Att tala med Gud

”Framhärda i bön.” — Rom. 12:12, NW.

 1. Vilket värde har det att vi talar till dem som står oss nära?

EN AV grundförutsättningarna för vänskap är att man talar med varandra. Vänner behöver visserligen inte tala med varandra i ett, men de måste meddela sig med varandra. På samma sätt är det med medlemmarna av en familj. Om det skall råda ett gott förhållande dem emellan, är det nödvändigt att de fortfar att tala med varandra. Om de inte gör det, glider de ifrån varandra, även om de bor under samma tak, delar sovrum och måltider. Genom att de talar med varandra om saker och ting, får de förståelse, förtroende och tillgivenhet för varandra. På det sättet vet var och en vad som rör sig i den andres sinne och hjärta och känner till vad det är han bryr sig om, behöver och hoppas på. Genom att de är meddelsamma ökar deras inbördes uppskattning av varandra, i det att de delar ljuvt och lett i livet. Och med all rätt säger man ju att delad sorg är halv sorg, delad glädje dubbel glädje.

 2. I vilket förhållande står vi till Jehova?

² Eftersom vi har överlämnat oss åt Jehova Gud, tillhör vi honom, antingen vi är hans adopterade söner eller hans blivande sonsöner. Jehova Gud och vi har gemensamma intressen. Det främsta av dessa är hävdandet och rättfärdigandet av Jehovas namn, och i andra hand kommer vår egen frälsning. Vi är angelägna om att Gud skall bli rättfärdigad och han om att vi skall bli frälsta. Jehova Gud kan emellertid mycket lätt reda sig utan oss, ty om vi sviker honom, kommer någon annan att ersätta oss. Men vi kan inte reda oss utan Gud, inte om vi önskar oss lycka och evigt liv. Vi är fullständigt beroende av honom, och därför vill vi alltid stå på god fot med honom. Han är vår oumbärlige Herre och husbonde, under det att vi är hans onyttiga och odugliga slavar. — Luk. 17:10, NW.

3, 4. Genom vilket redskap talar Gud till oss, och vad säger han oss däri?

³ Jehova Gud själv är inte en tyst och förtegen himmelsk Fader eller Herre. Nej, långt därifrån! Han är redo att tala till oss när som helst genom sextiosex böcker, som visserligen är små till omfånget — några består bara av en enda sida — men som har ett tungt vägande innehåll. Tack vare dessa böcker kan vi få en inblick i hur Gud ser på saker och ting, vad han tänker på och vad vi måste göra för att behaga honom. Vi läser till exempel att ”Herren Jehova skall icke göra något utan att han har uppenbarat sina förtroliga angelägenheter för sina tjänare, profeterna”. Jesus var inne på samma sak, då han sade följande till apostlarna: ”Jag har kallat eder vänner, ty allt det som jag har hört av min Fader har jag bekantgjort för eder.” — Am. 3:7; Joh. 15:15; NW.

⁴ Förmedelst sitt ord underrättar Jehova Gud oss inte bara om sin vilja och sitt uppsåt utan också om sin kärlek och tillgivenhet för oss. ”Såsom en moder tröstar sin son, så skall jag trösta eder.” ”Med en kärlek till obestämd tid har jag älskat dig. Därför har jag dragit dig med kärleksfull godhet.” ”Fadern själv har tillgivenhet för eder.” Till och med när en skapad varelse slår in på en oförståndig kurs och får lida till följd härav, smärtar detta Gud och får honom att känna sig sårad i sitt hjärta. Å andra sidan gläder det Jehovas hjärta när vi slår in på en vis och förståndig kurs. Genom att vi ständigt låter Gud tala till oss förmedelst sitt ord, kan vi alltså bli alltmer förtrogna med hans vilja och uppsåt och kan sola oss i hans kärlek. — Jes. 66:13; Jer. 31:3 och Joh. 16:27, NW; Dom. 10:16; Ords. 27:11.

 5. Vilket värde har det att vi anförtror delar av Guds ord åt vårt minne?

⁵ Tro nu inte att vi menar att Gud talar till oss endast genom att vi direkt läser hans ord. Varje gång vi drar oss till minnes delar av detta ord lyssnar vi till hur Jehova talar till oss. Vi har inte alltid Guds skrivna ord inom räckhåll, och vi kan till och med bli berövade det, såsom några har blivit i kommunistiska slavläger. Vilket kraftigt skäl är inte detta till att vi åt minnet anförtror så mycket av Guds ord som vi någonsin kan, så att Jehova Gud vid alla tider och under alla förhållanden kan tala utförligt till oss! Därutöver kan det framhållas att vi, när vi utför den kristna förkunnartjänsten, kraftigt vill stödja oss på Guds ord, ty vi kan inte göra något som är bättre än att låta Gud tala till dem som lyssnar till oss.

Behovet att tala till Gud

 6. Varför bör vi tala med Gud?

⁶ Det ligger i sakens själva natur att vi skall tala till Gud. Tvivlar vi på att han finns till, på att han är den som har givit oss ”varje god gåva och varje fullkomlig skänk”? Naturligtvis gör vi inte det! Därför bör vi likna ett barn, som har fått lära sig att vid middagsbordet be om olika ting och t. ex. säga: ”Kan jag få en köttbulle till?” och att sedan det fått det säga: ”Tack!” Vi får inte ta Guds godhet för något givet. Vi måste be honom om det som vi behöver och sedan ge uttryck åt vår tacksamhet över det vi fått ta emot. — Jak. 1:17, NW.

 7. Vilken annan nytta har vi av att kläda våra känslor i tankar och ord?

⁷ Men dessutom kan vi i våra böner ge sådant uttryck åt uppskattning, uppriktighet, hängivenhet, tacksamhet, ånger och en önskan att göra bättring, som vi inte är mäktiga på annat sätt. Våra känslor, vår tacksamhet eller vår önskan att göra bättring, fördjupas, när vi på det sättet söker kläda dem i ord. Hur lätt är det inte för en ung man att om en flicka tänka: ”Jag älskar dig!” Men hur svårt är det inte i alla fall för honom att säga henne det rent ut! Och hur benägna är vi inte för att be om ursäkt för att vi har förorättat någon genom att uppträda dämpat eller komma med en gåva i stället för att frambära ursäkten med ord! När vi vänder oss till Gud i bön och talar till honom om det som bor i vårt hjärta och sinne, ökar — alltefter omständigheterna — vår tacksamhet eller vår önskan att göra bättring.

 8. Vad tyder underlåtenhet att tala till Gud på?

⁸ Ja, om vi inte talar till Gud i bön, kan man inte säga att vi vandrar med Gud. Vårt uppförande kan vara rättrådigt, och vi kan vara flitigt sysselsatta i Guds tjänst, men om Gud inte är så verklig för oss, att vi håller i med att tala till honom, då är någonting på tok. Då förråder vi att vi har överlämnat oss åt ett verk, en sak eller idé eller en organisation i stället för åt en person, åt vår kärleksfulle himmelske Fader. Om en äkta man och familjefar skulle arbeta strängt för att sörja för familjen men aldrig talade till familjemedlemmarna mer än han var absolut tvungen till och aldrig gav dem några ömhetsbevis, kunde de ha orsak att dra den slutsatsen att det som han gjorde för dem var rätt och slätt en obehaglig plikt, att han inte drevs av kärlek. Och på samma sätt är det med oss.

 9—11. a) Vilka bud har vi angående bönen? b) Hur kan vi fullgöra dem?

⁹ Fördenskull sägs det oss: ”Framhärda i bön.” ”Medan ni med varje form av bön och åkallan vid varje tillfälle beständigt bedja i anden.” För att understryka att vi ”alltid borde bedja utan att förtröttas” framställde Jesus liknelsen om änkan, som ideligen ansatte en domare, till dess han slutligen skaffade henne rätt. — Rom. 12:12; Ef. 6:18; NW; Luk. 18:1—8.

¹⁰ Om vi sätter värde på privilegiet att få bedja, kommer vi att bedja inte bara vid regelbundna tider utan också helt apropå, allteftersom det är lägligt. Och det är verkligen många tillfällen som yppar sig, om vi bara är ”vaksamma med tanke på böner”. När man har stigit upp och när man skall gå till vila, vid måltiderna, vid församlingens möten och i samband med tjänsten på fältet är bönen en självskriven sak. Och det faller sig helt naturligt att vi tänker på att vända oss till Gud, när vi har behov av vishet och styrka i särskilt mått eller när vi har rönt särskilda välsignelser. Men vi bör dessutom uppodla en benägenhet för att bedja, så att våra hjärtan kommer att påminna om en kompassnål, som alltid svänger tillbaka mot norr, när den tillfälligt har avvikit från norriktningen till följd av något inflytande utifrån. På så sätt gör vi det till en vana att bedja och hörsamma budet: ”Bed oavlåtligen.” — 1 Petr. 4:7; 1 Tess. 5:17; NW.

¹¹ Men dessutom kommer vi inte bara att flitigt vända oss till Gud i bön, utan vi kommer att vilja dra ut på bönen, liksom två goda vänner, som trivs i varandras sällskap, ogärna vill skiljas utan söker dra ut på samvaron. Vi vänder oss till Gud inte bara när vi vill be om något utan också för att prisa och tacka honom. Såsom aposteln Paulus förmanar: ”Var ihärdiga i bönen, förbliv vakna i den med tacksägelse.” På så sätt kommer vi inte att låta Jehova Gud spela en poliskonstapels, en läkares eller en advokats roll, en sådan människas roll som man rådfrågar när man har råkat i svårigheter, utan vi kommer att betrakta honom som vår käraste och sannaste vän, som vi tycker om att tala med, under det att vi vandrar med honom. — Kol. 4:2, NW.

Olika faktorer och förhållanden

12. Endast vilka äger privilegiet att bedja? Nämn några grundläggande förutsättningar för att få göra det.

¹² Bland de missuppfattningar som är gängse i världen beträffande bönen är den att vem som helst kan be med en förväntan att bli hörd. Men så är det inte. Bönen är ett privilegium endast för dem som har överlämnat sig till att göra Jehovas vilja, sedan de vunnit en grundläggande exakt kunskap. Bönen är endast för dem som vandrar med Gud, som har träffat avtal med honom om detta. (Am. 3:3) Men inte ens dessa kan förvänta att bli hörda, såvida de inte nalkas Gud genom hans enda förbindelseled och ber i tro. Jesus sade: ”Jag utvalde eder, ... på det att vad än ni bedja Fadern om i mitt namn, så må han giva eder det.” ”Må det ske eder enligt eder tro.” — Joh. 15:16; Matt. 9:29; NW.

13. Vilken annan sak beträffande bönen underströk David och Paulus?

¹³ En annan viktig sak, när vi vänder oss till Gud i bön, är att vi har ett rent samvete. Lägg märke till hur uppriktigt konung David vädjade till Gud på grundval av ett sådant förhållande, innan han bad för folket och sin son Salomo: ”Jag vet, min Gud, att du prövar hjärtat och har behag till vad rätt är. Med rättsinnigt hjärta har jag burit fram alla dessa frivilliga gåvor.” (Värdet av det som David bar fram uppgick till mer än 730.280.544 kronor.)a Lägg också märke till att Paulus förbinder ett rent samvete med bön: ”Bed ständigt för oss, ty vi förtrösta på att vi hava ett ärligt samvete, eftersom vi önska bete oss ärligt i allting.” Ja, endast ”de redligas bön behagar honom [Jehova] väl”. — 1 Krön. 29:17; Hebr. 13:18, NW; Ords. 15:8.

14—16. Vilken egenskap måste vi dessutom äga, om våra böner skall bli hörda?

¹⁴ Eftersom vi, då vi talar med Gud, behöver be om hans barmhärtighet och förlåtelse, kräver han med rätta att vi själva skall vara förlåtande. Jesus belyste vikten av detta i sin liknelse om en konung som, när han skulle hålla räkenskap med sina slavar, efterskänkte en av dem, som var skyldig honom mer än 50 millioner kronor, hela hans skuld. Men slaven vägrade litet senare att efterskänka en annan människa en skuld på bara 88 kronor. Detta föranledde konungen att ta tillbaka den förlåtelse han hade givit, då han efterskänkte skulden, och låta sätta den obarmhärtige slaven i fängelse, till dess han hade betalat allt vad han var skyldig. ”Så skall ock min himmelske Fader göra med eder, om I icke av hjärtat förlåten, var och en sin broder.” — Matt. 18:23—35.

¹⁵ Jesus framhöll samma sak, när han sade: ”Därför, om du kommer med din gåva till altaret och där drager dig till minnes, att din broder har något emot dig, så lägg ned din gåva där framför altaret och gå först bort och förlik dig med din broder och kom sedan och bär fram din gåva.” Bland de gåvor som vi kan bära fram nu i denna tid är ”en frukt ifrån läppar”. — Matt. 5:23, 24; Hebr. 13:15.

¹⁶ Aposteln Petrus vidrör samma ämne, när han råder äkta män att vara hänsynsfulla mot sina hustrur och betänka att de är det svagare kärlet. Om de underlåter att vara detta, kan deras böner bli hindrade. Det måste råda kärlek och endräkt i äktenskapet, såväl som i den kristna församlingen, om Gud skall lyssna till och besvara bönerna. — 1 Petr. 3:7.

17. Om Gud skall besvara våra böner, hur måste vi då handla?

¹⁷ Vi får inte heller förbise det förhållandet att vi bör handla i överensstämmelse med våra böner. Hur skulle Gud verkligen kunna bönhöra oss, om vi handlade tvärtemot dem? Ber vi om att komma fram helskinnade och bryter likväl mot föreskrifterna beträffande hastigheten, tar onödiga risker eller sätter oss vid ratten sedan vi förtärt sprit? Ber vi om vishet och underlåter likväl att ägna oss åt enskilt studium, åt att vara med vid möten och sammankomster? Ber vi om enhet och frid för Jerusalem samtidigt med att vi uppträder taktlöst, är barska eller vresiga, när vi har med våra bröder att göra? I så fall talar vi förgäves till Gud. Ja, vi måste göra vår del, om vi skall förvänta att Gud gör sin.

Bönens innehåll

18. Vad får vi bedja om?

¹⁸ Vi vet vad det är vi kan bedja om — vad som helst som är i överensstämmelse med Jehovas vilja, alldeles såsom Jesus visade i mönsterbönen. Allting som berör oss, andligen och fysiskt eller materiellt, kan vi tala om i våra böner: ”Låt i allting, genom bön och åkallan ... det som ni begära bliva kunnigt inför Gud.” Det är riktigt att vi inte får be om att Gud skall göra oss friska genom ett underverk, ty det är inte i överensstämmelse med Guds vilja beträffande oss i denna tid, men vi får be om vishet och kraft genom Guds heliga ande, så att vi kan välja det visaste och förståndigaste handlingssättet och ha kraft att uthärda vad det vara må som Gud kan tillåta att drabba oss. — Fil. 4:6, NW; Luk. 11:13.

19. Hur kan vi undvika att bli slentrianmässiga i våra böner?

¹⁹ Eftersom vi ber regelbundet, måste vi tänka på att vi inte blir slentrianmässiga i vårt framställningssätt. ”När ni bedja”, sade Jesus, ”säg då icke samma saker om och om igen.” Hur mekaniska skulle inte de predikningar låta, som kristna Ordets förkunnare framför vid dörrarna, om de använde samma predikan år ut och år in! Men om vi inte tänker på det, kan vi bli skyldiga till att göra just detta i samband med våra böner, och hur mycket skulle vi inte förlora på det i fråga om välsignelser! Jehova Gud har ju sörjt för en sådan omväxling i sitt ord och i naturen, så låt oss då tänka på att vi, när vi talar med Gud, inte mekaniskt säger samma saker om och om igen, utan varierar tankeinnehållet i bönerna i överensstämmelse med de föreliggande omständigheterna, dagens text osv. — Matt. 6:7, NW.

20, 21. Vilka faktorer måste vi ägna uppmärksamhet åt i fråga om böner i församlingen?

²⁰ I all synnerhet om det är vårt privilegium att offentligen företräda andra i bön, bör vi tänka på sådana saker och till exempel lägga märke till temat för församlingens möte. Att man visar förtänksamhet genom att i förväg varsko den som skall få detta privilegium bidrar till att den offentliga bönen blir flytande, sammanhängande, uppriktig, tankemässigt innehållsrik och aktuell med tanke på just det mötet. När sådana böner frambärs, bör man undvika båda ytterligheterna i fråga om längden; en del präster har bett böner som varat i två timmar!

²¹ För att alla skall få helt och fullt gagn av bönen i församlingen, bör den som utväljs att företräda församlingen kunna tala med tillräcklig röststyrka, sammanhängande och tydligt. Avsikten med bönen är inte att uppmuntra den som ber eller att ge honom erfarenhet i att bedja offentligt, utan den som ber skall företräda andra på tillbörligt sätt inför Jehovas oförtjänta godhets tron. Låt oss komma ihåg att bön som frambärs i församlingen inte är rätt och slätt en formsak, såsom när mässan läses på ett främmande språk. Alla bör fördenskull lyssna uppmärksamt till bönen, och den bör frambäras på ett sådant sätt, att det skulle kunna förmå var och en som hör den att säga ett hänfört ”Amen!” när den är över.

22. Hur och var bör barnen få lära sig att bedja?

²² Eftersom offentlig bön inte skall betraktas som något övningstillfälle, bör barn inte uppmanas att företräda vuxna människor i bön. Barn bör få lära sig att bedja när de sitter i fars och mors knä. Ni föräldrar, ägna tid och omsorg åt att lära edra barn att bedja och undervisa dem om vad de får bedja om. Inskärp i deras unga sinnen att de talar till Gud och att de fördenskull måste vända sig till honom i vördnad, uppriktighet och barnalik enkelhet.

23. Vad gör respekten för privilegiet att få bedja till en given sak?

²³ Respekten för det dyra privilegiet att få bedja gör det till en given sak att böner inte bör frambäras såsom en del av en demonstration. Detta är orsaken till att om en tjänare, en broder, följer med en syster till hennes bibelstudium och låter henne leda det för att ge henne råd, om detta kan behövas, så leder han i bön före och efter studiet, ty bön frambärs aldrig i det syftet att det efteråt skall ges råd beträffande bönen.

24. Vad kan man i korta drag säga om vårt privilegium att få tala med Gud?

²⁴ Det är i sanning en stor nåd av Gud att han låter oss vandra och tala med honom. Och under det att vi vandrar med honom, så låt oss alltid vara lyhörda för vad han har att säga oss och akta på det, medan vi själva fortfar att tala med honom, oupphörligt, i det att vi framhärdar häri med tacksägelse, då vi låter honom veta vad vi begär. Må vi samtidigt vara noggranna med att vi uppför oss i överensstämmelse med det som vi ber om och alltid låter tankeinnehållet i våra böner passa ihop med tillfället och undviker att bli slentrianmässiga. Om vi tänker på detta, skall vi få ha del i att hävda och rättfärdiga Jehovas namn, vi kommer att glädja hans hjärta och tillförsäkra oss själva mycken glädje redan nu och i Jehovas nya, rättfärdiga värld, som aldrig skall få något slut.

[Fotnot]