”Kärlek” i de kristna grekiska skrifterna
VID den tid, då de kristna grekiska skrifterna blev skrivna, var grekiskan det språk som hela världen talade. Detta innebar att dessa skrifter kunde få den största möjliga spridning på kortaste möjliga tid. Dessutom är grekiskan ett mycket specifikt och exakt språk, och koinégrekiskan på den tiden var högt utvecklad, vilket gjorde att den var det bästa redskap för att exakt kläda tankar i ord. En sak som belyser detta är dess olika ord för ”kärlek”.
På svenska talar vi om ”kärlek” mellan könen, en moders ”kärlek” till sitt barn, ”kärlek” vänner emellan och Guds osjälviska ”kärlek”. Men i grekiskan används fyra olika, klart åtskilda ord: éros, storgé, jiléo och agápe. Eftersom Eros var det namn som senare tiders grekiska skalder gav sin kärleksgud, Afrodites son, blev éros uttrycket för romantisk kärlek, kärlek mellan könen. Den romerska motsvarigheten till Eros är den mera bekante Amor, som vanligen avbildas med pil och båge. Det har sin stora betydelse att uttrycket éros inte förekommer en enda gång i de kristna grekiska skrifterna.
Storgé är det uttryck som brukas för att beskriva den naturliga tillgivenhet som grundar sig på släktskap genom blodsband och som har givit upphov åt talesättet ”blod är tjockare än vatten”. Storgé förekommer bara tre gånger i adjektivisk form i de kristna grekiska skrifterna. I två av dessa fall föregås det av det grekiska negativa prefixet a, som betyder ”utan”. Både i Romarna 1:31 (NW), där det beskrivs hur djupt människor fallit från den ursprungliga fullkomligheten, och i 2 Timoteus 3:3 (NW), som innehåller profetian om de kritiskt onda förhållandena i de yttersta dagarna, talar Paulus om att människorna är ”utan naturlig tillgivenhet [a’storgos]”. Och när Paulus önskar framhålla den nära släktskap som bör råda mellan kristna, använder han en sammansättning av uttryck som förenar jiléo med storgé, i det han säger: ”Hav i broderlig kärlek öm tillgivenhet [filo’storgos] för varandra.” — Rom. 12:10, NW.
Det näst högsta slaget av kärlek är filéo, men vi kan få en bättre förståelse av detta ord, om vi först undersöker det högsta slaget av kärlek, agápe. Strongs Dictionary definierar detta ord så här: ”omfattar i synnerhet omdömet och viljans noggrant övervägda instämmande, såsom en principsak, plikt och tillbörlig handling”. I motsats till éros, som inte alls förekommer i bibeln, återfinns ordet agápe med sina olika avledningar mer än 250 gånger i de kristna grekiska skrifterna, tre gånger så ofta som filéo med dess olika avledningar.
Då vi inser vad agápe innebär, kan vi förstå varför aposteln Johannes inte skrev att Gud är éros, storgé, nej, inte ens filéo, utan att han är själva personifikationen av ett på principer grundat, osjälviskt intresse för andra, agápe-kärlek. När vi hyser verklig kärlek (agápe) till någon, har vi stor omtanke om dennes välfärd, intressen och lycka. ”Gud anbefaller sin kärlek åt oss däri, att medan vi ännu voro syndare, dog Kristus för oss.” — 1 Joh. 4:8; Rom. 5:8, NW.
”Andens frukt ... är [denna agápe-] kärlek.” ”Om I haven [denna] kärlek inbördes, så skola alla därav förstå, att I ären mina lärjungar.” Det är detta slags ”kärlek [som] uppbygger” och ”överskyler en myckenhet av synder”. Denna kärlek grundar sig inte på fysisk dragningskraft, inte på att någon kommit att födas inom en viss familj, nation eller ras, och inte heller på samstämmighet eller likhet i sinnet, utan endast på en princip, osjälviskhet, och den styrs av vårt sinne därför att Gud befaller det. — Gal. 5:22; Joh. 13:35; 1 Kor. 8:1, NW; 1 Petr. 4:8.
Det är denna agápe-kärlek som Paulusbeskriver för oss, och hur väl gör han inte det! Ingenting som vi gör är till gagn för oss om inte motivet är kärlek. Kärleken är långmodig och hjälpsam; den är inte avundsjuk, skryter och skrävlar inte, blir inte uppblåst, uppför sig inte oanständigt, blir inte uppretad och söker inte sina egna intressen. Den lägger inte oförrätter på minnet, gläder sig inte över orättfärdighet utan gläder sig endast med sanningen. Den fördrager, tror, hoppas och uthärdar allting. Den tryter aldrig. Det är inte att undra på att det om tron, hoppet och kärleken heter att ”den största av dessa är kärleken”! — 1 Kor. 13:1—13, NW.
Agápe-kärleken kan vara av olika grad, och därför uppmanas de kristna att ha ”intensiv kärlek till varandra”. De måste arbeta på den för att fullkomna den, så att de ”må dristigt tala ut på domens dag”. Vi får påbud om att inte endast älska (agapáo) verbformen av agápe) Gud, utan göra detta av allt vårt hjärta, all vår själ, allt vårt förstånd och all vår kraft och att älska vår nästa såsom oss själva. — 1 Petr. 4:8; 1 Joh. 4:17, 18; NW; Mark. 12:29—31.
Så kommer vi till filéo eller en väns kärlek eller tillgivenhet. Den är på samma gång underlägsen och överlägsen agápe-kärleken. Hur kommer det sig? Den är underlägsen vad kvaliteten beträffar men överlägsen i vad det gäller att vara ett privilegium. Uttrycket utgör första sammansättningsledet i sådana ord som Filadelfia, broderskärlek; filosofi, vishetskärlek; filantropi, människokärlek, såväl som i många andra ord som används i Skriften men som inte har förts över till vårt språk, ord sådana som filargyría, kärlek till pengar (silver), och filágatos, kärlek till det goda eller till dygden. Jesus använde ordet filéo då han sade att de religiösa ledarna tyckte om de främsta platserna i synagogorna och att världen tyckte om det som var dess eget. Att filéo är underlägsen agápe-kärleken framgår av Petrus’ uppmaning till de kristna att till ”broderlig tillgivenhet [filadelfia]” lägga ”kärlek [agápe]”. — Luk. 20:46; Joh. 15:19; 2 Petr. 1:7; NW.
Vad det nu gäller filéo, tillgivenhet, såsom ett privilegium, så lägg märke till att medan Gud visar sin agápe-kärlek för syndare, har ”Fadern ... tillgivenhet för Sonen”. Detta var orsaken till att Jesus försäkrade sina efterföljare om att Fadern inte bara hyste kärlek, utan tillgivenhet, för dem: ”Fadern själv har tillgivenhet för eder.” Och varför det? ”Eftersom ni hava haft tillgivenhet för mig”, och inte bara därför att det var ett behov hos dem. Ja, Gud har tillgivenhet endast för dem som är förtjänta, och dem behandlar han såsom vänner. — Joh. 5:20; 16:27; NW; Jak. 2:23.
Så är det också med Jesus. Han fick kärlek (agapáo) till den rike unge överhetspersonen, men han hyste både kärlek och tillgivenhet (filéo) för Johannes, den apostel som han föredrog. (Mark. 10:21; Joh. 19:26; 20:2, NW) När Jesus talade till Petrus efter sin uppståndelse, frågade Jesus Petrus de två första gångerna om han hade kärlek till honom, men den tredje gången frågade han om Petrus hade tillgivenhet för honom. Varje gång använde den ivrige Petrus i sitt svar det intimare uttrycket: ”Mästare, du vet ... att jag är dig tillgiven.” — Joh. 21:15—17, NW.
I våra dagar lägger vi märke till att det överallt läggs en överdriven tonvikt vid sexuell éros, under det att det förekommer allt mindre och mindre naturlig tillgivenhet, storgé. Världen vet ingenting om den agápe-kärlek, som är en frukt av Guds ande och omfattar sinnet och viljan och som är helt och hållet osjälvisk och är grundad på principer. Jehova Gud är själva personifikationen av detta slags kärlek, och vi har fått befallningen att vara honom lika häri. Det är denna kärlek som vi måste ha till Gud, till vår nästa, våra fiender, ja, även till oss själva. Men såsom kristna får vi ge uttryck åt filéo, tillgivenhet, endast för medkristna. — Matt. 5:44—48; 1 Kor. 15:33.