Tro jämte kärlek
1. Hur kan man förvärva tro, och endast på vilket sätt kan man få gagn av att äga den?
KUNSKAPEN är trons grundval. Romarna 10:14—17 illustrerar detta på ett träffande sätt. Det heter där: ”Men huru skola människor kunna åkalla den, på vilken de icke ha trott? Och huru skola de tro den, om vilken de aldrig ha hört? ... Så kommer tron av vad som höres, och vad som höres kommer genom Kristi predikan.” (Rev. stand. övers.) Men för länge sedan, på apostlarnas tid, kunde det genom Guds andes kraft ges gåvor av tro, en viss övertygelse som inplantades i en kristen genom inspiration. Paulus säger: ”Så gives genom anden åt den ene att tala visdomens ord, åt en annan att efter samma ande tala kunskapens ord, låt en annan gives tro i samma ande.” (1 Kor. 12:8, 9) Denna tro eller övertygelse, som på mirakulöst sätt förlänades åt vissa individer, var behövlig vid det tillfälle då den gavs och ledde till gärningar. Forntida män och kvinnor har fått ett gott omnämnande i bibelns urkund för sin utövning av tro. Tro är ytterst nödvändigt att ha, ty segern över denna världen kan vinnas av en kristen, endast om han har tro på Gud, den Allsmäktige. Men i detta fall måste kärlek också vara sammanlänkad med trons gåva för att denna skall kunna verka till ens eget eviga bästa. Så här säger ju aposteln: ”Om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.” — 1 Kor. 13:2.
2. Vilka berg bör vi bedja om att få avlägsnade? Med hjälp av vilken egenskap?
2. Det är sant, att Jesus sade till sina lärjungar: ”Om I haven tro, vore den ock blott såsom ett senapskorn, så skolen I kunna säga till detta berg: ’Flytta dig härifrån dit bort’, och det skall flytta sig; ja, intet skall då vara omöjligt för eder.” (Matt. 17:20) Men det finns ingenting upptecknat om att vare sig han eller någon av hans lärjungar någonsin behövde få ett bokstavligt berg bortflyttat. Det finns ingenting upptecknat om att de, utan vare sig dynamit eller grävskopa, gjorde bruk av sin tro och bad Gud, den Allsmäktige, om att avlägsna berget, varpå det snabbt rycktes upp och stjälptes i havet ur deras åsyn. Därför bör ingen av oss i våra dagar tänka att vi någonsin skall behöva bedja med osedvanlig tro för att få ett bokstavligt berg flyttat ur vår väg. Utan tvivel har ordet berg avseende på ofantliga, imponerande hinder och svårigheter på den väg där vi går fram, vilka tycks vara nästan lika oöverstigliga och orubbliga som bokstavliga berg. Som till exempel när profeten Jesaja, då han beskriver hur Jehovas väg bereddes för Guds landsflyktiga folk, säger att ”alla berg och höjder [skola] sänkas”. Eller som när profeten Sakarja talar med den judiske ståthållaren Serubbabel om det organiserade motstånd som möter hans återuppbyggnadsarbete. Han säger då till de sammangaddade motståndarna: ”Vilket du än må vara, du stora berg, som reser dig mot Serubbabel, så skall du ändå förvandlas till jämn mark. Ty han skall få föra fram slutstenen under jubelrop: ’Nåd, nåd må vila över den!’” (Jes. 40:4; Sak. 4:7) Men att bedja om att dessa bergliknande hinder skall avlägsnas, är något som kräver ett utomordentligt mått av tro, ”all tro”.
3. Hur hade Adam och Eva och Judas tro, och varför höll de, trots detta, inte måttet?
3. Nå, men vad då? Skulle inte detta utgöra en garanti för att den som äger en så ovanlig tro skulle komma att övervinna allt på sin väg, till och med världen, och slutligen vinna det eviga livets lön i den rättfärdiga nya världen? Nej, säger Paulus, inte om han inte har kärlek tillsammans med tron. Petrus sade, att broderlig tillgivenhet och kärlek måste läggas till tron. På grund av kunskap som Kolumbus ägde tack vare vissa upplysningar och observationer trodde han att vår jord var rund, och han handlade i överensstämmelse med denna tro och upptäckte Amerika, men han hade inte kärlek. Med sin tro tjänade han denna världen och dess nationella och kommersiella intressen. Emedan Adam och Eva, då de var i Eden, inte såg Jehova Gud, sin Skapare, var de tvungna att hysa tro på att han existerade, men de bestod inte provet i fråga om kärlek till honom. Jakob säger: ”Du tror, att Gud är en. Däri gör du rätt; också de onda andarna tro det och bäva.” (Jak. 2:19) Så har vi Judas Iskariot. Han måste ha haft tro, när han slöt sig till dem som följde Jesus och blev utvald såsom en av hans tolv apostlar. Han måste ha haft tro, när Jesus sände ut honom och hans med-apostlar som evangelister och uppmanade dem att predika och att göra underverk — och att göra detta, oaktat att de inte hade några extra förnödenheter med sig på sin färd. I detta sammanhang sade Jesus till Judas och de övriga: ”I skolen bliva hatade av alla för mitt namns skull. Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst.” (Matt. 10:1—22) Judas fortfor inte ståndaktigt att gå i Kristi fotspår intill änden. Ehuru han en gång hade tro, höll han inte måttet i fråga om kärlek och blev förrädare mot sin bäste vän näst Gud.
4. Hur kan någon som har tro komma till korta i fråga om de båda förnämsta buden?
4. Det behövs kärlek för att vi skall kunna hålla fast, ty genom själviskhet kan vi ta anstöt av en person som vi har trott på. Vi kan vara riktiga troshjältar som inte låter några bergliknande svårigheter bli till hinder på vår väg, utan modigt klättrar över dem. Men den tro, som kommer oss att utföra sådana gärningar och trosbragder, måste vara förbunden med kärlek. Det heter därför med all rätt: ”Ty i Kristus Jesus betyder det intet, huruvida någon är omskuren eller oomskuren; allt beror på huruvida han har en tro, som är verksam genom kärlek.” (Gal. 5:6) Vi kanske hyser tro på att Gud kommer att sörja för mat och kläder åt de bröder som vi ser vara i nöd. Men hur korrekt vår tro än må vara, så visar vi dock brist på kärlek, om vi inte gör vad vi kan för att lindra deras nöd. Denna underlåtenhet föranleder Jakob att säga: ”Mina bröder, vartill gagnar det, om någon säger sig hava tro, men icke har gärningar? Icke kan väl tron frälsa honom? Om någon, vare sig en broder eller en syster, saknade kläder och vore utan mat för dagen och någon av eder då sade till denne: ’Gå i frid, kläd dig varmt och ät dig mätt’ — vartill gagnade detta, såframt han icke därjämte gåve honom, vad hans kropp behövde? Så är ock tron i sig själv död, om den icke har med sig gärningar.” (Jak. 2:14—17) Om nu denne man som bekände sig ha tro hade haft kärlek, skulle han ha erbjudit sina behövande bröder någon hjälp. Då han inte hade någon sann kärlek gjorde hans tro honom i själva verket ingen nytta. Han försummade att försöka likna Gud i sitt uppträdande mot sin behövande nästa. Han kom till korta beträffande det andra av de båda förnämsta buden och bevisade sig så vara intet.
Intet utan den
5, 6. Hur kan någon avstå från allt vad han har och ändå inte få något gagn av det?
5. Vi får emellertid inte i vartenda fall tro, att barmhärtiga gärningar är liktydiga med kärlek. Nej, ty aposteln Paulus säger vidare: ”Även om jag ger bort allt vad jag äger och ger ut mig själv, men gör det i högmod, icke i kärlek, blir det mig till intet gagn.” (1 Kor. 13:3, En amer. övers.) I fråga om detta behöver vi bara komma ihåg Ananias och Safira. I dem ser vi, hur människor kan ge ett bidrag i högmod, för syns skull och för att tyckas likna andra, som har givit allt vad de haft, med den skillnaden endast att Ananias och Safira inte gav bort allt de ägde till den kristna gemenskapen. Det finns många själviska skäl till att en man kan skilja sig från alla sina ägodelar i välgörenhetens intresse.
6. Sedan leviten Barnabas hade blivit kristen, sålde han sin åker och lade ned pengarna som ett bidrag för apostlarnas fötter, och han fick sitt namn omnämnt i bibeln för att han gjorde detta. Visserligen gjorde inte han det med tanke på detta, men en annan man skulle kunna skänka allt vad han ägde och ändå ha i sinnet att därigenom göra sig ett namn. Därför tillkännager han den donation som han håller på att göra, och han får sitt namn upptaget i vederbörande välgörenhetsorganisations annaler såsom en föredömlig bidragsgivare, såsom en självuppoffrande befrämjare av välgörenheten. Det spelar ingen roll, hur frikostigt bidraget kan te sig, motivet till att det gavs var inte rent, var inte verklig kärlek. I sin bergspredikan fann Jesus det nödvändigt att framhålla, att man inte bör kungöra sin utdelning av allmosor och utföra sina barmhärtighetsgärningar med det direkta syftet att bli sedd och beundrad av människor. Om den barmhärtige givaren hyser sann kärlek, kommer han att följa Jesu föreskrift: ”Nej, när du giver en allmosa, låt då din vänstra hand icke få veta, vad den högra gör, så att din allmosa gives i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig [öppet; eng. övers.].” (Matt. 6:1—4) Det är inte den materiella eller finansiella gåvan, som den himmelske Fadern belönar givaren för, utan det är kärleken bakom gåvan, som han belönar. Det är alltså kärleken som gagnar givaren.
7, 8. Hur bör det gå till när man ger, och hur bör man tillskynda till hjälpverksamhet?
7. Vi bör aldrig ge efter för någon självisk påtryckning i fråga om att ge en gåva. En hjälpaktion kanske förberedes. Alla omkring oss kanske ger något bidrag. För att inte verka knussliga och för att se lika frikostiga ut som andra eller för att vinna fördelar i affärshänseende kan vi känna oss tvungna till att ge åtminstone något. Detta blir då en gåva, som framkallas av vårt intresse för och omsorg om oss själva, inte en frivillig gåva av en glad givare. En verkligt kärleksfull givare ger inte bara det minsta möjliga, utan ger så mycket han förmår, kanske rent av med självförsakelse, därför att han vill göra detta av kärlek till Gud och hans skapelser. Det är detta slags människa som Gud uppskattar, och aposteln Paulus säger beträffande hjälpverksamhet på hans tid: ”Var och en give efter som han har känt sig manad i sitt hjärta, icke med olust eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare.” — 2 Kor. 9:7.
8. Om aposteln gav av sina egna medel, det talar han naturligtvis inte om för oss, men han gav verkligen sina egna personliga tjänster fritt och för intet, och alltså var det kärlek bakom det som han kan ha givit i materiellt avseende. Han gjorde inte som många i våra dagar, som bidrager till en offentlig insamling för välgörande ändamål och lämnar, låt oss säga, tusen dollar till en välgörenhetsorganisation och säger: ”Se här, gå nu ni och ge mat och hjälp åt de där nödställda människorna.” Nej, utan Paulus gav ut sig själv i hjälparbetet. För att hans kristna bröder i Grekland skulle kunna lämna hjälp på ett organiserat sätt åt sina behövande medkristna i Palestina, gav han anvisningar åt dem om hur de skulle samla ihop de behövliga medlen för denna hjälp. På det sättet kunde saken ordnas utan tidspillan eller onödiga ansträngningar och det insamlade kunde användas på det mest effektiva sättet till hjälp för deras nödlidande bröder. Ingen lista över bidragsgivarna sattes upp och offentliggjordes, ty detta skulle ha framkallat själviska motiv. Allting gjordes för att vädja till deras kristliga kärlek och inte till själviskhet av något slag. I annat fall skulle den visade barmhärtigheten inte ha varit bidragsgivarna till något gagn, eftersom den inte hade utvecklat någon kärlek hos dem. — 1 Kor. 16:1—4; 2 Kor. 8:1—24.
9, 10. Hur måste självuppoffring ske för att verkligen gagna en?
9. En man skulle kunna göra sig av med alla sina ägodelar för att därigenom kunna ge mat åt de fattiga och ändå vara ovillig att ge ut sig själv för att tjäna Gud och medverka till hans skapelsers frälsning. Att ställa sitt eget jag till förfogande kan därför representera ett större offer av en själv än att endast avstå från alla sina ägodelar för att idka välgörenhet. Men också här kan frånvaron av kärlek göra självöverlåtelsen värdelös i Guds ögon. Må vi inte bedraga oss själva på denna punkt, ty Paulus säger: ”Även om jag ger allt vad jag äger för att skaffa mat åt de fattiga och även om jag (för att säga något skrytsamt) offrar min kropp, men är utan kärlek, så är jag icke fördenskull det minsta bättre!” (1 Kor. 13:3, Twentieth Century N.T.) En självupptagen person kanske eftersträvar martyrskap. Han kanske tänker så här och säger till sig själv: ”Om jag riskerar livet på detta sätt eller om jag utsätter mig för fara och dör på detta sätt, så kommer folk att beundra mig och förhärliga mig och länge tala om mig. Jag kan gå till historien som martyr och få en minnestavla uppsatt eller ett minnesmärke rest över mig.” Ett sådant handlingssätt skulle varken vara kärleksfullt eller Kristuslikt.
10. Jesus Kristus överlämnade sig villigt, utan att knota, likt ett får i slaktares händer, men vi finner honom aldrig skryta över det. Han riktade visserligen gång på gång uppmärksamheten på sitt offer. Men han gjorde det aldrig för att skryta. Det var för att visa människorna den enda väg, på vilken man kan vinna frälsning. Han överlämnade sin kropp åt döden, därför att han älskade Jehova Gud och hade sin lust i att göra hans vilja. När han trädde in på världsscenen och började sitt verk såsom Guds överstepräst med att offra sig själv, sade han: ”Se, jag kommer; i bokrullen är skrivet, vad jag skall göra. Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta.” — Ps. 40:8, 9; Hebr. 10:5—10.
11. Vad är det som verkligen betyder något inför Gud, i motsats till ett skrytsamt offrande av sig själv?
11. Kristi andliga bröder, som är kallade till att ärva den himmelska tronen med honom på Guds högra sida, uppmanas att ge ut sina mänskliga liv i Guds tjänst. Paulus skriver till dem och säger: ”Så förmanar jag nu eder, mina bröder, vid Guds barmhärtighet, att i frambären edra kroppar till ett offer, som är levande, heligt och Gud behagligt, eder förnuftiga gudstjänst.” När vi gör detta, behöver vi inte göra något sensationellt för att vinna rykte såsom stora martyrer. För att vara trogna behöver vi bara lära oss, vad som är Guds goda, behagliga och fullkomliga vilja och sedan lugnt, regelbundet och ståndaktigt göra detta för att behaga och förhärliga honom. Att vi lär känna denna hans vilja kommer att förvandla vårt sinne, och vi kommer inte att försöka skicka oss efter denna världens själviska sätt och väsende genom att söka posera som martyrer för att vinna ära för egen del. Vår trogna lydnad för Guds vilja och bud kommer att för Gud bevisa, att vi blivit fullkomnade i kärlek, och fördenskull kommer han att akta oss värdiga att bevaras för alltid i den nya världen. (Rom. 12:1, 2, 1878 års övers.) Det är alltså inte det storslagna eller martyrlika sätt, varpå någon dör, som gör intryck på Gud. Det är den okonstlade, lojala lydnaden för honom som betyder något. Det är den som bevisar vår kärlek till honom och stärker och fullkomnar den inom oss. Därför upprepar vi apostelns varnande råd: ”Och även om jag delar ut alla mina ägodelar, och även om jag ger ut min kropp, på det att jag må kunna skryta, och icke har kärlek, så får jag intet gagn därav.” — 1 Kor. 13:3, Rotherham.
12. Vad är det som i förträfflighet inte kan jämföras med kärlekens väg? Vad hjälper oss på denna väg?
12. Kärlekens väg är alltså förvisso den enda gagneliga vägen inför Gud. Kärlekens väg är förträffligare än den som består i att endast vara verksam genom att mottaga och bruka gåvor och förmågor, vilka på ett mirakulöst sätt förlänas oss genom Guds ande eller aktiva kraft. Nu i våra dagar, då dessa mirakulösa gåvor inte längre förlänas, är det nödvändigare för oss än någonsin att odla kärlek. Guds ande kan hjälpa oss att göra detta till fullkomning.