vi inte visar ringaktning för de äldre i församlingen genom att vara påflugna i vårt uppträdande mot dem. Behandla dem i stället såsom ”fäder”. Respektera skrankorna mellan könen, bevara gemenskapen ren och sund och missbruka aldrig de privilegier som det kristna kamratskapet ger oss. Att vi gläder oss över gemenskapen med bröderna innebär inte att vi skall vara överdrivet upprymda och översvallande. Vi önskar ta oss i akt för en rätt och slätt skrymtaktig vänskapsyttring, som inte kommer av att vi hyser ett verkligt intresse för varandra. — 1 Tim. 5:1, 2; Rom. 12:9.

²⁰ När man träder in i deras gemenskap som tillhör den nya världens samhälle, är det som att komma in i en familj. Medlemmarna i en familj lär känna varandra väl, kommer underfund med varandras brister såväl som med varandras goda sidor. Men de tar hänsyn till varandra och har överseende med varandra. De söker inte inta en egenrätt färdig hållning, ty de vet att de andra familjemedlemmarna i så fall snabbt genomskådar dem. Och de är verkligen lyckliga över detta, ty de kan vara naturliga, vara sig själva, och de litar på att de andra i familjen har överseende med dem och inte ser ned på dem därför att de kanske har vissa maner och gör saker och ting på annat sätt än de andra. På samma sätt är det i den nya världens samhälle: våra bröder litar på oss, och därför är de sig själva, naturliga, och anlägger inte en egenrättfärdig attityd. Detta bidrar till inbördes lycka. Samtidigt är vi alla intresserade av att hjälpa varandra att göra om sinnet till överensstämmelse med den nya världens levnadssätt. Låt oss ständigt var och en söka bidra till att glädjens ande råder i den nya världens samhälle genom att vara frikostiga, vänliga, hänsynsfulla, intresserade av varandra mer än av oss själva och så bygga upp varandra i den glädjefylida tjänsten för Riket till Jehovas lov och pris. — Rom. 12:2; Ords. 19:22.

Hur gör man någon till en kristen?

◆ Många millioner kronor samlas in årligen till stöd åt missionsverksamheten i icke kristna länder. Tusentals människor i mycket avlägsna delar av jorden blir vunna för kristendomen genom de materiella fördelar som de får tack vare de bidrag som samlas in. Men är dessa som blir omvända sanna kristna? Har de ett rätt motiv till att de bekänner kristendomen vara deras religion? Är deras motiv starkt nog, för att de skall hålla stånd när motgångar och prövningar kommer på? En händelse som skildrades i Ottawa Journal för 28 maj 1960 kastar ljus över svaret på dessa frågor.

◆ På en avlägsen plats på Filippinerna lade en gång en läkarmissionär märke till en mycket nedstämd igorot, som satt vid vägkanten. Den stackars infödingen såg så hopplöst förtvivlad ut, att läkaren stannade och frågade hur det var fatt. Mannen svarade modstulet att han kände sig mycket illa däran. Läkaren frågade hur det kunde komma sig. När igoroten då svarade att biskopen skulle komma dagen därpå, lugnade missionären honom med att säga att biskopen var en god människa, som inte gjorde någon något för när.

◆ Infödingen höll villigt med om detta och sade med värme i rösten att han tyckte om biskopen. ”Vad är det då som är på tok?” undrade läkaren. ”När han var här sist”, svarade mannen, ”gav han mig en hatt, och jag blev medlem av episkopalkyrkan.” ”Det var ju bra. Det är en bra religion”, lugnade honom läkaren.

◆ Infödingen började då förklara att en tid därefter hade en katolsk präst kommit dit och givit honom ett par byxor, och så blev han katolik. ”Nåväl”, sade läkaren, ”katolicismen är också en bra religion.” Med sorg i stämman sade infödingen att nu hade prästen farit sin väg och biskopen skulle komma tillbaka, och han ville inte göra biskopen ledsen. Den gamle mannen såg så bedrövad ut där han satt och funderade på sitt problem, att missionären till sist frågade honom vilken grupp han skulle välja. Infödingen svarade: ”Jag tror att jag skall ge tillbaka hatten till biskopen och byxorna till prästen och bara bli en hedning igen.”

◆ Det här kan tyckas som rätt och slätt en rolig historia; men det framhäver en beklämmande sak: det finns många som inte har antagit kristendomen till följd av hjärtats uppskattning utan därför att den är populär och kan ge en del materiella fördelar. Detta gäller inte bara om förhållandena i icke kristna länder utan även i de länder som anses vara kristna nationer. Hur många av våra dagars kristna skulle — om de ställdes inför en liknande situation — göra som den gamle igoroten, som ville ge tillbaka hatten och byxorna och bara bli en hedning igen?