkan i detta hänseende?

⁸ Ett annat drag, som bekräftar det vi sagt i detta ämne, önskar vi rikta uppmärksamheten på. När vi räknar upp de olika ting som kvalificerade det köttsliga Israel för uppgiften såsom Jehovas redskap, nämnde vi israeliternas tempel, som låg på Moria berg i Jerusalem. Detta tempel var av stor betydelse, ty det utgjorde centrum för deras tillbedjan. Har Jehovas nya redskap, den kristna kyrkan eller församlingen, ett tempel? Med ordet tempel menar man vanligen bara en enda sak, och det är en stor och ståtlig byggnad uppförd av sten eller något annat hållbart material, en byggnad som överlämnats åt dyrkan av någon gudomlighet. I kristenheten är ett tempel, dvs. en kyrka, en plats för offentlig kristen gudsdyrkan. I varje fall är det en bokstavlig byggnad, som man både kan markera och lokalisera på en karta. Nåväl, var finns den sanna kristna kyrkans eller församlingens tempel? Svaret lyder: Utspritt världen runt! Hur så? Jo, det är ett andligt tempel. Vem har någonsin tänkt eller hört något dylikt? Men just i det kapitel, där Petrus talar om den sanna kyrkan eller församlingen såsom en ”helig nation”, har han omedelbart förut kallat de enskilda medlemmarna för ”levande stenar uppbyggda till ett andligt hus [eller tempel], för att vara ett heligt prästerskap, för att frambära andliga offer, som äro välbehagliga för Gud genom Jesus Kristus”, vilken har blivit lagd såsom en ”grundhörnsten”. Vilket upphöjt betraktelsesätt! Såsom Paulus säger: ”Veta ni icke att ni människor äro Guds tempel och att Guds ande bor i eder?” — 1 Petr. 2:5, 6; 1 Kor. 3:16; NW.

 9. Inser kristenheten att det förhåller sig så? Ge bevis för svaret.

⁹ Återigen frågar vi: Inser kristenheten att det förhåller sig på detta sätt? Den har inte endast kommit till korta häri, utan på grund av dess världsligt inriktade inflytande har själva ordet ”kyrka” i stor utsträckning förlorat sin ursprungliga innebörd. I Konung Jakobs översättning, dvs. Engelska auktoriserade översättningen av bibeln, svarar ordet ”kyrka” mot det grekiska ordet ekklesía, som har avseende på en församling som har kallats ut ur världen för att tjäna Guds uppsåt, såsom hans redskap. (Se Matteus 16:18; Apostlagärningarna 5:11; 11:22; Romarna 16:5.) Detta grekiska ord användes aldrig om en byggnad. Men när människor i våra dagar talar om en kyrka eller om att gå i kyrkan, så syftar de undantagslöst på en bokstavlig byggnad, en plats för gudsdyrkan. Ofantliga summor pengar har lagts ned på en del av dessa historiska byggnader, men vem ägnar en tanke åt de församlingars andliga hälsa, som är förbundna med dessa byggnader?

10. Vad avses i Uppenbarelseboken 7:15 med Guds ”tempel”, och vilken uppmuntran skänker detta?

¹⁰ I stället för att avfärda ämnet med en sådan dyster aspekt på det påminner vi om den inspirerade synen som omtalas i Uppenbarelsebokens sjunde kapitel. I de åtta första verserna beskrivs den sanna kyrkan eller församlingen, som utgör det andliga Israels tolv stammar. Därpå följer en beskrivning av en ”stor skara”, som tagits ut ”ur alla nationer” och som utgör en bild av dem som älskar rättfärdighet och som sägs ”komma ut ur den stora bedrövelsen” över Satans värld under den tid Gud nu visar tålamod. Deras hopp om framtida liv står till en paradisisk jord. Men vilken ställning, när det gäller tjänst inför Gud, intar de för närvarande? Skildringen säger: ”De ägna helig tjänst åt honom dag och natt i hans tempel.” I någon jordisk byggnad? Nej, naturligtvis inte. Till sin stora glädje och tillfredsställelse lär de sig hur de skall kunna tjäna Gud på ett godtagbart och verksamt sätt genom att tjäna i nära gemenskap med Jehovas redskap, den trogna kvarlevan av den sanna kyrkan eller församlingen. Förhållandet är inte sådant som det är i kristenhetens kyrkor, där mycket få människor tar direkt del i gudstjänsten, utan i Guds andliga tempel inbjuds alla och envar att ”alltid ... frambära åt Gud ett offer av lovprisning, det vill säga frukten av läppar som offentligen kungöra hans namn”, och de får även hjälp härtill. Har du glädjen att ta del i denna tjänst? Kan vi hjälpa dig i det avseendet? — Upp. 7:9—15; Hebr. 13:15; NW.

11. Vilka andra jämförelser kan man göra mellan det andliga och det köttsliga Israel, och till vilken slutsats kommer man då?

¹¹ Hitintills har vi undersökt två av de kvalifikationer, som gjorde det köttsliga Israel till ett utvalt redskap, nämligen det förhållandet att de utgjorde en nation och att de hade ett tempel, och så har vi sett den nära överensstämmelsen med detta hos den sanna kyrkan eller församlingen, fastän i andligt avseende. På liknande sätt skulle vi kunna dryfta det köttsliga Israels andra kvalifikationer, deras prästadöme och överstepräst, såväl som deras offer, och påvisa hur dessa drag finns hos Guds nya redskap. Men beträffande vart och ett av dessa drag uppenbarar de kristna skrivarna en ny uppfattning, en andlig och himmelsk uppfattning, också när det gäller de givna löftena, vilken utgör en kontrast till det som meddelats av de hebreiska skrifternas nedskrivare. Vi måste helt enkelt tillstå att fastän de inte lade fram saker och ting från samma ståndpunkt, så råder det en förunderlig inre samstämmighet mellan de två grupperna av bibelskribenter. Det finns inga motsättningar.

12. På vilken auktoritet stöder sig de kristna skrivarna i sin andliga uppfattning?

¹² Ännu en fråga skall vi ta upp. Vilken auktoritet låg bakom dessa kristna skrivares uppfattning av saker och ting? Eftersom de inte rätt och slätt lyfte saker och ting upp till en högre mänsklig nivå utan till en fullständigt annorlunda beskaffad nivå, en andlig nivå, skulle man kunna tänka sig att de måste ha en helt ny källa såsom auktoritet. Men här träffar vi på något högst förunderligt. Deras skrifter visar upprepade gånger att de fann stöd för sitt nya betraktelsesätt just i dessa forntida hebreiska profeters skrifter, ja, just i de mäns skrifter, som enligt vad många påstår var människor som sökte efter Gud och vilkas skrifter anses vara så ”jordbundna” och oandliga.

13. Hur bevisar Paulus sina påståenden beträffande a) det verkliga Israel, b) utväljandet av ett nytt folk och c) dettas upptagande i Guds ynnest?

¹³ Låt oss till bevis härför helt kort dröja vid apostelns argumentering med början i Romarna 9, där han ger vissa förklaringar beträffande förändringen i fråga om Guds redskap. Han framhåller detta: ”Icke alla som härstamma från Israel äro verkligen ’Israel’. Icke heller äro de alla barn, därför att de äro Abrahams säd. ... Det vill säga: barnen i köttet [på grund av födelsen] äro icke i verkligheten Guds barn, men barnen genom löftet räknas såsom säden”, alldeles såsom Isak var ett barn av Guds löfte, i det att han föddes när Abraham — såväl som Sara — var ”så gott som död” i fråga om att kunna ge livet åt en son. (Hebr. 11:12, NW) Genom ytterligare citat från de hebreiska skrifterna bevisar Paulus därpå att Gud har den absoluta rätten att utvälja vem han vill och att dessa forntida profeter förutsade att Gud slutligen skulle utvälja ett folk som inte tidigare hade varit erkänt, såsom Hosea skrev: ”Jag skall säga till dem som icke varit mitt folk: ’Ni äro mitt folk’”, ”den levande Gudens söner”. (Hos. 2:23; 1:10; NW) Genom ytterligare citat bevisar han därpå att ”människor av nationerna”, hedningar, uppnådde den ”rättfärdighet, som är ett resultat av tro”, en rättfärdig ställning som det köttsliga Israel inte uppnådde, därför att, säger Paulus, Israels ”strävan efter den icke skedde genom tro utan såsom genom gärningar”, dvs. laggärningar. Slutligen citerar Paulus det som både Mose och Jesaja har upptecknat såsom ord som Gud har talat emot Israel: ”Jag skall uppegga eder, ni människor, till svartsjuka genom det som icke är en nation”, och: ”Jag blev funnen av dem som icke sökte mig.” (5 Mos. 32:21; Jes. 65:1) — Rom. 9:6—8, 25, 26, 30—32; 10:19, 20; NW.

14. Vilka ytterligare drag får också utgöra bevis, vad beträffar a) prästadömet och offren och b) omskärelsen?

¹⁴ I vartenda fall fanns fröna eller rötterna, dvs. impulserna, till de kristna skrivarnas uppfattning om saker och ting så att säga inneslutna eller dolda i de hebreiska skrifterna. Paulus visar till exempel att den överstepräst, som skulle frambära det enda godtagbara offret, någonting mycket bättre än djuroffer, inte skulle vara en levitpräst, vilket Israels lag krävde. Hur vet vi det? Därför, säger Paulus, att Israels heliga skrifter gjorde det ”överväldigande klart att lik Melkisedek uppstår en annan präst, som har blivit detta, icke enligt ett av köttet [eller köttslig härstamning] beroende budords lag, utan enligt ett oförstörbart livs kraft, ty till ett vittnesbörd säges det: ’Du är en präst för evigt efter Melkisedeks sätt.’” (Hebr. 7:15—17, NW; Ps. 110:4) Stefanus återigen citerade i sitt försvarstal inför Sanhedrin ur Jesajas profetia, där en Guds boning förebådas, en boning av annat och högre slag än Israels sköna tempel av sten. (Apg. 7:48, 49; Jes. 66:1) Vidare talade Paulus om de andliga judarnas (de kristnas) omskärelse såsom en ”omskärelse ... på hjärtat genom anden och icke i kraft av en skriven lagsamling”. Men flera hundra år tidigare hade Mose talat om hjärtats omskärelse såsom någonting som är viktigare än köttets omskärelse. — Rom. 2:29, NW; 5 Mos. 10:16; 30:6.

15. Vad bevisar Skriftens inre samstämmighet, och vilken slutsats kommer vi så till?

¹⁵ Hur skulle det — med tanke på alla dessa bevis, som vi så att säga travar upp och som påvisar att dessa kristna skribenter hade en sådan förunderlig andlig uppfattning, som likväl så nära överensstämmer med de hebreiska skrifternas mönster — alls kunna vara möjligt att tillskriva denna uppfattning rent mänsklig inspiration och upprinnelse? Det är förvisso sant att liksom ursprungligen ”profetior ... icke vid något tillfälle frambragts av en människas vilja, utan människor talade från Gud, så som de fördes åstad av helig ande”, så förhåller det sig så, att den rätta insikten om profetiornas innebörd inte vid något tillfälle kan avgöras av människor, som utövar sin egen vishet, utan denna insikt är helt och hållet beroende av profetiornas upphovsman eller författare, som i sin välbehagliga tid talar genom dem som är uppfyllda av hans ande. — 2 Petr. 1:21, NW.

En människas verk eller Guds verk?

16. Vad kan sägas om Israels utveckling såsom en nation medan folket befann sig i Egypten?

¹⁶ Vi övergår nu till en annan beviskedja. Tänk på det som hände strax efter det att Israel hade lämnat Egypten. Först vill vi emellertid påminna om att 215 år tidigare hade Jakob och hans tolv söner och deras barn dragit ned till Egypten på grund av den då rådande hungersnöden. Detta var en familjeangelägenhet. Gud sade till Jakob i en syn vid den tiden: ”Frukta icke för att fara ned till Egypten, ty jag skall där göra dig till en stor nation.” Detta innebar inte en nation med stor suverän makt utan en stor nation vad antalet beträffade, ty skildringen säger att ”Israels söner blevo fruktsamma och började myllra ... med utomordentligt stor hast”. (1 Mos. 46:3; 2 Mos. 1:7; NW) Hela den tid de uppehöll sig i Egypten bodde de där så att säga på nåder, ty de var kreatursuppfödare, och sådana var ”en styggelse för egyptierna”. Fördenskull bodde de ”i landet Gosen”, skilda från egyptierna. Under sådana omständigheter skulle det inte ha varit vist och förståndigt eller ens möjligt för Israel att utveckla en stark, oberoende nationell politisk verksamhet eller något nationellt styrelsesystem. De levde helt enkelt såsom en jordbrukssamfällighet, vilken fungerade enligt det patriarkaliska mönster som de hade vant sig vid. — 1 Mos. 46:34.

17. Vad fick Israel utstå alltifrån tiden för Mose födelse, och vilka synnerligen betydelsefulla händelser ledde det hela fram till?

¹⁷ Därpå ”uppstod en ny konung över Egypten, en som icke visste av Josef”, och under åtminstone åttio år, från tiden för Mose födelse till uttåget, ”förbittrade” egyptierna livet för israeliterna ”med hårt arbete ... med tvångsarbeten av alla slag”. Detta gav inte tillfälle åt någon nationell utveckling. Så följde de tio plågorna och uttåget, och slutligen gick hela Israel jämte en ”väldig blandad hop”, som slöt sig till detta folk, i trygghet genom Röda havet — och den egyptiska hären lämnade de bakom sig, död till sista man. Enligt skildringen hände det mindre än tre månader senare att ”Israel lägrade sig ... mitt emot berget”, Sinai. Detta var en synnerligen betydelsefull tid i Israels historia. Det var själva början till en avskild och oberoende nations tillvaro för detta folk. Men hur utvecklade det sig sedan, med tanke på att israeliterna saknade erfarenhet i fråga om att sköta nationella angelägenheter såväl som regeringsangelägenheter? — 2 Mos. 1:8, 14; 12:38, NW; 19:1, 2.

18. Hur mycket av Pentateuken skrev Mose förmodligen medan han befann sig vid Sinai berg?

¹⁸ Jo, så här: Gud gav först de tio buden och därjämte ett stort antal ”rätter” eller ”rättsliga beslut” (NW), som hade att göra med sådana ting som slaveri, ersättning för tillfogade skador, stöld, förförelse, låntagande osv. och även med firandet av sabbater och högtider. Men det var inte allt. Några dagar senare steg Mose åter upp på berget för att få ytterligare föreskrifter, och så ”blev Mose kvar på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter”. Vad blev följden? Alla vittnesbörd pekar kraftigt på att Mose skrev Första, Andra och Tredje Moseboken och kanske de första kapitlen av Fjärde Moseboken medan han befann sig vid Sinai berg. — 2 Mos. 21:1; 24:18.

19. Vad frambragte en enda man, Mose, åt Israel, mänskligt talat?

¹⁹ Om vi skulle betrakta allt detta nedskrivna såsom en mänsklig författares verk, vilket man vanligtvis gör, skulle vi nödgas säga att den ende mannen Mose inom några få månader frambragte ett vittomfattande och detaljerat program som berörde alla de olika dragen i Israels nationella liv, antingen det gällde civila eller religiösa frågor. Det stannade inte vid de grundläggande lagarna, tio Guds bud, och vid de oräkneliga föreskrifterna av civil natur, utan man måste alltså tänka sig att en enda man dessutom gav skrivna föreskrifter som in i minsta detalj reglerade Israels religiösa liv och gudsdyrkan. Dessa föreskrifter gällde bland annat förfärdigandet av förbundsarken, tabernaklet och alla dess tillbehör, den omgivande förgården och prästernas och översteprästens kläder, ceremonierna i samband med prästernas installerande i ämbetet, jämte en fullständig, detaljerad beskrivning av de material som skulle användas, deras färg och mått osv. Dessutom finner vi i Tredje Moseboken alla de lagar som innehöll föreskrifter om hur folket skulle kunna nalkas Gud och de som handlade om de olika slagen av offer.

20. Varför är det orimligt att tillskriva en enda man allt detta?

²⁰ Det är helt enkelt omöjligt att tillskriva en enda människa allt detta. Även om vi inte fäster avseende vid den oändliga mängden detaljer, är hela framställningen av mycket hög klass. Ingen människa eller regering har frambragt någonting som kan likställas med den eller ens ta upp tävlan med den. Det måste tillstås att det i det patriarkaliska samhället, som Gud handlade med före Mose tid, måste ha funnits välgrundade lagsamlingar, men mycket av Mose verk bestod i att sörja för en helt och hållet ny anordning för gudsdyrkan bland ett folk som hade börjat blomstra och var i färd med att uppnå ställningen såsom en nation. Vi kan inte heller på några villkor gå med på att Mose, även om han ju hade blivit ”undervisad i all egyptiernas visdom”, skulle ha sökt efterlikna Egyptens hedniska livsmönster och tillbedjan. — Apg. 7:22.

21. Vilka ytterligare vittnesbörd bevisar att Mose och alla de andra bibelskribenterna blev inspirerade av Jehovas ande till att skriva?

²¹ Två detaljer till är värda att nämna. Det tar i allmänhet flera generationer för en nation att utveckla ett lagsystem, varefter man finner att det måste justeras och ändras, men de lagar, som gavs genom Mose, har inte varit föremål för några ruckningar, nej, inte så mycket som en hårsmån. Den andra detaljen är denna. Paulus säger: ”Lagen har en skugga av de goda ting som skola komma”, och i sitt brev till hebréerna drar han fram många drag hos lagen och visar att de är synnerligen lämpliga förebilder till ”de himmelska tingen själva”. Skulle nu Mose ha kunnat förutse och leda det som han skrev så att det kom att utgöra förebilder till någonting som han inte alls hade kännedom om? Ja, hur kunde aposteln Paulus eller vilken annan man som helst genom att utöva sina egna förståndsgåvor se det himmelska mönstret hos Jehovas nya redskap skönt återspeglas i denna forna lag? Hur övertygar inte detta oss om att Mose såväl som Paulus och alla de andra bibelskribenterna blev inspirerade av Jehovas heliga ande till att skriva hans stora och underbara bok! — Hebr. 10:1; 9:23; NW.

22. På vilket sätt blev lagen omskriven med ett enda ord, och vad är att säga om man jämför detta med det som Mose har skrivit?

²² Vad hände sedan, efter Mose dagar? Mer än femton hundra år senare förklarar en annan av bibelns skribenter hur detta lagförbund kom att avskrivas. Han säger att Gud ”utplånade det handskrivna dokumentet [eller förbundet] emot oss, ... Han har undanskaffat det genom att fastnagla det vid tortyrpålen”. På ett annat ställe gör sedan samme bibelskrivare mänskligt talat en omskrivning av hela lagsamlingen, uttrycker dess innehåll med ett enda ord — KÄRLEK! Han påstår och bevisar att ”kärleken [är] lagens uppfyllelse” och att ”hela lagen blir uppfylld i ett enda yttrande, nämligen: ’Du skall älska din nästa såsom dig själv.’” Detta är inte den kärlek som människor i allmänhet känner och som i övervägande grad är en känslosak, utan det är den kärlek som spåras hos Jehova själv och som han själv har givit exempel på, ty, säger aposteln Johannes: ”Gud är kärlek.” Detta kanske inte är så uppseendeväckande som allt det som Mose frambragte, men det går mycket djupare. — Kol. 2:14; Rom. 13:10; Gal. 5:14; 1 Joh. 4:16; NW.

23. Vilka välsignelser kommer de att få som verkligen godtar bibeln såsom Guds ord, och vilka framtidsutsikter har de?

²³ Ur vilken synvinkel vi än betraktar detta ämne kan vi alltså, när vi väl har fått den rätta inblicken, såsom aldrig förr förstå att det verkligen är så att ”hela Skriften är inspirerad av Gud” och är en oförgänglig minnesvård åt ”Jehova, sanningens Gud”. Vi kan äga full visshet om ordets, den oavkortade bibelns, äkthet, och dessutom kan vi vara vissa om att allt det som förutsagts däri skall förverkligas. Den nya världens samhälle av Jehovas vittnen, ett folk som odelat överlämnat sig åt Jehova och som helhjärtat godtar hans ord, erfar just nu några av dessa goda ting, och du kan också få del av dem. Såsom Jehova själv har uttryckt det, då han sade: ”Ordet som utgår ur min mun ... skall icke vända tillbaka till mig fåfängt utan att hava verkat, vad jag vill, och utfört det, vartill jag hade sänt ut det. Ty med glädje skolen I draga ut, och i frid skolen I föras åstad.” — 2 Tim. 3:16; Ps. 31:6; NW; Jes. 55:11, 12.

24. Vilken ytterligare fråga uppstår i förbindelse med bibeln?

²⁴ När man önskar få en rätt uppskattning av en vilken som helst bok eller samling av böcker, såsom när det gäller bibeln, är det till stor nytta — om det inte rentav är ett oavvisligt krav — att man gör sig förtrogen med författarens personlighet. Hur kan man göra det? Vi kommer att finna att det är värt mödan att vi ägnar särskild begrundan åt denna sak vad bibeln och dess författare beträffar.